Tankar kring PO Enquists sista roman - Liknelseboken en kärleksroman - Berusad på litteratur del 37

Liknelseboken – en kärleksroman blev PO Enquists sista roman. Vad handlar den om? Är det kärlek eller bearbetar den åldrade författaren sitt liv? Man undrar när man läser. Efter ett tag förstår man att det är både ock. Att bearbeta sitt liv, särskilt när det börjar lida mot ett annalkande slut, är nog något många människor gör.  Som socialarbetare är detta något jag sysslat med hela mitt liv. Det hade kanske för mig varit lyckligare om jag lämnat jobbiga upplevelser bakom mig och kunnat gå vidare i högre utsträckning. Det är klokt att kritiskt granska sig själv innan man har synpunkter på hur andra människor beter sig. PO Enquist bearbetar sitt liv och lyckades komma till rätta med sin alkoholism. 

Om man läst PO Enquists biografi Ett annat liv, dyker samma tema och berättelser upp. Modern som han växte upp med efter att fadern dog när han var spädbarn och den mycket starka religiositeten präglar mycket av berättelsen. Han söker kontakt med sin far men på något sätt står modern i vägen. Pappan hade en anteckningsbok med dikter han skrivit. Att skriva dikt var synd för modern. Modern kastade den på elden, ångrade sig i sista stund. Men ett antal sidor hann förfaras. Enquist får på gamla dar anteckningsboken sig tillsänd och funderar mycket vad som stod på de försvunna sidorna. Det får han aldrig veta. Enquist brottas mycket med innebörden i frälsning och döden som väntar på andra sidan floden. Kommer sedan fram till att han kanske förväxlat begreppen frälsning med kärlek. Det finns en röd tråd i berättelsen. En berättelse som han lovat att inte berätta. Berättelsen om kvinnan på det kvistfria golvet i Larssongården. Det hände 1949. PO Enquist var då 15 år. En kvinna från Södertälje hyrde på sommaren en granngård. En varm sommardag ligger den 51 åriga kvinnan och solar i trädgården. PO Enquist kommer förbi och börjar tala med henne. De talar om litteratur. Kvinnan läser en bok av Bernhard Nordh. Kvinnan blottar delvis sina bröst vilket den unge mannan lägger märke till. Han blir inbjuden i huset för att få en sockerdricka. Lugnt och stilla och ömsint förför den mycket äldre kvinnan den mycket unge mannen på det kvistfria furugolvet. Det är möjligen olämpligt det kvinnan tar sig för. Hon har inte gjort det på sju år men det är inget övergrepp. Efteråt får han lova att aldrig berätta det för någon. Han bryter detta löfte i den här boken. Detta möte gör ett djupt avtryck i PO Enquist. Många år senare kontaktar han henne och träffar henne helt kort på en parkbänk på järnvägsstationen. Men inte mer än så. När hon är död får han ett brev. Det innehåller dödsannonsen och upplysning om begravningen. Han går dit och får höra en brorsdotter sjunga Höstvisa av Tove Jansson. Brorsdottern hade blivit ombedd att kontakta honom av kvinnan efter hennes död. Hon bad också henne sjunga Höstvisa. Han tänker att det kanske fanns ett budskap till honom i visan och tänker att det kanske är detta som är kärlek när inget annat är möjligt. PO Enquist avslutar sitt författarskap mycket vackert.   

 

Vägen hem var mycket lång
och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula,
för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut,
att mörkret är så stort,
går och tänker på allt
det där man borde.
Det finns så mycket saker
jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.
Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är
nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut
Jag letar efter nånting
som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi,
den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunde vinna.
Du kommer kanske nån gång,
förr'n skymmningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann,
kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut

(Höstvisa av Tove Jansson)

 

Alla som kan läsa kan bilda sig

Vi kallar det vårt gröna rum. Det kallas för gröna rummet för tapeterna är gröna. Det är också ett TV rum men det är också Monas vävstuga. Det står en stor vävstol som för tillfället används till att väva gubbatäcken men annars mest trasmattor. I rummet finns också en bokhylla som innehåller egentligen våra vackraste och mest värdefulla böcker. Böcker har alltid varit viktiga för mig. Jag Präglades nog av min far som alltid kämpade med att bilda sig. Med bara folkskola blev brevskolan, internutbildning i kooperationen och massor av studiecirklar i ABF hans väg till bildning. Han läste alltid mycket. Om man var född i arbetarklassen och vägen till formell utbildning av ekonomiska skäl var stängd blev det viktigt att på egen hand bilda sig, man måste ta eget ansvar för sin bildning. Inte minst läste han dikter.

När jag betraktar bokhyllan vad är det för böcker som finns där? Bland mycket annat: Andra världskriget av Churchill i vackert skinnband. Naturligtvis har jag inte läst detta verk från pärm till pärm. Men jag har gjort många nedslag i det flera tusen sidor mäktiga verket. Att det utbröt massvält i Indien under kriget tiger författaren om. Viktor Klemperer intill slutet vill jag vittna är en dagbok av en jude i Tyskland under nazitiden.  Han var gift med en arier och slapp därför deportering. I slutet av kriget skulle dock även dessa judar också skickas iväg men han slapp på grund av den fruktansvärda bombningen av Dresden. Bibeln finns också där. Jag har alltid varit en förhärdad gudsförnekare men det är likväl intressant att läsa texter i Bibeln eftersom den är så intrigerad i den i den västerländska kulturen.  På en annan hylla finns två praktverk: Mitt Lappland Sven Hörnell med bilder av de lappländska fjällen. Den fick jag av Mona då jag kom hem från en vandring i Kebnekaisefjällen där min kamera strejkat så jag inte fick en enda bild från denna tur. Tack Mona! Dag Hammarskjölds vandringar av Claes Grundsten är ytterligare ett verk om Lappland. Fantastiska böcker. Sedan finns Grimbergs världshistoria som jag läst mycket i. Den svenska historien Svenska folkets underbara öden finns också på en hylla. Sten Selanders bok Det levande landskapet i Sverige är en bok jag uppskattar oerhört mycket. Det är en berättelse om vår svenska natur. Sedan pryder Karl Marx stora vetenskapliga verk Kapitalet en av hyllorna. Den är en mycket bra beskrivning och analys av det kapitalistiska systemet. Marx bör hållas i ära främst som vetenskapsman. Att han sedan kom att utnyttjas av de som efter hans död skapade en vulgariserad form av marxismen kan han inte hjälpa. På hyllan finns också Bra böckers uppslagsverk. I hela mitt liv, innan internet, var uppslagsverk något jag ständigt konsulterade.  

 

Det viktigaste jag i mitt liv lärt mig är att läsa, skriva och räkna. Under många år var jag så bitter på min småskolelärarinna Asta Weberg. Hon ställde stora krav på mig och ringde hem dagligen till min mor och klagade på mig. För några år sedan kom jag över detta trauma. Hon gav sig inte förrän jag lärt mig läsa, skriva och räkna. Jag är henne nu tacksam. Hon gav mig redskap för min bildning! Det gjorde att jag sedan kunde utbilda mig och få ett arbete med god lön hela min yrkestid. Men det gav mig också redskap att på egen hand bilda mig. Jag känner ständigt nyfikenhet att lära mig nytt! Mest att förstå världen bättre.

Jag skriver inte det här för att skryta om alla böcker jag läst. Det finns för övrigt tre bokhyllor till i vårt hus och jag har läst mycket annat än som finns i hyllan. Utan jag skriver detta för att berätta att den bokliga världen är tillgänglig för alla som kan läsa och det är viktigt att bilda sig och ta del av andra människors kunskaper och erfarenheter nedtecknade i miljoner böcker. Och varför inte göra detta i en studiecirkel i ABF. Det blir en fördjupad upplevelse att diskutera en bok med andra människor.