Det fanns en tid så arbetarlitteraturen var mycket viktig. De främsta författarna under första halvan av 1900-talet var i stort sätt arbetarförfattare; Harry Martinsson, Eyvind Jonsson, Jan Fridegård, Ivar Lo Johansson, Moa Martinsson, Lars Ahlin, Josef Kjellgren mfl. Idag är det knappast så. Visserligen skrivs det en hel del böcker om arbetarklassens liv, men dessa författare får knappast så stor uppmärksamhet i ett borgerligt liberalt samhälle. En bok om en snabbköpskassörska uppmärksammades i radion och den kvinnliga författaren Lina Arvidsson intervjuades om sin bok Vänligen bygg inga berg. Den i medelklassen levande journalisten ställde mycket konstiga frågor och det blev tydligt att han inte kunde förstå eller sätta sig in i arbetet för en snabbköpskassörska. Jag har känt några snabbköpskassörskor eftersom pappa var butiksföreståndare i konsum. Det är ett både tungt och stressigt arbete men också ett socialt yrke med många möjligheter till samtal med kunder. Att inte arbetarlitteraturen uppmärksammas lika mycket idag är nog ett uttryck för att arbetarklassen inte är så synlig och kommer till tals lika mycket som medel och överklass trots att den utgör hälften av befolkningen enligt Katalys bok Klass i Sverige.
1970 vann städerskan Maja Ekelöf pris för sin bok Rapport från en skurhink. Boken som är i dagboksform är en berättelse om en arbetarkvinnas liv - i arbetsliv och privatliv. Nyligen utkom en biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink ”Jag har torkat nog många golv”. Att läsa på raken både En Rapport från en skurhink och biografin blir en intressant och en mycket rörande resa i Maja Ekelöfs liv och gärning. En mycket tydlig berättelse av hur en arbetarkvinna har det.
Städerska och fembarnsmamma. Mannen Henry övergav henne tidigt. Att vara städerska är ett tungt och lågavlönat jobb. Maja plågas av rädsla att inte orka. Alltid ha lite pengar och oro för ekonomin. Hon söker socialhjälp, lånar pengar och får del av välgörenhet. Vänner skänker henne kläder.
Berättelsen handlar om familjen, om vad som händer i världen och hennes tankar och reflektioner. Vi får ta del av hennes läslust och bildningshunger. Maja går på Kvällskurser. Läsa blir att dela erfarenheter med andra och få upplevelser som man annars inte skulle få tex Cousteaus undervattensvärld . Hon får energi av att läsa och hon älskar att skriva. Hon berättar hela tiden hur hon mår och vad hon tänker. När man läser En rapport från en skurhink kan man förnimma en mycket speciell röst.
Att vara arbetare har låg status. Många känner sig inte så värdefulla. Svårt för arbetare känna stolthet. Men Maja Ekelöf känner sig värdefull även om hon brottas med motsatta känslor hela tiden. Men det finns en väldig energi och kampvilja för arbetarna hos henne och hon skriver: När man mår bra blir man kreativ. Hennes bildningsresa påminner om många i arbetarklassen som genom kvällskurser i ABF och brevkurser kämpade för att bilda sig. Min far var en sådan människa som kom från arbetarklassen men inte hade råd att studera vidare. Han läste alltid.
Dagboken sträcker sig från 1966 till 1969. Ett av åren är 1968 ett oroligt år. Precis som nu rädsla för kärnvapenkrig. Hon oroar sig för Vietnam, Biafra, Mexico olympiaden. Hon lyssnar mycket på faktaprogram på radio och TV. Hon oroar sig för att inte kunna orka jobba vidare som städerska; ont i ryggen, åderbråck. Det är ett tungt arbete. Särskilt att städa trappor. Som städerska får hon svullna händer och självsprickor. Hon säger ofta att hon är trött. Hon är kluven till att vara mamma men bekymrar sig hela tiden för sina barn. De är ju i stort sätt vuxna men är ofta hemma och hon måste dra försorg om dom inte minst med mat och pengar. Samtidigt så har hon glädje av deras sällskap och följer hela tiden med vad de har för sig. Hon är en ödmjuk människa med mycket självdistans.
Idag har vi Ukraina då var det Vietnam. Maja går i demonstrationer USA ut ur Vietnam. Hon följer händelseutvecklingen dagligen i Vietnam och övriga världshändelser och stödet till FNL är mycket viktigt för henne.
Hon skrev rent sina dagboksanteckningar på socialkontoret där hon städade. Detta är sent 60-tal som ger sin tidsbild. Vietnam fanns ju också i min livsresa och jag känner så väl igen tidsandan. Jag var tonåring och minns tiden mycket intensivt. Maja funderar mycket över mänsklighetens problem. Äganderätten centralt problem tycker hon, hon som inget äger.
Maja Ekelöfs liv efter att hon vann litteraturpriset blir på ett sätt mycket annorlunda, även om hon hela tiden bor kvar på Solvargsvägen i Karlskoga, ett barnrikehus från början, och fortsätter sitt sociala liv hon hela tiden levt. Hon kan ta tjänstledigt från städarbetet och blir hela tiden inbjuden till intervjuer och litteraturaftnar. Hon engagerar sig också en tid politiskt i KFMLr inspirerad av sina barn. Hon kom sedan bara att skriva en ytterligare bok, Brev mellan Maja och fången Tony Rosendahl. Detta var föranlett av ett engagemang för fångar. Tony Rosendahl var en ekonomisk brottslig som man nog måste anse charmade Maja Ekelöf och sedan han frigivits aldrig mer tog kontakt med henne. Sedan kom kärnkraftsfrågan som hon också engagerade sig i.
Varför är det så viktigt med arbetarlitteratur?
Man kommer inte ifrån att utan arbetarklassen skulle samhället stanna. Utan byggnadsarbetare blev inga hus byggda, utan metallarbetare skulle inga maskiner bli gjorda, utan undersköterskor i äldreomsorgen skulle inga ta hand om våra gamla, utan personal i matbutiken skulle vi inte kunna handla vår mat och utan städerskor skulle landet slamma igenom och bli en ohygienisk pesthärd. Arbetarklassen ser praktiskt till att samhället fungerar och utför det andra beslutat om. Trots denna betydelse osynliggörs ofta arbetarklassen. I dagens samhälle har det blivit fint att tillhöra medelklassen och som det heter göra en klassresa. Underförstått att det inte är riktigt fint att vara arbetare. Jag blir så ursinnig när jag tänker på dels att det finns ett förakt för dessa människor och att dessa människor ur arbetarklassen ofta känner sig obetydliga och mindre värda. Det kan ta på självförtroendet om man tar till sig en sådan föreställning, vilket inte alla gör men ganska många gör. Maj Ekelöf kände sig som en obetydlig kugge i maskineriet men hon tyckte det var orättvist och detta drev henne att skicka in sin dagbok till förlaget Rabén och Sjögren. I sin dagbok synliggjorde hon sitt arbetarklassliv. Det är därför oerhört viktigt att dessa viktiga människors liv blir synligt och uppskattat efter förtjänst.
