Är fattigdom ett brott som skall straffas?

I Danmark har 12 personer dömts till 2 veckors fängelse för tiggeri. I Vellinge har kommunen beslutat om ett lokalt förbud för tiggeri. Det moderata partiet i Sverige har ställt sig bakom ett krav på förbud för tiggeri i hela landet. Det rika vellinge tar täten En påföljd som diskuterats är böter. Historiskt har samhällets överhet betraktat fattigdom som självförvållad där de fattiga måste straffas och kontrolleras. Trots att socialtjänstlagen när den tillkom 1982 skulle bryta med denna fattigdomsyn lever detta kvar i samhällets praktiska hantering av försörjningsstödstagare, missbrukare och barnfamiljer med funktionssvikt.

De tiggare som kallas eu-emigranter som ofta är romer från Rumänien och Bulgarien som utnyttjat sin rätt till fri rörlighet i Europa har provocerat många. Man ska inte få något utan att göra rätt för sig är nog moralen. Andra ser en utsatt människa i den som sitter utanför sin mataffär och lägger några slantar i koppen.

Ingen kan ju tycka att det är någon bra lösning att människor tvingas tigga. En del tror inte på att de är så utsatta utan tror att det ligger en konspiration av en maffia som har organiserat ett nät av tiggare. Hur man än ser på det är det ett faktum att det finns många fattiga människor i t.ex. Rumänien. Som jag förstått det så var arbetslösheten lägre under kommunisttiden och att många företag blev utkonkurrerade av t.ex. tyska företag när det blev en öppen marknad i EU.

Vi har ett Europa med stora klasskillnader mellan de som är rika och de som är fattiga. Däremellan en ganska välmående medelklass. Nu vill alltså en del att fattigdom i form av tiggeri skall straffas. Tar straffet bort fattigdomen? Nej förstås inte, bara möjligen tar bort det från vår synliga horisont och de som inte vill dela med sig slipper se eländet och påminnas om att fördelningen av rikedomar är ojämn. Att döma till böter för tiggeri blir ju lite tragikomiskt. Ska tiggaren tigga ihop sina böter?

Jag tror att vi får ha kvar tiggarna så länge det finns en fri rörlighet i Europa och tills EU tar itu med den utbredda fattigdomen.

Tack Hasse Alfredson för alla glada skratt

Idag fick vi det sorgliga beskedet att Hans Alfredson har avlidit. Man säger om honom att han var en mycket mångsidig kulturpersonlighet som var både komiker, skådespelare, regissör och författare men också en man som stod upp för politiska värden och humanism, en samhällsdebattör som med humor påverkade makten och samhället. Kulturministern sa att han var vår lägereld. Hasse och Tage präglade mycket i Sverige under 60, 70 och 80-talet och det finns inga som jag har skrattat så mycket åt som dom. Hasse och Tage gjorde så otroligt mycket som var så oerhört bra och inte minst så roligt.  De var verkligen stora förebilder i detta med social rättvisa! Mina personliga favoriter är alla Lindeman. Idag för att både hylla och minnas Hasse spelade jag upp några Lindeman. Den jag tycker är bäst är när han är tågresenär mellan Tågarp och Helsingborg. När han berättar att toffeldjuren parar sig i vattenkaraffen på tåget anmärker Tage lite torrt att toffeldjur inte parar sig. Blixtsnabbt kontrar Hasse med då har du inte sett SJs. Språket i Hasse och Tages skämt har för alltid präglat mitt och mångas språk. Hur ofta har jag inte sagt fnittra och drägla och spik foten eller Säffle kan jag få en kopp kaffe eller det hade jag ingen aaaing om eller gröna sidan upp Nisse.

Jag köpte en av Hasses böcker Attentatet i Pålsjö skog 1996 till min far på födelsedagen. Hasse satt i bokhandeln och signerade boken. Han skrev grattis på födelsedagen Harry! Hans Alfredsson. När han signerat boken kunde jag inte låta bli att säga Ett stort tack för alla glada skratt! Han nickade och såg ned lite förläget. Jag är tacksam att jag fick tacka honom. Han har verkligen gjort mitt och mångas liv mycket gladare!      

Tankar från en naturskyddsromantiker och några utflyktstips

Jag är sedan några år medlem i Naturskyddsföreningen. Jag är nog om sanningen skall fram mer naturromantiker än miljövän. Med detta sagt så njuter jag inte bara av att vara i naturen utan jag är medveten om klimathotet, sopsorterar mycket noggrant och cyklar mer än jag kör bil.  Jag vistas hellre i en ödemark än i staden utan att vara helt asocial.  Men jag blir helt lyrisk av starka naturupplevelser. Det mest fantastiska jag upplevt i den vägen var när jag var med på en vandring i Sarek. Vi hade gått över ett fjällmassiv som heter Skårki över en glaciär och kom ut på en klipphylla med vidunderlig utsikt över Rapadalen. Det var en klar dag. Himmelen var molnfri och man hade utsikt miltals både åt båda hållen i den stora dalgången med sin meandrerande älv. Detta var för 37 år sedan men fortfarande är minnet knivskarpt.

Men möjligheterna till fina naturupplevelser finns på många håll. I sommar har vi besökt Norra Kvills nationalpark som ligger i norra Småland. Den består av mest barrskog i kuperad terräng som inte avverkats på  150 år. Särskilt imponerande var de tjocka täcken av mossa över stenarna. Det tar särskilt lång tid för mossor att bli så tjocka. Det händer bara i urskog och mycket gammal skog. I Norra kvill hade många inte minst barnfamiljer sökt sig. Merparten var faktiskt tyskar. I Tyskland förstår man att uppskatta vår natur.

Ett annat utflyktsmål för er som vill ha en naturupplevelse är naturskyddsområdet Örarevet som ligger i Småland mot Kalmar sund. Det är ett flera km långt rev i havet med mycket tall och En. Det är välordnat med många rastplatser.  

Det som mest engagerat mig i naturskyddsfrågor är tillståndet i den svenska skogen. Detta har jag skrivit om tidigare på denna blogg. I Naturskyddsföreningen arbetar vi för att modernisera och göra skogsbruket hållbart. Det finns andra sätt att bedriva skogsbruk än kalhyggen. Det kommer att krävas lagändringar för att förändra sakernas tillstånd. 

Bilden ovan är från Norra Kvill.  Bilden nedan  är jag 1980 på klipphyllan. Avfotograferad med telefonen i   fotoalbumet. Ursäkta kvalitén.