Vem var Tage Erlander

               

Unga människor undrar idag vem Tage Erlander var? Frågar du mig vem Tage Erlander var svarar jag Statsministern, Statsministern med stort S. Han var Statsminister under hela min uppväxt. Han efterträdde Per Albin Hansson som dog hastigt 1946 och var sedan regeringschef fram till att han avgick 1969 och i sin tur efterträddes av sin skyddsling Olof Palme.

 Historikern Dick Harrison har skrivit en tegelstenstjock biografi över Tage Erlander. Jag vill bara inledningsvis säga en mycket intressant och lärorik bok på 800 sidor.

Erlanders tid är en del av nutidshistorien och för mig intressant för att jag har personliga minnen av många händelser under hans tid. Om man vill lära sig något om samhällshändelser och politiken under den här tiden bör man läsa Harrisons bok.

Det finns nog ingen politiker som man kan ha så god insyn som Tage Erlander. Han skrev under hela sin tid som statsminister dagboksanteckningar där han berättar precis vad han tyckt och tänkt och inte minst känt inför olika händelser och personer. Erlander gav efter sin avgång ut sina memoarer. På senare år har hans son Sven gett ut hans dagböcker och då kan man se att memoarerna är i en del fall något tillrättalagda. Man kan nog säga att han biktade sig i dagboken. Han är visserligen skarpt kritisk till mycket och många men särskilt kritisk till sig själv. Han tycker ofta att han gjort dåligt ifrån sig tal och debatter och särskilt tycker han att han är ful till utseendet och har en förfärlig röst. Han är nog mest bekväm i en talarstol och minst bekväm i radio och inte minst i Tv-utfrågningar. Fast han blev folkkär efter ett framträdande i Hylands hörna 1962 där han berättade en vits om en pistolskjutande präst i Värmland. Han blev Tage med det svenska folket.

Sverige under Erlanders tid var en framgångssaga med en ständig ekonomisk tillväxt och tillkomsten av många reformer som allmän sjukförsäkring, ökad semester, ATP och den offentliga sektorns utbyggnad och satsningen på generell välfärd.  Människor fick det bättre och bättre och i efterhand har denna period framställts som det lugna folkhemmet. Men när man går igenom vad som hände var det verkligen ingen lugn period. Internationellt rådde det kalla kriget, Koreakriget i början av 50-talet, skärpta motsättningar mellan USA och Sovjetunionen med Kubakrisen och byggandet av Berlinmuren i början av 60-talet skapade en stämning av att ett tredje världskrig väntade runt hörnet.  Alla som var med då minns att världen höll andan under Kubakrisen 1962 då Kennedy ställde ultimatum mot Sovjetunionen. Stämningen i USA kokade under 60-talet och morden på president Kennedy, hans bror Robert och medborgarrättsledaren Martin Luther King skakade världen. Erlander var särskilt skakad av mordet på president Kennedy som han hade träffat i USA. Själv minns jag klart den dagen, jag tror det var en fredagskväll, den 22 november 1963 då det meddelades att Kennedy mördats i Dallas Texas. Men jag minns också väl en dag i  juni 1968 då Robert Kennedy mördades. Det tog mig hårt. Det kändes då som ett hopp om en bättre framtid gick förlorad. Det var en sådan kontrast när årets melodi var Louis Armstrongs  What a wonderfull  wold.  Andra händelser internationellt var ju Kongokrisen där Sverige skickade FN-trupper som deltog i hårda strider. Jag tittade alltid på TV-nyheterna och där minns jag också rapporterna att FNs generalsekreterare svensken Dag Hammarskjöld förolyckades i en flygkrasch i Afrika. Det rapporterades också mycket om krisen i Algeriet som då var en del av Frankrike. I TV satt generalen med stort G De Gaulle vid sitt skrivbord och gjorde sina uttalanden.  

Under Erlanders sista tid som statsminister rasade också Vietnamkriget som fick stor betydelse både internationellt och nationellt.

Men det var inte så mycket lugn i den svenska politiken heller. Erlander hade mycket otippat blivit vald till ordförande i det socialdemokratiska partiet efter Per Albin Hansson 1946. Hans gamle chef i socialdepartementet och ingenjören av den svenska socialpolitiken Gustav Möller tog för givet att han skulle ta över som partiledare. Det var många i partiet som inte ville detta då och lanserade Erlander som en yngre framtidsman. Möller tog inte detta väl. Det var inte Erlander som stred mot Möller men det var obehagligt för honom. Under lång tid var han ifrågasatt både i egna partiet och bland politiska motståndare. Han reste den första tiden mycket i landet för att träffa partivänner. Han sa att det var en fördel att många var skeptiska till honom och därför kom på möten för att se hur dålig han var. Det gav honom en chans att visa upp sig Hans stora utmanare i den svenska politiken var Folkpartiets ledare professorn och nationalekonomen Bertil Ohlin. De här båda herrarna avskydde varandra. Den första valrörelsen 1948 var mycket hård och smutsig. De borgerliga hetsade särskilt mot det de uppfattade som Ernst Wigforss socialistiska ekonomiska politik. Erlander gick segrande ur alla val han deltog i, egentligen med ett undantag kommunalvalet 1966. Man får inte glömma den dominerande ställning socialdemokraterna hade under hans tid. Man låg hela tiden nära 50% av rösterna i valen. I Erlanders sista val 1968 fick man över 50%. Det är svårt att förstå idag.

 Under stor del av 50-talet regerade man i koalition med Bondeförbundet sedermera Centerpartiet. En för detta samarbete särskilt viktig faktor var att Tage Erlander och Bondeförbundets ledare Gunnar Hedlund var ganska goda kompisar. Hedlund ville hellre samarbeta med Socialdemokraterna än med de borgerliga. Harrison antyder i sin bok att detta till del hade att göra med att han inte tyckte särskilt väl om Bertil Ohlin och högerns ledare Jarl Hjalmarsson.

Den hårdaste politiska striden under Tage Erlanders tid var ATP-striden. Denna strid avgjordes inte förrän i den avgörande omröstningen i andra kammaren genom att folkpartisten Ture Königsson, som själv var arbetare och inte kunde gå emot sina gamla arbetskamrater, la ned sin röst. Detta civilkurage kostade honom hans politiska karriär. Den interna striden i partiet om Sverige skulle ha kärnvapen blev långvarig och hård. Kvinnoförbundet med Inga Torsson m.fl. Profilerade sig hårt för att säga nej till  kärnvapen. Många av männen i partiet kunde tänka sig kärnvapen. Men till slut enades man om att säga nej. Tages ledarstil var avvaktande och att han tog ställning i ett sent skede. Per Albin Hansson hade en liknade ledarstil. Att ta med kvinnor i sin regering och att samarbeta med dessa var inte Erlanders starka sida. Wennerströmaffären var den inrikespolitiska händelse som kom att besvära Erlander mest. Flera av hans ministrar hade lång tid tillbaka känt till de misstankar om spioneri som fanns mot översten Stig Wennerström men inte informerat statsministern om detta. Särskilt gramse var han mot Sven Andersson.

När man levt med Erlander hela sin uppväxt och upplevt honom som en gemytlig och  mycket humoristisk person – han hade ofta en skämtsam knorr på sina politiska inlägg – är det inte svårt att gilla honom. Man kan fråga sig varför jag när jag på randen till vuxenlivet inte kunde tänka mig att engagera mig i det socialdemokratiska partiet, något som min far gärna hade sett, utan kom att arbeta för den yttersta vänstern? Det var nog ett fadersuppror men det hade mycket att göra med hur det socialdemokratiska partiet hanterade Vietnamkriget och inte minst relationen till Förenta staterna under slutet av Erlanderperioden i slutet av 60-talet.

Harrison berättar om en intressant episod  när Erlander besökte den socialdemokratiska studentklubben i Lund 1967 där han kom att störa sig på den unge sociologen  Göran Therborn. Denne menade att ungdomen lämnade socialdemokratin eftersom partiledningen ignorerade ungdomen i frågor om Vietnam, u-hjälpen, säkerhetspolisen och inkomstutjämningen som ledde till protester. Therborn har ju nyligen skrivit en bok om det svenska klassamhället som jag refererat här tidigare. Under samma besök i Skåne träffade han den gamle finansministern Ernst Wigforss och denne var också besviken på att partiet  inte tydligare förde fram den gamla tanken om ekonomisk jämlikhet och menade att trots det långa maktinnehavet hade  partiet bara permanentat det borgerliga klassamhället.

Under hela det kalla kriget hade Sverige en ganska frostig relation till Sovjetunionen. Ett tvisteämne var försvinnandet av den svenske diplomaten Raul Wallenberg som ryssarna hade tagit i Ungern i slutet av andra världskriget. Sverige besvärade ständigt ryssarna med nya propåer om utredning vad som hade hänt honom utan att fullständig klarhet kom fram. Det troligaste är att han dog i sovjetiskt fängelse efter att säkerhetstjänsten tagit honom.

Erlander var en stor USA-vän och under kalla kriget samarbetade man i hemlighet med USA. 1952 försvann ett svenskt spaningsplan DC3an över Östersjön. Det visade sig att Sovjetunionen hade skjutit ned planet. Sverige menade att planet hade befunnit sig på internationellt luftrum. Men planet hade i verkligheten spionerat på ryssarna och vidarebefordrade spaningsinformation till amerikanerna. Det yttersta ansvaret för dessa brott mot den svenska neutralitetspolitiken måste ju läggas på Erlander.

En annan kritik man kan rikta mot honom är hans ansvar under andra världskriget som statssekreterare i socialdepartementet för interneringen av svenska kommunister i läger.

Under slutet av 60-talet upplevde jag den svenska regeringen som en ganska mossig samling av äldre herrar. På den tiden kunde många namnet på alla svenska ministrar. Den mest framträdande ministern var finansministern Gunnar Sträng. Jordbruksministern hette Erik Holmkvist och honom kände min pappa eftersom de båda kom från Svalöv. Regeringen var till en början mycket försiktig i sin kritik av USAs politik i Vietnam och detta fick mig att vända partiet ryggen. I efterhand är historieskrivningen av att Olof Palmes kritik av kriget var det dominerande i regeringens politik. Det är inte min minnesbild. Man förespråkade fred i Vietnam och var rädda för att stöd åt FNL skulle vara ett stöd för kommunister. Och kommunister var ett rött skynke för Erlander och det socialdemokratiska partiet. Detta tog sig  uttryck i att man medverkade till att IB tillskapades och att kommunister i stor omfattning registrerades. Detta kommunisthat skymde att de inte såg vilket folkmord som USA gjorde sig skyldig till. Partiet missade nog en generation radikala människor.

Vad man än kan säga så var Tage Erlanders tid som statsminister en mycket positiv period för Sverige. Tage var en mycket tänkande och reflekterande person och en sak han tyckte var att det var viktigt att lära av historien för att förstå samtid och kunna staka ut framtiden. Detta tror jag man kan ta med sig som en lärdom av Tage Erlander.