Varför talar man inte om de ekonomiska konsekvenserna av murens fall?

I dagarna firas trettioårsjubileum att berlinmuren rämnade. Man brukar ibland säga att när Sovjetväldet gick under var det slutet på 1900-talet, ett 1900-tal fyllt av krig och konflikter som hade inletts med det katastrofala första världskriget 1914, följt av ett andra världskrig, förintelse och atombomb och ett kallt krig. I media talas det i dessa dagar om euforin att muren föll och att diktaturen ersattes med demokrati. Det liberala samhällssystemet hade en gång för alla segrat. Idag har vi ett annat politiskt landskap i Europa och världen och euforin har lagt sig och ersatts av besvikelse för hur det blev för människorna som levde i det kommunistiska Östeuropa. Man talar nu om att liberalismen är i kris.  I Tyskland är det stora skillnader i ekonomisk utveckling mellan väst och Östtyskland. Människor flyttar från öst till väst och det finns städer, rapporterade DN , vars befolkning minskat med hälften och att man håller på att riva många byggnader. Högerpopulistiska och nynazistiska rörelse är på frammarsch. 60% av östtyskarna känner sig som andra klassens medborgare i det förenade Tyskland.

I media talar man egentligen bara  om att demokratin kom till de forna kommunistländerna i följderna efter murens fall. Man talar inte om de ekonomiska konsekvenserna, att privata intressen tog över statlig egendom och företag, att västliga företag i Västeuropa och USA konkurrerade ut de forna statliga företagen i öst och att många människor blev arbetslösa.

Naomi Klein berättar i boken chockdoktrinen hur Milton Friedmans ultraliberala ekonomiska chockterapi tillämpades i synnerhet i Ryssland och Polen för att gynna nya privata ekonomiska intressen. Privata ekonomiska intressen plundrade den statsägda egendomen i de forna kommunistiska staterna.  Metoden var att framkalla en kris och göra nedskärningar och privatiseringar. Från att man i öst haft ett statsägt näringsliv kastades man rakt i armarna på en nyliberal kapitalism – från en extrem form av näringsliv till en annan. Ja medborgarna i öst fick större yttrandefrihet och rörelsefrihet men knappast bättre ekonomiskt och socialt och absolut inte inflytande över ekonomi och näringsliv. I DDR var inte människor arbetslösa och en detalj viktig för kvinnors frigörelse – det fanns daghem, vilket det inte finns alls i samma utsträckning i Västtyskland. Kvinnorna i öst arbetade medan deras systrar i väst var hemmafruar i hög utsträckning. Och många människor trodde trots allt på idén att leva i en socialt rättvis stat. Att detta urartade i Sovjetväldet med våld, KGB och Stasi är en tragedi. Östtyska kontrollstaten var mer effektiv än förlagan Gestapo. Det finns alltså ingen anledning att försvara Sovjetväldet utan man i historiens ljus kunna hålla flera tankar i huvudet och försöka se verkligheten som den är och har varit.

Idag verkar EU falla sönder i en östlig del och en västlig. Högerpopulistiska rörelser är på frammarsch i inte minst i Polen och Ungern. Man får se detta som en reaktion mot effekterna av den liberala kapitalismen som leder till växande klyfter. Men samma reaktion finns ju också i väst. Man behöver ju bara nämna Brexit. Sverigedemokraterna är denna rörelses uttryck i Sverige. 

Det jag saknar i berättelsen om murens fall, och egentligen i hela samhällsberättelsen, är att det inte är liberalismen som politisk ide eller någon annan politisk ide som styr utvecklingen utan ekonomiska intressen och ekonomiska processer som puffar den historiska processen framåt. Det vi ser i ”displayen”, det människor talar om, det som händer i den politiska världen, det som utspelar sig i samhällsdebatten och i kulturen är formen för utvecklingen medan materiella förhållanden som ekonomi, tillgång till resurser och produktionsförhållanden och - alltmer klimatförhållanden - är innehållet och grunden för alla samhälles utveckling.

Murens fall fick som effekt att det blev fritt fram för Kapitalismen inte minst amerikanska multinationella företag, när det inte fanns ett annat system som höll emot. Detta blev inte minst tydligt hur USA hanterade Irak. USAs invasion av Irak var en katastrof inte bara för Irak utan hela mellanöstern och även resten av världen. President GW Busch släppte in friheten i Irak sa han och då menade han egentligen inte någon frihet för medborgarna utan friheten gällde för amerikanska företag. Snart 20 år senare är det kaos i landet och utan USAs ingripande i Irak hade knappast IS uppstått. Idag utmanas USA ekonomiskt av Kina. Trump för nu ekonomiskt krig. Det kapitalistiska systemet som kräver vinster och tillväxt driver världen mot antingen ekonomisk kris men framförallt mot klimatkatastrof. Om inte det ekonomiska systemet förändras kan nog inte världen lösa klimatkrisen blir min dystra slutsats!