Historikern Bengt Liljegren har skrivit två
volymer om Winston Churchill. Den första omfattar hans liv från 1874 då han
föddes och till 1939 då andra världskriget började och den andra volymen fram
till hans död för nu jämt femtio år sedan 1965.
Få om någon statsman har ett så legendariskt
eftermäle från denne brittiske statsman och premiärminister. Men som jag ska
återkomma till hade hans rykte varit ganska skamfilat om det inte hade varit
för att han kallats under fanorna som premiärminister i Storbritannien under
andra världskriget, en tid då landets öde stod på spel efter att Hitlers arméer
krossat allt motstånd på den europeiska kontinenten.
Churchill föddes in en av Englands ryktbara
adelsfamiljer på familjegodset Blenheim som son till Randolph och Jennie
Churchill. Pappa Churchill blev stilbildare i en senare trend att den brittiska
adeln gifte sig med rika amerikanskor. Men när Randolph gifte sig med Jennie
var det en skandal. Pappan hade en äldre bror och därför tillföll inte
hertigtiteln hans gren av familjen. Men Churchill kom att skriva en biografi om
sin anfader den berömde fältherren hertigen av Marlborough John Churchill.
Randolph var medlem av parlamentet och en tid
finansminister, men fick avgå efter mindre lyckade insatser. Hans mor var amerikanska och man ser på
bilder att hon var en mycket vacker kvinna.
Båda hans föräldrar var notoriskt otrogna, något som så vitt man vet
Winston aldrig var mot sin hustru Clementine.
Churchill var en egensinnig och självständig
man redan som barn, men inte särskild lyckad i skolan. Han uppskattade inte att underkastas det tvång
som skolan innebar. Han ansågs inte så
begåvad men han hade ett anmärkningsvärt minne, vilket kom till användning
senare när han höll sina stora tal, som var noga repeterade. Han blev aldrig
godkänd av sin far, vilket plågade honom livet ut. Han blev inte skickad till universitetet utan
man satsade en officersutbildning på honom.
Han tillbringade en tid i Indien på 1890-talet och deltog i strider både
i Sudan, Cuba och i boerkriget. Skrev tidigt en memoarbok om sin ungdom My
early life som jag läste med stor behållning för några år sedan.
Redan tidigt 1900-tal blev han medlem av
parlamentet och under 1:a världskriget marinminister, därefter kolonialminister,
inrikesminister och finansminister.
Churchill var en mycket energisk, arbetsam och kreativ politiker som
hade mycket snabbt till djärva beslut, samtidigt som han som chef la sig i alla
beslut, stora som små. Han kunde vara en
svår prövning för sina medarbetare, då han jobbade nästan dygn runt, inte minst
sena kvällar och nätter. Förmiddagarna arbetade han alltid från sängen. Under
hela sitt liv klädde han inte sig själv utan hjälp av sin betjänt. Hans
alkoholkonsumtion var betydande. Han pimplade whisky med soda även när han
arbetade och Champagne till lunch och middag och konjak till kaffet var nog
snarare regel än undantag. Och det blev en hel del cigarrer rökta under en dag.
Churchills karriär kantades av många
allvarliga felbeslut. Han fick avgå
efter katastrofen vid Gallipoli under 1:a världskriget. Han var inblandad i uppdelningen av
mellanöstern som var brittiskt mandat efter kriget och ansvarig bland annat för
skapandet av Irak där samma motsättningar fortfarande kastar sin skugga över
landet. Det hade varit klokare att dela landet i tre delar. Som finansminister
tog han beslut om övergång till guldmyntfoten, som förvärrade den ekonomiska
krisen under depressionen. I flera frågor lyckades han bli mycket impopulär och
man kan nog säga att han var i frysboxen under hela 1930-talet. Men 30-talet
var också en uppmarsch mot det som skulle bli hans största stunder i livet. Churchill varnade tidigt för nazismen som
ingen annan i England. Regeringen med sin premiärminister Chamberlain trodde i
det längsta att man kunde komma överens med Hitler och lita på en
överenskommelse med honom. Münchenöverenskommelsen innebar inte fred i vår tid
utan den troskyldige Chamberlain blev grundlurad. När så andra världskriget
bröt ut i september 1939 kallades Churchill åter till kungens bord och han
återvände som marinminister. Om det
stämmer att amiralitet telegraferade till flottan Winston is back är något
oklart eftersom uppgiften kommer från Winston själv. Han satte igång arbetet
som marinminister med stor energi. Han
var ansvarig för inrättandet av flottbasen Scapa Flow och under hösten
drabbades flottan av flera stora bakslag, med sänkningar av bland annat slagskeppet
Royal Oak inne i flottbasen.
Han drev också hårt att Storbritannien skulle
besätta Norge och Britterna började att minera i norska vatten och här står det
klart för mig att bland annat detta agerande förmådde Tyskarna att besätta
Danmark och Norge. Det hade kanske inte skett annars.
Hitlers arméer bröt som het kniv genom
Frankrike och så stod Storbritannien ensamma i kampen mot nazismen. Amerika var
ännu inte beredda att lägga sig i kriget.
I detta läge, när man på de brittiska öarna
bara väntade att Hitler skulle invadera dem, utsågs Winston Churchill till
premiärminister den 10 maj 1940. Hans
tid var kommen. Han var helt rätt man
för uppgiften. En man som såg klart på Nazismen och var helt övertygad om att
inte ge upp. Han var i denna stund
uppfylld av glädje utan att vara på något sätt nervös, som det normala skulle
varit för de flesta av oss. Churchill
var inte en man som vek undan och det var precis vad som behövdes just då.
Detta var hans största stund och han kunde ingjuta hopp i folket genom sina
berömda tal i radion och i parlamentet. Det engelska parlamentet är känt för
många retoriska tal, men Winston Churchill överträffar det mesta. Parlamentsledamöter som under tidigare skeden
avskytt honom och folket framför radioapparaterna var förbluffade och hänförda.
Churchills tal är välkända.
Jag har inget annat att erbjuda än blod, möda,
tårar och svett. Vi har framför oss en
prövning av det hårdaste slag. Vi har framför oss många, många månader av kamp
och lindande.
Vi ska försvara vår ö till varje pris, vi ska
kämpa på stränderna, vi ska kämpa på fälten och på gatorna, vi ska kämpa bland
kullarna, vi ska aldrig ge oss.
Och om Spitfirepiloterna: Aldrig har så många
haft så få att tacka för så mycket.
Att vara den som uttydde och formulerade
motståndet i ödesstunden var nog Churchills stora insats. Han fick folket att få hopp och tro på en
framtid denna mörka och dystra tid. Det var när allt såg som mörkast ut som
hans beslutsamhet, energi och mod kom allra bäst till sin rätt. 1940 var han
rätt man på rätt plats. När man efter kriget röstade bort honom som
premiärminister var detta nog helt rätt. Han var inte särskilt intresserad av
socialpolitik och annan inrikespolitik, särskilt inte på senare år.
Men som premiärminister fortsatte han att ta
snabba och förhastade och felaktiga beslut. Han underlät att undsätta svältande
människor i Bengalen, där miljontals svalt ihjäl och han hade stort ansvar i
Singapores fall. Han hade också stort ansvar i massbombningarna av tyska städer
där många civila kom till skada.
Men utan hjälpen från USA hade inte Churchills
beslutsamhet och motstånd hjälpt. Som den gamle imperialist han var fick han se
ett försvagat brittiskt imperium efter kriget och att USA och Sovjetunionen
steg fram som de mest betydande makterna i världen. Han hade också en vision om
ett Europas Förenta stater, något oklart om han såg sitt eget hemland som
medlem. Hans tal om järnridån fick stort genomslag och bidrog nog till att
skärpa det kalla kriget.
Churchill var en motsägelsefull person. Han
stred för demokrati mot det nazistiska tyranniet, men var också en ytterst
reaktionär politiker som var t.ex. emot kvinnlig rösträtt när det begav sig och
han önskade inte att kolonierna skulle bli fria.
Men vad man än kan säga om honom så var han en
mycket god författare och talare.
Hans bok My early life och verket om andra
världskriget är lysande att läsa. Hans vältalighet har nog bidragit till att
forma att hans eftermäle blev bättre än han förtjänade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar