Berusad på böcker del 33 - Joe Hill och sångens kraft i kampen för mänskliga rättigheter

Göran Greider har skrivit en bok om Joe Hill. Städerna som minns Joe Hill heter den.

Boken är en berättelse om Joe Hills liv i fyra olika städer; Chicago, Gävle, San Pedro och slutligen Salt Lake City, där han i november 1915 avrättades dömd för ett mord han förnekade att han var skyldig till. Boken är inte någon egentlig biografi. Vill man läsa en aktuell biografi kan man läsa Joe Hill Mannen som aldrig dog av William M. Adler. Man kan läsa Greiders bok som en berättelse förstås om individen Joe Hill men också läsa den som en reseskildring en slags roadmovie i delar av USA i nutid som söker spår efter Joe Hill. Men det som slår mig och som jag tycker gör boken särskilt intressant är berättelsen om arbetarklassens villkor i USA och om att företagen med stöd av staten och etablissemang systematiskt har motarbetat de amerikanska arbetarnas fackliga organisering och kamp för bättre villkor. Bara 11,9% av de amerikanska arbetarna var fackligt organiserade 2010 så man har verkligen lyckats.

Denna berättelse ger ledtrådar till den maktlöshet som många arbetslösa i det så kallade rostbältet gav uttryck för och som röstade på Donald Trump i presidentvalet i USA 2016. När man läser om hur arbetare och i synnerhet fackligt organiserade arbetare behandlades av företagare och polis med svältlöner, usla arbetsvillkor, arbetsmiljö, mord och misshandel av arbetare blir jag faktiskt väldigt tagen och indignerad. 

Joe Hill som föddes 1879 i Gävle i en mycket religiös familj med fyra syskon med en far som var konduktör och dog ung. I Sverige hette han Joel Hägglund. Tillsammans med en bror emigrerade han till USA 1902, efter sin mors död och familjens upplösning. Det finns stora lucker i kunskapen om Joe Hills liv i USA. Han var mycket förtegen om sitt privata liv. Vad man vet är att kan kom att liksom miljoner unga män åka runt i USA och ta olika tillfälliga arbeten. Den gängse bilden av den svenske emigranten är den som förmedlades av Vilhelm Moberg i hans utvandrarepos med svenskar som drog västerut och blev bönder. De allra flesta emigranter under senare delen av 1800-talet och de första decennierna på 1900-talet sögs upp av arbeten i fabriker och gruvor. Många kvinnor blev hembiträden. Långt ifrån alla lyckades med sina liv. Som parentes kan jag nämna att min frus far och två av hans syskon emigrerade till Nordamerika. De kom hem efter ett liv som skogsarbetare, gruvarbetare och brädgårdsarbetare och är exempel på vilket liv som väntade de unga svenskar som sökte lyckan i Amerika.  

Joe Hill hade inte varit politiskt medveten i Sverige vad man vet. Hans erfarenheter i det amerikanska arbetslivet gjorde honom till en facklig förkämpe, där hans huvudsakliga insats var att han skrev många fackliga och politiska kampvisor. Joe Hill var medlem i den fackliga organisation som heter IWW som står för Industrial Workers of the World. Denna rörelse ivrigt motarbetad av kapitalet och polisen kom att präglas mycket av sina kampsånger samlade i The Little Red Songbook, varav många skrevs av Joe Hill.

Denna rörelse betalade ett högt pris för att leda arbetare i protestaktioner och strejker. Joe Hill blev rörelsens egen husskald. En rörelse som använde sången i sin kamp. Man sjöng sig genom många strejker och aktioner. En stor textilstrejk  1912 vanns till stor del genom sången. Känd och legendarisk är också yttrandefrihetskampen i Spokane. Myndigheterna förbjöd IWW att hålla offentliga möten för att informera arbetssökande arbetare att inte låta sig luras av falska arbetsförmedlare som tog betalt för jobb som inte fanns. Man ställde sig på en låda på gatan och började tala. Då kom polisen och arresterade dom. Hundratals aktivister spärrades in i stadens fängelse. Till sist fick myndigheterna ge upp. Känd är också Lynchliknande övergrepp av medborgargarden mot fackföreningsaktivister ibland annat staden San Diego 1912.

Joe Hill inspirerade efterföljare som Woody Guthrie, Pete Seeger, Bo Dylan och Joan Baez som var den som sjöng sången om Joe Hill. IWWs och Joe Hills arbete och kom att få stor betydelse för kampen för medborgerliga rättigheter. Den kampen kan knappast anses avslutad i ett land som byggdes upp genom  ockupation av ursprungsbefolkningens land och på slavar.  

Joe Hills mest kända sånger är Casey Jones strejkbrytaren, Rebellflickan och Svarta präster. Vi är nog fortfarande några som minns när Fred Åkerström sjöng Svarta Präster när han långa perioder bodde i Helsingborg på 1970-talet. Hans kraftfulla sångstämma kan jag ännu höra i mitt inre.

Svarta präster står upp titt och tätt, lär dej skilja på synd och på rätt, men begär du ett torrt stycke bröd, sjunger kören i trossäker glöd.

Du får mat, o kamrat
uti himmelens härliga stat! Svält förnöjd! O vad fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd.

Du står arbetslös på trottoarn,
du får svälta med hustru och barn. Men var tålig, som Herren befallt - se, därovanom ordnar sig allt.
(Refr.)

Bränner nöden därhemma, så vet: Varje jul finns det välgörenhet! Om du bugar dej djupt, kan du få
en kopp kaffe att fortsätta på.
(Refr.)

Du blir gammal och bräcklig och grå,
du blir körd från ditt arbete då, du får folkpension lagom till snus,
men din f r a m t i d är ljuvlig och ljus!
(Refr.)

Alla arbetets folk, kom till oss
i vårt land att för friheten slåss! När vi segrat, förtryckarnas gäng får i ödmjukhet dra sin refräng:

Du får mat, o kamrat,
när du lärt dej att laga din mat.
Hugg din ved, slit och bed!
Du får kalvstek i himlen, du med!

”Om man ger pengar till rika blir de flitiga, men om man ger pengar till fattiga blir de lata”

Min vän och tidigare medarbetare Barbro Stigsdotter skrev följande på Tvitter:”Om man ger pengar till rika blir de flitiga, men om man ger pengar till fattiga blir de lata”.

En lysande  formulering  med ett filosofiskt djup, som blottlägger den i en del borgerliga kretsar vanliga fördomen att fattiga inte vill arbeta utan vill leva på bidrag och egentligen är orsak till sin fattigdom.   

Är det svenska klassamhället slut?

 I en diskussion i Kommunfullmäktige i Helsingborg 14 juni om satsning på utsatta områden yttrar Michael Rosenberg Sverigedemokraterna enligt referat i Helsingborgs Dagblad: Klassamhället är slut sedan länge. Ett anmärkningsvärt uttalande om han blev rätt citerad. Det är i ock för sig inte politiskt korrekt att tala om att Sverige är ett klassamhälle medan de flesta om man pressar dom måste medge att det finns olika klasser i det svenska samhället och att det finns stora skillnader mellan olika grupper. Klasskillnaderna minskade faktiskt fram till omkring 1980 men ökat sedan dess. ( jag lutar mig då mot Thomas Pikettys och Tapio Salonens forskning) Det handlar om att de rikaste blivit mycket rikare och de mest fattiga blivit fattigare medan en medelklass haft ganska goda tider. Icke desto mindre olika klasser. Vem tjänar på att man inte ser det klassamhälle som finns runt omkring oss? De som är rika naturligtvis.    

Vill politikerna ha dialog med medborgarna eller bara debattera med politiska motståndare?

I en insändare i Helsingborgs Dagblad den 1 juni pekar Mats Fuchs på frågor som Helsingborgs stads politiska makthavare hanterat illa. En fråga han pekar på är bristen på dialog med medborgarna. Min fråga till de politiska partierna är hur man tänker sig att bedriva den lokala valkampanjen nästa år? Kommer ni bereda medborgarna möjligheter till möten med sina politiker och möjligheter till dialog? Kommer det finnas möjligheter till offentliga utfrågningar om de olika politiska partierna politik för kommunen?

Min bild är annars  att valkampanjerna bedrivs med medborgarna som passiv publik till de politiska debatterna där det knappast finns möjligheter till dialog. Jag kan förstås ha missat något men har det över huvud taget förekommit några sådana forum för dialog? Då menar jag dialog och samtal inte diskussion eller illvilliga angrepp. Medborgarna känner vad jag tror inte så stor delaktighet med de beslutande organen och politikerna.  Att SD ryckt fram som näst största parti är ett uttryck för detta. Både Socialdemokratin och Moderaterna är rådbråkade och om de inte passar sig kommer nog en fransk situation också i Sverige. Vem den svenske Macron är vet vi inte än. Jag hoppas på en frisk fläkt från vänster!