Som läsare av denna blogg har du kanske märkt att det inte landat något inlägg på länge. Varför kanske du undrar eller inte. Jag brukar säga att jag skriver något i händelse att jag tycker att jag har något att säga. Har jag inte haft något att säga? Egentligen inte. Jag har dagligen olika tankar och synpunkter på samhällsfrågor och annat som faller under ämnet social rättvisa som är denna bloggs tema. Nej det har nog mer att göra med hur meningsfullt jag tycker det varit att skriva något. Gör det någon skillnad eller inte. Hur många som läser vad jag skriver har betydelse för hur angeläget man tycker det är. Det finns ett sådant brus på sociala medier och det är svårt att få genomslag och uppmärksamhet. Ibland får jag tanken att i Sverige lyssnar man inte på äldre människor.
Ett annat skäl att jag inte skrivit något har att göra med den nedstämdhet som plågat mig det senaste året. Det har mycket att göra med motgångar och blottläggandet för mig själv av tillkortakommanden.
Jag har egentligen alltid under min levnad varit välsignad med människor i min närhet som uppskattat mig eller till och med tyckt om mig. Under min tid som socialchef upplevde jag att baspersonalen och första linjens chefer uppskattade mig. Även mina närmaste medarbetare hade jag god kontakt med. Några av mina närmaste chefer fungerade det väl med – men inte alla. Framförallt tyckte jag att jag misslyckades med min ledningsgrupp. Vi hade ledningsgrupp varje måndag och det var fruktansvärt nästan alltid. Det klarade jag inte så bra. Man kan tro att det alltid blåser i toppen och det är kanske en tröst som jag kan ta till mig. Däremot fungerade det mycket bättre när jag var chef i Klippan. Den korta tiden där är nog min bästa i hela yrkeskarriären. När jag efter avslutat chefskapet i Helsingborg gjorde jag en utredning om Forskning och utveckling. Detta gick bra men där blev jag helt desavouerad av mig efterträdare. Hon slängde ut mig och jag fick gå hem med lön. Jag skrev texten som finns här i min blogg om berättelsen om mitt yrkesliv. Den texten uppskattades inte av min chef stadsdirektören som beskyllde mig för att vara bitter och hämndlysten när jag recenserade alla delarna i mig yrkesliv. Det slutade med en brytning oss emellan och Det värkte flera år efter att jag slutat i Helsingborg. Det har nog alltid varit så att jag svårt att släppa minnen av det förflutna – positiva som negativa. De positiva blir nostalgi och de negativa blir bittra oförrätter.
Men det som snurrat mest i huvudet under det senaste året är tillståndet i den bostadsrättsförening som vi bor. Det har utvecklats till en konflikt med föreningens styrelse och i synnerhet ordföranden. Vi några stycken har drivit att föreningen skulle ta ställning till för biologisk mångfald men fick inget gehör för detta. Jag tänker här att jag struntar i hur de gör med växtligheten i föreningen och njuter av våra egna trädgårdar och den fina natur som finns i Sverige.
Jag håller på och läser boken
Klass i Sverige som Katalys utgivit. Sverige är ett klassamhälle men detta
talar man inte om. Sveriges arbetarklass är halva befolkningen och en stor del
av de som är tjänstemän i ett mellanskikt i samhället lever under likartade
ekonomiska förhållanden. Det vore rimligt att arbetarrörelsen samlar Sveriges
arbetarklass för att skapa ett Sverige som är mer jämställt och som står för
social rättvisa. Detta samhälle har vi inte idag. Nyliberalismen har skapat ett
samhälle med växande klassklyftor. Läs gärna boken Klass i Sverige! Sveriges väg måste vara att genom social rättvisa förena detta med åtgärder för att rädda klimatet och den biologiska mångfalden.
