Yvonne Zätterman Åberg Biträdande enhetschef ekonomiskt bistånd och beroendefrågor i Hägersten har skrivit en mycket engagerad artikel om sina 40 år i socialtjänsten med titeln Till det sociala arbetets försvar i tidskriften Social Politik. Hennes karriär överensstämmer väl med socialtjänstlagens historia. Hon tar avstamp i Leif Holgersson bok Socialvården – en fråga om människosyn - som jag också läste och ibland fortfarande läser. Det finns egentligen ingen bok om socialvårdens/socialtjänstens historia men Holgerssons bok berättar en del av denna historia. Framförallt gör den upp med den gamla förmyndarmässiga på välgörenhet grundade socialvården. Denna bok har varit en bibel för Yvonne. Hon har engagerat sig i brukarorganisationer för att stå så nära som möjligt den andres perspektiv. Hon konstaterar att makt definierat socialt arbete allt för ofta. Hon skulle önska att brukare fick större inflytande över myndigheters agerande så en annan maktbalans skulle uppstå. Maktperspektivet är viktigt. Den som behandlat detta mest intressant är Michel Foucault.
Trots att demokrati, jämlikhet och trygghet skulle utmärka socialtjänsten har socialtjänsten genom bl.a. NPM genom specialisering, stuprör i verksamheten och andra effektivitetsidéer gjort klienter av människor. Vilket de nog knappast aldrig varit vill jag som varit med lite längre tillägga.
Yvonne tar upp många olika saker som förakt för svaghet, socialt utanförskap och maktlöshet. Hon förstår inte vitsen med att ta fram en ny lag. Hon menar att kraven på dokumentation är högre än kraven på att lagstiftningen följs. Det kan jag nog hålla med om. Socialutredningen konstaterar i sitt betänkande att socialtjänsten ägnar väldigt mycket tid på dokumentation men menar att detta inte kommer från lagen. Var kommer det då ifrån undrar man.
Yvonne har sin erfarenhet från arbetet med försörjningsstöd. En verksamhet som jag uppfattar gjorts till ett transföreningssystem med små möjligheter att utöva socialt arbete. En verksamhet som också fått ta över när statliga system som sjukkassa och arbetslöshetsstöd reducerats. Arbetet med beroende har också drabbats av neddragningar av sjukvårdsinsatser.
Socialtjänsten lämnas ofta ensamma med de svåraste problemen när andra myndigheter gör halt. Att Yvonne blir frustrerad är inte alls konstigt när hon möter människor som är fattiga och många som är hemlösa och lever i en otrygg situation, blir rättslösa och osynliggjorda i samhället. Hon har all anledning att bli arg och upprörd. Yvonne efterlyser att boende ska vara en rättighet och att Socialtjänstens behandlingsmetoder ska vara utvärderade även för människor med samsjuklighet.
Det krävs att professionen aktualiserar frågan av socialpolitiska prioriteringar anser Yvonne Zätterman Åberg avslutningsvis. Detta borde alla socialarbetare instämma i tycker man. Men idag är det politiska fokuset på kriminalpolitik och hårdare tag och absolut inte på socialpolitik. Några partier vill använda omhändertaganden av barn som metod att komma till rätta med gängbrottslighet.
Jag har läst vilka förslag som den nyligen avgivna socialutredningen kommer med. Spontant kan man inte säga att utredningen kommer med några direkta lösningar på de problem Yvonne tar upp. Huvudpoängen i utredningen förutom semantiska och språkliga förtydliganden är ett förebyggande perspektiv och att göra socialtjänsten mer tillgänglig.
I ett delbetänkande om förebyggande arbete i socialutredningen behandlar man frågan om förebyggande arbete bara utifrån vad socialtjänsten ska göra. Man hade inte uppdrag att komma med förslag på vad andra samhällsinstanser kan göra. Man löser alltså inte problemet att socialtjänsten lämnas ”ensam” med allvarliga problem. Enligt min bestämda uppfattning kan inte socialtjänsten ensam förebygga - eller för all del lösa allvarliga problem - utan det krävs insatser inte minst från skola, förskola, försäkringskassa, arbetsförmedling, hyresvärdar med flera myndigheter och organisationer för att det i verklig mening ska ge resultat.
Jag har ingen sammanhängande analys av de problem Yvonne tar upp men vill nämna några frågeställningar som jag tror har betydelse.
1. Socialtjänsten i form av individ och familjeomsorgen har inte som äldreomsorgen[GJ1] och barnomsorgen alla med rötter i fattigvården kommit ur sin fattigvårdsprägel. Den allmänna ekonomiska standarden har ökat men som tex den franske ekonomen Thomas Piketty pekat på har klyfterna mellan rika och fattiga ökat sedan 1980 egentligen över hela världen men också tydligt i Sverige. Detta problem landar ofta tungt på Socialtjänsten.
2. Socialtjänsten har kommit att präglas av för mycket administration, utredningar och myndighetsutövning. Socialarbetarna träffar sina klienter för lite. En stor del av de människor som socialtjänsten arbetar med har inte valt kontakt utan har blivit anmälda.
3. Det finns en brist på helhetssyn och alltför mycket specialisering.
Jag frågar mig vilken socialpolitik som Sverige står för. Det finns ingen röd tråd i socialutredningen. Idag tillåts det reaktionära högerblocket i Riksdagen får oss att tro att kriminalpolitik med straffskärpningar och en palett av fantasifulla populistiska utspel är lösningen på Sveriges sociala problem. Man kunde hoppas att arbetarrörelsen kunde samla sig bakom en i verklig mening social politik.
