Om modet och risken att säga sanningar

Många minns säkert Tage Danielssons monolog om sanning och sannolikhet i kärnkraftsdebatten för fyrtio år sedan. Den hade ett enormt genomslag och satte fingret på sanning och glidningen på sanningen. I Donald Trumps värld är sanningar och inte minst vetenskapliga sanningar under attack.

Michel Foucaults vars legendariska föreläsningar på Collége de France nyligen givits ut på svenska, tar januari 1983 upp begreppet Parrhesiva. Begreppet härstammar från antiken och betyder att säga allt, vara frispråkig, ett sätt att säga sanningen. Parrhesiva är sanningssägandes effekt på dess talare, den bumerangeffekt som sanningssägandet kan få på talaren efter dess effekt på åhöraren menar Foucault. Det handlar inte direkt om sanningen som sådan utan hur detta uttalas. Foucault tar avstamp i en text av Plutarchos som berättar om en tyrannisk härskare från Syrakusa på Sicilien Dionysios den yngre vars svåger Dion intresserar sig för Platons filosofi och bjuder in honom för att försöka påverka härskaren. När härskaren förstår att Platon inte finner honom rättfärdig och inte tål sanningen får Platon fly från Sicilien. Det blir uppenbart att det innebär ibland en risk att säga sanningen. I Parrhehesia finns rötterna till den demokrati som utvecklades i Athen.

 Under antiken och mycket senare och i vår egen tid kan det kosta människor livet att uttala sanningar. Idag används begreppet visselblåsare. Man menar då att någon i en organisation informerar om missförhållanden som inte organisationen och dess ledning åtgärdar eller försöker dölja. Kända visselblåsare idag är till exempel Edvard Snowdon som informerade om den stora apparat för kontroll av sociala medier som USA efter elfte september iscensatte. För att inte bli fängslad i USA har han fått gå i exil i Ryssland. Att vara en visselblåsare är ett vågspel – en risk men i en del fall en framgång. Undersköterskan Sara Wägnert visselblåste om missförhållanden i den äldreomsorg hon arbetade i. Det ledde till att en särskild lag stiftades med hennes namn – Lex Sara.

I Sverige är fallet med kartografen Anders Ahlmark ett bra exempel på en visselblåsare som råkade illa ut. 1979 inträffade en sjöolycka med tankfartyget Tsesis i Södertäljeviken. Lotsen fick skulden. Anders Ahlmark informerade offentligt att sjöfartsverket inte hade uppdaterat sjökortet med det grund som fartyget gick på . Detta förnekades av ledningen och han blev utfryst och omplacerades till en fyr på Öland. Efter en domstolsprocess visades att Ahlmark hade haft rätt men han har aldrig fått någon ursäkt av staten.

Historiskt har en del sanningssägare fått problem inte minst med den katolska inkvisitionen. Galilei kom fram till att jorden snurrade kring solen och det stred mot den gängse föreställningen att solen och planeterna kretsade kring jorden och blev dömd av inkvisitionen.

En viktig visselblåsare på 1970-talet var Daniel Elfberg som läkte de sk. Pentagon papers om Vietnamkriget. Jag är idag väldigt stolt över att jag deltog i proteströrelsen mot kriget i Vietnam på 60 och 70-talet. Jag minns att jag köpte ett nummer av Vietnambulletinen och blev så upprörd av vad jag läste. Tidningen var uppbyggd av långa utredande och mycket faktafyllda artiklar om kriget och Vietnams historia. Jag gick i många demonstrationer och la ned många år av politiskt arbete mot USAs krig. Det var i slutet av 60-talet ett risktagande att protestera mot kriget och bära det sk. FNL-märket. Inte minst mötte vi motstånd från alla borgerliga partier och även Socialdemokratin som nog tappade en generation anhängare. FNL-grupperna ansågs som vänsterextremister. Jag blev satt under särskild bevakning i det militära efter att ha sålt tidningar på stan mot kriget. Officerarna meddelade oss att vi var registrerade av säkerhetspolisen. När man idag ser dokumentärserien i 10 delar om The Vietnam war är det som att läsa Vietnambulletinen. 50 år senare är det sanningar som kan sägas som det inte gick för sig att göra när allt pågick.

 De flesta människor är kritikkänsliga. Det är inte riktigt bra om chefer är kritikkänsliga. När jag slutade som förvaltningschef gjorde jag misstaget att på förslag av kommunchefen sitta kvar i ett annat rum på samma våning som min efterträdare när jag skulle arbeta med en utredning. Jag hade själv valt att sluta och föreslaget att efterträdaren som sedan fick tjänsten efter mig skulle efterträda mig. Jag erbjöd mig att vara ett stöd till henne den första tiden vilket hon inte var positiv till. Det var ett allvarligt misstag av mig att sitta kvar. Min efterträdare satte igång en del förändringsarbete och detta väckte stark kritik hos en del medarbetare. Inte så få kom in till mig och beklagade sig. Jag hanterade det så att jag omgående gick in till henne och berättade henne vilka kritiska synpunkter som kommit mig till del. Samtalet med henne blev en av de värsta upplevelserna i mitt liv. När jag började berätta avbröt hon mig och sa att hon vill inte höra mer. Något senare meddelade hon mig att jag inte fick sitta kvar på förvaltningen och fick gå hem med lön men utan arbetsuppgifter. Denna chef klarade inte av de sk. ”sanningar” jag förmedlade till henne. Jag hade överskattat hennes storhet som människa.    

 Det är en märklig upplevelse att läsa Michel Foucaults föreläsningar som han höll för 36 år sedan. Han ägnar mycket tid att borra sig ned i den grekiska filosofin och mytologin som den idéhistoriker han är arkeologiskt blottlägga rötterna till förställningar i dagens värld. Foucault befattar sig inte där med vad som är sant utan hur sanningen och frispråkigheten uttrycks. En viktig sanningssägare idag är Greta Thunberg. I amerikansk TV sa hon att i Amerika talar man mycket om man tror eller inte tror på klimatförändringar. Klimatförändringarna är fakta sa hon. Lyssna på forskningen. Att säga sanningar är ett allvarligt risktagande men vi människor måste vara så modiga att vi vågar säga viktiga sanningar.