Vem är bidragsberoende?

Det finns politiska riktningar som med ett lätt tonläge von oben häcklar det man kallar bidragsberoende. Vad man nog kan förstå är att man menar människor som uppbär försörjningsbidrag, sjukpenning, A-kassa och andra arbetsmarknadsstöd, stöd till flyktingar och andra bidrag till människor som saknar försörjningsförmåga. Eller kanske menar man egentligen försörjningsvilja?  Mot detta ställer dessa präktiga politiska riktningar den goda moralen som kallas arbetslinjen.  Den självklara moralen att det är bättre att arbeta än att uppbära bidrag är lätt att uppfatta som en tillrättavisning mot alla de som underförstått parasiterar på samhället och skattebetalarna.  

I det moderna samhället är vi alla berörda av samhälleliga transfereringar i form av pension, ränteavdrag, barnbidrag, sjukpenning, A-kassa, bostadsbidrag bara för att ta några exempel.

Det är dock lite märkligt att transfereringar till fattiga ses som beroendeskapande och riskfullt medan skattesänkningar till de med högre inkomster ses som stimulerande.

De allra flesta som uppbär bidrag på grund av försörjningsproblem vill ha arbete och bara en mindre del kan anses som utnyttja systemet. Utnyttjande kan självfallet inte tolereras!

 Alla människor är förstås beroende av storleken på sin inkomst. Man anpassar sig efter den.

Det finns dock en annan typ av transfereringar som inte brukar betecknas som bidrag. En hel bransch av entreprenörer inom skola, vård och omsorg har vuxit upp.

Branschen finns sägs det för att skapa valfrihet men den genererar inte fler jobb – oftast mindre - och en del av ersättningen till bolagen går till vinster. Är inte detta också bidrag?  Det blir ett förskräckligt liv på denna bransch när man börjar diskutera vinstbegränsning. Är inte detta bidragsberoende? Parasitering på skattebetalarna.