Här är några bilder från min familj. Det är min farmor och farfar som fick 7 barn, födda mellan 1920 och 1935. Minstingen Lennart är ännu i livet. Min far är han i mörka byxor. Min farfar Pehr på bilden var magasinsarbetare i Svalöf, barn till en inhyst dövstum piga, sedan fosterbarn. Farmor dotter till en snickare och hemmafru. Pehr var handikappad efter en militärolycka och hade bara kvar lillfingret på höger hand. Han var partiellt arbetslös och familjen var fattig. De bodde i en Skånelänga och hade två rum och delade kök med grannen. Farfar dog 1941 endast 58 år gammal. Kort tid därefter brann huset ned. Farmor Ellen fick sörja för familjen och ta städjobb och liknande. Hon var sparsam och varm och det blev goda och skötsamma medborgare av alla barnen. Man behöver inte undra över hemmets politiska åskådning. På bilden från hemmet finns porträttet av Hjalmar Branting. En familj impregnerad av arbetarrörelsens värderingar. Farmor handlade bara på ”kopparn”. Ibland tyckte hennes barn att hon var väl sparsam. En av hennes söner sa på en bjudning: Idag mor är kaffet så tunt så man ser cyklarna i källaren. Arbetarrörelsen blev min fars signum. Han la sitt liv i kooperationens och fackförenings rörelsens tjänst.
Den här arbetarfamiljen fick inte mycket del av samhällets stöd men det fanns stor sammanhållning och alltid en varm och lättsam stämning när syskonen träffas.. Att de klarade sig berodde mycket på egen kraft .
Min far brann för social rättvisa och den fattiga uppväxten och klassamhällets orättvisor präglade honom livet ut. Han brukade nämna att arbetarbarnen i Svalöf inte tilläts leka med bättre situerades barn. Han blev i tonåren ordförande i SSU och gick med i fackföreningen när han började arbeta som butiksbiträde. Otaliga var studiecirklar han gick på i ABF som blev hans väg till bildning när det inte var råd för vidareutbildning efter folkskolan. Jag är stolt över min arbetarklassbakgrund och tacksam jag fick möjlighet till vidareutbildning.
Även om det är sant att arbetarklassen är 50% av befolkningen tror jag många inte är tillräckligt stolta över detta. Samhällsandan är att många andra yrken har högre status. Men glöm inte att Sverige stannar utan industriarbetare, snickare, murare, elektriker, målare, rörmockare, lagerarbetare, undersköterskor, städare, renhållningsarbetare, butiksbiträden, gruvarbetare mfl. Naturligtvis behövs många andra yrken också i samhället. Men rent praktiskt stannar Sverige om arbetarna inte arbetar. Så var stolta. Ni är så viktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar