En ny värld upprorets år 1968
I slutet av sommarmånaden augusti
upprorets år 1968 trädde jag över tröskeln till Olympiaskolans
gymnasieskola. I mer än ett avseende
klev jag över en tröskel. Nu öppnades en
ny kunskaps och tankevärld. Svärmiskt upplevde jag, liksom berusad, en frihet i
att förstå och uppleva nya spännande sammanhang i världen. Det var U-ländernas
problem som blev uppenbara för mig. Vietnamkriget rasade som värst och upprörde
många med mig till växande vrede och litteraturens många författare stimulerade
min känslovärld och fantasi. Jag minns
det som att jag levde i ett intensivt intellektuellt liv. Allt var spännande
och nytt. I diskussioner och debatter
upplevde jag stor närvaro. Ögonblicket i
nuet var det viktigaste. Det fanns en värld att upptäcka och inte minst
förändra. Vi var då många som trodde starkt på att detta var möjligt. Jag tror
att jag fångades i en tidsanda av utvecklingsoptimism, säkert influerad av
Kennedymyten, medborgarrättsrörelsen, motståndet mot Vietnamkriget, kolonialismens
upplösning, den goda ekonomiska utvecklingen under 60-talet och att många fler
nu fick möjlighet till högre utbildning. Det var en frisk utvecklingsoptimism
som idag känns ganska avlägsen som blåste bort på 80-talet och som i något
avseende lämnat mig med en sorg för en förlorad värld.
Jag började i något som på den tiden
kallades Fackskolan, en tvåårig gymnasielinje. Det fanns en klasskillnad mellan
de treåriga gymnasielinjerna och de tvååriga. Fackskolan räknades inte riktigt
till gymnasiet. Efter två år där sökte jag och många med mig över till det
treåriga gymnasiet. Vi fick hoppa in i andra ring och jag gick alltså 4 år på
gymnasiet. Då gick jag återigen över en tröskel. Det var som att kliva in i det
gamla läroverket, den skola där man tog den gamla studentexamen.
På den samhällsvetenskapliga linjen
fanns bra men konservativa lärare, en hel del disputerade. Min klassföreståndare hette Kurt Ekström. Han
var en äldre förfinad man med kritstrecksrandig kostym med slag på byxorna och
grått bakåtstruket hår. Han undervisade klassen i svenska och filosofi. En stor
del av våra dubbellektioner ägnade han åt att predika för oss hur svaga
lärjungar vi var jämfört med den gamla tidens studenter.
Ett fasansfullt minne, men samtidigt
ett av mina viktigaste ögonblick, var när vi efter den första uppsatsskrivningen
fick tillbaka våra uppsatser. Kurt
Ekström tyckte att många hade skrivit katastrofalt dåliga uppsatser. Sedan gick
han in för att sabla ned en uppsats som han tyckte var särskilt undermålig. Han talade både länge och väl om denna uppsats
och efter hand förstod jag att det var min uppsats han var i färd med att
slakta. Sällan har jag känt mig så förstämd och värdelös. Det var som en tyngd
lägger sig över kroppen och blodet ömsom hettar och isar. Han avslöjade inte för klassen att det var
min uppsats men betyget 1 stod med eldskrift på det nedsablade aktstycket.
Efter lektionen ville Ekström tala med mig. Han uttryckte hur bekymrad han var
för att jag skrev svenska så dåligt. Jag minns att jag försvarade mig, inför
honom och mig själv, att jag kunde bättre och att jag skulle skärpa mig
betydligt nästa gång det var dags att skriva svensk uppsats. Denna händelse
tror var en betydelsefull vändpunkt för mig och jag blev i fortsättningen
uppfylld av våldsam revanschlust. Jag började läsa skönlitteratur i stor
omfattning och många fackböcker avverkade jag genom att skriva av texten
ordagrant. Jag minns särskilt att jag inför en uppsatsskrivning skrev av den
Röda ponnyn av Steinbeck. Detta hjälpte mig att bli bättre, eller rättare sagt
mer noggrann och observant på mitt skrivna språk. Jag hade tidigare varit alltför slarvig med
mina texter. Nästa uppsats jag skrev
fick jag betyget 3, vilket var en halv seger. Men nu visste jag att jag kunde
bättre. Den slutliga revanschen blev nog
när jag i slutklassen kunde bärga betyget 4 i svensk uppsatsskrivning och 5 i
litteratur. Den gamle konservative och reaktionäre Ekström kom alltså att
betyda ganska mycket för min utveckling.
Utan utskällningen hade jag nog inte tagit fram min verkliga
kapacitet. På sitt lite blyga och
tafatta sätt gillade han mig. Jag och två klasskamrater blev en gång i sista
ring hembjudna till honom. Han var
ungkarl och väggarna i hans vardagsrum täcktes på tre sidor av bokhyllor. Det sista mötet med Ekström var när han efter
en engelskalektion där vi hade en annan ytterst originell lärare som hette PG
Nilsson, kom in och tog farväl av sin klass. Han gjorde det på sitt vanliga
tafatta sätt. Han berättade att han
skulle göra en resa till Israel på sommarlovet.
På Olympiaskolan undervisade lektor
Åke Ljungfors i historia. Han var vid
den här tiden en man omkring 60 år, kortväxt, ganska korpulent och alltid klädd
i säckiga gråa kostymer. Han undervisade bara med föreläsningar. Några läroböcker
existerade knappast. Det var en ensamföreställning som bestod av till stor del
av olika historiska anekdoter, gärna spetsade av pikanta helst oanständiga
knorrar. Så fick hans lärjungar veta att August den starke var en riktig
sexualatlet som avlade 350 barn.
Napoleon Bonapartes Josefine, uttalat på franskt vis, gick som en
vandringspokal bland officerarna Kairo. Det är möjligt till och med troligt att
detta inträffade i Paris, men har jag senare förstått inte i Kairo. Eftersom
nämnda dam aldrig satte sin fot i Kairo. Men det gjorde väl historien bättre.
Sedan kunde han inte undanhålla oss historien om Katarina den stora som hade
lika många älskare som hon hade klänningar och tillla han och gnuggade förtjust
händerna, hon var galen i klänningar! Vi kallade Ljungström för frossaren. Han undervisade sittande vid katedern men
reste sig understundom upp och la beslag på den böjbara pinnen man tar ned
filmduken med, la den över axlarna med armarna hängande på den böjda pinnen.
Lektionerna var mer underhållande än lärorika. Som sagt läroböcker användes
inte alls. Mycket sällan ställdes frågor till auditoriet. Vi förutsattes mest
fnissa instämmande. Men på min första lektion, när jag bytt klass, kunde jag
inte låta bli att bemöta ett påstående som han hasplade ur sig. Detta var under brännande Vietnamkrig. Han
kallade FNL i Sydvietnam för Viet Cong och att alla var kommunister. Jag som var ivrig motståndare mot kriget och
gick omkring på skolan med vietnammärke opponerade mig. Ljungström blev
förbluffad. Det var nog länge sedan någon elev vågat säga emot honom. Resten av
lektionen ägnades åt ett försök att övertyga mig om att jag hade fått det mesta
om Vietnamkriget om bakfoten. Första året fick jag bara en trea i betyg i
historia.
Jag är tyvärr ingen större begåvning
i utländska språk. I tyska hade vi under
större delen av andra ring i gymnasiet en pensionerad gammal lektor. Det var
något av samma stämning på hans lektioner som filmen ”Hets”. Inte så att den
gamle lektorn var direkt brutal och otrevlig. Nej det var nog mer den pedagogik
han lärt sig undervisa efter, som var bedövande på alla lustkänslor. Grammatik
tragglades naturligtvis och varje lektion inleddes med läxförhör. Han började på en bänkrad beordra antingen
högläsning eller översättning av dagens text.
Sedan fick kamraten bakom fortsätta. Det gav varje lärjunge gott om tid
att oroa sig för sin tur. Jag minns att
jag var svart av oro innan lektionerna.
Jag åkte skolbussen hemifrån klockan halv åtta. Steg på en överfylld buss och jag minns att
jag nästan alltid var våldsamt sexuellt upphetsad och satt mest och tittade på
flickorna i bussen. Jag minns hur jag
stod i skolkorridoren, de tidiga mornarna, tittade ut genom fönstret i det
svarta vintermörkret och inväntade första lektionen som lämpligt nog var
tyska. Jag valde bort tyska till nästa
årskurs.
Undervisningen i Engelska tillgick
på liknande sätt. Läraren som jag tidigare omnämnt hette PG Nilsson, en
påfallande kort man som oftast gick på tårna, undervisade nonchalant från en
bakåtlutad ställning i katederstolen. Han rörde sig nästan aldrig i salen utan
pekade ut någon i klassen som skulle antingen läsa eller översätta. När det inte gick så bra för den utpekade
lärjungen, denne kanske läste hackigt eller översatte fel, sa han antingen: ”rätta
denne skojare” eller ”det här kan vi inte höra på” och frågan gick vidare till
någon av de duktiga flickorna på första bänk.
Ett ämne var socialkunskap på den
samhällsvetenskapliga linjen. Jag hade placerat mig på första bänk och bredvid
mig satt en flicka som hette Margareta.
Vi blev goda vänner men för min del växte vänskapen till
förälskelse. Margareta var kortväxt,
halvlångt hår, stora ögon men framförallt var hon vänkär. Under den här tiden i andra ring genomgick
jag en tonårsdepression. Jag tvekade om jag någonsin skulle kunna bli vuxen och
lyckas med mitt liv. Det fanns hos mig en känsla att vara fångad, stel och
fantasilös. Jag vågade inte släppa loss
fantasi och initiativlöst, särskilt inte mot flickor. Kort sagt jag kände mig som en torrboll. Saken blev inte bättre av att jag läste
Stagnelius i litteraturhistoria. Jag
kände mig verkligen i förruttnelsen.
Hur skulle jag då våga berätta för
min själs älskade hur mycket jag höll av henne.
Tillfället gavs lucianatten 1971.
En av klasskompisarna hade en sommarstuga utanför stan som hans
föräldrar vänligen, möjligen något obetänksamt, upplät till oss. Vi dansade och
hade roligt, men framförallt blev alla hejdlöst berusade. Jag tog mod till mig och bjöd upp Margareta. Jag hängde över henne i en tryckare och
viskade i diskodånet: Jag är kär i dig.
Jag har förstått det blev det föga hoppingivande svaret. Sedan hände inte mycket mer på festen. Jag blev för berusad och satt mest och
hängde. Mer en var ute och som sa
”kalvade” i rabatterna.
Håkan som alltid var lite kaxig
utmärkte sig som vanligt. Han tog ut en
av tjejerna i klassen i köksregionerna och där var de intima med varandra
skulle vi få veta i en levande berättelse dagen efteråt i skolan, sonen till sommarstugeägaren,
var redlöst berusad och fick så småningom bäras in i bilen när vi skulle åka
hem.
Ett par bilförare fick hålla sig
nyktra. I den mörka vinternatten bar det
hemåt mot stan. Jag minns att jag satt bak i bilen på golvet och såg allting
som i en dimma. Någonstans mitt i stan blev jag avsläppt. Hur skulle jag ta mig hem, nästan en mil från
Råå i detta berusade tillstånd? När man är så här berusad blir man bara trött
och sömning, när man sluter ögonen snurrar bara världen. Jag vandrade genom stan i vinternatten. När jag passerade Stadsbiblioteket fick jag
syn på några gamla cyklar. De var utan luft i ringarna och jag tyckte då inte
att det gjorde något om jag lånade en av dem.
Jag tror att jag tog den sämste och cyklade hela vägen till Råå, utan
luft i cykeln. Det var tungt och jag minns att jag slet som ett djur i mitt
trötta tillstånd, längs den vindpinade Industrigatan. När jag kom hem slängde
jag som cykellånare brukar göra cykeln i ett buskage, och uppsökte den
efterlängtade sängen. Jag var ännu inte
helt säker på att Margareta inte var intresserad av mig. Sjuk av längtan fick detta mig att skriva ett
brev till henne under jullovet och berätta om min kärlek.
Det var inte utan att jag darrade
som ett asplöv och tvekade länge innan jag vågade posta brevet till henne. Sedan gick det nog en vecka utan att jag
hörde något. Då kom det ett brev med blått kuvert. Det var ett vänligt och
förstående brev. Hon skrev att hon gärna
ville ha mig som vän men att hon inte hyste samma känslor för mig som jag för
henne. Naturligtvis hade jag anat sanningen men sorgen var ändå bedövande. Jag
gick som i trans och jag måste erkänna at jag nog njöt av min depression.
Det var med bävan jag mötte henne i
skolan efter lovet. Men hon var
underbar. Log varmt mot mig och var inte alls avvisande och rädd för mig. Jag
tror inte att jag mött en kvinna som var så orädd och närvarande som hon var.
Margareta bodde själv i en lägenhet på Farmargränden. Lägenheten var gammal och
omodern. Vid ett tillfälle hade Margareta en fest hemma hos sig. Hon älskade
Leonard Cohen och jag kan fortfarande komma ihåg den njutningsfulla sorg jag
kände när hans låt Susanna spelades. Den är så otroligt vemodig. Jag förstod
senare att anledningen till Margareta inte föll för mig var bland annat att hon
redan hade en pojkvän, en betydligt äldre kille. Jag var nog då en modersbunden
barnrumpa på den tiden så det var nog inte så konstigt att det inte blev något
den gången. Vi hade senare ett samtal på stadsbiblioteket där vi talade
ut. Det kommer en dag då du kommer att
skratta åt detta sa hon. Den dagen har inte kommit än. Det finns inget att
skratta åt bara vara tacksam för att ha mött en människa i vänskap, en vänskap
som nog är större och viktigare än kärlek.
Jag läste mycket under
gymnasietiden. Till en del berodde det på att jag bestämt mig för att tillägna
mig ett språk för att bli bättre i svenskuppsats. Hamsun och Miller. Av någon
anledning blev jag särskilt fångad Henry Miller. Av en ren tillfällighet lånade
jag Sexus 1 på biblioteket på Rååvägen och läste i rask takt hela serien på fem
böcker; Den rosafärgade korsfästelsen.
Jag läste böckerna i feberaktig trance. Miller har ett explosivt och
dynamiskt språk med täta och intensiva erotiska upplevelser. Men det var inte
bara erotiken som lockade den unge mannen utan nog mest det fantastiskt
fantasifulla språket, där språket i sig själv var en ”eruptiv orgasm”.
En annan stark upplevelse var
läsandet av Processen av Frans Kafka. Den tog mig bortom medvetandet och denna
världen. En stark läsupplevelse.
Jag tror att bokläsandet hjälpte mig
över mina sorger. Jag minns sådan glädje
läsandet gav mig och detta har följt med mig genom livet, inte bara de
skönlitterära böckerna utan även facklitteratur som gav mig många
ahaupplevelser och mycket att tänka på. Jag studerade under den här tiden
intensivt Joachim Israels bok om alienation och skrev sedermera ett
specialarbete i ämnet. Det var ett möte med nya tankar, tankar som berusade och
hetsade upp mig. Mitt inre liv blev rikt och levande tyckte jag. Jag minns att
jag kunde sitta på biblioteket, titta ut i parken, med höga träd och gröna
gräsmattor och bara drömma och uppleva glädje av att tankarna bara flödade i
mitt inre landskap. Eller när jag gick genom biblioteksparken och kände
berusning och glädje av att tankarna i mitt inre uppfyllde mig och min kropp fungerade. En lycklig tid när jag tänker tillbaka.
Jag levde inte bara ett inre liv.
Under den här tiden gick jag i många demonstrationer mot kriget i Indokina,
först i FNL-gruppens regi och senare i Solidaritetsfronten för Indokinas folk
regi. Vietnamkriget formade min politiska uppfattning nog för livet tror
jag.
Den sista tiden i gymnasiet var en
blomstrande och fantastisk tid med en lång rad fester. Klassen åkte på skolresa
till Prag med Lektor Ljungström. Resan gick med tåg genom Östtyskland i sittvagn.
Det blev inte mycket sömn. Vi drack en del men trots det hade vi mycket roligt
I Prag betittade vi den gamla stan
med Tycko Brahes kyrka, de många broarna över Moldau, den av nazisterna
utplånade byn Lidice och Frans Kafkas lilla oansenliga hus.. På samma hotell
fanns en tysk klass med flickor. En kväll träffades vi på ett rum och jag lärde
känna Sabine, en l mörkhårig otroligt söt flicka från Düsseldorf. På morgonen
därefter bestämde vi träff på hennes rum och där mitt på golvet kysstes vi. Min
första kyss.. Vi utväxlade adresser och
jag skrev brev senare när jag kom hem men hon svarade aldrig.
Skolresan till Prag gjordes någon
gång i april 1972 och sedan var det nästan slut med skolan. Under våren fick jag
inkallelseorder till militärtjänstgöring med inryckning i början av juni, en
vecka före skolavslutningen. Det var med tungt hjärta och med många fjärilar i
magen jag tog tåget till Hässleholm för att rycka in på kungliga skånska
trängregementet T4. Jag minns att det kändes nästan som en golgatavandring. Tio
månader av ofrihet väntade. Första veckan vrickade jag foten under exercis och
skickades hem och fick vara med på skolavslutningen, med gips på foten. Jag fick stipendium som bästa elev i
samhällskunskap och historia i avgångsklasserna på Olympiaskolan. Det är jag
stolt över!
