God jul och gott nytt år

 Önskar läsarna av bloggen en riktigt God jul och ett ronafritt gott nytt år

Får man ha roligt nu i coronatider? Om behovet av humor

 

Det är allvarstider nu när en pandemi härjar. Över sjutusen människor har dött i Sverige smittade av covid 19. Det finns en oro som gör att döden har kommit närmare. Särskilt för oss som är lite äldre. Jag och frun är i stort sätt isolerade från andra människor. Man känner oro när man träffar på andra människor även om man är noga att hålla distans. Men livet rullar på. Jag tänker mig ibland livet som att man står på ett ständigt rullande transportband på väg mot en avgrund där döden väntar. Bandet rullar på i samma malande tempo.

Men får man i dessa tider roa sig och ha roligt? För mig har alltid humorn varit viktig. Det finns tycker jag få saker man inte på något sätt kan skoja om. Det finns för mig mycket av livshopp i humor som gör det lättare att leva och stå ut med motgångar i  livet. För mig har det varit ett sätt att stå ut med svåra saker. Till exempel i lumpen. Vi hade en väldigt fin kamratskap på min pluton på T4 i Hässleholm. Vi skojade om allt. Det var ofta ordvitsar som riktigt dålig Göteborgshumor. Ju sämre skämten är desto roligare. På samma nivå som i TV-programmet Landet runt.  När jag jobbade inom missbruksvården i socialtjänsten fanns det hela tiden en galghumor. Det fanns många anekdoter om tokiga situationer som socialarbetarna upplevt. Det var också ett sätt att bearbeta svåra situationer att se komiken.

Det är olika vad människor tycker är roligt och vad de skrattar åt. Jag har svårt att umgås med människor som saknar humor och kanske är lite sippa. Då känner jag mig så tramsig, opassande och oseriös. Jag har ibland kläckt ur mig någon fånig ordvits och fått förebrående blickar från andra människor.  Vad skrattar jag åt?

Ibland lyssnar frun och jag på en Lindeman med Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. Det kan vi skratta gott åt. En av de bästa är när han är tågresenär mellan Tågarp och Helsingborg. Lindeman säger att Toffeldjur parar sig i SJs vattenkaraffer, för de som minns SJs vattenkaraffer med pappersmuggar. Tage kontrar då med att toffeldjur parar sig inte. Lindeman svarar: Då har du inte sett SJs. Enkel humor men så många flabbskratt har jag inte fått av Hasse och Tage. När jag bodde på student korridor på sjuttiotalet tittade vi på revyn Svea Hund på Göta Lejon och verken förr eller senare har jag skrattat så gott. Många utryck från Lindemän och Hasse och Tages revyer har smugit sig in i språket som man dagligen använder. När jag serverar kaffe brukar jag ofta säga: Behagas det en kopp kaffe? Som Lindeman säger vid något tillfälle.  

Allt sedan barndomen har jag  läst mycket serietidningar. Asterix har gett många skratt. Ofta har man satt fingret mot huvudet och sagt Romarna! Eller barden som de andra gallerna inte uppskattar sången från öppnar munnen för att omedelbart bli nedbankad av en stor karl och säger jag skulle bara säga att han stod på min fot.

 Lars Mortimers älg Hälge är en av våra favoriter. Hälge gick som daglig serie i Helsingborgs Dagblad. En i mitt tycke sipp person kritiserade serien för att vara sexistisk. HD tog bort serien. De förstod inte driften med bilden av den norrländske machomannen. Läser man serien så förstår man att det inte är Edvin som bestämmer i hans hushåll utan frun.

På den tiden då Torsten Ehrenmark hade ett kåseri i Dagens Nyheter varje söndag läste vi honom alltid. Nu läser vi ibland hans böcker med samlingar av hans kåserier. Det är välskrivna och självironiska betraktelser med en stillsam och torr humor. 

På sista tiden har jag återupptäckt den Ångermanländske författaren Nicke Sjödin. Han skrev på bygdemål. Jag tog med en av hans dikter här i bloggen för en tid sedan. Jag hade av tidigare kollega som vid någon samling läste dikten Pissmaskin. Han var bördig från Strömsund så han kunde läsa den på dialekt.  Jag tyckte den var väldigt bra och rolig den gången. Nu visste jag inte i vilken bok den fanns. Jag skickade ett mail till Nickes son, den också välkände Jackie Sjödin, och fick besked i vilken bok den var publicerad. Han var generös och skickade över en fotostatkopia till mig. Det är unga killar som av olika skräp tillverkar en apparat som man kan kissa i.

Jag kan också tycka att Kalle Sändare är rolig. Ni vet han som sysslade med busringning. Men jag vet att människor kan tycka att det är dålig stil att ringa och lura människor. Men Kalle Sändare gör det mycket vänligt och är inte alls oförskämd så det blir mer som ett practical joke. Som när han ringar till ett korvstånd och beställer korv med tillbehör till ett helt regemente.  Alla bassarna med olika önskemål.

Men humor ska vara snällt. Allt människor skrattar åt är inte humor. Det kan vara hånfullhet och mobbing. Då fastnar skrattet i halsen. Donald Trump har gett detta ett ansikte de senaste åren. Politiken verkar i alla fall på parnassen vara gravallvarlig och humorfri. Annat var det på Tage Erlanders tid. Han hade ofta en skämtsam vändning i tal och debatter. Det kanske inte är rätt tid under en pandemi att skämta. Men om man ser den snälla humorn som ett sätt att bearbeta det svåra och göra tillvaron lättare att stå ut så behövs den.  

Det är farligt att leva i sin bubbla utan social samvaro

                                              

Jag stötte på ett intressant fall i en bok som heter Bjärredsmorden av Elisabet Höglund. En berättelse i raden av det som är en trend idag True crime.  Alltså det där föräldrarna tog livet av två barn och sedan tog livet av sig själva på jullovet 2017. Det är mycket lite som kommit ut om bakgrunden. Polis, skolan, sjukvården har lagt locket på och Höglund får egentligen inte veta mer än vad som varit känt tidigare. Förutom att hon fått den ena flickans pianolärare att berätta om familjen. Hon tror ju inte problemet var att barnen var sjuka utan problemet låg hos föräldrarna som isolerade sig och ville hålla barnen hemma. Ingen anade något och ingen såg något och efteråt tystas allt ned. Höglund tycker att det är fel att inte berätta allt men också att kalla det familjetragedi. Det är barnamord! Hon anser att man bör ta hänsyn till de anhöriga men allmänintresset är stort.

Jag tänker att här är en välsituerad medelklassfamilj duktiga på att hålla fasad.  Frågan är hur hanteringen blivit om det varit en underklassfamilj? Skolan beviljade hemundervisning på tveksam grund. Läkaren ställde diagnosen ME som är en omtvistad diagnos som många inte anser man bör ställa på barn. I vart fall är prognosen mycket bättre om barn drabbas. Höglund tror att diagnosen var på beställning av pappan. Många har anledning rannsaka sig. Men locket på. Det verkar som detta är något så fasansfullt att man vill bara glömma och gå vidare. Det gjordes inte någon orosanmälan till Socialtjänsten. Intressant fråga vad duktiga socialarbetare kunde gjort? Men det är ju sällan vi kommer in i den typen av familjer. Ja som pensionär behöver man inte grunna över sådant. Men jag undrar om det ringt några klockor om man träffat familjen? Om man träffat barnen hade man kanske hittat glipor i fasaden? Pianolärarinnan tyckte sig förmärka frustration från flickan gentemot fadern.  

Detta är en fasansfull händelse. Ryggmärgsmässigt vill nog de flesta människor, inte minst i det här fallet de anhöriga, men också skolan som begick misstag och polisen där två unga polismän fick göra upptäckten av den döda familjen, glömma och gå vidare. Jag fungerar inte så. Tyvärr skulle man kanske kunna säga. I yrket som socialarbetare var jobbet att arbeta med problem, ofta svåra och tragiska problem. Så som socialarbetare är man tränad att ge sig in i problem. Ofta problem som ”mannen på gatan” inte vill befatta sig med. Som socialarbetare triggade det mig att ta i tu med sådana problem. Det kändes som att göra nytta. Det var en utmaning att ge sig in i mörkret. Spontant känns det inte bra att bara glömma och gå vidare. Då finns problemet kvar och kan göra sig påmint senare. Och i det här fallet finns mycket att lära. TV är fullt av program om allvarliga brott och dess förövare. Jag tycker mig se en röd tråd i många fall. Människor som levt ett isolerat, från samhället isolerat liv eller i vart fall levt i en bubbla som de inte delat med andra människor. Brevik är nog det värsta exemplet men en lång rad andra mördare har haft liknande socialt mönster, tex mannen som begick två mord i Linköping som nyligen avslöjades med hjälp av DNA. Det uppmärksammade fallet nyligen med en mamma som levt ett isolerat liv med sin vuxne son är ett annat fall med liknade mönster av social isolering. Människor är i grunden sociala varelser, behöver social samvaro. Olika omständigheter kan göra att man isolerar sig. Jag är övertygad om att det kan göra skillnad om människor kommer in i dessa människor liv. Om en socialarbetare fått en orosanmälan om familjen i Bjärred hade det kanske gjort skillnad och den här familjen fått hjälp. Då hade kanske de här två mördade flickorna levt idag?

 

Varför får jag inte svar när jag hör av mig?

 

Advokaterna Stahre&Persson har en radiopodd som heter Skyldig. De har nyligen ägnat två av sina program till fallet med det så kallade Lilla hjärtat-fallet. Jag skickade följande brev till advokaterna med synpunkter på programmen. Naturligtvis väntade jag mig att de skulle svara. Efter snart tre veckor har jag inte fått något svar och nu tror jag faktiskt inte jag får något svar från advokaterna. Jag skickar ofta synpunkter på radio och TV-program och på tidningsartiklar. Självfallet får jag ofta svar men lika ofta svarar man inte. Då undrar jag förstås varför. Men det får man ju inget svar på. Jag blir dock lite frustrerad. Det känns som att ropa ut i tomma intet, att bli osynliggjord eller så är det en härskarteknik. Folk kan förstås glömma eller inte ha tid. Tidningsjournalister är de som är sämst på att svara. Detta tolkar jag som att de vill stå oberoende. Men ni kanske tror att jag är alltför kritisk eller rent av oförskämd eller hotfull i mina inlägg. Nej det tror jag inte. Men döm själv av följande brev till advokaterna Stahre och Persson.  

 Lyssnade med stort intresse på ert poddprogram om Lilla hjärtat. Det var mycket intressant och engagerande. Jag är en pensionerad Socionom, socialsekreterare och Socialchef. Jag har inga synpunkter på ert andra program om straffrättsliga bedömningen av mamman. Det är bra juridik i den högre skolan.

När det gäller det första programmet har jag några reflektioner. Jag delar er bedömning att Kammarrätten gjorde en felaktig bedömning när man gick emot socialnämnden och lät LVU upphöra för lilla Esmaralda. De var för naiva när man trodde på den bild som föräldrarna med vittnen målade upp och inte lyssnade till varningstecken som att man tex. inte ville underkasta sig drogkontroll. En intressant synpunkt ni har är att det ni kallar Socialnämnden inte hade någon juridisk sakförare i Kammarrätten som ni som kommer från Stockholm är vana vid och tror att vi som kommer från landet inte kanske har. Jag som kommer från Helsingborg minns att vi   i socialtjänsten företräddes av socialsekreterare och ibland också av en arbetsledare. De som då företräder Socialtjänsten är Socionomer. Socionomer har viss juridisk utbildning, i synnerhet i Socialrätt. Min erfarenhet är att vi ofta kan detta område - som vi är specialiserade på – kan detta bättre än många jurister. Men vi har kanske inte samma erfarenhet i att vara sakförare inför en domstol, även om vi föredrar den här typen av ärenden inför Socialnämnden. Dock minns jag av egen erfarenhet att man som socialsekreterare som kände klienterna väl och hade varit på plats många gånger hade ett övertag över motpartens advokater. Jag kan inte bedöma om ni har rätt att det hade gjort skillnad om Socialtjänsten haft en jurist som sakförare i det här fallet. Men det är nog så att jurister lyssnar bättre på andra jurister (sic) Jag mötte flera advokater som företrädde klienter som inte höll måttet. Ibland tyckte man synd om klienterna att de företräddes av så dåliga försvarare. Det var ofta spel mot öppet mål!

Ert program hade blivit bättre om ni haft med en socialarbetare som sidekick. Tyvärr är socialarbetare en ganska tyst yrkeskår. Det blir ni jurister, kriminologer och läkare som uttalar sig i den här typen av ärenden. Jag menar att man då missar viktiga perspektiv!

Min erfarenhet är att handläggare inom socialtjänsten som arbetar med barnärenden saknar tillräckliga kunskaper om vuxenproblem såsom missbruk och psykiska problem. Detta bottnar i att Socialtjänsten har specialiserat sitt arbete mellan ekonomiskt bistånd, missbruk, psykiska funktionshinder, arbete med små barn, arbete med ungdomar, familjehem samt utredning och utförande av olika insatser. Man tappar därför en helhetssyn som är mycket viktig i sådana komplexa ärenden. Jag vet inte om detta var ett problem just i Norrköping. Men uppenbarligen hade inte Kammarrätten denna kompetens. Kanske bottnade det i att socialtjänsten inte kunde tillräckligt tydliggöra den här typen av kunskap inför Kammarrätten. Det hade inte hjälpt om man varit jurist om man inte haft denna kunskap.

Det har ju hänt en del sedan ert senaste Poddprogram. IVO har kommit med en utredning där man granskat Socialtjänstens handläggning av Lilla Hjärtat – ärendet. Man har då bara granskat handläggningen efter Kammarrättens dom att låta LVU-vården upphöra och att föräldrarna fick hem sin dotter. Alltså inte hela handläggningen. Socialnämnden i Norrköping fick här synnerligen allvarlig kritik för underlåtelse på en mängd punkter i sin handläggning. Här finns kanske underlag till program nummer 3 på er Podd? Det jag undrar är varför IVO inte granskat hela ärendet utan bara efter Kammarrättens dom. Men IVO kan väl tex inte granska en domstol? Vem skulle kunna granska en domstol? Kammarrätten har ju här gjort sig skyldig till allvarligt misstag. Nu skulle ju Socialnämnden kunnat ta ett nytt beslut om omhändertagande för utredning eftersom det inkom allvarliga uppgifter. Men det gjorde man inte. Handläggningen var lite handfallen. Man tappade nog luften efter Kammarrättens dom. Problemet är ju här att få tillräcklig information om vad som händer i en familj. IVO kritiserade Socialnämnden för att man låtit föräldrarna styra alltför mycket i kontakten. Men ofta är förutsättningen för att man ska få verklig insyn i vad som händer är att man får en förtroendefull kontakt med en familj. Och det hade man inte här. Det här sätter fingret på en central frågeställning i detta område som kallas socialt arbete. Kärnan i socialt arbete är mötet mellan socialarbetarna och en familj eller klient. Det handlar om att få till stånd ett förtroendefullt möte. Utifrån detta kan man få tillit och detta öppnar upp möjligheter till förändring och påverkan. Det är hur mötet blir som avgör ofta förloppet i ett sådant ärende. Lyckas socialarbetaren med att skapa en förtroendefull kontakt kanske det aldrig behöver bli omhändertagande eller så kan man på frivillig väg omhänderta ett barn. Man om det blir som i Lilla Hjärtat fallet så blir det mycket svårt att få veta hur ett barn egentligen har det. Men som jag tidigare nämnde hade man lagt kunskap om missbruk i vågskålen hade kanske utfallet i det här ärendet blivit ett annat och den underbart söta lilla flickan som på bilderna plumsar i en vattenpöl med sina små gummistövlar levt idag!