Vågar människor vända sig till socialtjänsten?

Jag skickade in den här artikeln till Helsingborgs Dagblad min mening som ett svar på en insändare. Man kan misstänka att de ser mig som offside eftersom jag arbetat som ansvarig i socialtjänsten och nu har jag gjort mitt och borde klädsamt hålla truten!

Signaturen orolig undrar var man ska vända sig med orosanmälan om man är orolig för socialtjänstens kompetens. Jag utgår från att det gäller orosanmälan för barn.

Situationen är ansträngd i de flesta kommuner för den del av socialtjänsten som handlar om individ och familjeomsorg. I särskild kris verkar den sociala barnavården vara. Barnfamiljer söker inte hjälp frivilligt. 90 % av barnärenden i socialtjänsten är anmälningar och bara 10 % ansökningar om hjälp. 

Socialtjänstlagen tillkom 1982 för att genom frivillighet och helhetssyn bryta med den gamla fattigvården. Detta lyckades väl med äldreomsorg och barnomsorg, som nu är en del av den generella välfärden. Vad gäller barnavården, missbruksvården och försörjningsstödet måste man nog konstatera att denna fortfarande har drag av fattigvård. Många vågar inte vända sig till socialtjänsten pga misstro och rädsla för att bli stämplad.

Som tidigare ansvarig för den verksamhet du är orolig att vända dig till kan jag nog säga att problemet primärt inte är brist på kompetens möjligen för hög personalomsättning. Socialarbetarna inte har möjlighet att utöva socialt arbete som de är utbildade för!

Socialtjänstlagen, som från början var en ramlag gav stora möjligheter till ett flexibelt arbete, har under resans gång behängts med massor av regler och rutiner. Detta har gjort arbetet mer administrativt och präglat det med mycket myndighetsutövning. Lagstiftararen och centrala myndigheter har infört mycket mer kontroll över verksamheten och har en övertro på utredningar och att man genom myndighetsutövning och omhändertaganden av barn kan skydda socialt utsatta barn och ge dem bättre förutsättningar att utvecklas väl. Sanningen är att resultat av detta arbete är nedslående! Forskningen visar att det går precis lika dåligt för omhändertagna barn än om de inte omhändertas!

Den grundläggande orsaken till problemet är att lagstiftaren och de centrala myndigheterna inte förstår vad socialt arbete är och inte inser att socialarbetarna måste få möjlighet att utöva sitt yrke.

Det behövs en ny socialtjänstreform som gör denna verksamhet till en del av den generella välfärden och befriar den från stämpeln av fattigvård och skam och ger socialarbetarna möjlighet att genom frivillighet och helhetssyn hjälpa sina klienter och familjer på ett bättre sätt. Det behövs att man skapar en ny verksamhet där socialtjänsten, vad gäller barnen, på ett bättre sätt samspelar med skolan och hälso- och sjukvården. Vi vet att uppföljningen av barns skolresultat och hälsa är de enskilt viktigaste insatserna som samhället kan ge barnen för ett gott framtida liv. Socialt arbete i samverkan med andra i människors livsmiljö är också viktigt. 

  

Mitt råd till dig är trots allt att du vänder dig till socialförvaltningens mottagning och inledningsvis anonymt diskuterar problemet med en socialsekreterare. Där finns många duktiga och kompetenta socialsekreterare.

Man skulle kunna tillägga att problemet är  systemet inte socialarbetarna. I den här lagstyrda verksamheten är man som slavarna som ror på ett stort krigsskepp.