Liknelseboken – en kärleksroman blev PO Enquists sista roman. Vad handlar den om? Är det kärlek eller bearbetar den åldrade författaren sitt liv? Man undrar när man läser. Efter ett tag förstår man att det är både ock. Att bearbeta sitt liv, särskilt när det börjar lida mot ett annalkande slut, är nog något många människor gör. Som socialarbetare är detta något jag sysslat med hela mitt liv. Det hade kanske för mig varit lyckligare om jag lämnat jobbiga upplevelser bakom mig och kunnat gå vidare i högre utsträckning. Det är klokt att kritiskt granska sig själv innan man har synpunkter på hur andra människor beter sig. PO Enquist bearbetar sitt liv och lyckades komma till rätta med sin alkoholism.
Om man läst PO Enquists biografi Ett annat liv, dyker samma tema och berättelser upp. Modern som han växte upp med efter att fadern dog när han var spädbarn och den mycket starka religiositeten präglar mycket av berättelsen. Han söker kontakt med sin far men på något sätt står modern i vägen. Pappan hade en anteckningsbok med dikter han skrivit. Att skriva dikt var synd för modern. Modern kastade den på elden, ångrade sig i sista stund. Men ett antal sidor hann förfaras. Enquist får på gamla dar anteckningsboken sig tillsänd och funderar mycket vad som stod på de försvunna sidorna. Det får han aldrig veta. Enquist brottas mycket med innebörden i frälsning och döden som väntar på andra sidan floden. Kommer sedan fram till att han kanske förväxlat begreppen frälsning med kärlek. Det finns en röd tråd i berättelsen. En berättelse som han lovat att inte berätta. Berättelsen om kvinnan på det kvistfria golvet i Larssongården. Det hände 1949. PO Enquist var då 15 år. En kvinna från Södertälje hyrde på sommaren en granngård. En varm sommardag ligger den 51 åriga kvinnan och solar i trädgården. PO Enquist kommer förbi och börjar tala med henne. De talar om litteratur. Kvinnan läser en bok av Bernhard Nordh. Kvinnan blottar delvis sina bröst vilket den unge mannan lägger märke till. Han blir inbjuden i huset för att få en sockerdricka. Lugnt och stilla och ömsint förför den mycket äldre kvinnan den mycket unge mannen på det kvistfria furugolvet. Det är möjligen olämpligt det kvinnan tar sig för. Hon har inte gjort det på sju år men det är inget övergrepp. Efteråt får han lova att aldrig berätta det för någon. Han bryter detta löfte i den här boken. Detta möte gör ett djupt avtryck i PO Enquist. Många år senare kontaktar han henne och träffar henne helt kort på en parkbänk på järnvägsstationen. Men inte mer än så. När hon är död får han ett brev. Det innehåller dödsannonsen och upplysning om begravningen. Han går dit och får höra en brorsdotter sjunga Höstvisa av Tove Jansson. Brorsdottern hade blivit ombedd att kontakta honom av kvinnan efter hennes död. Hon bad också henne sjunga Höstvisa. Han tänker att det kanske fanns ett budskap till honom i visan och tänker att det kanske är detta som är kärlek när inget annat är möjligt. PO Enquist avslutar sitt författarskap mycket vackert.
Vägen hem var mycket lång
och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula,
för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut,
att mörkret är så stort,
går och tänker på allt
det där man borde.
Det finns så mycket saker
jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.
Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är
nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut
Jag letar efter nånting
som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi,
den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunde vinna.
Du kommer kanske nån gång,
förr'n skymmningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann,
kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.
Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut
(Höstvisa av Tove Jansson)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar