Genom Katalys, institutet för
facklig ideutveckling har rapporten klass i Sverige tagits fram. Initiativet
togs först av Daniel Suhonen och Göran Therborn. Det är en diger rapport på mer
än 700 sidor med en mängd uppsatser av sakkunniga i en mycket lång rad av
frågor. Det är nog omöjligt att kortfattat sammanfatta innehållet även om jag
skulle vilja göra det. Jag väljer att plocka ut axplock att frågor jag tycker
är särskilt intressanta. Men jag rekommenderar dig som läser detta att gå till
leggen! Alltså läsa hela rapporten! I en del av uppsatserna hänvisar man ibland
till Karl Marx. Marx har ju varit lite ute i den socialdemokratiska rörelsen
egentligen sedan Lenin la beslag på Marx och skapade marxismen. Här har man
kastat ut barnet med badvattnet. Men jag
menar att det är relevant att hänvisa till Karl Marx vetenskapliga arbete inom
ekonomi, filosofi och sociologi. Rapportförfattarna kunde dock tagit mer spjärn
i Marx ekonomiska analys av kapitalismen än man gör. Men det finns
förvånansvärt många referenser till Marx i texterna.
Rapporten tar avstamp i en
beskrivning av klasstrukturen i Sverige. Arbetarklassen är fortfarande den
största klassen. Rapporten visar att den är 49,3%, Tjänstemän 41,1% och
företagare 9,6. Men klassamhället har genomgått stora förändringar. Industriarbetarna
är en mindre del idag och det har tillkommit stora grupper inom offentlig
verksamhet. Lite grovt kan sägas att kvinnor är i majoritet inom offentlig
verksamhet och männen i privat. Samtidigt är det så att frånsett det allra
rikaste skiktet i samhället som blivit mycket rikare är de ekonomiska
skillnaderna inte gigantiska. Högre tjänstemän är mer lierade med ägare och
arbetsgivare medan lägre tjänstemän har arbetarklassliknade förutsättningar.
Man kan säga också att kvinnorna kommit på bred front inte minst i offentlig
sektor. Kvinnor är vanligtvis högre utbildade än män.
Här i Sverige var det förr på
det viset att människor röstade i stor utsträckning efter den klass som man tillhörde.
Arbetare röstade på Socialdemokraterna eller kommunisterna. I det politiska
landskapet idag där S drivit en marknadsliberal politik har många
arbetarväljare valt att sympatisera med Sverigedemokraterna.
Är Sverige ett klassamhälle
diskuteras i en uppsats. Man redovisar en undersökning som visar att 81% av
svenskarna, kvinnorna i högre utsträckning,
anser att Sverige är ett klassamhälle. Andelen som tycker sig tillhöra
arbetarklassen är lägre än vad man faktiskt måste anses vara. Då tänker jag att
det inte är status att säga att man tillhör arbetarklassen. Rapporten
konstaterar att det är dags att tala om klass.
En aspekt som lyfts fram är
att borgerliga synnerligen nyliberala ideologer har vunnit den ideologiska
kampen så här långt genom att splittra arbetarklassens kollektivism och knäsatt
en individualism. Ett synsätt som gynnar de med god ekonomi men knappast de med
begränsade ekonomiska förutsättningar. Man har undergrävt arbetarrörelsens
kollektiva styrka samtidigt som industriarbetarna blivit färre. Arbetarklassen
har blivit mer heterogen genom tillkomsten av många jobb inom offentlig sektor.
Men lyckas man samla arbetarklassen så finns det en mycket stor politisk
potential. Men då är min reflektion att
då behöver bildningen, den politiska bildningen menar jag då, bli större i
arbetarklassen. Här borde ABF ha en viktig roll i denna folkbildning.
Ett tema som rapporten
behandlar är att arbetarklassen osynliggörs i massmedia som domineras av
medelklassen. Men arbetare förminskas i program som Lyxfällan och Biggest
looser. Många människor som lever på landsbygden som inte väljer att flytta
till storstäder känner sig i många fall osynliggjorda och upplever sig att inte
ha något inflytande i samhället. Media domineras av
borgerliga/liberala/konservativa tidningar. Arbetarrörelsen har mycket få
tidningar kvar. De som fanns har lags ned av lönsamhetsskäl. Detta måste
påverka opinionen även om inte så många läser ledarsidorna.
En uppsats handlar om
arbetarlitteraturen. Vi får här en genomgång av aktuell arbetarlitteratur.
Arbetarlitteraturen har varit viktig för arbetarrörelsens utveckling. Under
30-50 tal var arbetarförfattarna ofta de mest kända och bästa författarna,
Harry Martinsson, Ejvind Johnsson, Ivar Lo Johansson, Helmer Grundström, Stig
Sjödin med flera författare som räknades som arbetarförfattare. Idag är
arbetarlitteraturen mer i skymundan men lika viktig för att synliggöra
arbetarklassens levnadsvillkor. Förr gav arbetarrörelsen mycket stöd men
idag i betydligt mer blygsam
utsträckning.
Utvecklingen i Sverige har
lett till en mer otrygg arbetsmarknad. Både borgerliga och socialdemokratiska
regeringar har medverkat till möjligheter till allt mer tillfälliga
anställningar. Man kan räkna med att 15-17 % av de anställda har tillfälliga
anställningar med en osäkerhet dag för dag om man ska få något arbete. Det har
skett en maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel och där har kriserna i
början av 1990-talet och 2008 blivit en skjuss i den riktningen. Här vill jag
göra en referens till
Naomi Kleins bok
Chockdoktrinen där hon beskriver hur man i Chile, Irak och Polen med hjälp av
Milton Friedman och hans medarbetare genomförde omfattande privatiseringar i
allvarliga samhällskriser. Kriserna utnyttjades av kapitalägare och makteliter
att berika sig.
Rapporten uppehåller sig i en
uppsats om välfärdsmodellens omvandling. Kort uttryckt har den offentliga
sektorn försvagats genom utförsäljning av statliga företag och tillåtandet att
privata företag fått etablera sig som utförare av tjänster inom vård, skola och
omsorg bekostat av skattemedel. En allt större del av de offentliga tjänsterna
utförs av privata utförare. Särskilt utmanande är väl att skolan har blivit en
arena för vinstjakt.
En stor del av medelklassen
vars levnadsförhållanden inte avviker så stort från arbetarklassen har blivit
allt mer trängd. I offentlig sektor har system som hämtats från industrin New
public management (NPM) införts som innebär betydligt mer kontroll och mindre
inflytande över sitt arbete införts. Många yrkesgrupper blir trängda. Nu senast
har det uppmärksammats hur orimliga arbetsförhållandena är för barnmorskor och
tidigare har det kommit larmrapporter från poliser, sjuksköterskor och
socialarbetare. I de offentliga organisationerna har ett växande skikt av
administratörer som kanske kallas chefer, utvecklare, projektledare eller kontroller
fått mer makt. Välfärdens professioner får allt mindre inflytande. Det hör till
bilden att 70% av den här personalen är högutbildade kvinnor!
Ett drabbande avsnitt i
rapporten är uppsatsen om klass och hälsa. Trots den officiella ambitionen att
utjämna skillnader har i Sverige såväl de ekonomiska som hälsorelaterade
klyfterna växt. Det finns ett starkt samband mellan sociala faktorer och hälsa.
Det kan illustreras med att om man lägger raster ovanpå varandra allt från
faktorer under fosterlivet till barndomens olika faser, ungdomen och
vuxenlivets förhållanden tar sig uttryck i konsekvenser för hälsa och
livslängd. Det finns ett starkt samband mellan utbildning och hälsa. 2015
förväntas högutbildade kvinnor i genomsnitt leva 5,1 år längre än lågutbildade
kvinnor medan den jämförbara siffran bland män var 5,7 år. Det finns också ett tydligt samband mellan
inkomst och dödlighet. Ju lägre inkomst ju lägre livslängd. Det finns också
samma samband mellan självrapporterad hälsa och inkomst och om man har
kontantmarginal eller inte. Lägger man sedan tilla socialt arv överförs
problemet till kommande generationer Det betonas att samhällets insatser är
viktiga. En god och jämlik skola som tar sitt kompensatoriska uppdrag på allvar
i stället för att förvandlas till en arena där social ojämlikhet reproduceras
och förstärkts är central menar rapporten för att motverka klasskillnader. Trots vårt välstånd har Sverige ett bestående
problem med ojämlikhet i hälsa. Forskningsstödet är starkt för att ju jämlikare
samhället är ju längre lever befolkningen.
Det avslutande kapitlet i
rapporten handlar om ägande och förmögenhetsstrukturens förändringar sedan
1980. Det är ett tungt avsnitt menar jag i en rapport om klassamhället och
borde måhända legat först i rapporten. Kanske är man inspirerade av den franske
ekonomen på modet Thomas Piketty som i sin
senaste bok betonar ideologi framför ekonomi. Ungefär hälften av den
samlade svenska ekonomin ägs numera från utlandet. Det utländska ägandet på
Stockholmsbörsen har ökat från 4% 1979 till 39,4% 2016. Den kraftiga ökningen
skedde under 1990-talet efter avregleringarna
av kapitalmarknaden. Det offentliga bolagsägandet har minskat och
antalet anställda i statliga företag har halverats mellan år 1980 till 2015.
Det institutionella ägandet, dvs pensionsstiftelser etc., har ökat och utgör ca
20% av de börsnoterade bolagen. Det så kallade riskkapitalet har ökat kraftigt.
Stora finansfamiljer kontrollerar alltjämt en dominerande andel av börsbolagen.
De 15 största finansfamiljerna styrde 2017 bolag värda 4935 miljarder kronor.
Som jämförelse var Sveriges totala BNP samma år 4604 miljarder kronor. Familjen
Wallenberg kontrollerade företag värderade till närmare 2000 miljarder kronor.
Vad gäller de samlade förmögenheterna så har den allra rikaste procentens andel
av de samlade förmögenheterna fördubblats från 20,5 % 1978 till 39,6% 2006 och
har fortsatt att öka sedan dess. Antalet svenska miljardärer har ökat från 83
personer 2001 till 178 2016. Ägande och maktkoncentrationen inom den svenska
samhällsekonomin har förstärkts ytterligare från 1980 fram till idag. Det
offentliga och demokratiskt kontrollerade ägandet har minskat kraftigt.
Dessutom har det skapats en möjlighet genom politiska beslut att skapa en
privat bransch inom den offentliga sektorens skola och vård och omsorg.
Rapporten menar att den ökade ojämlikheten har resulterat i att löntagarna fått
allt mindre demokratiskt inflytande i ekonomi och arbetsliv, fått minskad andel
av kapitaltillväxt och vinster samt att polariseringen i samhället ökat.
Under tiden fram till omkring
1980 innan den nyliberala revolutionen slog igenom blev samhället allt mer
jämlikt. Efter detta har klyfterna ökat. Ett tydligt och viktigt uttryck för
liberaliseringen är olika typer av avregleringar bland annat av
kapitalmarknaderna. Avregleringarna har bidraget till en ojämlik fördelning av
kapitalbildningen och att kapitaltillgångar placerats i utlandet utom räckhåll
för den svenska statskassan och därmed undandragna resurser för
jämlikhetsskapande välfärdskapande
politik. Min slutsats är utan tvekan att det är arbetarklassen som förlorar på
detta.
Jag har refererat delar av
rapporten Klass i Sverige vad får jag då för tankar?
Arbetarklassen är alltjämt
den största klassen i det svenska samhället. Men den borgerliga
individualistiska ideologin har gjort att många inte är stolta över att
tillhöra denna klass och många förstår inte ens att man tillhör den. Den
ekonomiska politiken har gjort att en liten elit har kraftigt berikat sig på
den avreglerade ekonomin. Men merparten av befolkningen om man tillhör
arbetarklassen eller mellanskiktet har ganska likartade levnadsförhållanden.
Dessutom har stora grupper inom tjänstemannagrupper som sjuksköterskor,
barnmorskor, lärare, socialsekreterare, poliser mm fått en mer pressad
arbetssituation och minskat inflytande över sin arbetsförhållanden
.Möjligheterna till inflytande och löneläget skiljer sig inte så mycket mellan
dessa grupper och rena arbetargrupper. Samlar man dessa befolkningsgrupper till
ett motstånd mot kapitalet finns en enorm kraft. Även om det blir uppenbart att
vi visserligen har politisk demokrati men inte ekonomisk!
Det jag saknar i den mycket
gedigna rapporten Klass i Sverige är natur och miljöperspektivet. Det har
blivit allt mer uppenbart för mig att vi måste tänka om i grunden när det
gäller det mänskliga samhällsbygget. Det talas visserligen mycket om den gröna
omställningen och att få bort den fossila uppvärmningen av planeten och
bevarandet av den biologiska mångfalden. Men det blir en ganska abstrakt
framställning. Det drabbade mig när jag skådade rovdriften på svensk skog, på
nära håll i Småland och genom rapporter inte minst om hur statliga Sveaskog i
hög takt avverkar naturskog i Norrland. En ögonöppnare för mig som fördjupade
förståelse för vad det egentligen handlar om är David Attenboroughs bok Ett liv
på denna planet. Han kommer med många berättelse från sitt långa liv i jordens
natur. 1937 var 66% av jorden vildmark 2020 återstår 37%. Vi är inne i en
period av massutrotning av djur och växter. Han menar att både de utfiskade
världshaven och landytan måste i stor utsträckning återförvildas för att vi ska
rädda inte jordklotet – den kommer att på några miljoner år rädda sig själv –
utan rädda mänskligheten. Världens befolkning kan inte heller fortsätta att öka
om jorden skall kunna tillgodose mat till alla. Att inte naturperspektivet är
med i rapporten Klass i Sverige vill gärna tro att det beror på brist på
djupare insikt i frågan.
När man lyssnar på de
politiska partierna inte minst på den senaste socialdemokratiska
partikongressen är inte dessa frågor tillräckligt närvarande utan naturfrågan
blir ett särskilt politikområde där man föreställer sig att gröna investeringar
kan lösa mänsklighetens problem. Vänsterpartiet har tonat ned sin miljöpolitik.
Högerblockets miljöpolitik är mest ett skämt.
För mig blir det uppenbart att människans utbredning på naturens bekostnad måste
stoppas och det mänskliga samhället måste lära sig leva på naturens villkor. Men
jag tror att om vi ska lösa problemen med uppvärmning av planeten och hotet mot
biologisk mångfald måste samhällena bli mer jämlika och klasskillnaderna
minska.
Reflektioner
över boken Klass i Sverige – Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a
århundradet.
Hur
förenar vi att rädda jordens natur och klimat med att skapa ett klasslöst och
jämlikt samhälle?
Det
är dags att tala om klass igen!
Genom Katalys, institutet för
facklig ideutveckling har rapporten klass i Sverige tagits fram. Initiativet
togs först av Daniel Suhonen och Göran Therborn. Det är en diger rapport på mer
än 700 sidor med en mängd uppsatser av sakkunniga i en mycket lång rad av
frågor. Det är nog omöjligt att kortfattat sammanfatta innehållet även om jag
skulle vilja göra det. Jag väljer att plocka ut axplock att frågor jag tycker
är särskilt intressanta. Men jag rekommenderar dig som läser detta att gå till
leggen! Alltså läsa hela rapporten! I en del av uppsatserna hänvisar man ibland
till Karl Marx. Marx har ju varit lite ute i den socialdemokratiska rörelsen
egentligen sedan Lenin la beslag på Marx och skapade marxismen. Här har man
kastat ut barnet med badvattnet. Men jag
menar att det är relevant att hänvisa till Karl Marx vetenskapliga arbete inom
ekonomi, filosofi och sociologi. Rapportförfattarna kunde dock tagit mer spjärn
i Marx ekonomiska analys av kapitalismen än man gör. Men det finns
förvånansvärt många referenser till Marx i texterna.
Rapporten tar avstamp i en
beskrivning av klasstrukturen i Sverige. Arbetarklassen är fortfarande den
största klassen. Rapporten visar att den är 49,3%, Tjänstemän 41,1% och
företagare 9,6. Men klassamhället har genomgått stora förändringar. Industriarbetarna
är en mindre del idag och det har tillkommit stora grupper inom offentlig
verksamhet. Lite grovt kan sägas att kvinnor är i majoritet inom offentlig
verksamhet och männen i privat. Samtidigt är det så att frånsett det allra
rikaste skiktet i samhället som blivit mycket rikare är de ekonomiska
skillnaderna inte gigantiska. Högre tjänstemän är mer lierade med ägare och
arbetsgivare medan lägre tjänstemän har arbetarklassliknade förutsättningar.
Man kan säga också att kvinnorna kommit på bred front inte minst i offentlig
sektor. Kvinnor är vanligtvis högre utbildade än män.
Här i Sverige var det förr på
det viset att människor röstade i stor utsträckning efter den klass som man tillhörde.
Arbetare röstade på Socialdemokraterna eller kommunisterna. I det politiska
landskapet idag där S drivit en marknadsliberal politik har många
arbetarväljare valt att sympatisera med Sverigedemokraterna.
Är Sverige ett klassamhälle
diskuteras i en uppsats. Man redovisar en undersökning som visar att 81% av
svenskarna, kvinnorna i högre utsträckning,
anser att Sverige är ett klassamhälle. Andelen som tycker sig tillhöra
arbetarklassen är lägre än vad man faktiskt måste anses vara. Då tänker jag att
det inte är status att säga att man tillhör arbetarklassen. Rapporten
konstaterar att det är dags att tala om klass.
En aspekt som lyfts fram är
att borgerliga synnerligen nyliberala ideologer har vunnit den ideologiska
kampen så här långt genom att splittra arbetarklassens kollektivism och knäsatt
en individualism. Ett synsätt som gynnar de med god ekonomi men knappast de med
begränsade ekonomiska förutsättningar. Man har undergrävt arbetarrörelsens
kollektiva styrka samtidigt som industriarbetarna blivit färre. Arbetarklassen
har blivit mer heterogen genom tillkomsten av många jobb inom offentlig sektor.
Men lyckas man samla arbetarklassen så finns det en mycket stor politisk
potential. Men då är min reflektion att
då behöver bildningen, den politiska bildningen menar jag då, bli större i
arbetarklassen. Här borde ABF ha en viktig roll i denna folkbildning.
Ett tema som rapporten
behandlar är att arbetarklassen osynliggörs i massmedia som domineras av
medelklassen. Men arbetare förminskas i program som Lyxfällan och Biggest
looser. Många människor som lever på landsbygden som inte väljer att flytta
till storstäder känner sig i många fall osynliggjorda och upplever sig att inte
ha något inflytande i samhället. Media domineras av
borgerliga/liberala/konservativa tidningar. Arbetarrörelsen har mycket få
tidningar kvar. De som fanns har lags ned av lönsamhetsskäl. Detta måste
påverka opinionen även om inte så många läser ledarsidorna.
En uppsats handlar om
arbetarlitteraturen. Vi får här en genomgång av aktuell arbetarlitteratur.
Arbetarlitteraturen har varit viktig för arbetarrörelsens utveckling. Under
30-50 tal var arbetarförfattarna ofta de mest kända och bästa författarna,
Harry Martinsson, Ejvind Johnsson, Ivar Lo Johansson, Helmer Grundström, Stig
Sjödin med flera författare som räknades som arbetarförfattare. Idag är
arbetarlitteraturen mer i skymundan men lika viktig för att synliggöra
arbetarklassens levnadsvillkor. Förr gav arbetarrörelsen mycket stöd men
idag i betydligt mer blygsam
utsträckning.
Utvecklingen i Sverige har
lett till en mer otrygg arbetsmarknad. Både borgerliga och socialdemokratiska
regeringar har medverkat till möjligheter till allt mer tillfälliga
anställningar. Man kan räkna med att 15-17 % av de anställda har tillfälliga
anställningar med en osäkerhet dag för dag om man ska få något arbete. Det har
skett en maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel och där har kriserna i
början av 1990-talet och 2008 blivit en skjuss i den riktningen. Här vill jag
göra en referens till
Naomi Kleins bok
Chockdoktrinen där hon beskriver hur man i Chile, Irak och Polen med hjälp av
Milton Friedman och hans medarbetare genomförde omfattande privatiseringar i
allvarliga samhällskriser. Kriserna utnyttjades av kapitalägare och makteliter
att berika sig.
Rapporten uppehåller sig i en
uppsats om välfärdsmodellens omvandling. Kort uttryckt har den offentliga
sektorn försvagats genom utförsäljning av statliga företag och tillåtandet att
privata företag fått etablera sig som utförare av tjänster inom vård, skola och
omsorg bekostat av skattemedel. En allt större del av de offentliga tjänsterna
utförs av privata utförare. Särskilt utmanande är väl att skolan har blivit en
arena för vinstjakt.
En stor del av medelklassen
vars levnadsförhållanden inte avviker så stort från arbetarklassen har blivit
allt mer trängd. I offentlig sektor har system som hämtats från industrin New
public management (NPM) införts som innebär betydligt mer kontroll och mindre
inflytande över sitt arbete införts. Många yrkesgrupper blir trängda. Nu senast
har det uppmärksammats hur orimliga arbetsförhållandena är för barnmorskor och
tidigare har det kommit larmrapporter från poliser, sjuksköterskor och
socialarbetare. I de offentliga organisationerna har ett växande skikt av
administratörer som kanske kallas chefer, utvecklare, projektledare eller kontroller
fått mer makt. Välfärdens professioner får allt mindre inflytande. Det hör till
bilden att 70% av den här personalen är högutbildade kvinnor!
Ett drabbande avsnitt i
rapporten är uppsatsen om klass och hälsa. Trots den officiella ambitionen att
utjämna skillnader har i Sverige såväl de ekonomiska som hälsorelaterade
klyfterna växt. Det finns ett starkt samband mellan sociala faktorer och hälsa.
Det kan illustreras med att om man lägger raster ovanpå varandra allt från
faktorer under fosterlivet till barndomens olika faser, ungdomen och
vuxenlivets förhållanden tar sig uttryck i konsekvenser för hälsa och
livslängd. Det finns ett starkt samband mellan utbildning och hälsa. 2015
förväntas högutbildade kvinnor i genomsnitt leva 5,1 år längre än lågutbildade
kvinnor medan den jämförbara siffran bland män var 5,7 år. Det finns också ett tydligt samband mellan
inkomst och dödlighet. Ju lägre inkomst ju lägre livslängd. Det finns också
samma samband mellan självrapporterad hälsa och inkomst och om man har
kontantmarginal eller inte. Lägger man sedan tilla socialt arv överförs
problemet till kommande generationer Det betonas att samhällets insatser är
viktiga. En god och jämlik skola som tar sitt kompensatoriska uppdrag på allvar
i stället för att förvandlas till en arena där social ojämlikhet reproduceras
och förstärkts är central menar rapporten för att motverka klasskillnader. Trots vårt välstånd har Sverige ett bestående
problem med ojämlikhet i hälsa. Forskningsstödet är starkt för att ju jämlikare
samhället är ju längre lever befolkningen.
Det avslutande kapitlet i
rapporten handlar om ägande och förmögenhetsstrukturens förändringar sedan
1980. Det är ett tungt avsnitt menar jag i en rapport om klassamhället och
borde måhända legat först i rapporten. Kanske är man inspirerade av den franske
ekonomen på modet Thomas Piketty som i sin
senaste bok betonar ideologi framför ekonomi. Ungefär hälften av den
samlade svenska ekonomin ägs numera från utlandet. Det utländska ägandet på
Stockholmsbörsen har ökat från 4% 1979 till 39,4% 2016. Den kraftiga ökningen
skedde under 1990-talet efter avregleringarna
av kapitalmarknaden. Det offentliga bolagsägandet har minskat och
antalet anställda i statliga företag har halverats mellan år 1980 till 2015.
Det institutionella ägandet, dvs pensionsstiftelser etc., har ökat och utgör ca
20% av de börsnoterade bolagen. Det så kallade riskkapitalet har ökat kraftigt.
Stora finansfamiljer kontrollerar alltjämt en dominerande andel av börsbolagen.
De 15 största finansfamiljerna styrde 2017 bolag värda 4935 miljarder kronor.
Som jämförelse var Sveriges totala BNP samma år 4604 miljarder kronor. Familjen
Wallenberg kontrollerade företag värderade till närmare 2000 miljarder kronor.
Vad gäller de samlade förmögenheterna så har den allra rikaste procentens andel
av de samlade förmögenheterna fördubblats från 20,5 % 1978 till 39,6% 2006 och
har fortsatt att öka sedan dess. Antalet svenska miljardärer har ökat från 83
personer 2001 till 178 2016. Ägande och maktkoncentrationen inom den svenska
samhällsekonomin har förstärkts ytterligare från 1980 fram till idag. Det
offentliga och demokratiskt kontrollerade ägandet har minskat kraftigt.
Dessutom har det skapats en möjlighet genom politiska beslut att skapa en
privat bransch inom den offentliga sektorens skola och vård och omsorg.
Rapporten menar att den ökade ojämlikheten har resulterat i att löntagarna fått
allt mindre demokratiskt inflytande i ekonomi och arbetsliv, fått minskad andel
av kapitaltillväxt och vinster samt att polariseringen i samhället ökat.
Under tiden fram till omkring
1980 innan den nyliberala revolutionen slog igenom blev samhället allt mer
jämlikt. Efter detta har klyfterna ökat. Ett tydligt och viktigt uttryck för
liberaliseringen är olika typer av avregleringar bland annat av
kapitalmarknaderna. Avregleringarna har bidraget till en ojämlik fördelning av
kapitalbildningen och att kapitaltillgångar placerats i utlandet utom räckhåll
för den svenska statskassan och därmed undandragna resurser för
jämlikhetsskapande välfärdskapande
politik. Min slutsats är utan tvekan att det är arbetarklassen som förlorar på
detta.
Jag har referat delar av
rapporten Klass i Sverige vad får jag då för tankar?
Arbetarklassen är alltjämt
den största klassen i det svenska samhället. Men den borgerliga
individualistiska ideologin har gjort att många inte är stolta över att
tillhöra denna klass och många förstår inte ens att man tillhör den. Den
ekonomiska politiken har gjort att en liten elit har kraftigt berikat sig på
den avreglerade ekonomin. Men merparten av befolkningen om man tillhör
arbetarklassen eller mellanskiktet har ganska likartade levnadsförhållanden.
Dessutom har stora grupper inom tjänstemannagrupper som sjuksköterskor,
barnmorskor, lärare, socialsekreterare, poliser mm fått en mer pressad
arbetssituation och minskat inflytande över sin arbetsförhållanden
.Möjligheterna till inflytande och löneläget skiljer sig inte så mycket mellan
dessa grupper och rena arbetargrupper. Samlar man dessa befolkningsgrupper till
ett motstånd mot kapitalet finns en enorm kraft. Även om det blir uppenbart att
vi visserligen har politisk demokrati men inte ekonomisk!
Det jag saknar i den mycket
gedigna rapporten Klass i Sverige är natur och miljöperspektivet. Det har
blivit allt mer uppenbart för mig att vi måste tänka om i grunden när det
gäller det mänskliga samhällsbygget. Det talas visserligen mycket om den gröna
omställningen och att få bort den fossila uppvärmningen av planeten och
bevarandet av den biologiska mångfalden. Men det blir en ganska abstrakt
framställning. Det drabbade mig när jag skådade rovdriften på svensk skog, på
nära håll i Småland och genom rapporter inte minst om hur statliga Sveaskog i
hög takt avverkar naturskog i Norrland. En ögonöppnare för mig som fördjupade
förståelse för vad det egentligen handlar om är David Attenboroughs bok Ett liv
på denna planet. Han kommer med många berättelse från sitt långa liv i jordens
natur. 1937 var 66% av jorden vildmark 2020 återstår 37%. Vi är inne i en
period av massutrotning av djur och växter. Han menar att både de utfiskade
världshaven och landytan måste i stor utsträckning återförvildas för att vi ska
rädda inte jordklotet – den kommer att på några miljoner år rädda sig själv –
utan rädda mänskligheten. Världens befolkning kan inte heller fortsätta att öka
om jorden skall kunna tillgodose mat till alla. Att inte naturperspektivet är
med i rapporten Klass i Sverige vill gärna tror att det beror på brist på
djupare insikt i frågan.
När man lyssnar på de
politiska partierna inte minst på den senaste socialdemokratiska
partikongressen är inte dessa frågor tillräckligt närvarande utan naturfrågan
blir ett särskilt politikområde där man föreställer sig att gröna investeringar
kan lösa mänsklighetens problem. Vänsterpartiet har tonat ned sin miljöpolitik.
Högerblockets miljöpolitik är mest ett skämt.
För mig blir det uppenbart att mänskans utbredning på naturens bekostnad måste
stoppas och det mänskliga samhället måste lära sig leva på naturens villkor. Men
jag tror att om vi ska lösa problemen med uppvärmning av planeten och hotet mot
biologisk mångfald måste samhällena bli mer jämlika och klasskillnaderna
minska.
Reflektioner
över boken Klass i Sverige – Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a
århundradet.
Hur
förenar vi att rädda jordens natur och klimat med att skapa ett klasslöst och
jämlikt samhälle?
Det
är dags att tala om klass igen!
Genom Katalys, institutet för
facklig ideutveckling har rapporten klass i Sverige tagits fram. Initiativet
togs först av Daniel Suhonen och Göran Therborn. Det är en diger rapport på mer
än 700 sidor med en mängd uppsatser av sakkunniga i en mycket lång rad av
frågor. Det är nog omöjligt att kortfattat sammanfatta innehållet även om jag
skulle vilja göra det. Jag väljer att plocka ut axplock att frågor jag tycker
är särskilt intressanta. Men jag rekommenderar dig som läser detta att gå till
leggen! Alltså läsa hela rapporten! I en del av uppsatserna hänvisar man ibland
till Karl Marx. Marx har ju varit lite ute i den socialdemokratiska rörelsen
egentligen sedan Lenin la beslag på Marx och skapade marxismen. Här har man
kastat ut barnet med badvattnet. Men jag
menar att det är relevant att hänvisa till Karl Marx vetenskapliga arbete inom
ekonomi, filosofi och sociologi. Rapportförfattarna kunde dock tagit mer spjärn
i Marx ekonomiska analys av kapitalismen än man gör. Men det finns
förvånansvärt många referenser till Marx i texterna.
Rapporten tar avstamp i en
beskrivning av klasstrukturen i Sverige. Arbetarklassen är fortfarande den
största klassen. Rapporten visar att den är 49,3%, Tjänstemän 41,1% och
företagare 9,6. Men klassamhället har genomgått stora förändringar.
Industriarbetarna är en mindre del idag och det har tillkommit stora grupper
inom offentlig verksamhet. Lite grovt kan sägas att kvinnor är i majoritet inom
offentlig verksamhet och männen i privat. Samtidigt är det så att frånsett det allra
rikaste skiktet i samhället som blivit mycket rikare är de ekonomiska
skillnaderna inte gigantiska. Högre tjänstemän är mer lierade med ägare och
arbetsgivare medan lägre tjänstemän har arbetarklassliknade förutsättningar.
Man kan säga också att kvinnorna kommit på bred front inte minst i offentlig
sektor. Kvinnor är vanligtvis högre utbildade än män.
Här i Sverige var det förr på
det viset att människor röstade i stor utsträckning efter den klass som man tillhörde.
Arbetare röstade på Socialdemokraterna eller kommunisterna. I det politiska
landskapet idag där S drivit en marknadsliberal politik har många
arbetarväljare valt att sympatisera med Sverigedemokraterna.
Är Sverige ett klassamhälle
diskuteras i en uppsats. Man redovisar en undersökning som visar att 81% av
svenskarna, kvinnorna i högre utsträckning,
anser att Sverige är ett klassamhälle. Andelen som tycker sig tillhöra
arbetarklassen är lägre än vad man faktiskt måste anses vara. Då tänker jag att
det inte är status att säga att man tillhör arbetarklassen. Rapporten
konstaterar att det är dags att tala om klass.
En aspekt som lyfts fram är
att borgerliga synnerligen nyliberala ideologer har vunnit den ideologiska
kampen så här långt genom att splittra arbetarklassens kollektivism och knäsatt
en individualism. Ett synsätt som gynnar de med god ekonomi men knappast de med
begränsade ekonomiska förutsättningar. Man har undergrävt arbetarrörelsens
kollektiva styrka samtidigt som industriarbetarna blivit färre. Arbetarklassen
har blivit mer heterogen genom tillkomsten av många jobb inom offentlig sektor.
Men lyckas man samla arbetarklassen så finns det en mycket stor politisk
potential. Men då är min reflektion att
då behöver bildningen, den politiska bildningen menar jag då, bli större i
arbetarklassen. Här borde ABF ha en viktig roll i denna folkbildning.
Ett tema som rapporten
behandlar är att arbetarklassen osynliggörs i massmedia som domineras av
medelklassen. Men arbetare förminskas i program som Lyxfällan och Biggest
looser. Många människor som lever på landsbygden som inte väljer att flytta
till storstäder känner sig i många fall osynliggjorda och upplever sig att inte
ha något inflytande i samhället. Media domineras av
borgerliga/liberala/konservativa tidningar. Arbetarrörelsen har mycket få
tidningar kvar. De som fanns har lags ned av lönsamhetsskäl. Detta måste
påverka opinionen även om inte så många läser ledarsidorna.
En uppsats handlar om
arbetarlitteraturen. Vi får här en genomgång av aktuell arbetarlitteratur.
Arbetarlitteraturen har varit viktig för arbetarrörelsens utveckling. Under
30-50 tal var arbetarförfattarna ofta de mest kända och bästa författarna,
Harry Martinsson, Ejvind Johnsson, Ivar Lo Johansson, Helmer Grundström, Stig
Sjödin med flera författare som räknades som arbetarförfattare. Idag är
arbetarlitteraturen mer i skymundan men lika viktig för att synliggöra
arbetarklassens levnadsvillkor. Förr gav arbetarrörelsen mycket stöd men
idag i betydligt mer blygsam
utsträckning.
Utvecklingen i Sverige har
lett till en mer otrygg arbetsmarknad. Både borgerliga och socialdemokratiska
regeringar har medverkat till möjligheter till allt mer tillfälliga
anställningar. Man kan räkna med att 15-17 % av de anställda har tillfälliga
anställningar med en osäkerhet dag för dag om man ska få något arbete. Det har
skett en maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel och där har kriserna i
början av 1990-talet och 2008 blivit en skjuss i den riktningen. Här vill jag
göra en referens till
Naomi Kleins bok Chockdoktrinen
där hon beskriver hur man i Chile, Irak och Polen med hjälp av Milton Friedman
och hans medarbetare genomförde omfattande privatiseringar i allvarliga
samhällskriser. Kriserna utnyttjades av kapitalägare och makteliter att berika
sig.
Rapporten uppehåller sig i en
uppsats om välfärdsmodellens omvandling. Kort uttryckt har den offentliga
sektorn försvagats genom utförsäljning av statliga företag och tillåtandet att
privata företag fått etablera sig som utförare av tjänster inom vård, skola och
omsorg bekostat av skattemedel. En allt större del av de offentliga tjänsterna
utförs av privata utförare. Särskilt utmanande är väl att skolan har blivit en
arena för vinstjakt.
En stor del av medelklassen
vars levnadsförhållanden inte avviker så stort från arbetarklassen har blivit
allt mer trängd. I offentlig sektor har system som hämtats från industrin New
public management (NPM) införts som innebär betydligt mer kontroll och mindre
inflytande över sitt arbete införts. Många yrkesgrupper blir trängda. Nu senast
har det uppmärksammats hur orimliga arbetsförhållandena är för barnmorskor och
tidigare har det kommit larmrapporter från poliser, sjuksköterskor och
socialarbetare. I de offentliga organisationerna har ett växande skikt av
administratörer som kanske kallas chefer, utvecklare, projektledare eller
kontroller fått mer makt. Välfärdens professioner får allt mindre inflytande.
Det hör till bilden att 70% av den här personalen är högutbildade kvinnor!
Ett drabbande avsnitt i
rapporten är uppsatsen om klass och hälsa. Trots den officiella ambitionen att
utjämna skillnader har i Sverige såväl de ekonomiska som hälsorelaterade
klyfterna växt. Det finns ett starkt samband mellan sociala faktorer och hälsa.
Det kan illustreras med att om man lägger raster ovanpå varandra allt från
faktorer under fosterlivet till barndomens olika faser, ungdomen och
vuxenlivets förhållanden tar sig uttryck i konsekvenser för hälsa och
livslängd. Det finns ett starkt samband mellan utbildning och hälsa. 2015
förväntas högutbildade kvinnor i genomsnitt leva 5,1 år längre än lågutbildade
kvinnor medan den jämförbara siffran bland män var 5,7 år. Det finns också ett tydligt samband mellan
inkomst och dödlighet. Ju lägre inkomst ju lägre livslängd. Det finns också
samma samband mellan självrapporterad hälsa och inkomst och om man har
kontantmarginal eller inte. Lägger man sedan tilla socialt arv överförs
problemet till kommande generationer Det betonas att samhällets insatser är viktiga.
En god och jämlik skola som tar sitt kompensatoriska uppdrag på allvar i
stället för att förvandlas till en arena där social ojämlikhet reproduceras och
förstärkts är central menar rapporten för att motverka klasskillnader. Trots vårt välstånd har Sverige ett bestående
problem med ojämlikhet i hälsa. Forskningsstödet är starkt för att ju jämlikare
samhället är ju längre lever befolkningen.
Det avslutande kapitlet i
rapporten handlar om ägande och förmögenhetsstrukturens förändringar sedan
1980. Det är ett tungt avsnitt menar jag i en rapport om klassamhället och
borde måhända legat först i rapporten. Kanske är man inspirerade av den franske
ekonomen på modet Thomas Piketty som i sin
senaste bok betonar ideologi framför ekonomi. Ungefär hälften av den
samlade svenska ekonomin ägs numera från utlandet. Det utländska ägandet på
Stockholmsbörsen har ökat från 4% 1979 till 39,4% 2016. Den kraftiga ökningen
skedde under 1990-talet efter avregleringarna
av kapitalmarknaden. Det offentliga bolagsägandet har minskat och
antalet anställda i statliga företag har halverats mellan år 1980 till 2015.
Det institutionella ägandet, dvs pensionsstiftelser etc., har ökat och utgör ca
20% av de börsnoterade bolagen. Det så kallade riskkapitalet har ökat kraftigt.
Stora finansfamiljer kontrollerar alltjämt en dominerande andel av börsbolagen.
De 15 största finansfamiljerna styrde 2017 bolag värda 4935 miljarder kronor.
Som jämförelse var Sveriges totala BNP samma år 4604 miljarder kronor. Familjen
Wallenberg kontrollerade företag värderade till närmare 2000 miljarder kronor.
Vad gäller de samlade förmögenheterna så har den allra rikaste procentens andel
av de samlade förmögenheterna fördubblats från 20,5 % 1978 till 39,6% 2006 och
har fortsatt att öka sedan dess. Antalet svenska miljardärer har ökat från 83
personer 2001 till 178 2016. Ägande och maktkoncentrationen inom den svenska
samhällsekonomin har förstärkts ytterligare från 1980 fram till idag. Det
offentliga och demokratiskt kontrollerade ägandet har minskat kraftigt.
Dessutom har det skapats en möjlighet genom politiska beslut att skapa en
privat bransch inom den offentliga sektorens skola och vård och omsorg.
Rapporten menar att den ökade ojämlikheten har resulterat i att löntagarna fått
allt mindre demokratiskt inflytande i ekonomi och arbetsliv, fått minskad andel
av kapitaltillväxt och vinster samt att polariseringen i samhället ökat.
Under tiden fram till omkring
1980 innan den nyliberala revolutionen slog igenom blev samhället allt mer
jämlikt. Efter detta har klyfterna ökat. Ett tydligt och viktigt uttryck för
liberaliseringen är olika typer av avregleringar bland annat av
kapitalmarknaderna. Avregleringarna har bidraget till en ojämlik fördelning av
kapitalbildningen och att kapitaltillgångar placerats i utlandet utom räckhåll
för den svenska statskassan och därmed undandragna resurser för
jämlikhetsskapande välfärdskapande
politik. Min slutsats är utan tvekan att det är arbetarklassen som förlorar på
detta.
Jag har referat delar av
rapporten Klass i Sverige vad får jag då för tankar?
Arbetarklassen är alltjämt
den största klassen i det svenska samhället. Men den borgerliga
individualistiska ideologin har gjort att många inte är stolta över att
tillhöra denna klass och många förstår inte ens att man tillhör den. Den
ekonomiska politiken har gjort att en liten elit har kraftigt berikat sig på
den avreglerade ekonomin. Men merparten av befolkningen om man tillhör
arbetarklassen eller mellanskiktet har ganska likartade levnadsförhållanden.
Dessutom har stora grupper inom tjänstemannagrupper som sjuksköterskor,
barnmorskor, lärare, socialsekreterare, poliser mm fått en mer pressad
arbetssituation och minskat inflytande över sin arbetsförhållanden
.Möjligheterna till inflytande och löneläget skiljer sig inte så mycket mellan
dessa grupper och rena arbetargrupper. Samlar man dessa befolkningsgrupper till
ett motstånd mot kapitalet finns en enorm kraft. Även om det blir uppenbart att
vi visserligen har politisk demokrati men inte ekonomisk!
Det jag saknar i den mycket gedigna
rapporten Klass i Sverige är natur och miljöperspektivet. Det har blivit allt
mer uppenbart för mig att vi måste tänka om i grunden när det gäller det
mänskliga samhällsbygget. Det talas visserligen mycket om den gröna
omställningen och att få bort den fossila uppvärmningen av planeten och
bevarandet av den biologiska mångfalden. Men det blir en ganska abstrakt
framställning. Det drabbade mig när jag skådade rovdriften på svensk skog, på
nära håll i Småland och genom rapporter inte minst om hur statliga Sveaskog i
hög takt avverkar naturskog i Norrland. En ögonöppnare för mig som fördjupade
förståelse för vad det egentligen handlar om är David Attenboroughs bok Ett liv
på denna planet. Han kommer med många berättelse från sitt långa liv i jordens natur.
1937 var 66% av jorden vildmark 2020 återstår 37%. Vi är inne i en period av
massutrotning av djur och växter. Han menar att både de utfiskade världshaven
och landytan måste i stor utsträckning återförvildas för att vi ska rädda inte
jordklotet – den kommer att på några miljoner år rädda sig själv – utan rädda
mänskligheten. Världens befolkning kan inte heller fortsätta att öka om jorden
skall kunna tillgodose mat till alla. Att inte naturperspektivet är med i
rapporten Klass i Sverige vill gärna tror att det beror på brist på djupare
insikt i frågan.
När man lyssnar på de
politiska partierna inte minst på den senaste socialdemokratiska
partikongressen är inte dessa frågor tillräckligt närvarande utan naturfrågan
blir ett särskilt politikområde där man föreställer sig att gröna investeringar
kan lösa mänsklighetens problem. Vänsterpartiet har tonat ned sin miljöpolitik.
Högerblockets miljöpolitik är mest ett skämt.
För mig blir det uppenbart att mänskans utbredning på naturens bekostnad måste
stoppas och det mänskliga samhället måste lära sig leva på naturens villkor. Men
jag tror att om vi ska lösa problemen med uppvärmning av planeten och hotet mot
biologisk mångfald måste samhällena bli mer jämlika och klasskillnaderna
minska.
