Ångest är min arvedel mitt hjärtas skri i världen

 

Dagen gryr. Det är soligt märker jag när jag drar upp rullgardinen. Klockan är snart sju och jag skyndar mig upp. Sätter på tevatten i vattenkokaren, fyller tekannan med varmt vatten, lägger en matsked japanskt citronte i tesilen ,brer 2 smörgåsar med ost och tomat, saltar tomaterna.   När vattnet kokar tömmer jag tekannan på varmvatten och sätter tesilen i kannan och fyller på med det kokta vattnet. Bäddar sängen. Sätter mig vid köksbordet och läser Helsingborgs Dagblad och Dagens Nyheter i min telefon. Jag behöver komma igång snabbt eftersom jag varje morgon vaknar med stark oro. Är det ångest? Kanske inte men oro finns alltid där när jag vaknar upp ur mina nattliga drömmar som jag nästan aldrig minns. Jag känner mig lite desorienterad när jag vaknar. Var är jag? Vad händer? Ska jag råka ut för något otrevligt och oväntat? Det lättar när jag kommit upp och sitter där i min ensamhet vid köksbordet. Hunden kommer visserligen och hälsar om hon inte legat i min säng när jag vaknade vilket hon ofta gör.  Är det ångest eller vad är det? Per Lagerkvist skrev under första världskriget:

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Här kan man också få bilden av Edvard Munchs målning Skriet. Jag tror inte min oro är ångest. Det var nog värre att leva under första världskriget. Jag kan nog sätta fingret på vad som oroar mig. Ångest är något onåbart. Något man inte riktigt vet var det kommer ifrån.

Jag oroar mig för att vi eller någon närstående ska bli sjuka i coronan. Jag har ont i halsen, bara lite. Är det verkligen halsont eller inbillar jag mig bara. Så kommer snuvan. Är det snuva eller bara inbillar jag mig. Det var en förkylning. Coronatest visar att jag är negativ. Jag oroar mig för att frun ska bli sjuk i något annat. Jag oroar mig för barnen. Jag mår illa av att bostadsrättsföreningen vi bor i har planterat om de gemensamma planteringarna på ett oerhört tråkigt sätt utifrån klimathotet och hotet för biologisk mångfald. Detta trots att jag och flera andra kommit med andra förslag som man ignorerat. Klimathotet i stort oroar mig mycket och perspektivet att Donald Trump vinner presidentvalet är mycket oroande.  Där ser ni mycket att oroa sig för.  

Psykiatriprofessorn Christian Rück skrev nyligen en debattartikel i DN där han talade om att man måste förstå skillnaden mellan vanligt lidande och det man bör söka vård för. Idag talar man mycket om att många drabbas av psykiska besvär, särskilt ungdomar. Man får nog akta sig för att göra det till sjukdomar och ställa en massa diagnoser. Livet bjuder på påfrestningar och dagens samhälle har de flesta det mycket bra och har vant sig vid att inte möta så mycket lidande. I vår tid är vi vana vid att kunna kontrollera mycket i vår värld. I äldre tid var det helt annat. Då blev man nog mer fatalistiska eller trodde att gud rådde. Världen och alla dess problem kommer mycket närmare genom all information. Det mesta som rapporteras i TV och radionyheter är problem och katastrofer.

I den politiska världen talar man om hur samhället fungerar och om materiella ting och möjligheten om familjerelationer. Men mycket litet det inre landskapet hos de individuella människorna. Det vi alla har: Ett inre landskap som vi hela tiden är i. Får man problem där skall man gå till doktorn eller psykoterapeut. Om man inte går till kyrkan och då kallas det själasörjande. Det är väl då ett samtal med en präst eller en diakon. Det vi socialarbetare sysslar med påminner väl mycket om att vara själasörjare. Chockade en präst när jag att jag ibland tänkte mig som en profan präst. Det är väl samtal om livet och hur det är att vara människa. Detta kan man ju med fördel också ha med sina nära anhöriga och vänner. Människan behöver ha den typen av samtal och framförallt sällskap och gemenskap. Vi är inte mycket ensamma. Det kan bli att vi blir förpuppade i vårt skal och då kan vissa utveckla förfärliga föreställningar som tex Breivik gjorde.

Min oro behandlar jag nog bäst i samtal med andra. Våga dela med sig och våga visa upp sin svaghet. Utmana de som har förakt för svaghet. Men ett sätt om man är ensam är att skriva ned vad man tänker. Det ger en del insikter och gör det tydligare hur man känner och tänker. Till exempel den här texten.