Igår söndag fick jag infört en debattartikel
i Helsingborgs Dagblad. Du som läser min blogg har nog läst innehållet
tidigare. Utifrån originalet har jag fått korta ned artikeln. Att diskutera
frågan som har att göra med Individ och familjeomsorg är inte lätt. Som tur är
har allmänheten liten erfarenhet av vad vi (jag säger fortfarande vi för att
jag känner mig fortfarande som en socialarbetare) jobbar med.
Det är dessutom mycket komplexa
frågeställningar som det är svårt att konkret åskådliggöra. Hoppet att detta
ska medföra någon debatt är dock litet. Detta är en perifer fråga i politiken
tror jag. En politiker sa till mig en gång att detta inte är en fråga man
vinner val på! Jag vill ju inte som avgången chef lägga mig i vad som händer i Helsingborg, även om jag ibland tar exempel från min hemstad, utan det som jag säger menar jag gäller generellt i hela landet.
Några frågeställningar kom inte med i texten.
Detta var dels detta med att jag tycker att socialarbetarna borde flytta ut
till bostadsområdena mer. Dels frågan om
ekonomi och resurser.
Naturligtvis måste bemanningen följa med i
framförallt befolkningsutvecklingen i samhället och utifrån arbetsbelastningen.
Men det som inte framgår tydligt är att det avgörande är inte hur mycket
personal man har, utan hur verksamheten fungerar. Om man får stor
personalomsättning och har oerfaren personal leder detta alltid till högre
kostnader för placeringar och insatser.
Så vitt jag förstår har kostnaderna för placeringar ökat i Helsingborg
och min tolkning är att detta bland annat beror på att turbulensen i
verksamheten. Historiskt sett har det alltid varit så. Om min information är
korrekt om Helsingborg så finns ett underskott nu och en del av de extra pengar
man nu får i budgeten måste täcka upp detta eftersom man har principen att man
tar med sig under och överskott över budgetåren. Är det så, då blir det inte så
mycket över till att anställa ny personal. Det blir en ond cirkel om man inte
får ordning på verksamheten och kan få erfaren personal att stanna. Detta är
viktigare än antalet huvuden i personalen. Detta är min erfarenhet från både Helsingborg och Klippan
Det är trist att debatten i Helsingborg -
både från personalhåll, fackförening och arbetsgivare -mest handlat om
kvantitativa frågor som antalet personal och lön. Man kan inte bara jobba som socialarbetare
för lönen. Självklart är socialsekreterarna värd mer lön, men utan engagemanget
för utsatta människor orkar ingen syssla med detta tunga jobb! Men utan att ta
itu med de kvalitativa frågorna hjälper mer personal inte särskilt mycket.
Efter nästan 40 år i socialtjänstens grottekvarn vill jag påstå att jag kan
lägga lite tyngd i detta påstående!
Sedan i slutet av 80-talet har vi arbetat med
att hålla ned de externa institutionskostnaderna och satsa på
hemmaplanslösningar. Länge på 90-talet lyckades vi skapa utrymme för att bygga
upp egna hemmaplanslösningar genom att minska placeringarna. Rusar de externa placeringskostnaderna
iväg så sågar man av den grenen man sitter på. I Klippan fick man ett underskott på 20 miljoner, vilket inte är lite i en mindre kommun.
Jag önskar så att socialtjänsten kan lösa
sina problem och att personalen kan trivas på sina jobba och att klienterna får
det stöd de behöver. Av och till har vi haft kriser i socialtjänsten. Men kommunen kommer alltid att finnas kvar och vi har alltid kommit på grön kvist igen!
Här är en länk till min artikel i HD:
http://www.hd.se/opinion/aktuella-fragor/2015/05/31/socialarbetarnas-mojlighet-att-agna-sig-at-det-de-utbildade-for-socialt-arbete/