När Sten Selander och jag drabbades av naturnostalgi

Jeknaffo med Virihauri i förgrunden

I boken Lappland från 1948 berättar botanisten och poeten Sten Selander om när när han på vandring på fjället Jeknaffo fann Sveriges vackraste punkt. Jeknaffo ligger i nuvarande Padjelanta nationalpark väster om Sarek och är ett ganska högt fjäll som ligger för sig själv med miltals till andra höga fjäll. Selander som alltid fjällvandrade varje sommar på jakt efter blommor och andra växter och valde trakterna vid Padjelanta och särskilt sjön Virihauri som han var förälskad i. Han gick upp på nordtoppen av Jeknaffo och skriver: ”Hur skall jag kunna beskriva den syn som här uppenbarade sig… man ser nästan alla Sveriges tvåtusenmeterstoppar, från Kebnekaise och Akka i norr över hela Sarek och Staika till Saulos fantastiska dubbeltopp topp i söder. Men den grannaste synen möter ändå i väster. Långt borta i nordväst avtecknar sig de våldsamt splittrade Lofotenfjällen; sen lyfter Sveriges största glaciär, Ålmallojekna, sin ofantliga silversköld… och sist reser sig Sulitelmas oerhörda mur av svarta stup och vitblå jöklar”.

Jag förstår hur Selander kände det. Jag har inte varit i de trakter som han berättar om. Vid ett tillfälle hade jag och min kamrat Arne Wällstedt tänkt att vi skulle vandra i Tarradalen från Virihauri mot kvikkjok. Tanken var att vi skulle flyga in med helikopter men den hade tyvärr slutat flyga när vi hade tänkt åka. Istället vandrade vi från Abisko till Nikkaluokta på kungsleden och det var inte så illa det heller. 

Men när jag läste Sten Selanders berättelse om Jeknaffo  kommer jag ihåg en motsvarande känsla jag fick från en vandring i Sareks nationalpark. Jag och Bo Göran Karlsson vandrade från Saltoloukta fjällstation och åkte in i nationalparken vid Pastavaage och tog oss över Skårkimassivet från Pastavaage över en glaciär som heter Alep pastajekna. När vi efter ganska många timmars vandring kom igenom fram till den stora dalgång som heter Rapadalen uppenbarade sig det mest imponerande och vackra natursceneri som jag någonsin hade sett. Vi stod på kanten till dalen och det var ganska brant under oss. Härifrån kunde man se miltals i båda riktningarna av dalen. Utsikten var klar och himlen helt molnfri. Hittills har denna naturupplevelse inte överträffats. Kanske skulle den göra det om jag kom till Jeknaffo. Både jag och Selander drabbades nog av naturnostalgi. Jag kan faktiskt inte skämmas för detta. Dessa naturens skapelser är större än vad människan kan åstadkomma.     

Jag på kanten till Rapadalen

Att söka tröst i naturen och ringa på stormklockan för Sveriges och världens skogar

I dessa coronatider med karantän och social isolering för många kan det vara en tröst att söka sig till naturen. Vi sitter i självvald isolering i Småland och det är väl som vanligt när vi är här. Men nu blir det mer påtagligt när man håller tre meters avstånd till alla man träffar. Vi gjorde idag en utflykt till Åsnens nationalpark i det soliga vädret. Det var en mycket fin naturupplevelse. Toppen var kanske att höra Rördromen med sitt läte som låter som när man blåser i en tom flaska. Ibland åker vi till ett skogsområde som heter Svartbäcksmåla med fin tallskog och kuperade vandringsleder. På vintern om det är snö kan åka längdåkning där - min favoritsport.

När jag inte orkar ta in alla corona och dödsinformation läser jag gamla exemplar av STFs årsskrifter. Berättelser från svunnen tid om naturupplevelser och utflykter i den svenska naturen. Jag har de flesta från 50-talet.

En av mina favoritböcker är Sten Selanders bok om Lappland från 1948. Egentligen längtar jag alltid till Lappland. Jag letar där efter ro i själen. Att ligga i ett tält mitt i Sarek. Selander som var både botaniker och poet gjorde många fjällvandringar. Han verkar främst hållit sig i de västra områdena vid Padjelanta nationalpark och lågfjällområden väster om Sarek och sjön Virihaure, en stor sjö nära norska gränsen kanske den vackraste i Sverige. Jag älskar berättelsen om Vägen till Virihaure, ett så regnigt och knotigt äventyr företagit 1941 med den tidens sämre och inte minst tyngre utrustning. Jag har några gånger försökt komma till Virihaure men av olika skäl inte lyckats. En annan vandring gjorde han till ett fjäll som heter Jeknaffo där Selander upptäckte en ny blomma, Ragfingerört.

En annan bok man kan hämta tröst hos är Gunnar Brusewitz Fyra årstider – Blad ur naturens kalender från 1968. Det är små berättelser om hans upplevelser i naturen under årets alla årstider.

Jag är medlem i Naturskyddsföreningen och med i deras skogsnätverk. Ja jag gör väl inte mycket mer än tar del av deras arbete med skogsfrågor. Den svenska skogen känns angelägen för mig. Jag upplever att svensk skogspolitik trots föresatser om motsatsen präglas av rovdrift av skogen. Inte minst är den rest av naturlig skog, urskog, naturskog som inte varit utsatt för skogsbruk och som utgör bara några procent av beståndet, allvarligt hotad i Sverige. Det handlar om nyckelbiotoper med många rödlistade och hotade växter och djur. I svensk lagstiftning på området föreskrivs att det som ska prägla skogsbruket är till lika delar naturhänsyn och ekonomi. Men detta känns som dimridåer. De ekonomiska intressena och äganderätten till skogen väger mycket tyngre när det kommer till kritan.

Här i Småland präglas skogen av mycket avverkning och massor av kalhyggen. Timmerbilarna kör skytteltrafik på småvägarna. Mycket skulle vara vunnet om man övergav metoden att kalhugga, trakthyggesbruk.  Jägmästaren Peter Lindgren skrev insändare i dag att förstörelsen av skogen måste stoppas. Det pågår en skogsutredning som en del av den politiska januariuppgörelsen och Malin Sahlin är expert från Naturskyddsföreningen. Jag skrev ett mail till henne och frågade om brukningsmetoderna skulle utredas. Det ska de inte i denna utredning. Hon efterlyser ett helhetsgrepp på skogspolitiken. Det är ju helt rätt.

 Skall vi rädda klimatet är räddning av världens skogar en viktig faktor. Rovdriften i Brasilien och Ryssland förskräcker dock. Det är nog dags att ringa i stormklockan både för Sveriges skogspolitik men också hela världens om vår planet skall räddas. Räddas från människas rovdrift. Människan som grovt missbrukat den stora förmånen att ha fötts till Jorden, detta fantastiska paradis som vår natur är. När skall vi komma till att människan anpassar sig till naturens förutsättningar och inte som nu att naturen får anpassa sig efter människan? 

Bilden ovan från Åsnens nationalpark och bilden nedan på Ragfingerört från nätet.