När jag gick i åttonde klass på den gamla Norrehedskolan vilket var 1966-67 hade vi en käck svensklärarinna som hette Kathie Caisander. Hon var blond och hade ganska korta kjolar, vilket var modernt de där åren. Hon hade högläsning av en bok med den svenska titeln Barn 312 av Hans Ulrich Horster. Boken som tidigare gått som följetong i Allers är förstår jag nu en typisk veckotidningsroman. Den handlar om ett spädbarn som under kriget kommer ifrån sin mamma på järnvägsstation. Pappen är en soldat i kriget. Handlingen utspelas i Linz och Innsbruck.
Efter kriget dyker det upp en annons från Röda korset om flickan som mamman får syn på. Hon är nu gift med en annan man än pappan och nu inleds en mycket dramatisk berättelse om kampen om barnet och alla förvecklingar, och dom är många. Detta är inte en bok som jag idag skulle drömma om att läsa. Men. Jag fick i skolan aldrig höra hur berättelsen slutade för att jag bytte klass. Det har jag under alla år av och till tänkt på. Hur slutade historien? Nyfikenheten fick mig att köpa ett begagnat exemplar på Bokbörsen för 29 kr.
Nu har jag läst boken och vet hur det slutade. Mamman Ursula lyckas inte övertala sin man att de ska ta till sig den 9 åriga flickan Martina utan tvärtom blir han patologiskt hatisk till henne. Mycket kort så blir han så hatiskt förstämd att han dör och Ursula kan förena sig med barnets biologiska fader som heter Assim och berättelsen slutar i stor lycka och harmoni. Det är en mycket dålig berättelse med mycket osannolika händelseförlopp och inte minst personskildringar. Men nu är jag nöjd. Nu vet jag hur det slutade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar