Kan vi rädda världen från ekonomisk kollaps, kärnvapenkrig och klimatsammanbrott? Reflektioner efter läsning av Naomi Kleins böcker

Ganska nyligen blev jag medveten om två intressanta böcker, Chockdoktrinen och Det här förändrar allt av den kanadensiske författaren Naomi Klein.  Med tanke på hur bra dessa böcker är det märkligt att de inte blivit mer uppmärksammade i Sverige. Men eftersom de är mycket avslöjande hur den moderna kapitalismen fungerar så är det kanske inte så märkligt. Chockdoktrinen visar med många exempel hur politiskt och militärt våld används i en rad länder för att införa en avreglerad ekonomi som gynnat stora kapitalägare på bekostnad av folket och arbetarklassens intressen. Boken Det här förändrar allt visar tydligt på att vi inte kan hejda klimatförändringarna med nuvarande ekonomiska system.

Nyliberalismens store profet var Milton Friedman från Chicagouniversitetet vars budskap var den fria avreglerade marknaden utan statlig inblandning, den rena kapitalismen. Han blev en viktig rådgivare till den höger som från sjuttiotalet och framåt genomförde avreglering av ekonomin. Friedman eller hans lärjungar blev ekonomiska rådgivare till en del av 1900-talets värsta diktaturer: Suharto i Indonesien, Pinochet i Chile, militärdiktaturerna i Argentina, Brasilien och Uruguay och Deng Xiaoping i Kina.  Ett bra exempel är också Ryssland och Sovjetunionens undergång. Man talar vanligen om dessa regimer som diktaturer som använde extremt våld mot politiska meningsmotståndare men aldrig egentligen om kopplingarna till att genomföra radikala ekonomiska marknadsreformer. Våldet användes för att genomföra de ekonomiska förändringarna. Man skulle kunna kalla det hela väpnade borgliga revolutioner som ekonomiskt gynnade kapitalägare i landet eller internationellt på bekostnad av folkets och arbetarklassens rättigheter. Friedman var också viktig rådgivare till både Margret Thatcher och Ronald Reagan i deras nyliberala politik. Metoden att genomföra den radikala avregleringen a v den kapitalistiska ekonomin var något som Klein kallar chockdoktrinen. När ett land är i allvarlig kris genomförs förändringar som under normala förhållanden inte skulle accepteras. I Sverige har också genomförts en långt gående avreglering av ekonomi som tydligt gynnat stora kapitalintressen. Den politiska demokratin i Riksdag och kommuner har egentligen inte makten över ekonomin i samhället. Ekonomisk demokrati saknas. Genomförandet av stora förändringar underlättas om det finns en diktatur som i Chile och Kina.  Att inte koppla samman politisk demokrati och ekonomiska intressen är vanligt och de som tjänar på detta är de som gynnas ekonomiskt.

Min tanke: Tre allvarliga händelser kan störta både jorden och mänskligheten mot katastrofens brant: kapitalismen kastas ut i en allvarlig kris, kärnvapenkriget och att klimatet bryter samman. Alla tre har kapitalismen som gemen faktor. Den oreglerade och rena marknadsekonomin förstärker alla de tre hoten. Kleins böcker kunde vara viktiga ögonöppnare för världens folk för att gripa makten från den rovgiriga kapitalismen. Annars kan vi nog inte rädda världen.

Mitt liv från början kapitel 13

Något om mitt idrottsintresse

Under min tidiga barndom på Rååvägen spelade jag och kompisarna som jag tidigare berättade om mycket fotboll på Råå idrottsplats.

Jag tränade sedan med pojklag 3 med en kille som hette Berne som tränare.  Jag fick inte spela så många matcher. Men när jag inte fick vara med så mycket slutade jag till min egen sorg med fotboll och lockades av en kompis som hette Benke att börja med tyngdlyftning som sedan dess är min sport. Jag tror att året var 1968.

Det fanns en tyngdlyftningsförening på Råå som hette AK Greppet och som hade sin träningslokal i det gamla mejeriets källare på Rååvägen. Det var en liten trång och sliten källarlokal med i stort sätt bara två rum med en korridor mellan som var omklädningsrum. Här tränade massor av tyngdlyftare i alla åldrar, allt från nybörjade som jag och svensk elit. Bland flera framstående tyngdlyftare tränade Hans Bettenbourg bäst i Sverige i lätt tungvikt och bronsmedaljör i olympiska spelen 1972.  Som nybörjare var det fantastiskt att lära av de som var framstående i sporten. Tyngdlyftning i den här källarlokalen kom att bli mitt liv fram till att jag ryckte in i lumpen 1972.  Jag tränade under de här åren minst tre gånger i veckan. Jag var absolut inte bäst i min klass men mina resultat i fjädervikt var 62,5 kilo i press och ryck och 90 kg i stöt. Inget märkvärdigt då men nu när sporten tappat allt i Sverige hade det varit ganska gångbart. Men nu kommer tjejerna på bred front – även i denna sport.

1971 skickade klubben mig på en instruktörskurs på Bosön i Stockholm och detta var mitt första Stockholmsbesök.

Mitt liv från början kapitel 12

Med grön parkas

Så 1965 blev det dags att bryta upp från den lilla skolan i Råå och börja i högstadiet på Norrehedskolan.  Den gamla skolan är numera riven och den nya nedlagd. Skolan låg bara en knapp kilometer från hemmet i Råå och skolvägen var bara raka vägen på Planteringsvägen. Skolan var en murgrönklädd fyravåningsbyggnad med två flyglar.  Ut mot gatan fanns en häck och framför skolan växte en gammal björk som sträckte sina översta grenar så att de kunde skymtas från de övre lektionssalarna.  I bottenvåningen låg skolköket, en trappa upp hade vi matematik och engelska tror jag och på den översta våningen låg biologi, fysik och kemisalarna. Rektorsexpeditionen var placerad på andra våningen. I den norra flygeln fanns gymnastiksalen och i den södra hade vi metallslöjd på bottenvåningen och samhällskunskap på övervåningen. Skolan var mycket nedsliten och delar av den var riktigt ”sunkig”. Huvudbyggnaden hade en bred stentrappa där trappstegen var liksom urholkade av många barnafötter under årens lopp. Att den var så nedsliten var faktiskt lite märkligt.  När jag gick där var skolan inte ens 40 år gammal.

På andra sidan gatan, på ena hörnan i de engelska radhusen, hade två systrar Dorrman en liten cigarraffär som ofta fick besök av godissugna eller av en och annan tjuvrökande elev. Tanterna sålde både cigaretter och cigarrer.  Tjuvrökandet utfördes i buskarna invid skolan. Rektorn, som var den samma som för Råå Södra, hette Leo Levinsson.  Han var inte en särskilt lång karl som hade en måne i bakhuvudet och mycket buskiga ögonbryn, svart skäggstubb och utrustad med en anmärkningsvärd basröst. Det gick en ilning av skräck och respekt genom oss när han uppenbarade sig.  Men han var mycket snällare än man kunde tro.  Jag hade honom i tyska och lektionerna var gemytliga och vi sjöng mycket tyska visor med Levinsson som försångare med sin djupa och vackra bas. Sången muss i denn minns jag särskilt.  Även sjungen av Elvis Presley.

Nu i högstadiet uppenbarade sig en ny mycket större värld. Jag kan inte minnas att jag upplevde den skrämmande, mer spännande. Men jag minns att jag vid ett tillfälle den första tiden irrade omkring och letade efter min klass efter att lektionen hade börjat. Skolans trapphus var så där ödslig och tyst som bara trapphus och kapprum på en skola kan bli under lektionstid.  Det blir en sådan kontrast mot allt väsen och stoj när eleverna förflyttar sig genom huset. Jag letade efter min klass men blev allt mer förtvivlad och började nästan gråta och kände paniken smyga över mig. Då dök räddaren i nöden upp i form av studierektorn Georg Wiktor.  Han var mycket vänlig och hjälpte mig rätt. Det glömmer jag aldrig.  Wiktor hade jag sedan i kristendom och sedermera när han var rektor på Wieselsgrensskolan kom jag att samarbeta med honom som socialsekreterare.

Det hände mycket de där åren på 60-talet och när jag gick i sjuan var det popens och modsens år. Alla ungdomar skulle ha en så kallad parkasrock. Det var en grön halvlång rock med kapuschong. Allra högst status hade nog en amerikansk militärjacka.  På ryggen skulle man med svart tusch skriva in namnen på de popband man ”diggade”. Det var Hepstars, Tages, Beatles, Rolling Stones, Shanes och The Animals och många andra. Jag tog förstås efter, även om jag inte var så intresserad av musiken just då.  Jag till och med gick och köpte tidningen Bildjournalen som mest bestod av stora bilder på popbanden och satte upp dem på väggen i mitt rum.  Bilderna täckte hela väggen och jag tror inte mor var helt förtjust. Men hon var tolerant så hon lät mig hållas.

Jag berättade tidigare att jag hade lite märkliga matvanor. Jag åt inte vanlig mat, vilket betydde att jag åt kött och färska grönsaker, men aldrig till exempel kokt potatis. Detta skämdes jag för och vågade inte avslöja för någon utanförstående. Jag kände mig inte som andra och liksom ofullgången. När vi i den sjunde klassen på Norrehedskolan fick skolkök kom jag inte undan. Vi lagade någon maträtt och det hela avslutades med att vi åt upp maten vi lagat, till exempel kokt fisk med potatis. Det låter inte klokt så här långt efteråt, men jag var så nervös och orolig för detta att jag inte kan minnas att jag någonsin varit så nervös som jag var inför att ha skolkök. Lika glad och lättad var jag efteråt. Kanske bidrog det att lärarinnan vi hade inte var någon direkt munter person.  Hon kallades sillamamma och var en kraftigt överviktig kvinna i 60-årsåldern.  Hon var så bred att hon fick gå på sned genom dörrarna.

Under hela lektionen i skolkökssalen blev Gerda Johansson som hon egentligen hette, sittande i sin karmstol vid katedern. När någon elev misshagade henne kunde hon i ren reflex störta upp och då blev stolen sittande kvar på hennes stora bakdel.  Sillamamma var barsk, kolerisk och direkt otrevlig. Mina tankar nu så här i vuxen ålder är att hon nog inte mådde så bra.

Det var i skolköket jag bakade min hittills enda sockerkaka. Vi fick av matronan i karmstolen instruktioner hur vi skulle göra.  Men jag förstod inte att man måste smälta smöret i kakan.  Jag rörde och rörde i smeten men fick inte samman degen. Då fick jag hjälp av den snälla Pia Akervall. Hon tappade upp varmt vatten i vasken och sänkte ned karotten med min baksmet och värmde på så sätt smöret så det gick att röra samman smeten.  Det blev en fin kaka.  När jag körde hem lade jag ned kakan i min skolväska och hängde den längst bak på pakethållaren. När jag kom hem och stolt skulle visa upp den för min mor, var det bara smulor kvar efter cykelfärden. Det har inte blivit någon mer sockerkaka sedan dess.

När jag tänker tillbaka på den här tiden i mitt liv kan jag inte påminna mig att jag kände mig som en särskilt olycklig människa.  I grund och botten trodde jag på mig själv, även om ingen annan gjorde det.  Det fanns en trotsig övertygelse att jag en gång skulle visa vad jag dög till.

Det var nog i klass åtta det började hända något med mig. Jag bestämde mig för att kämpa för att klara av att få goda betyg i skolan. Det var samtidigt som jag kom i puberteten. Intresset för flickor började vakna och jag svärmade för en tre år yngre flicka på granngården. Hon hette Maritta och hade rött hår och vi lekte tafatt på gården och koltrasten sjöng i den ljumma vårkvällen. Sedan svärmade jag för en flicka som hette Mona. Hon lockade ned mig i källaren och jag kom inte för mig att göra annat än ta henne på brösten.  Hon hade nog hellre blivit kysst. Det blev ingenting mer. Jag var inte mogen för det. På omvägar fick jag höra att mörk skönhet som hette Margareta var kär i mig. Men denna söta flicka var jag bara taskig mot.

Jag kunde lämna grundskolan med skapliga betyg som blev en språngbräda till gymnasiet.  Det var fullt av söta flickor i klassen, vi var bara 7 killar i klassen och jag var konstant sexuellt upphetsad det året minns jag. Men jag vågade aldrig ta kontakt med någon tjej.   Men detta nionde skolår vann jag en ny kamrat.  Han hette Mats Frank.  Han var en lite tonårsrund kille med plusglasögon och vänsterhänt.  Han var fantastiskt snäll och en lysande pianist och hemma på Planteringsgatan 93 upptog flygeln ett av familjens tre rum.  Han kunde sätta sig vid ett piano och leka fram en rad av evergreens som bakgrundsmusik och framkalla en harmonisk femtiotalsstämning.