Vem är bidragsberoende?

Det finns politiska riktningar som med ett lätt tonläge von oben häcklar det man kallar bidragsberoende. Vad man nog kan förstå är att man menar människor som uppbär försörjningsbidrag, sjukpenning, A-kassa och andra arbetsmarknadsstöd, stöd till flyktingar och andra bidrag till människor som saknar försörjningsförmåga. Eller kanske menar man egentligen försörjningsvilja?  Mot detta ställer dessa präktiga politiska riktningar den goda moralen som kallas arbetslinjen.  Den självklara moralen att det är bättre att arbeta än att uppbära bidrag är lätt att uppfatta som en tillrättavisning mot alla de som underförstått parasiterar på samhället och skattebetalarna.  

I det moderna samhället är vi alla berörda av samhälleliga transfereringar i form av pension, ränteavdrag, barnbidrag, sjukpenning, A-kassa, bostadsbidrag bara för att ta några exempel.

Det är dock lite märkligt att transfereringar till fattiga ses som beroendeskapande och riskfullt medan skattesänkningar till de med högre inkomster ses som stimulerande.

De allra flesta som uppbär bidrag på grund av försörjningsproblem vill ha arbete och bara en mindre del kan anses som utnyttja systemet. Utnyttjande kan självfallet inte tolereras!

 Alla människor är förstås beroende av storleken på sin inkomst. Man anpassar sig efter den.

Det finns dock en annan typ av transfereringar som inte brukar betecknas som bidrag. En hel bransch av entreprenörer inom skola, vård och omsorg har vuxit upp.

Branschen finns sägs det för att skapa valfrihet men den genererar inte fler jobb – oftast mindre - och en del av ersättningen till bolagen går till vinster. Är inte detta också bidrag?  Det blir ett förskräckligt liv på denna bransch när man börjar diskutera vinstbegränsning. Är inte detta bidragsberoende? Parasitering på skattebetalarna. 

Ulf Kristersson har gett opportunismen ett tydligt ansikte

Det finns ett ord som heter opportunism. Det är betyder att vända kappan efter vinden.

Man har en åsikt men den gick inte hem så då anpassar man sig efter vad som går hem. Det är inte några principer som styr utan vad som går hem.

Opportunismen har nu i Sverige fått ett tydligt ansikte. Moderata samlingspartiet. Efter stort tapp i opinionen och väljarflykt till Sverigedemokraterna har nu partiet anpassat sin politik och kräver nu skärpt invandrarpolitik, skärpt kriminalpolitik, starkare försvar och tiggeriförbud. Laissez faire slår över i sin motsats.  Många funktionärer i partiet blev nog rädda för sina uppdrag och positioner när det inte gick hem längre med öppna era hjärtan politiken. Det enda man kan kalla detta är principlöshet och hyckleri. För ett parti som gör så är makten viktigare än innehållet i politiken.   

Reformera Socialtjänstens individ och familjeomsorg bort från fattigvården mot generell välfärd

Det rapporteras att socialförvaltningen i Helsingborg beräknas få ett underskott på 28 miljoner i år. För inte så många år sedan hade man ett lika stort överskott. Denna förvaltning sällar sig till nästan alla andra socialförvaltningar med underskott!

Problemet rapporteras vara ökade placeringar främst inom missbruksvården. Orsaken anger förvaltningschefen är stor personalomsättning och avsaknad av medicinsk avgiftning inom sjukvården. Förvaltningen drar in den årliga julfesten och skall nu förutom satsningar på så kallade hemmaplanslösningar fundera på besparingar.

Jag har varit chef för den här förvaltningen och i synnerhet missbruksvården har en stor plats i mitt hjärta. Jag har svårt att inte bekymra mig hur det går för en verksamhet som varit så stor del av mitt liv. Jag var chef för missbruksvården mellan 1990 och 2005. Det vore inte stilenligt att jag oombedd delade ut råd och rekommendationer om hur man skall lösa situationen specifikt i Helsingborg. Jag har heller inte alla fakta i målet.

Det enda jag vill säga är att jag alltid gjorde analysen att verksamheten inte fungerade när placeringarna av både barn och vuxna drog kraftigt iväg. Om man har stor personalomsättning då blir det svårt att skapa det som är grundläggande för ett bra socialt arbete. Den viktigaste grundförutsättningen är att ha erfarna och kompetenta socialarbetare som har stor förmåga att bygga upp goda relationer med sina klienter.

Har man det så behöver man inte ta till placeringar på behandlingshem lika ofta. Hela verksamheten måste byggas upp för att ge detta arbete stöd. Men det är viktigt att ha verksamheten i focus.  Det är viktigt att veta varför man är på jobbet. Det är att göra ett bra arbete med klienterna.  Skall man komma tillrätta med ekonomiska underskott är det viktigt att rycka i rätt tåtar.

Problemen är inte alls specifika för Helsingborg. Jag menar att det finns ett systemfel i Socialtjänstens uppdrag. Socialtjänsten behöver göra upp med sin fattigvårdsprägel för att skapa förutsättningar för att människor skall våga söka frivillig hjälp. Socialtjänsten är också som många andra myndigheter överlastade av administration och kontrollsystem som försvårar för socialarbetarna att utöva socialt arbete med sina klienter. Det känns som att statsmakterna tror att problemen inom socialtjänsten att socialsekreterarna lägger så liten tid på klientarbete handlar om att öka personalresurserna. Problemet handlar mer om systemet och hur man arbeter.

 För att påminna om vad jag tycker så publicerar jag tre tidigare publicerade artiklar på bloggen och i några fall också i Helsingborgs Dagblad. 

Socialtjänsten har kört i diket – Det behövs en ny socialtjänstreform

Situationen är ansträngd i de flesta kommuner för den del av socialtjänsten som handlar om individ och familjeomsorg. I särskild kris verkar den sociala barnavården vara. Barnfamiljer söker inte hjälp frivilligt. 90 % av barnärenden i socialtjänsten är anmälningar och bara 10 % ansökningar om hjälp. 

Centralt i verksamheten borde det som brukar kallas socialt arbete vara. WHO har följande beskrivning av vad socialt arbete är:

Det professionella sociala arbetet vill medverka till social förändring, problemlösning i mänskliga relationer och möjliggöra människors frigörelse och välbefinnande. Det sociala arbetet vill nyttiggöra teorier om mänskligt beteende och sociala system och intervenera där människor samspelar i sin livsmiljö. Principer för mänskliga rättigheter, social rättvisa, alla människors lika värde och humanistiska livsprinciper är fundamentala för socialt arbete.

Socialtjänstlagen tillkom 1982 för att genom frivillighet och helhetssyn bryta med den gamla fattigvården. Detta lyckades väl med äldreomsorg och barnomsorg, som nu är en del av den generella välfärden. Vad gäller barnavården, missbruksvården och försörjningsstödet måste man nog konstatera att denna fortfarande har drag av fattigvård.

Problemet med verksamheten är enligt min uppfattning inte primärt resursbrist och svårigheter att rekrytera personal, mer än i väldigt utsatta områden. Det är ett större problem att behålla personal än rekrytera. En del av orsaken till detta är att socialarbetarna inte har så stor möjlighet att arbeta med det de är utbildade för nämligen med socialt arbete. 

Socialtjänstlagen, som från början var en ramlag gav stora möjligheter till ett flexibelt arbete, har under resans gång behängts på med massor av regler och rutiner. Detta har gjort arbetet mer administrativt och präglat det med mycket myndighetsutövning. Lagstiftararen och centrala myndigheter har infört mycket mer kontroll över verksamheten och har en övertro på utredningar och att man genom myndighetsutövning och omhändertaganden av barn kan skydda socialt utsatta barn och ge dem bättre förutsättningar att utvecklas på ett normalt sätt. Sanningen är att resultat av detta arbete är en ren katastrof! Forskningen visar att det går precis lika dåligt för omhändertagna barn än om de inte omhändertas!

Enligt min uppfattning är den grundläggande orsaken till problemet att lagstiftaren och de centrala myndigheterna inte förstår vad socialt arbete är och inte inser att socialarbetarna måste få möjlighet att utöva sitt yrke.

Jag anser att det behövs en ny socialtjänstreform som gör denna verksamhet till en del av den generella välfärden och befriar den från stämpeln av fattigvård och skam och ger socialarbetarna möjlighet att genom frivillighet och helhetssyn hjälpa sina klienter och familjer på ett bättre sätt. Det behövs att man skapar en ny verksamhet där socialtjänsten vad gäller barnen på ett bättre samspelar med skolan och hälso- och sjukvården. Vi vet att uppföljningen av barns skolresultat och hälsa är de enskilt viktiste insatserna som samhället kan ge barnen för ett gott framtida liv. 

Samarbetet mellan olika aktörer måste utvecklas och hinder som finns i organisation och professionella kulturer undanröjas. Det finns gott om goda praktiska erfarenheter sedan socialtjänstlagen tillkom, inte minst fördelen och framgången i att arbeta lokalt och genom nätverk och samverkan med de aktörer som finns nära människorna i deras livsmiljö. 

Svensk socialtjänst skyltfönsterpolitik

Jag har ägnat ett helt yrkesliv åt socialtjänsten först som socialsekreterare till dess att jag avgick som socialchef i februari 2013.  Vad har jag lärt av detta?

Socialtjänstlagen som infördes 1982 bröt med äldre tiders förmyndarmässiga fattigvård. Den framsynta lagstiftaren hade stora ambitioner att på demokratins och solidaritetens grund hjälpa människor ut ur sociala problem till ett liv i ekonomisk och social trygghet. Helhetssyn och frivillighet var vägledande begrepp och man satte sina förhoppningar till förebyggande arbete och medverkan i samhällsplaneringen för socialtjänsten.

Det har nu gått 30 år och snart är mitt yrkesliv till ända. Vad har det blivit? Jo barnomsorgen och äldreomsorgen som då båda var en del av socialtjänsten har sprängt fattigdomskalet menar professorn i socialt arbete Sune Sunesson och är nu en del av generell välfärd och starkt efterfrågade av allmänheten.

Detta gäller inte det som kallas individ och familjeomsorgen; barnavård, missbruksvård och försörjningsstöd. Där har försörjningsstödet blivit en allt viktigare del av det sociala skyddsnätet, inte längre ett undantag som det var tänkt.

Från att ha varit en ramlag har socialtjänstlagen omvandlats till en specialreglerad lag, med mer av reglering, kontroll och myndighetsutövning.

Det är fortfarande ganska skambelagt och präglat av fattigvård att söka hjälp av individ och familjeomsorgen - måste jag som jobbat med detta så många år konstatera. Allt mer krav på dokumentation, kontroll och administration gör att socialsekreterarna idag har mindre kontakt med sina klienter än vad man hade för 30 år sedan.

Statsmakterna talar idag mycket om barnperspektiv och att lyfta grupper ur utanförskap. Men samhället lägger en tung börda av problem i knät på socialarbetarna där man har ansvar men inte alltid befogenheter och möjligheter att lösa problemen.  Problem ses idag återigen ofta som individuella tillkortakommanden inte som strukturella samhällsproblem, som var synsättet för 30 år sedan. En del insatser såsom arbetsmarknadsprojekt hjälper inte enligt forskning utan blir mer utryck för kontroll och spel för galleriet. Omhändertagande av barn kan bara rättfärdigas av skydd, det leder inte till att det går bättre för dessa barn om man inte satsar massivt på deras skolgång. Man kan ibland ställa frågan om det egentligen är den politiska viljan att lösa dessa människors problem?  Hade man annars inte gjort det på 30 år?  T.ex. bostadslösheten är ett större problem i dag än för 30 år sedan?

Skall individ och familjeomsorgens klienter lyftas ur sina sociala problem krävs förebyggande och strukturella insatser i arbetsmarknad, bostadsmarknad, skolan, sjukvård och rättsväsende. Projekt som syftat till att barn klarar sig väl i skolan, information till högkonsumenter av alkohol i primärvården och hemlösa som får bostad först har visat sig mycket framgångsrika och pekar ut vägen även för andra klientgrupper. Individ och familjeomsorgens insatser till dessa samhällssektorer, inte utstötning av klienter till individ och familjeomsorgen blir mitt fältrop!

Så länge detta inte sker i större omfattning blir den förda socialpolitiken en skyltfönsterpolitik, för att citera professor i företagsekonomi Mats Alvesson, och inte helt på riktigt!

Stå upp för det sociala arbetet

Vi har sett larmrapporter om en kris inom socialtjänsten nu senast i Helsingborg, där personalen uppges vara rädda för ett nytt Yara fall och sina chefer. Är problemet bara hög arbetsbelastning, låga löner och olämpliga chefer?  Medias rapportering är något ytlig.

Orsaken till problemen och krisen i socialtjänsten, som mest berör den sociala barnvården, men även andra delar av individ och familjeomsorgen, är komplex men jag vill peka på peka på några viktiga allmänna faktorer som i Helsingborg men också i hela landet ligger bakom problemen.

1.    Ett orimligt uppdrag. Socialtjänstlagen som ursprungligen var en ramlag har eroderats till ett allt mer specialreglerat och utvidgat uppdrag. Detta har förtydligats av tillsynsmyndigheterna, där kraven på insatser, utredningskrav och myndighetsutövning har skärps.  Det finns bristfällig balans mellan uppdrag och resurser att lösa uppdragen.

2.    För barnavården menar jag att det sk barnperspektivet är  en del av problemet. Naturligtvis skall först och främst barns behov tillgodoses vid en konflikt med föräldrarnas behov.  Men det som när SOL tillkom var grundläggande - nämligen helhetssyn - har ersatts med ett äldre synsätt som fanns under den gamla barnavårdslagen, där problemen individualiserats och inte ses som ett problem som har att göra med samhället och familjens sociala livssituation. Detta skulle jag vilja kalla barnfundamentalism. Detta riskerar att leda till att barns behov ses utan sammanhang med familj och samhälle och medverka till mer omhändertaganden av barn.  Samtidigt som vi vet att barns situation inte förbättras av omhändertagande för samhällsvård.  Omhändertagande kan enligt forskningen bara försvaras som ett skydd för barnet. Detta barnfundamentalistiska synsätt har drivit på kraven på socialtjänsten att utreda mer, vilket ytterst drabbar de unga socialsektorerna HD intervjuade nyligen. Problemet är att det är omöjligt att ha full kontroll att barn inte far illa. Det kommer att hända fler Yarafall, oavsett hur bra verksamhet vi har! Det vill säga om vi inte inför en polisstat av STASI-modell! 

3.    Ett annat problem är att den här verksamheten inte har som barnomsorg och äldreomsorg, som också var en del av den gamla fattigvården, lyckas sprätta bort sin fattigvårdsprägel. Bara 10 % av barnavårdsärendena är ansökningar om hjälp - resten är anmälningar om att barn far illa i sina familjer. Detta återspeglar inte bara vilka svårigheter socialsekreterarna har att möta men också bristen av förtroende för socialtjänsten från medborgarna som skulle vara i behov hjälp.

4.    Den omvärld som påverkar socialtjänsten präglas av att anmälningarna ökat vilket avspeglar, dels att toleransen för att barn far illa är lägre idag än tidigare, men också att andra samhällsinsatser i den samhälleliga välfärden inte gjort sitt jobb. De problem socialtjänsten har att arbeta med idag är mer komplexa än tidigare.

5.     Socialtjänsten arbetar alltför specialiserat och har för hög administrativ belastning bl.a. genom administrativa system som tex. BBIC (Barns behov i centrum) Detta gör att socialarbetarna inte har så mycket tid att träffa sina klienter och kan arbeta med det sociala arbete som de är  utbildade för. Att sedan de minst erfarna arbetar med de svåraste arbetsuppgifterna, som rör små barn som far illa, blir en ond cirkel av bland annat hög personalomsättning. Att socialsekreterarna som i Helsingborg och på många håll sitter i en stor socialborg långt från klienternas livsmiljö försvårar ytterligare.

Om man nu radar upp ett antal problem är det klädsamt att säga vad man skall göra för att komma till rätta med problemen. Här är några förslag. Absolut inte någon fullständig förteckning. En början är att utgå från Socialtjänstlagens grundprinciper om frivillighet, helhetssyn, kontinuitet, normalisering och närhet. Säkert behövs mer personal och högre löner men detta löser inte grundproblemen!

·         Tydlig politisk inriktning mot att göra IFO till en del av generell välfärd för att öka förtroendet för socialtjänsten hos medborgarna

·         Undvika att flytta problem till ”socialtjänstens box” och i så stor utsträckning hantera problem där de uppstår.  I synnerhet skolan måste göras till en arena där barn kan få det stöd de behöver, särskilt för att få den kunskap som manifesteras genom godkända betyg från grundskolan.  Det tvärsektoriella samarbetet måste bli bättre mellan socialtjänsten och andra instanser och aktörer.

·         Mindre specialisering och en mer generalistisk organisation. Lite bredare problemområden och lite mer av kontinuitet över tid i socialarbetarnas kontakter med sina klienter. Socialarbetarna måste få mer tid för det sociala arbetet som de är utbildade för!

·         Utflyttning av socialarbetare till klienternas livsområden. Detta ökar närheten och möjligheter till mer tillitsfulla kontakter.

·         Öka brukarinflytandet

·         Satsa massivt på mentor och annat stöd till ny personal

·         Öka samverkan med forskningen – gärna med disputerade chefer

·         Barnläkare i barnavården

·         Beroendecenter för all missbruksvård, utveckla sekundärprevention i primärvården

·         En ledningsfilosofi som bygger på förståelse av uppdraget, dialog och delaktighet för att skapa en tillit i organisationen.  Ledare som ger stöd till dialogen i organisationen och uppmuntrar en idémässig diskussion kring det sociala arbetet. Det behövs struktur och system i arbetsprocessen men i Helsingborg behövs mer hjärta i verksamheten.

En viktig sak är att socialarbetarna får stöd av medborgarna i svåra arbete. Frågan är dock hur stort intresset är om man jämför med när lärare och sjuksköterskor skriker på hjälp. Att skriva inlägg i den här frågan brukar inte föranleda något större gensvar. 

Miljöhänsyn i skogen väger lätt när den ställs mot äganderätten

Som framgått i media vann fem skogsägare ett överklagat mål i Mark och miljödomstolen som gällde förbud att avverka skog med hänsyn till skydd av den sällsynta fågeln Lavskrika (bilden ovan).

Det blir tydligt i den här domen att miljöhänsynen vägde lättare än äganderätten till skogen.

Det finns mycket träd i Sverige men mycket lite av opåverkad och gammal skog. Det mesta av svensk skog är virkesodling. Jag vistas mycket i sydöstra Småland och där är mycket av landskapet förött av kalhyggen. Det är väl snart så att vill  man uppleva riktig och gammal skog får man åka till en nationalpark som tex Norra Kvill, Tiveden eller Björnlandet. I senaste numret av tidningen Turist STFs tidning finns en artikel om Björnlandet. Läs gärna Turist om du är intresserad av natur och naturupplevelser. Där finns mycket att hämta. Inte minst för en fjällromantiker som undertecknad!

Det vore snart dags att skogsindustrin tog till sig andra avverkningsmetoder än kalhyggen – det finns. Man får ut minst lika mycket virke genom att avverka bara de avverkningsmogna träden i en skog.  

Socialtjänsten behöver en reform inte bara mer personal.

För några dagar sedan rapporterade Dagens eko att socialsekreterarna bara ägnar 2 % av sin arbetstid till att jobba med utsatta barn. Man hänvisar till organisationen Maskrosbarn att det finns en halv miljon barn som lever i familjer med missbruksproblem, våld eller psykisk ohälsa. Bara drygt 30 000 barn fick hjälp av Barnsocialtjänsten. Barnministern Åsa Regnér kommenterade att hon inte tyckte detta var bra men hänvisade till att man avsatt ganska mycket medel för att möjliggöra anställning av mer personal. Hon vill också se över lagstiftningen för att möjliggöra tidiga insatser utan tunga utredningar.

Jag blir så frustrerad!  Jag har ju redogjort tidigare för hur jag ser på problemen i Socialtjänsten. Problemet är inte i första hand brist på personal utan på det system man arbetar inom som gör att Socialsekreterarna måste ägna all tid till utredningar, kontroll och administration. Det är tragiskt att säga att socialtjänsten står inför samma problem man gjorde när socialtjänstlagen infördes. Människor vågar inte söka frivillig hjälp för problem med sina barn eller sina familjeproblem. I Helsingborg var det bara 10 % av inkommande ärenden som var ansökningar resten var anmälningar. Lägg sedan till att forskningen visar att omhändertaganden av barn ofta inte gör positiv skillnad så måste man konstatera att systemet är fiasko. Mer personal löser inte problemet. Även om det är viktigt att man har kompetent personal som stannar i yrket.

Det behövs en ny socialtjänstreform som bygger på att socialarbetarna har möjlighet att arbeta med socialt arbete med sina klienter och familjer.

De privata entreprenörernas bidragsberoende

Offentlig sektor upphandlar årligen för 600 miljarder hos privata företag. Det är för skattepengar. Det är förstås till största delen varor och tjänster man inte själv producerar.

Samtidigt har privata företag på senare år mutat in en hel bransch av företag inom skola, vård och omsorg som tidigare var offentligt driven. Alltså privatiserad.

Debatten handlar inte om att man mutat in en helt ny bransch utan om vinsterna. Inte ens vänsterpartiet ifrågasätter branschen som sådan. Bara vinsterna.

Privata företag inom skola, förskola, äldreomsorg och handikappomsorg försvaras ihärdigt av sina förespråkare med argumentet valfrihet. Den heliga valfriheten. Medborgarna skall kunna välja olika utförare av tjänster. Man gör medborgarna till kunder på en marknad -  inte som delaktiga medborgare i samhällets gemensamma skattefinansierade sektor.

Valfriheten inom tex äldreomsorgen saknar för de äldre ett verkligt innehåll. Det är för medborgarna väldigt svårt att välja ett boende. Man måste nog vara en insider som min fru var när vi skulle välja boende för min far. Men det behöver inte finnas några privata boenden inom äldreomsorgen det räcker långt att välja mellan de kommunala. Man kan inte heller försvara branschen för att de genererar sysselsättning. I bästa fall blir det lika många jobb med ett privat företag. Men ofta blir det färre. Alltså att branschen finns gagnar bara ägarna av de privata företagen.

Detta är så genomskinligt att man undrar varför så många blir lurade av detta fräcka profiterande på skattemedel. Den offentliga sektorn har blivit en tacksam gödkalv för privata intressen att sko sig. Företrädare för de politiska riktningar som vill gynna profiteringen på skattemedel brukar peka finger åt det som kallas bidragsberoende. Då tänker man på arbetslösa, sjuka och invandrade människor, vanligtvis fattiga människor som får det allmännas stöd. Men är inte privatiseringen av vård, skola och omsorg en gigantisk form av bidragsberoende?

Men egentligen kan man inte klandra privata företag att de gynnar sina ekonomiska intressen. De som skall klandras och ställas vid skampålen för att möjliggöra ett profiterande som gränsar till förskingring är de politiska partier som gjort detta möjligt.

Därmed inte sagt att den offentliga sektorn när de själva står för driften alltid hushållar med skattemedel på bästa sätt.  Men i bästa fall och mycket ofta finns en känsla för att man bedriver en verksamhet i medborgarnas tjänst. Men de politiker som tror på privatisering har inte någon djupare känsla för den offentliga verksamheten. Den offentliga verksamheten i deras händer drivs knappast med hjärtat på rätta stället.

I Helsingborg har det tydligt blivit fiasko med privatiseringarna av äldreboende Det är inte utan att man känner att man inte vill bli gammal i Helsingborg.