Vågar människor vända sig till socialtjänsten?

Jag skickade in den här artikeln till Helsingborgs Dagblad min mening som ett svar på en insändare. Man kan misstänka att de ser mig som offside eftersom jag arbetat som ansvarig i socialtjänsten och nu har jag gjort mitt och borde klädsamt hålla truten!

Signaturen orolig undrar var man ska vända sig med orosanmälan om man är orolig för socialtjänstens kompetens. Jag utgår från att det gäller orosanmälan för barn.

Situationen är ansträngd i de flesta kommuner för den del av socialtjänsten som handlar om individ och familjeomsorg. I särskild kris verkar den sociala barnavården vara. Barnfamiljer söker inte hjälp frivilligt. 90 % av barnärenden i socialtjänsten är anmälningar och bara 10 % ansökningar om hjälp. 

Socialtjänstlagen tillkom 1982 för att genom frivillighet och helhetssyn bryta med den gamla fattigvården. Detta lyckades väl med äldreomsorg och barnomsorg, som nu är en del av den generella välfärden. Vad gäller barnavården, missbruksvården och försörjningsstödet måste man nog konstatera att denna fortfarande har drag av fattigvård. Många vågar inte vända sig till socialtjänsten pga misstro och rädsla för att bli stämplad.

Som tidigare ansvarig för den verksamhet du är orolig att vända dig till kan jag nog säga att problemet primärt inte är brist på kompetens möjligen för hög personalomsättning. Socialarbetarna inte har möjlighet att utöva socialt arbete som de är utbildade för!

Socialtjänstlagen, som från början var en ramlag gav stora möjligheter till ett flexibelt arbete, har under resans gång behängts med massor av regler och rutiner. Detta har gjort arbetet mer administrativt och präglat det med mycket myndighetsutövning. Lagstiftararen och centrala myndigheter har infört mycket mer kontroll över verksamheten och har en övertro på utredningar och att man genom myndighetsutövning och omhändertaganden av barn kan skydda socialt utsatta barn och ge dem bättre förutsättningar att utvecklas väl. Sanningen är att resultat av detta arbete är nedslående! Forskningen visar att det går precis lika dåligt för omhändertagna barn än om de inte omhändertas!

Den grundläggande orsaken till problemet är att lagstiftaren och de centrala myndigheterna inte förstår vad socialt arbete är och inte inser att socialarbetarna måste få möjlighet att utöva sitt yrke.

Det behövs en ny socialtjänstreform som gör denna verksamhet till en del av den generella välfärden och befriar den från stämpeln av fattigvård och skam och ger socialarbetarna möjlighet att genom frivillighet och helhetssyn hjälpa sina klienter och familjer på ett bättre sätt. Det behövs att man skapar en ny verksamhet där socialtjänsten, vad gäller barnen, på ett bättre sätt samspelar med skolan och hälso- och sjukvården. Vi vet att uppföljningen av barns skolresultat och hälsa är de enskilt viktigaste insatserna som samhället kan ge barnen för ett gott framtida liv. Socialt arbete i samverkan med andra i människors livsmiljö är också viktigt. 

  

Mitt råd till dig är trots allt att du vänder dig till socialförvaltningens mottagning och inledningsvis anonymt diskuterar problemet med en socialsekreterare. Där finns många duktiga och kompetenta socialsekreterare.

Man skulle kunna tillägga att problemet är  systemet inte socialarbetarna. I den här lagstyrda verksamheten är man som slavarna som ror på ett stort krigsskepp. 

Implementera Birger Jarls lag om kvinnofrid!

Med anledning av den friande domen efter den uppmärksammade gruppvåldtäkten i Fittja har Kajsa Ekis Ekman skrivit en mycket bra ledare i ETC den 22 december. Läs gärna den.  

Den friande domen efter en fruktansvärt brutal gruppvåldtäkt som till stor del beror på polisens dåliga utredningsarbete är en rättsskandal. Men det är svårt att få någon fälld för våldtäkt när ord står mot ord och ingen teknisk bevisning finns. Vittnen saknas ju oftast, om de inte är förövare. Kanske borde man minska beviskraven och ta kvinnornas utsagor för gott. Alltså om inget talar för att kvinnans uppgifter är felaktiga. Då skulle nog en del våldtäktsmän passa sig. Birger Jarl införde kvinnofridslag redan på 1200-talet. Det är lite si och så med implementeringen.   

Stig Broqvist en hjälte i kampen för miljö och klimat

Helsingborgs Dagblad hade härförleden ett sedelärande reportage om Helsingborgs främste miljöaktivist. Stig Broqvist. När vi andra demonstrerade mot kriget i Vietnam i slutet av 60-talet delade han ut miljöflygblad. Han har aldrig svikit sitt miljöengagemang. Jag delar Stigs värderingar i mycket och också cyklat och åkt kollektivt och om det gått avstått från bil. Men min insats har inte alls varit i paritet med Stigs även om jag slet ut två cyklar i kommunens tjänst, Nu när vårt klimat på allvar är hotat och inte ens Sveriges utsläpp minskar randas sannings ögonblick och det krävs av oss alla egentligen att vi alla skaffar oss Stigs livsstil! De beslutsfattare som vill ha landborgsgaraget är inte i takt med vad som händer i vår miljö.

I Helsingborg har på senare år antalet bilar ökat enormt. Jag undrar hur många av dessa bilresor som görs som är nödvändiga? Jag vet folk som kör från dörr till dörr. Folk värmer sig i bilar på tomgång. Lättjan och bekvämligheten tar över. Man kan förstås åka buss men om man kan är cykla och promenera är det bättre både för miljön och folkhälsan.

Det är billigare att åka bil i Sverige än åka tåg. Till visa ställen är det svårt att åka kollektivt. Vår familj är tvungen att flyga för skidresa i Osa eftersom det krävs fyra tågbyten till Mora och då krävs det bussresa därutöver! Detta är skam för miljön. Man känner vrede och växande ursinne mot politiska beslutsfattare som låter det ske och fortgå.

Samhället borde subventionera tågresor! De insatser som görs för klimatet är inte alls tillräckliga. Det minsta vi kunde göra är att leva som Stig Broqvist.  Han är en hjälte i Helsingborg och är det någon som är värd Helsingborgsmedaljen så är det han! 

Jag och Lycka på bilden ovan önskar alla bloggens läsare en riktigt god jul och förhoppning om ett bra nästa år 2018

Kris i äldreomsorgen i Helsingborg årets kvalitetskommun

    

En rapport från socialstyrelsen som refererats i Helsingborgs Dagblad visar att de gamla som bor på äldreboende har det sämre än på andra håll i landet. Inte bra det. Det blir allt sämre. Det är dåligt inte bara på de privata boendena utan även de kommunala. De politiska besluten som låg bakom att man la ut boendeden på privata entreprenörer blev föremål för massiv kritik från många håll.

Varför är äldreomsorgen dålig i Helsingborg i årets kvalitetskommun? Ja enligt min uppfattning är det inte bara äldreomsorgen som har brister i Helsingborgs kommun. Hela Socialtjänsten har problem. Socialförvaltningen har haft en kris flera år. Arbetsmarknadsförvaltningen har genomfört en omorganisation som inte satt sig än. De tre socialförvaltningarna i Helsingborg hamnar sämst i årets och förra årets medarbetarundersökning.

Socialtjänsten är alltid utsatt för påfrestningar. Men i Helsingborg tycker jag att det verkar vara så att kommunen är bättre på att hantera de hårda frågorna. Focus i kommunpolitiken har varit i mycket på kongresscenter, landborgsgarage och omläggning av huvudgatan.  Kommunen är enligt min uppfattning bättre på hårda frågor än på att ta hand om människor. Det finns inte enligt egen erfarenhet så mycket hjärta hos de som ytterst påverkar förvaltning och politik!

Direkta orsaker till problemen är fel politiska beslut och inkompetenta högsta chefer i de tre förvaltningarna. Äldrechefen slutar nu och lämnar ett sjunkande skepp! 

För egen del fasar jag inför framtidsperspektivet att bli äldre och bli i behov av äldreomsorgen i Helsingborg.

    

Folkrörelserna skapar kraften i demokratin

Så har hundra år förflutit sedan Riksdagen fattade beslut om allmän rösträtt som innebar att även kvinnor fick rösträtt i Sverige. Beslutet drevs igenom av Socialdemokraterna i armkrok med Liberalerna i starkt motstånd av Högerpartiet. Detta hade nog inte inträffat vid denna tidpunkt utan den starka kraften av folkrörelser särskilt inom arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. Att det inträffade just då hade nog att göra med oredan i slutet av första världskriget med upprorsstämningar i vårt land och kraften i rädslan hos överheten efter ryska revolutionen och för ”de röda horderna”. Man kan nog faktiskt tacka Lenin och hans bolsjeviker för att det växte fram kompromisser och socialpolitik mellan de som hade den ekonomiska makten och den pockande arbetarrörelsen som så småningom bäddade för det välstånd som vi så småningom fick. Med Keynes politik och samförstånd mellan arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen, främst efter depressionen på 1930-talet, kunde en del extrema svängningar i den kapitalistiska ekonomin mildras.

Nu har vi haft allmän rösträtt under ett sekel och det välfärdssamhälle vi har i dag kunde 1917 års människor bara drömma om. Men läser man Per Albin Hanssons folkhemstal från 1928 kan man se att mycket han drömde om har senare blivit verklighet – med ett mycket tydligt undantag – ekonomisk demokrati har inte genomförts förutom det halvhjärtade försöket med löntagarfonder som gick i stöpet.

Jag tycker inte man kan tala om verklig demokrati innan det finns folkmakt både politiskt och ekonomiskt.

Och man ska inte ens ta den allmänna rösträtten för given. Idag med ett mörknande världsläge och auktoritära nationalistiska rörelsers tillväxt i USA och Europa är även den ofulländade demokratin hotad.

Det som har gjort demokratin och tilliten till vårt gemensamma samhälle så stark är föreningslivet och folkrörelserna som gett uttryck för vår starka förmåga till samarbete och sammanslutning i Sverige. Man har nu sagt att MeToo rörelsen fått så starka uttryck i Sverige är just vår förmåga till organisering och sammanslutning för våra samhälleliga strävanden.

Så skall demokratin räddas och utvecklas kräver det att människor förutom att rösta var fjärde år också deltar i det civila livet i föreningar och organisationer – inte bara är aktiv på sociala medier.  Folkrörelserna har under lång tid varit länken mellan folket och de politiska institutionerna. Idag är aktiviteten mycket lägre i föreningar och folkrörelser och detta är farligt Om människorna inte deltar och försöker påverka känner man sig maktlös och frustrerad och då får populistiska rörelser möjlighet att underminera det som är fint i vårt samhälle tillit och demokrati. Det skulle kunna vara mycket mer demokrati men lyft blicken över världen så förstår man att det kunde också vara mycket sämre, oerhört mycket sämre.