Jag stötte på ett intressant fall i en bok som heter Bjärredsmorden av Elisabet Höglund. En berättelse i raden av det som är en trend idag True crime. Alltså det där föräldrarna tog livet av två barn och sedan tog livet av sig själva på jullovet 2017. Det är mycket lite som kommit ut om bakgrunden. Polis, skolan, sjukvården har lagt locket på och Höglund får egentligen inte veta mer än vad som varit känt tidigare. Förutom att hon fått den ena flickans pianolärare att berätta om familjen. Hon tror ju inte problemet var att barnen var sjuka utan problemet låg hos föräldrarna som isolerade sig och ville hålla barnen hemma. Ingen anade något och ingen såg något och efteråt tystas allt ned. Höglund tycker att det är fel att inte berätta allt men också att kalla det familjetragedi. Det är barnamord! Hon anser att man bör ta hänsyn till de anhöriga men allmänintresset är stort.
Jag tänker att här är en välsituerad medelklassfamilj duktiga på att hålla fasad. Frågan är hur hanteringen blivit om det varit en underklassfamilj? Skolan beviljade hemundervisning på tveksam grund. Läkaren ställde diagnosen ME som är en omtvistad diagnos som många inte anser man bör ställa på barn. I vart fall är prognosen mycket bättre om barn drabbas. Höglund tror att diagnosen var på beställning av pappan. Många har anledning rannsaka sig. Men locket på. Det verkar som detta är något så fasansfullt att man vill bara glömma och gå vidare. Det gjordes inte någon orosanmälan till Socialtjänsten. Intressant fråga vad duktiga socialarbetare kunde gjort? Men det är ju sällan vi kommer in i den typen av familjer. Ja som pensionär behöver man inte grunna över sådant. Men jag undrar om det ringt några klockor om man träffat familjen? Om man träffat barnen hade man kanske hittat glipor i fasaden? Pianolärarinnan tyckte sig förmärka frustration från flickan gentemot fadern.
Detta är en fasansfull händelse. Ryggmärgsmässigt vill nog de flesta människor, inte minst i det här fallet de anhöriga, men också skolan som begick misstag och polisen där två unga polismän fick göra upptäckten av den döda familjen, glömma och gå vidare. Jag fungerar inte så. Tyvärr skulle man kanske kunna säga. I yrket som socialarbetare var jobbet att arbeta med problem, ofta svåra och tragiska problem. Så som socialarbetare är man tränad att ge sig in i problem. Ofta problem som ”mannen på gatan” inte vill befatta sig med. Som socialarbetare triggade det mig att ta i tu med sådana problem. Det kändes som att göra nytta. Det var en utmaning att ge sig in i mörkret. Spontant känns det inte bra att bara glömma och gå vidare. Då finns problemet kvar och kan göra sig påmint senare. Och i det här fallet finns mycket att lära. TV är fullt av program om allvarliga brott och dess förövare. Jag tycker mig se en röd tråd i många fall. Människor som levt ett isolerat, från samhället isolerat liv eller i vart fall levt i en bubbla som de inte delat med andra människor. Brevik är nog det värsta exemplet men en lång rad andra mördare har haft liknande socialt mönster, tex mannen som begick två mord i Linköping som nyligen avslöjades med hjälp av DNA. Det uppmärksammade fallet nyligen med en mamma som levt ett isolerat liv med sin vuxne son är ett annat fall med liknade mönster av social isolering. Människor är i grunden sociala varelser, behöver social samvaro. Olika omständigheter kan göra att man isolerar sig. Jag är övertygad om att det kan göra skillnad om människor kommer in i dessa människor liv. Om en socialarbetare fått en orosanmälan om familjen i Bjärred hade det kanske gjort skillnad och den här familjen fått hjälp. Då hade kanske de här två mördade flickorna levt idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar