Jag roade mig, om man nu bör använda ordet roa i det här sammanhanget, med att gå igenom en lista av Sveriges livstidsdömda brottslingar för några år sedan publicerade i Aftonbladet. Det är en tragisk läsning. Utan att analysera materialet statistiskt blir det uppenbart att nästan alla är män. Kvinnorna är någon handfull. En mycket stor andel är män som slagit ihjäl sina fruar, flickvänner, barn eller föräldrar. Det är klart att några yrkeskriminella som skjutit ihjäl någon för affärer i den undre världen finns förstås. Men de allra flesta har dödat av personliga skäl och har varit människor med havererade liv och visserligen bestialiska handlingar men knappat särskilt planerade handlingar. Mannen på gatan skulle nog säga att många varit galna när morden skett. Man vet i forskning att strängare straff inte avhåller kriminella att begå brott. Ändå bjuder politikerna över varandra med förslag om skärpta straff. Särskilt moderaterna med sin talesman i ämnet Johan Forsell, en arg ung man alltid indignerad och bjuder över regeringen med tuffingen Morgan Johansson i straffskärpningar. Man är överens om att fler poliser och skärpta straff är medicinen mot allvarlig brottslighet. Jag menar att detta är det man brukar kalla signalpolitik, för att visa menigheten att politikerna tar allvarligt på brottsligheten, nu senast när en tolvåring blev nedskjuten och dödad i Stockholm, och vill visa att man gör något. Att deras medicin inte hjälper verkar underordnat. Nu när man till exempel skärper lagen för att fler skall dömas till livstid skall det verka som att politikerna visar handlingskraft.
Jag blir bedrövad av den kriminalpolitik och socialpolitik som bedrivs i dagens samhälle. Vi har fått ett samhälle som präglas av en avreglerad och liberal ekonomisk politik. Hela samhället är uppbyggt på att gynna den fria företagsamheten. Detta har smittat av sig på mycket i samhället. Vi har fått en kultur där den individuella friheten blir viktigare än den sociala samanhållningen. De ekonomiska klyfterna har växt till följd av den ultraliberala politiken och skapat grogrund av bland människor vars chanser till ett bra liv är liten genom fattigdom, brist på utbildning, språksvårigheter till följd av utländsk härkomst.
Som jag ser det är kriminalitet ett socialt problem. Människan är en social varelse som lever i samhällen och sociala sammanslutningar där olika normsystem utvecklas. Lagarna är bara toppen på isberget av normer. De flesta människor bryter inte mot normerna. Inte riktigt viktiga normerna, tex döda en medmänniska. Men det är förekommande att visa gör det. Och för all del alla människor bryter mot någon norm i sin sociala sammanslutning. Man får nog anse att det är normalt och oundvikligt att en del människor bryter mot normer, regler och lagar. I en del fall är normbrytning förutsättning för sociala framsteg. Strejkande arbetare bröt mot lagarna under den tidiga industrialiseringen men banade vägen för välfärdssamhället, Suffragetterna i England bröt mot normerna för vad kvinnor fick göra och detta banade vägen för framsteg i kvinnans frigörelse, Elise Ottesen Jensen delade ut preventivmedel när detta var förbjudet och detta blev en milstolpe för kvinnor i Sverige. Normöverträdelser i smått och stort är ofta viktiga. Idag bryr man sig inte så mycket om vilken hårlängd man skall ha. Men i mitten av 60-talet när Beatles slog igenom och vi killar lät håret växa över öronen väckte detta stort motstånd hos den äldre generationen. Pojkar skulle vara kortklippta.
Normöverträdelser är sociala problem och måste i grunden angripas som sådana. Det är klart att mord inte kan tillåtas och skall beivras. Mord kommer alltid att inträffa. Men förutsättningen för att dessa hålls nere är att människor får goda levnadsvillkor i ett lokalsamhälle. För barn är det avgörande att de får utbildning och bildning i skolan. För barn som lyckas hyfsat i skolan banar detta vägen för ett arbete och blir sällan kriminella. Men normbildningen i familj och i nära grannskapet är också viktig. Att lära sig vad som är rätt och fel, vad som är mitt och ditt, att göra någon illa gör ont också i mig och kräver att jag visar medkänsla. Det finns ett helt batteri av sociala umgängesregler som barn måste lära sig för att kunna leva ett bra liv i interaktion med andra människor.
Men förstår Riksdagspolitikerna när som gastar om längre straff och som gjort socialtjänsten i synnerhet barnavården till en utrednings och kontrollverksamhet egentligen vad socialt arbete och socialpolitik egentligen är?
