Det finns en del kristecken i samhället, i vårt lilla Sverige och naturligtvis i den stora världen. Man kan bara nämna pandemin, översvämningar, bränder, svält och växande klyfter mellan rika och fattiga. Demokratin är hotad i många länder. I Sverige har vi det mycket bättre än i de flesta av världens länder. Men även här gör sig problem gällande. Vår natur är hotad genom mänsklig aktivitet. Skogsbruket i Sverige är inte hållbart och skogen är faktiskt den natur vi har. De ekonomiska klyfterna har växt sedan omkring 1980, då Sverige var som jämlikast. Den nyliberala utvecklingen har visserligen lett till ekonomisk tillväxt men det har skett till priset av stora klyftor på naturens bekostnad, med hotad biologisk mångfald och ökad temperatur. De kommersiella intressena har tagit över allt fler sektorer i samhället. En fjärdedel av vård och omsorg och skola är en privat bransch på entreprenad. Kapitalet har skickligt med hjälp av sina intressepartier gömda bakom det dubiösa argumentet om valfrihet lyckats sko sig på skattebetalarnas bekostnad.
Det är förstås enkelt att skylla på kapitalismen. Men det är kapitalismen som är skuld till utvecklingen genom i synnerhet den avreglerade ekonomin där incitamentet är vinst och avkastning på satsat kapital . Den politiska makten grundad på demokratiska val finns över det som är stat, kommun och regioner. Över den privata ekonomiska sektorn har det aldrig funnits något demokratiskt inflytande. Och nu har denna privata sektor lyckats muta in en stor del av den offentliga sektorn också. Det är nog ingen överdrift att säga att det är marknaden som har makten över samhället. Det är också uppenbart att kapitalägare som har tjänat på denna utveckling, även om den ekonomiska tillväxten i viss utsträckning även gynnat en stor medelklass.
Som jag ser det är betoningen av individuell frihet ett grundläggande problem. Det borgerliga politiska budskapet har under lång tid betonat individens frihet och valfrihet. Detta budskap har förankrats mycket väl i befolkningen. Samtidigt har den kollektiva makt som tidigare låg i arbetarrörelsen och dessa många organisationer tillkomna för att tillvarata arbetarklassens intressen försvagats. Välbärgade människor tjänar mer på att ha individuell frihet än de som är mindre välbärgade som tjänar mer på att tillvarata sina intressen tillsammans med andra i samma situation. Industriarbetarklassen är idag mycket mindre än tidigare medan det tillkommit en stor arbetarklass inom den offentliga sektorn. Arbetarklassen är idag en klass som enligt boken Klass i Sverige består av halva befolkningen men mer heterogen än tidigare. Arbetarklassen har förlorat på den nyliberala politiken och många protesterar mot utvecklingen genom att rösta på Sverigedemokraterna. Arbetarrörelsen har en viktig uppgift att mobilisera arbetarklassen för en politik i klassens intresse. Svårast att övertyga är nog den manliga delen av arbetarklassen. Här behövs ett arbete för att öka den politiska bildningen. ABF borde ha som en viktig uppgift att öka den politiska kunskapen och bildningen i arbetarklassen!
De senaste klimatrapporterna visar allt mer tydligt människans påverkan på klimatet och att detta får förödande konsekvenser om inte uppvärmningen upphör. Men det är en ytlig bild att det bara handlar om att människan genom fossil förbränning ökar jordens medeltemperatur. Det handlar också om att människans påverkan och utbredning hotar jordens skogar och att allt fler djur och växter är utrotningshotade. Det talas mycket lite om befolkningsökning. Jordens befolkning är väl uppe i 8 miljarder människor. För hundra år sedan var det 1 miljard. 800 procent ökning på bara ett sekel. Människan är historiens mest invasiva djurart.
Jag har förstås ingen enkel lösning på jordens och mänsklighetens djupgående problem. Jag tror bara att vi här i vårt land och var och en av oss måste göra vad man kan. Rent politiskt tror jag på en politik som sätter miljö, naturvården och den biologiska mångfalden högst på den politiska agendan. Det mänskliga samhället måste börja underordna sig naturens förutsättningar. Därutöver borde politiken inriktas på en politik som angriper klassamhället och arbetar för jämställdhet. Jag kan dock inte se att något politiskt parti fullt ut kopplar samman dessa båda politikområden. Att inte den allt mer reaktionära högern i form av M, KD och SD inte för sådan politik är väl knappast att vänta. S talar om klimat och utjämning men det är försiktigt. Mp står för en bra miljöpolitik men de är en svag röst och säkert rädda för stöta sig med människor som känner sig hotade av ökade miljökrav. V har jag inte hört alls tala om natur och miljö. De fällde regeringen på frågan om marknadshyror men medan C backade på den frågan förde man illmarigt fram frågan om äganderätten till skogen och uppluckrat strandskydd som krav för att ge regeringen stöd. Frågor som är långt mycket viktigare än marknadshyrorna. V gjorde naturen en björntjänst. Sanningen som politikerna inte vågar säga är att om klimatmålen i parisavtalet skall uppfyllas och jordens medeltemperatur skall hållas på en ökning på 1,5 grader kommer det att påverka vårt dagliga liv en hel del. Detta förstår nog folk ändå därför sticker många huvudet i sanden; efter oss ragnarök.
