God jul och gott nytt år

 Önskar läsarna av bloggen en riktigt God jul och ett ronafritt gott nytt år

Får man ha roligt nu i coronatider? Om behovet av humor

 

Det är allvarstider nu när en pandemi härjar. Över sjutusen människor har dött i Sverige smittade av covid 19. Det finns en oro som gör att döden har kommit närmare. Särskilt för oss som är lite äldre. Jag och frun är i stort sätt isolerade från andra människor. Man känner oro när man träffar på andra människor även om man är noga att hålla distans. Men livet rullar på. Jag tänker mig ibland livet som att man står på ett ständigt rullande transportband på väg mot en avgrund där döden väntar. Bandet rullar på i samma malande tempo.

Men får man i dessa tider roa sig och ha roligt? För mig har alltid humorn varit viktig. Det finns tycker jag få saker man inte på något sätt kan skoja om. Det finns för mig mycket av livshopp i humor som gör det lättare att leva och stå ut med motgångar i  livet. För mig har det varit ett sätt att stå ut med svåra saker. Till exempel i lumpen. Vi hade en väldigt fin kamratskap på min pluton på T4 i Hässleholm. Vi skojade om allt. Det var ofta ordvitsar som riktigt dålig Göteborgshumor. Ju sämre skämten är desto roligare. På samma nivå som i TV-programmet Landet runt.  När jag jobbade inom missbruksvården i socialtjänsten fanns det hela tiden en galghumor. Det fanns många anekdoter om tokiga situationer som socialarbetarna upplevt. Det var också ett sätt att bearbeta svåra situationer att se komiken.

Det är olika vad människor tycker är roligt och vad de skrattar åt. Jag har svårt att umgås med människor som saknar humor och kanske är lite sippa. Då känner jag mig så tramsig, opassande och oseriös. Jag har ibland kläckt ur mig någon fånig ordvits och fått förebrående blickar från andra människor.  Vad skrattar jag åt?

Ibland lyssnar frun och jag på en Lindeman med Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. Det kan vi skratta gott åt. En av de bästa är när han är tågresenär mellan Tågarp och Helsingborg. Lindeman säger att Toffeldjur parar sig i SJs vattenkaraffer, för de som minns SJs vattenkaraffer med pappersmuggar. Tage kontrar då med att toffeldjur parar sig inte. Lindeman svarar: Då har du inte sett SJs. Enkel humor men så många flabbskratt har jag inte fått av Hasse och Tage. När jag bodde på student korridor på sjuttiotalet tittade vi på revyn Svea Hund på Göta Lejon och verken förr eller senare har jag skrattat så gott. Många utryck från Lindemän och Hasse och Tages revyer har smugit sig in i språket som man dagligen använder. När jag serverar kaffe brukar jag ofta säga: Behagas det en kopp kaffe? Som Lindeman säger vid något tillfälle.  

Allt sedan barndomen har jag  läst mycket serietidningar. Asterix har gett många skratt. Ofta har man satt fingret mot huvudet och sagt Romarna! Eller barden som de andra gallerna inte uppskattar sången från öppnar munnen för att omedelbart bli nedbankad av en stor karl och säger jag skulle bara säga att han stod på min fot.

 Lars Mortimers älg Hälge är en av våra favoriter. Hälge gick som daglig serie i Helsingborgs Dagblad. En i mitt tycke sipp person kritiserade serien för att vara sexistisk. HD tog bort serien. De förstod inte driften med bilden av den norrländske machomannen. Läser man serien så förstår man att det inte är Edvin som bestämmer i hans hushåll utan frun.

På den tiden då Torsten Ehrenmark hade ett kåseri i Dagens Nyheter varje söndag läste vi honom alltid. Nu läser vi ibland hans böcker med samlingar av hans kåserier. Det är välskrivna och självironiska betraktelser med en stillsam och torr humor. 

På sista tiden har jag återupptäckt den Ångermanländske författaren Nicke Sjödin. Han skrev på bygdemål. Jag tog med en av hans dikter här i bloggen för en tid sedan. Jag hade av tidigare kollega som vid någon samling läste dikten Pissmaskin. Han var bördig från Strömsund så han kunde läsa den på dialekt.  Jag tyckte den var väldigt bra och rolig den gången. Nu visste jag inte i vilken bok den fanns. Jag skickade ett mail till Nickes son, den också välkände Jackie Sjödin, och fick besked i vilken bok den var publicerad. Han var generös och skickade över en fotostatkopia till mig. Det är unga killar som av olika skräp tillverkar en apparat som man kan kissa i.

Jag kan också tycka att Kalle Sändare är rolig. Ni vet han som sysslade med busringning. Men jag vet att människor kan tycka att det är dålig stil att ringa och lura människor. Men Kalle Sändare gör det mycket vänligt och är inte alls oförskämd så det blir mer som ett practical joke. Som när han ringar till ett korvstånd och beställer korv med tillbehör till ett helt regemente.  Alla bassarna med olika önskemål.

Men humor ska vara snällt. Allt människor skrattar åt är inte humor. Det kan vara hånfullhet och mobbing. Då fastnar skrattet i halsen. Donald Trump har gett detta ett ansikte de senaste åren. Politiken verkar i alla fall på parnassen vara gravallvarlig och humorfri. Annat var det på Tage Erlanders tid. Han hade ofta en skämtsam vändning i tal och debatter. Det kanske inte är rätt tid under en pandemi att skämta. Men om man ser den snälla humorn som ett sätt att bearbeta det svåra och göra tillvaron lättare att stå ut så behövs den.  

Det är farligt att leva i sin bubbla utan social samvaro

                                              

Jag stötte på ett intressant fall i en bok som heter Bjärredsmorden av Elisabet Höglund. En berättelse i raden av det som är en trend idag True crime.  Alltså det där föräldrarna tog livet av två barn och sedan tog livet av sig själva på jullovet 2017. Det är mycket lite som kommit ut om bakgrunden. Polis, skolan, sjukvården har lagt locket på och Höglund får egentligen inte veta mer än vad som varit känt tidigare. Förutom att hon fått den ena flickans pianolärare att berätta om familjen. Hon tror ju inte problemet var att barnen var sjuka utan problemet låg hos föräldrarna som isolerade sig och ville hålla barnen hemma. Ingen anade något och ingen såg något och efteråt tystas allt ned. Höglund tycker att det är fel att inte berätta allt men också att kalla det familjetragedi. Det är barnamord! Hon anser att man bör ta hänsyn till de anhöriga men allmänintresset är stort.

Jag tänker att här är en välsituerad medelklassfamilj duktiga på att hålla fasad.  Frågan är hur hanteringen blivit om det varit en underklassfamilj? Skolan beviljade hemundervisning på tveksam grund. Läkaren ställde diagnosen ME som är en omtvistad diagnos som många inte anser man bör ställa på barn. I vart fall är prognosen mycket bättre om barn drabbas. Höglund tror att diagnosen var på beställning av pappan. Många har anledning rannsaka sig. Men locket på. Det verkar som detta är något så fasansfullt att man vill bara glömma och gå vidare. Det gjordes inte någon orosanmälan till Socialtjänsten. Intressant fråga vad duktiga socialarbetare kunde gjort? Men det är ju sällan vi kommer in i den typen av familjer. Ja som pensionär behöver man inte grunna över sådant. Men jag undrar om det ringt några klockor om man träffat familjen? Om man träffat barnen hade man kanske hittat glipor i fasaden? Pianolärarinnan tyckte sig förmärka frustration från flickan gentemot fadern.  

Detta är en fasansfull händelse. Ryggmärgsmässigt vill nog de flesta människor, inte minst i det här fallet de anhöriga, men också skolan som begick misstag och polisen där två unga polismän fick göra upptäckten av den döda familjen, glömma och gå vidare. Jag fungerar inte så. Tyvärr skulle man kanske kunna säga. I yrket som socialarbetare var jobbet att arbeta med problem, ofta svåra och tragiska problem. Så som socialarbetare är man tränad att ge sig in i problem. Ofta problem som ”mannen på gatan” inte vill befatta sig med. Som socialarbetare triggade det mig att ta i tu med sådana problem. Det kändes som att göra nytta. Det var en utmaning att ge sig in i mörkret. Spontant känns det inte bra att bara glömma och gå vidare. Då finns problemet kvar och kan göra sig påmint senare. Och i det här fallet finns mycket att lära. TV är fullt av program om allvarliga brott och dess förövare. Jag tycker mig se en röd tråd i många fall. Människor som levt ett isolerat, från samhället isolerat liv eller i vart fall levt i en bubbla som de inte delat med andra människor. Brevik är nog det värsta exemplet men en lång rad andra mördare har haft liknande socialt mönster, tex mannen som begick två mord i Linköping som nyligen avslöjades med hjälp av DNA. Det uppmärksammade fallet nyligen med en mamma som levt ett isolerat liv med sin vuxne son är ett annat fall med liknade mönster av social isolering. Människor är i grunden sociala varelser, behöver social samvaro. Olika omständigheter kan göra att man isolerar sig. Jag är övertygad om att det kan göra skillnad om människor kommer in i dessa människor liv. Om en socialarbetare fått en orosanmälan om familjen i Bjärred hade det kanske gjort skillnad och den här familjen fått hjälp. Då hade kanske de här två mördade flickorna levt idag?