Winston Churchill har denna legend ett oförtjänt gott rykte

Historikern Bengt Liljegren har skrivit två volymer om Winston Churchill. Den första omfattar hans liv från 1874 då han föddes och till 1939 då andra världskriget började och den andra volymen fram till hans död för nu jämt femtio år sedan 1965.

Få om någon statsman har ett så legendariskt eftermäle från denne brittiske statsman och premiärminister. Men som jag ska återkomma till hade hans rykte varit ganska skamfilat om det inte hade varit för att han kallats under fanorna som premiärminister i Storbritannien under andra världskriget, en tid då landets öde stod på spel efter att Hitlers arméer krossat allt motstånd på den europeiska kontinenten.

Churchill föddes in en av Englands ryktbara adelsfamiljer på familjegodset Blenheim som son till Randolph och Jennie Churchill. Pappa Churchill blev stilbildare i en senare trend att den brittiska adeln gifte sig med rika amerikanskor. Men när Randolph gifte sig med Jennie var det en skandal. Pappan hade en äldre bror och därför tillföll inte hertigtiteln hans gren av familjen. Men Churchill kom att skriva en biografi om sin anfader den berömde fältherren hertigen av Marlborough John Churchill.

Randolph var medlem av parlamentet och en tid finansminister, men fick avgå efter mindre lyckade insatser.  Hans mor var amerikanska och man ser på bilder att hon var en mycket vacker kvinna.  Båda hans föräldrar var notoriskt otrogna, något som så vitt man vet Winston aldrig var mot sin hustru Clementine.

Churchill var en egensinnig och självständig man redan som barn, men inte särskild lyckad i skolan.  Han uppskattade inte att underkastas det tvång som skolan innebar.  Han ansågs inte så begåvad men han hade ett anmärkningsvärt minne, vilket kom till användning senare när han höll sina stora tal, som var noga repeterade. Han blev aldrig godkänd av sin far, vilket plågade honom livet ut.  Han blev inte skickad till universitetet utan man satsade en officersutbildning på honom.  Han tillbringade en tid i Indien på 1890-talet och deltog i strider både i Sudan, Cuba och i boerkriget. Skrev tidigt en memoarbok om sin ungdom My early life som jag läste med stor behållning för några år sedan.

Redan tidigt 1900-tal blev han medlem av parlamentet och under 1:a världskriget marinminister, därefter kolonialminister, inrikesminister och finansminister.  Churchill var en mycket energisk, arbetsam och kreativ politiker som hade mycket snabbt till djärva beslut, samtidigt som han som chef la sig i alla beslut, stora som små.  Han kunde vara en svår prövning för sina medarbetare, då han jobbade nästan dygn runt, inte minst sena kvällar och nätter. Förmiddagarna arbetade han alltid från sängen. Under hela sitt liv klädde han inte sig själv utan hjälp av sin betjänt. Hans alkoholkonsumtion var betydande. Han pimplade whisky med soda även när han arbetade och Champagne till lunch och middag och konjak till kaffet var nog snarare regel än undantag. Och det blev en hel del cigarrer rökta under en dag.

Churchills karriär kantades av många allvarliga felbeslut.  Han fick avgå efter katastrofen vid Gallipoli under 1:a världskriget.  Han var inblandad i uppdelningen av mellanöstern som var brittiskt mandat efter kriget och ansvarig bland annat för skapandet av Irak där samma motsättningar fortfarande kastar sin skugga över landet. Det hade varit klokare att dela landet i tre delar. Som finansminister tog han beslut om övergång till guldmyntfoten, som förvärrade den ekonomiska krisen under depressionen. I flera frågor lyckades han bli mycket impopulär och man kan nog säga att han var i frysboxen under hela 1930-talet. Men 30-talet var också en uppmarsch mot det som skulle bli hans största stunder i livet.  Churchill varnade tidigt för nazismen som ingen annan i England. Regeringen med sin premiärminister Chamberlain trodde i det längsta att man kunde komma överens med Hitler och lita på en överenskommelse med honom. Münchenöverenskommelsen innebar inte fred i vår tid utan den troskyldige Chamberlain blev grundlurad. När så andra världskriget bröt ut i september 1939 kallades Churchill åter till kungens bord och han återvände som marinminister.  Om det stämmer att amiralitet telegraferade till flottan Winston is back är något oklart eftersom uppgiften kommer från Winston själv. Han satte igång arbetet som marinminister med stor energi.  Han var ansvarig för inrättandet av flottbasen Scapa Flow och under hösten drabbades flottan av flera stora bakslag, med sänkningar av bland annat slagskeppet Royal Oak inne i flottbasen.

Han drev också hårt att Storbritannien skulle besätta Norge och Britterna började att minera i norska vatten och här står det klart för mig att bland annat detta agerande förmådde Tyskarna att besätta Danmark och Norge. Det hade kanske inte skett annars.

Hitlers arméer bröt som het kniv genom Frankrike och så stod Storbritannien ensamma i kampen mot nazismen. Amerika var ännu inte beredda att lägga sig i kriget.

I detta läge, när man på de brittiska öarna bara väntade att Hitler skulle invadera dem, utsågs Winston Churchill till premiärminister den 10 maj 1940.  Hans tid var kommen.  Han var helt rätt man för uppgiften. En man som såg klart på Nazismen och var helt övertygad om att inte ge upp.  Han var i denna stund uppfylld av glädje utan att vara på något sätt nervös, som det normala skulle varit för de flesta av oss.  Churchill var inte en man som vek undan och det var precis vad som behövdes just då. Detta var hans största stund och han kunde ingjuta hopp i folket genom sina berömda tal i radion och i parlamentet. Det engelska parlamentet är känt för många retoriska tal, men Winston Churchill överträffar det mesta.  Parlamentsledamöter som under tidigare skeden avskytt honom och folket framför radioapparaterna var förbluffade och hänförda. Churchills tal är välkända.

Jag har inget annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett.  Vi har framför oss en prövning av det hårdaste slag. Vi har framför oss många, många månader av kamp och lindande.

Vi ska försvara vår ö till varje pris, vi ska kämpa på stränderna, vi ska kämpa på fälten och på gatorna, vi ska kämpa bland kullarna, vi ska aldrig ge oss.

Och om Spitfirepiloterna: Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket.

Att vara den som uttydde och formulerade motståndet i ödesstunden var nog Churchills stora insats.  Han fick folket att få hopp och tro på en framtid denna mörka och dystra tid. Det var när allt såg som mörkast ut som hans beslutsamhet, energi och mod kom allra bäst till sin rätt. 1940 var han rätt man på rätt plats. När man efter kriget röstade bort honom som premiärminister var detta nog helt rätt. Han var inte särskilt intresserad av socialpolitik och annan inrikespolitik, särskilt inte på senare år.   

Men som premiärminister fortsatte han att ta snabba och förhastade och felaktiga beslut. Han underlät att undsätta svältande människor i Bengalen, där miljontals svalt ihjäl och han hade stort ansvar i Singapores fall. Han hade också stort ansvar i massbombningarna av tyska städer där många civila kom till skada.

Men utan hjälpen från USA hade inte Churchills beslutsamhet och motstånd hjälpt. Som den gamle imperialist han var fick han se ett försvagat brittiskt imperium efter kriget och att USA och Sovjetunionen steg fram som de mest betydande makterna i världen. Han hade också en vision om ett Europas Förenta stater, något oklart om han såg sitt eget hemland som medlem. Hans tal om järnridån fick stort genomslag och bidrog nog till att skärpa det kalla kriget.

Churchill var en motsägelsefull person. Han stred för demokrati mot det nazistiska tyranniet, men var också en ytterst reaktionär politiker som var t.ex. emot kvinnlig rösträtt när det begav sig och han önskade inte att kolonierna skulle bli fria.

Men vad man än kan säga om honom så var han en mycket god författare och talare.

Hans bok My early life och verket om andra världskriget är lysande att läsa. Hans vältalighet har nog bidragit till att forma att hans eftermäle blev bättre än han förtjänade.

  

Ska Sverige gå med i NATO?

Nu har de borgliga  partierna krävt en utredning om Sverige ska gå med i NATO.

Efter att Sovjetväldet föll sönder har Sverige succesivt avvecklat sitt försvar.  När det inte fanns kvar några kommunister trodde väl många att det aldrig kunde bli krig igen. Nu är nog många lite förvånade över vad som händer borta i Ryssland och i Ukraina. Lösningen blir att snegla mot NATO. Kommer detta att öka Sveriges säkerhet? Nej det tror inte jag. Tvärtom tror jag att det ökar risken att vi dras in i konflikter om vi är ansluta till en militärallians. För detta tycker jag att jag har historiskt stöd.
Sverige var som bekant en stormakt en gång och vi var ständigt indragna i krig under många hundra år. Men sedan 200 år har vi inte varit i krig.
Det sista stora kriget, bortsett från några expeditioner som Bernadotte företog, var ju 1808-09 när Ryssland anföll Finland som då var en del av Sverige. Anledningen var att Sverige då var lierat med England och Ryssland och Frankrike kom överens om att det var fritt fram för Ryssland att anfalla Sverige eftersom svenske kungen vägrat att delta i kontinentalblockaden mot England.

 Hade vi varit lierade med Danmark under 1864 års krig med Tyskland hade vi dragits in i detta krig.  Hade vi varit ansluta till någon av militärallianserna före 1:a världskriget hade konsekvenserna blivit lika katastrofala som för många av den europiska länderna.   

 Vad som hade hänt under andra världskriget om vi inte varit neutrala kan man ju inte veta. Det var ju ingen garanti att vara neutrala att slippa bli ockuperade av tyskarna. Hade vi inte varit neutrala hade vi garanterat blivit indragna i kriget. Nu slapp vi detta och neutraliteten hjälpte oss.   

Så jag tror att medlemskap i NATO ökar risken att dras in i krig och konflikter. Vi bör därför bevara vårt nationella oberoende genom neutralitet. De borgliga partierna har säkert olika anledningar till att tycka att Sverige ska gå med i NATO.  Ett skäl är säkert ekonomiskt. Landet måste satsa mer på försvaret om vi är neutrala och det vill nog inte borgligheten eftersom detta nog kräver skattehöjningar nu när de reducerat skattetrycket avsevärt genom sina jobbskatteavdrag.

 

 

Kerstin Bergman SKL om krisen i barn och ungdomsvården och kommentarer till hennes önskelista

 

Kerstin Bergman  är nationell samordnare på SKL för barn och ungasatsningen.  Hon publicerade i samband med årsskiftet synpunkter bland annat i form av en önskelista.  Jag kunde inte låta bli att kommentera detta och skickade ett mail med synpunkter. Här nedan följer Kerstins önskelista och därefter mina kommentarer.  Som ni förstår delar jag inte riktigt hennes synpunkter. Hon har alldeles för stora förhoppningar på myndighetsutövning och jag för min del tror mycket mer på att öka förtroendet för socialtjänsten och att utveckla det sociala arbetet. Kerstin svarade och vi skall ha kontakt efter helgerna.

 

Krisen inom den sociala barn- och ungdomsvården är allvarlig, särskilt eftersom myndighetsutövningen utgör verksamhetens hjärta. SKL arbetar därför med att ta fram en nationell handlingsplan för det fortsatta arbetet.

Handlingsplanen ska vara klar i mars 2015 och bygger på en noggrann probleminventering. SKL tar fram den nationella handlingsplanen i bred samverkan med förtroendevalda, socialchefsnätverk, handläggare, utvecklingsledare och fackförbund.

Önskelista över åtgärder

- Jag vill skriva en önskelista över åtgärder som behöver göras, säger Kjerstin Bergman, nationell samordnare för barn- och ungasatsningen på SKL.

Myndighetsutövningens låga status och den höga personalomsättningen är inga nya problem. Socionomstudenterna vet ofta redan på socialhögskolan att de hellre vill jobba med behandling än med myndighetsutövning. Socialbyrån beskrivs som ett ingångs- och exitområde med hög personalomsättning och stora kostnader för introduktion och lärande.

Jag tror att det är en utopi att förvänta sig att socialsekreterare stannar livet ut på samma arbetsplats. Detta är ett förlegat synsätt, vi behöver ha dynamiska arbetsplatser.

1.    Jag önskar att socialtjänsten räknade med och planerade för rörligheten, till exempel genom att ge socialsekreterare möjlighet att kombinera myndighetsutövningen med exempelvis behandlings- eller utvecklingsarbete.
Hög personaltäthet, det vill säga färre barnavårdsärenden per socialsekreterare, tycks minska personalomsättningen.

2.    Jag önskar att socialtjänsten ökade bemanningen så att socialsekreterarna fick färre ärenden och mer tid för barnen och föräldrarna.
Socionomutbildningen är en generalistutbildning. I dagsläget förbereder den inte studenterna på arbete inom myndighetsutövningen. Arbetsledarna är också ofta oerfarna med otillräcklig kompetens.

3.    Jag önskar att staten tog fram nationella program för introduktion och specialisering för socialsekreterare, samt nationella ledarskapsprogram. I takt med att professionen stärks behöver också steg tas för att stärka deras inflytande över beslut i individärenden i relation till de förtroendevalda.

4.    Jag önskar att socialtjänsten hade en arbetsmiljö där det finns tid för kunskapsinhämtning, tid att systematisera erfarenheter och tid för reflektion.

Socialtjänstlagen (SoL) kom till för drygt trettio år sedan och behöver revideras. Ramlagstiftningen har under åren kompletterats med en rad olika detaljbestämmelser. Sverige är – förutom Danmark – mig veterligen det enda land som inte har en egen barnlag där stöd och skydd till barn och unga regleras.

5.    Jag önskar att översynen av SoL ledde till att vi får en egen barnlag till stöd och skydd för barn och unga.

Barnavårdsanmälningarna rapporteras öka med ett breddat uppdrag, exempelvis genom kravet att utreda alla anmälningar där barn bevittnat våld.

6.    Jag önskar att det gjordes en nationell kartläggning och analys över anmälningssituationen, och att det blev lagligt att upprätta register över anmälningar som inte leder till utredning.
Barnskyddet måste gå före integriteten.

Inflödet av ärenden tillsammans med den ökade detaljstyrningen, administrationen och krångliga IT-system äter upp allt mer av socialsekreterarnas tid. Tid som skulle kunna läggas på barnen och föräldrarna. Detaljstyrningen har inneburit att det har blivit viktigare att göra rätt i stället för att göra rätt saker. Inom socialtjänsten råder osäkerhet kring vilken hjälp som går att ge inom ramen för så kallad service. Så istället för att ge stöd på plats och av rädsla för att göra fel, anmäler man och hoppas på att utredningen leder till hjälp. Detta trots att vi vet att tidiga insatser är mer framgångsrika.

7.    Jag önskar att man i översynen av lagstiftningen också såg över regleringen av service och frivilligt stöd, så att fler barn och deras familjer på ett tidigt stadium kunde få lättillgängligt stöd utan biståndsbedömning.

8.    Jag önskar slutligen att vi fick en stabil regering och bärkraftiga regionala samverkans- och stödstrukturer för det fortsatta utvecklingsarbetet.

 

Mitt svar

 

Hej Kerstin!

 Vi har stött på varandra några gånger på olika möten. Jag har varit socialchef i Helsingborg nu senast i Klippan.

Jag såg din önskelista och kunde inte låta bli att kommentera den.

Jag är gammal nog att ha upplevt den gamla lagstiftningen, där det fanns en barnavårdslag.  Jag såg och ser fortfarande SOL som en mycket bra och framsynt lagstiftning och uppfattar helhetsyn och frivillighet som grundläggande principer.

Från att ha varit en ramlag är SOL nu en specialreglerad ramlag där myndighetsutövningen väger mycket tyngre än vad som var tänkt från början. Det har blivit en del av problemet. Även om vi vet att det är bättre med tidiga insatser så har inte människor tillräckligt förtroende och tillit för att söka eller ta emot hjälp av socialtjänsten, som inte som Sune Sunesson säger, sprängt sina band med fattigvården som äldreomsorg och barnomsorg gjort. I Helsingborg utgjorde 90% av inkommande ärenden anmälningar och bara 10% ansökningar. Ja det finns lite öppna verksamheter som familjebehandling och familjecentraler, men deras andel utgör inte så många procent att det väger upp den massiva övervikten av anmälningar. Det finns nog en del som tycker det är bra att det kommer in anmälningar, vilket man inte kan förneka om det innebär att utsatta barn får hjälp och skydd. Men ofta resulterar det i att barn placeras, och då har jag lyssnat på Bo Winnerljung som menar att det inte går bättre för placerade barn och att en placering bara kan rättfärdigas genom att den erbjuder skydd för barnet.

Men hade förtroendet för socialtjänsten varit högre tror jag att man kunnat både hjälpa och skydda fler barn än genom anmälningsförfarandet.

Kommentarer till dina önskemål

1.    Ja detta tror jag är bra att man breddar arbetsområdet och minskar specialiseringen. Jag tror som Morén och Blom i Umeå att man bör gå mot en mer generalistisk socialarbetarroll. Nu tror jag att det är av ondo att vara specialiserad bara på barnavård.  Jag som arbetat en hel del med missbrukare har märkt att de som bara jobbat med barnavård gjorde fatala missar när det gällde att bedöma vuxenproblem. De såg bara barnen, vilket naturligt behövs. Men det blir problem när man inte förstår allvarliga vuxenproblem, över eller underskattar.

2.    Naturligtvis skall man ha rätt och hög bemanning. Men det löser inte hela problemet.   Det stämmer till eftertanke när man begrundar att man nu är ungefär 6 gånger så många handläggare idag än man vara när jag började i mitten av 70-talet. Mätningar visar att man träffar sina klienter mindre än vi gjorde på den tiden.  Det är inte 6 gånger så många ärenden och klienter som det var då. Men det finns möten, datasystem och lagkrav som kraftigt ökat.

 

3.    Program för introduktion är nog bra. Men framförallt behöver man bli upplärd av äldre och mer erfarna kolleger. Men som sagt specialisering är nog av ondo är min erfarenhet. Du tycks tro att myndighetsutövning är lösning på den sociala barnavårdens problem. Den kommer alltid att behövas men ditt synsätt är nog en del av orsaken till problemen och en del av problemet.

 

4.    Jag delar helt din uppfattning om kunskapsinhämtning.  Jag gjorde en utredning om FoU i Helsingborg som ledde till att en FoU-enhet inrättades.

Jag tror att socialtjänsten måste bli mer kunskapsbaserad. 

5.    Min mycket bestämda uppfattning är att man absolut inte skall återinföra en ny barnavårdslag! Vi måste istället öka det sociala arbetet inte myndighetsutövningen. Lyckas vi inte öka förtroendet för socialtjänsten så kan vi inte skydda fler barn bättre genom en ny barnavårdslag. Vi måste istället lägga större tyngd på det sociala arbetet och ge socialarbetarna möjlighet att verkligen jobba med socialt arbete. Barn har blivit mer utsatta i ett samhälle med större sociala och ekonomiska klyfter. Detta försvårar för Socialtjänsten.

Eftersom skolsatsning enligt Winnerljung lönar sig mest, bör socialtjänsten förlägga mer av sitt arbete där.  Problem i samhället förvisas ofta till socialtjänsten.  Socialtjänsten borde i ökad utsträckning förlägga sitt arbete på bostadsmarknaden, på arbetsplatser, i skolan istället för att flytta problemet till socialtjänstens ”box”.

6.    Detta har jag inget emot och det är klart att man måste utveckla arbetet med anmälningar. I Helsingborg leder ungefär hälften av anmälningarna till utredningar.  Men då skall man komma ihåg att förhandsbedömningarna i många fall är ganska omfattande.

 

7.    Det vore bra med mer service tror jag men som jag sagt tidigare grundproblemet är bristande förtroende i samhälle med växande ekonomiska och klassmässiga skillnader. Det är inte de som mest behöver hjälp som söker.

8.    Ja det behövs en stabil regering med en socialpolitik värd namnet. Social politik som inte förvisar människor till Socialtjänsten utan som genom generella insatser hjälper människor så de inte känner sig utpekade och förnedrade att ha kontakt med något som många ser som fattigvård.   

För en socialtjänst som bygger på ett socialt arbete som bygger i grunden på helhetsyn och frivillighet där människor genom goda möten med socialtjänsten och socialarbetarna kan få hjälp tidigt med sina problem. Skulle detta fungera kan man reducera myndighetsutövningen till undantag.   

Med vänlig hälsning

Göran Jönsson