Med grön parkas
Så 1965 blev det dags att bryta upp
från den lilla skolan i Råå och börja i högstadiet på Norrehedskolan. Den gamla skolan är numera riven och den nya
nedlagd. Skolan låg bara en knapp kilometer från hemmet i Råå och skolvägen var
bara raka vägen på Planteringsvägen. Skolan var en murgrönklädd
fyravåningsbyggnad med två flyglar. Ut
mot gatan fanns en häck och framför skolan växte en gammal björk som sträckte
sina översta grenar så att de kunde skymtas från de övre lektionssalarna. I bottenvåningen låg skolköket, en trappa upp
hade vi matematik och engelska tror jag och på den översta våningen låg
biologi, fysik och kemisalarna. Rektorsexpeditionen var placerad på andra
våningen. I den norra flygeln fanns gymnastiksalen och i den södra hade vi
metallslöjd på bottenvåningen och samhällskunskap på övervåningen. Skolan var
mycket nedsliten och delar av den var riktigt ”sunkig”. Huvudbyggnaden hade en
bred stentrappa där trappstegen var liksom urholkade av många barnafötter under
årens lopp. Att den var så nedsliten var faktiskt lite märkligt. När jag gick där var skolan inte ens 40 år
gammal.
På andra sidan gatan, på ena hörnan
i de engelska radhusen, hade två systrar Dorrman en liten cigarraffär som ofta
fick besök av godissugna eller av en och annan tjuvrökande elev. Tanterna sålde
både cigaretter och cigarrer. Tjuvrökandet
utfördes i buskarna invid skolan. Rektorn, som var den samma som för Råå Södra,
hette Leo Levinsson. Han var inte en
särskilt lång karl som hade en måne i bakhuvudet och mycket buskiga ögonbryn,
svart skäggstubb och utrustad med en anmärkningsvärd basröst. Det gick en
ilning av skräck och respekt genom oss när han uppenbarade sig. Men han var mycket snällare än man kunde
tro. Jag hade honom i tyska och
lektionerna var gemytliga och vi sjöng mycket tyska visor med Levinsson som
försångare med sin djupa och vackra bas. Sången muss i denn minns jag
särskilt. Även sjungen av Elvis Presley.
Nu i högstadiet uppenbarade sig en
ny mycket större värld. Jag kan inte minnas att jag upplevde den skrämmande,
mer spännande. Men jag minns att jag vid ett tillfälle den första tiden irrade
omkring och letade efter min klass efter att lektionen hade börjat. Skolans
trapphus var så där ödslig och tyst som bara trapphus och kapprum på en skola
kan bli under lektionstid. Det blir en
sådan kontrast mot allt väsen och stoj när eleverna förflyttar sig genom huset.
Jag letade efter min klass men blev allt mer förtvivlad och började nästan
gråta och kände paniken smyga över mig. Då dök räddaren i nöden upp i form av
studierektorn Georg Wiktor. Han var
mycket vänlig och hjälpte mig rätt. Det glömmer jag aldrig. Wiktor hade jag sedan i kristendom och
sedermera när han var rektor på Wieselsgrensskolan kom jag att samarbeta med
honom som socialsekreterare.
Det hände mycket de där åren på
60-talet och när jag gick i sjuan var det popens och modsens år. Alla ungdomar
skulle ha en så kallad parkasrock. Det var en grön halvlång rock med
kapuschong. Allra högst status hade nog en amerikansk militärjacka. På ryggen skulle man med svart tusch skriva
in namnen på de popband man ”diggade”. Det var Hepstars, Tages, Beatles,
Rolling Stones, Shanes och The Animals och många andra. Jag tog förstås efter,
även om jag inte var så intresserad av musiken just då. Jag till och med gick och köpte tidningen
Bildjournalen som mest bestod av stora bilder på popbanden och satte upp dem på
väggen i mitt rum. Bilderna täckte hela
väggen och jag tror inte mor var helt förtjust. Men hon var tolerant så hon lät
mig hållas.
Jag berättade tidigare att jag hade
lite märkliga matvanor. Jag åt inte vanlig mat, vilket betydde att jag åt kött
och färska grönsaker, men aldrig till exempel kokt potatis. Detta skämdes jag
för och vågade inte avslöja för någon utanförstående. Jag kände mig inte som
andra och liksom ofullgången. När vi i den sjunde klassen på Norrehedskolan
fick skolkök kom jag inte undan. Vi lagade någon maträtt och det hela
avslutades med att vi åt upp maten vi lagat, till exempel kokt fisk med
potatis. Det låter inte klokt så här långt efteråt, men jag var så nervös och
orolig för detta att jag inte kan minnas att jag någonsin varit så nervös som
jag var inför att ha skolkök. Lika glad och lättad var jag efteråt. Kanske
bidrog det att lärarinnan vi hade inte var någon direkt munter person. Hon kallades sillamamma och var en kraftigt
överviktig kvinna i 60-årsåldern. Hon
var så bred att hon fick gå på sned genom dörrarna.
Under hela lektionen i skolkökssalen
blev Gerda Johansson som hon egentligen hette, sittande i sin karmstol vid
katedern. När någon elev misshagade henne kunde hon i ren reflex störta upp och
då blev stolen sittande kvar på hennes stora bakdel. Sillamamma var barsk, kolerisk och direkt
otrevlig. Mina tankar nu så här i vuxen ålder är att hon nog inte mådde så bra.
Det var i skolköket jag bakade min
hittills enda sockerkaka. Vi fick av matronan i karmstolen instruktioner hur vi
skulle göra. Men jag förstod inte att
man måste smälta smöret i kakan. Jag
rörde och rörde i smeten men fick inte samman degen. Då fick jag hjälp av den
snälla Pia Akervall. Hon tappade upp varmt vatten i vasken och sänkte ned
karotten med min baksmet och värmde på så sätt smöret så det gick att röra
samman smeten. Det blev en fin kaka. När jag körde hem lade jag ned kakan i min
skolväska och hängde den längst bak på pakethållaren. När jag kom hem och stolt
skulle visa upp den för min mor, var det bara smulor kvar efter cykelfärden.
Det har inte blivit någon mer sockerkaka sedan dess.
När jag tänker tillbaka på den här
tiden i mitt liv kan jag inte påminna mig att jag kände mig som en särskilt
olycklig människa. I grund och botten
trodde jag på mig själv, även om ingen annan gjorde det. Det fanns en trotsig övertygelse att jag en
gång skulle visa vad jag dög till.
Det var nog i klass åtta det började
hända något med mig. Jag bestämde mig för att kämpa för att klara av att få
goda betyg i skolan. Det var samtidigt som jag kom i puberteten. Intresset för
flickor började vakna och jag svärmade för en tre år yngre flicka på
granngården. Hon hette Maritta och hade rött hår och vi lekte tafatt på gården
och koltrasten sjöng i den ljumma vårkvällen. Sedan svärmade jag för en flicka
som hette Mona. Hon lockade ned mig i källaren och jag kom inte för mig att
göra annat än ta henne på brösten. Hon
hade nog hellre blivit kysst. Det blev ingenting mer. Jag var inte mogen för
det. På omvägar fick jag höra att mörk skönhet som hette Margareta var kär i
mig. Men denna söta flicka var jag bara taskig mot.
Jag kunde lämna grundskolan med
skapliga betyg som blev en språngbräda till gymnasiet. Det var fullt av söta flickor i klassen, vi
var bara 7 killar i klassen och jag var konstant sexuellt upphetsad det året
minns jag. Men jag vågade aldrig ta kontakt med någon tjej. Men detta nionde skolår vann jag en ny
kamrat. Han hette Mats Frank. Han var en lite tonårsrund kille med
plusglasögon och vänsterhänt. Han var
fantastiskt snäll och en lysande pianist och hemma på Planteringsgatan 93
upptog flygeln ett av familjens tre rum.
Han kunde sätta sig vid ett piano och leka fram en rad av evergreens som
bakgrundsmusik och framkalla en harmonisk femtiotalsstämning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar