På framsidan av boken Åren av nobelprisade franske författarinnan Annie Ernaux ser man en bild av en ung kvinna i motljuset av ett fönster. Det ser ut som gråväder därutanför. Kvinnan tittar ut genom fönstret men döljer sig får jag intryck av. Hon är mycket vacker men det är något distanserat över henne. Kanske är hon lite svår att komma nära. Och det finns inget hjärtligt över henne. Det finns ingen uppgift i boken om vem den unga kvinnan är på omslagsbilden till boken men jag antar att det är författarinnan.
Boken åren är en märklig bok. Annie Ernaux berättar om sitt, Frankrikes och världens liv åren från hon är 1 år till 66 år. Författarinnan är berättarrösten som i tredje person på distans berättar om hennes liv men samtidigt vad som hände i Frankrike och delvis i den stora världen. Inte minst det politiska skeendet. De politiker som styrt Frankrike under hennes liv från De Gaulle, Mendes France, Mitterrand men mängder av författare, artister som Dario Moreno kanske Frankrikes Lasse Lönndahl, olika varumärken och produkter och uppmärksammade personligheter i det offentliga livet passerar revy. Jag får hela tiden slå upp namn och händelser för att hänga med
I början handlar det mycket om den skugga som kriget la över Frankrike och föräldragenerationen. Det talas mycket om kriget vid matbordet. Centrala händelser sedan är kriget i Indokina och Algeriet. Under 50-60 talet studerar Ernoux och gör sin klassresa . Relationer till klasskamrater och inte minst den manliga delen speglas och antyds. Hon gifter sig och får två söner. Arbetar sedan sitt yrkesliv som lärare. Hon skiljer sig från sina barns pappa och sedan verkar hennes liv med män bestått av älskare. Som när hon är 58 år har hon en älskare som är 29. En central händelse för Ernaux verkar vara 1968 års studentuppror. Detta födde hopp men övergår i en besvikelse. Detta känner jag igen. 1960-70 talets vänstervåg födde också hopp hos mig men övergick under 1980-talet i stor besvikelse. En besvikelse som kvarstår.
Annie Ernoux bok är tung och sorgesam att läsa. Det finns inte mycket glädje. Hon står bredvid och ser på när hennes liv pågår. I alla fall känns det så. Boken har likheter med Marcel Prousts bok på spaning efter den tid som flytt. Men boken är trots detta värd att läsas. Det hade varit intressant om någon skrivit motsvarande bok om sig och Sverige. Jag tror att det hade blivit en gladare bok. Min föreställning är att Frankrike är ett utpräglat klassamhälle med en kolonial ryggsäck medan Sverige tidigare var ett betydligt mer jämlikt land. Något som på senare tid alltmer förbytts i ett samhälle med växande klassklyftor. Man vet att jämlika samhällen fungerar bättre oavsett ekonomiska förhållanden. Många av de problem Sverige har idag tror jag härrör från de växande klassklyftorna!
