I dessa coronatider med karantän
och social isolering för många kan det vara en tröst att söka sig till naturen.
Vi sitter i självvald isolering i Småland och det är väl som vanligt när vi är
här. Men nu blir det mer påtagligt när man håller tre meters avstånd till alla
man träffar. Vi gjorde idag en utflykt till Åsnens nationalpark i det soliga
vädret. Det var en mycket fin naturupplevelse. Toppen var kanske att höra Rördromen
med sitt läte som låter som när man blåser i en tom flaska. Ibland åker vi till
ett skogsområde som heter Svartbäcksmåla med fin tallskog och kuperade
vandringsleder. På vintern om det är snö kan åka längdåkning där - min
favoritsport.
När jag inte orkar ta in alla
corona och dödsinformation läser jag gamla exemplar av STFs årsskrifter. Berättelser
från svunnen tid om naturupplevelser och utflykter i den svenska naturen. Jag
har de flesta från 50-talet.
En av mina favoritböcker är
Sten Selanders bok om Lappland från 1948. Egentligen längtar jag alltid till
Lappland. Jag letar där efter ro i själen. Att ligga i ett tält mitt i Sarek.
Selander som var både botaniker och poet gjorde många fjällvandringar. Han
verkar främst hållit sig i de västra områdena vid Padjelanta nationalpark och
lågfjällområden väster om Sarek och sjön Virihaure, en stor sjö nära norska
gränsen kanske den vackraste i Sverige. Jag älskar berättelsen om Vägen till
Virihaure, ett så regnigt och knotigt äventyr företagit 1941 med den tidens
sämre och inte minst tyngre utrustning. Jag har några gånger försökt komma till
Virihaure men av olika skäl inte lyckats. En annan vandring gjorde han till ett
fjäll som heter Jeknaffo där Selander upptäckte en ny blomma, Ragfingerört.
En annan bok man kan hämta
tröst hos är Gunnar Brusewitz Fyra årstider – Blad ur naturens kalender från
1968. Det är små berättelser om hans upplevelser i naturen under årets alla
årstider.
Jag är medlem i
Naturskyddsföreningen och med i deras skogsnätverk. Ja jag gör väl inte mycket
mer än tar del av deras arbete med skogsfrågor. Den svenska skogen känns
angelägen för mig. Jag upplever att svensk skogspolitik trots föresatser om
motsatsen präglas av rovdrift av skogen. Inte minst är den rest av naturlig
skog, urskog, naturskog som inte varit utsatt för skogsbruk och som utgör bara
några procent av beståndet, allvarligt hotad i Sverige. Det handlar om
nyckelbiotoper med många rödlistade och hotade växter och djur. I svensk
lagstiftning på området föreskrivs att det som ska prägla skogsbruket är till
lika delar naturhänsyn och ekonomi. Men detta känns som dimridåer. De
ekonomiska intressena och äganderätten till skogen väger mycket tyngre när det
kommer till kritan.
Här i Småland präglas skogen
av mycket avverkning och massor av kalhyggen. Timmerbilarna kör skytteltrafik
på småvägarna. Mycket skulle vara vunnet om man övergav metoden att kalhugga,
trakthyggesbruk. Jägmästaren Peter
Lindgren skrev insändare i dag att förstörelsen av skogen måste stoppas. Det
pågår en skogsutredning som en del av den politiska januariuppgörelsen och Malin
Sahlin är expert från Naturskyddsföreningen. Jag skrev ett mail till henne och
frågade om brukningsmetoderna skulle utredas. Det ska de inte i denna
utredning. Hon efterlyser ett helhetsgrepp på skogspolitiken. Det är ju helt
rätt.
Skall vi rädda klimatet är räddning av
världens skogar en viktig faktor. Rovdriften i Brasilien och Ryssland
förskräcker dock. Det är nog dags att ringa i stormklockan både för Sveriges
skogspolitik men också hela världens om vår planet skall räddas. Räddas från
människas rovdrift. Människan som grovt missbrukat den stora förmånen att ha
fötts till Jorden, detta fantastiska paradis som vår natur är. När skall vi
komma till att människan anpassar sig till naturens förutsättningar och inte
som nu att naturen får anpassa sig efter människan?
Bilden ovan från Åsnens
nationalpark och bilden nedan på Ragfingerört från nätet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar