Journalisten på Dagens Nyheter Lisa Röstlund kom förra året ut med boken Skogslandet som är en granskning av spelet kring den svenska skogen, skogspolitiken, skogens myndigheter och skogsforskningen. Det är ett gediget arbete med många intervjuer och åtskilliga resor till skogslandet med många berättelser som träffar läsaren stenhårt! Man blir ganska tagen av att läsa boken som är så fylld av fakta och intressanta avslöjanden av vad de olika aktörerna kring skogen har sagt och gjort. Skall man kort sammanfatta vad jag fångat upp i boken får det bli: Skogsbrukets företrädare och statens myndigheter säger ofta en sak och gör något annat. Det blir också tydligt att det bakom alla turer ligger att det är ekonomiska intressen och sysselsättning som styr aktörernas agerande även om det inte tydligt uttrycks. Med detta sagt så är naturturism mm en större näring än skogsindustrin. Alla säger att de värnar miljö, klimatet och den biologiska mångfalden men som Röstlund visar, genom att Wallraffa, säger något annat mellan skål och vägg.
Hur som helst det pågår och har pågått ganska länge en inflammerad konflikt mellan skogsindustrin och miljörörelsen. Dispyterna har bland annat gällt hur inventering av skyddsvärda skogar ska göras, det som kallas nyckelbiotoper. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundkvist har här haft en nyckelroll. Som ny GD stoppade han inventeringen av nyckelbiotoper. Sundkvist som själv är stor skogsägare kom från en anställning på Sveaskog och granskningen visar tydligt att den statliga myndigheten fått in en person som går skogsbrukets och skogsindustrins intressen till mötes.
En brännande fråga som inte fått sin lösning och där det brådskar är skyddet av den lilla rest urskogar eller naturskogar i Sverige som aldrig varit utsatta för avverkning i alla fall ingen kalavverkning som majoriteten av den svenska skogen har varit utsatt för. I stort sätt finns denna lilla rest som inte redan är skyddad i det fjällnära skogsbältet. Skogsutredningen som verkade under förra mandatperioden föreslog ett skydd men med nuvarande regering är det oklart vad som kommer att hända. Det blir tydligt i Röstlunds bok att många i skogsbruket inte ser att det har något värde att spara dessa skogar. Tvärtom ser de det som slöseri att inte avverka detta virke. Särskilt chockerande är det att ta del av Röstlunds intervju med den högprofilerade varghataren och såverksägaren Karl Hedins åsikter. Det finns de som likställer honom med Trump. Denne tror inte på att klimatförändringarna är något som brådskar. Inte heller är han bekymrad över den biologiska mångfalden. Att djur och växter dör ut spelar inte så stor roll, det kommer ju nya.
En tung fråga när man diskuterar skogsbruk är ägandefrågan. LRF och Centerpartiet har drivit frågan om förstärkt äganderätt till skogen och fick igenom mycket i den sk januariuppgörelsen i Riksdagen för några år sedan. Det gäller också frihet under ansvar i skogen. Enskilda skogsägare vill naturligtvis förfoga över sin skog men har en skyldighet att ha kunskap om naturvärdet på sin skog. Med avskaffandet av nyckelbiotopsinventeringen landar ansvaret på den enskilde skogsägaren. Man kan ju fundera på hur rimligt det är att det finns privat äganderätt till den svenska naturen.
Man får intrycket att skogsnäringen ofta mörkar fakta. Ofta ”råkar” man avverka skyddsvärd skog och skyller på misstag men att strategin är att avverka den naturskog som finns kvar så när det är gjort finns inget kvar att bråka om. Oerhört cyniskt och detta verkar ske med myndigheternas och polititikens tysta stöd. Miljöfrågan hanterades inte särskilt väl med den socialdemokratiska regeringen men oerhört mycket sämre med den nuvarande högerregeringen.
En annan stor tvistefråga är brukningsmetoderna. Skall man kalhugga skogen när man avverkar eller ska man plocka ut det timmer man vill ha men i övrigt låta skogen finnas kvar. Branschen vill absolut inte överge metoden att kalhugga som man tror är mest lönsam och bäst för fortsatt tillväxt av ny skog och bäst som kolsänka. Mot detta finns starka argument att kolsänkan blir större eller åtminstone lika stor genom att låta skogen stå kvar och att lönsamheten tom blir bättre med det som kallas kontinurietetsbruk. Det blir genom Röstlund ganska tydligt att SLU, Statens lantbruksuniversitet, som enda universitet sorterar under Näringsdepartementet inte Utbildningsdepartementet, ofta går skogsbrukets ärende och inte står så oberoende som man skulle förvänta sig. Detta gäller t.ex. Thomas Lundmark professor och en stor guru inom skogsforskningen. Mönstret blir tydligt att svensk skogspolitik styrs av en något korporativ sammanslutning av män, formade i samma konservativa föreställning om vad som är rätt inom skogsbruket, ofta med en hatisk inställning till de som kämpar för miljö och naturhänsyn. Det behövs ett nytänk här och Röstlund hänvisar till att Tyskland förbjudit kalhygge men att det innan detta skedde fanns samma debatt som i Sverige men där man nu helt accepterat att inte kalhugga.
Man blir förtvivlad när man läser Lisa Röstlunds bok hur illa man hanterar Svensk skog där politiker framställer skogspolitiken som hållbar. Sverige har motarbetet initiativ från EU för att minska avverkningen och förbjuda kalhygge. Jag tänker på detta när jag reser tåg mellan Alvesta och Emmaboda och ser otaliga kalhyggen och den skog som finns är ung tät granskog eller bra sly. Inte en enda skog ser jag med äldre träd.
