Svensk socialtjänst skyltfönsterpolitik

 

Svensk socialtjänst skyltfönsterpolitik

 

Jag har ägnat ett långt  yrkesliv åt socialtjänsten  som socialsekreterare och till att jag avgick som socialchef i februari  2013.  Vad har jag lärt av detta?

 

Socialtjänstlagen infördes 1982 och var ett radikalt brott med äldre tiders förmyndarmässiga  fattigvården. Den framsynta lagstiftaren hade stora ambitioner att på  demokratins och solidaritetens  grund hjälpa människor ut ur sociala problem till ett liv i ekonomisk och social trygghet. Sociala problem sågs som strukturella brister i samhället.  Helhetssyn och frivillighet var vägledande begrepp och  man närde stora förhoppningar i förebyggande arbete och medverkan i samhällsplaneringen för socialtjänsten. Även om det inte blev så hade det funnits tankar om att ersätta försörjningsstödet med socialförsäkringstillägg (SOFT)

 

Det har nu gått 30 år och snart är  mitt yrkesliv till ända. Vad har det blivit? Jo barnomsorgen och äldreomsorgen som då båda var en del av socialtjänsten, men som förarbetena inte talade så mycket om har sprängt fattigdomskalet menar professor Sune Sunesson och är nu en del av generell välfärd och starkt efterfrågade av allmänheten.

Detta gäller inte det som kallas individ och familjeomsorgen. Försörjningsstödet har blivit   en allt viktigare del av det sociala skyddsnätet och  inte längre ett undantag. Det gäller inte heller den sociala barnavården där bara 10 % av de hjälpbehövande i Helsingborg söker frivilligt medan det är något bättre för missbruksvården. Av förebyggande arbete och medverkan i samhällsplaneringen har det inte heller blivit så mycket enligt  Sunesson. Från att ha varit en ramlag har socialtjänstlagen omvandlats till en specialreglerad ramlag, med mer av kontroll och myndighetsutövning.  

Det är fortfarande  ganska skambelagt och präglat av fattigvård att söka hjälp av individ och familjeomsorgen - måste jag som jobbat med detta så många år konstatera. Allt mer krav på dokumentation, kontroll och administration gör att socialsekreterarna idag har mindre kontakt med sina klienter än vad man hade för 30 år sedan.

Statsmakterna talar idag mycket om barnperspektiv och att lyfta grupper ur utanförskap. Men samhället lägger en tung börda av problem i knät på  socialarbetarna där man har ansvar men inte alltid befogenheter att lösa problemen . Problem ses idag återigen som individuella tillkortakommanden inte som strukturella samhällsproblem,  som var synsättet för 30 år sedan. En del insatser såsom arbetsmarknadsprojekt hjälper inte enligt forskning utan blir mer utryck för kontroll och spel för galleriet. omhandtagande av barn kan bara rättfärdigas av skydd, det leder inte till att det går bättre för dessa barn om man inte satsar massivt på deras skolgång och följer upp deras hälsa.  Man kan ibland ställa frågan om det är  den politiska viljan egentligen att lösa dessa människors problem?  Hade man inte gjort det på 30 år. Tex bostadslösheten, som idag är  större än den var i början av 80-talet?

Skall individ och familjeomsorgens klienter lyftas ur sina sociala problem krävs förebyggande och strukturella förändringar i arbetsmarknad, bostadsmarknad,  skolan, sjukvård och rättsväsende. Projekt inom socialtjänsten som syftat till att barn klarar sig väl i skolan och hemlösa får bostad har visat sig mycket framgångsrika och pekar ut vägen även för andra klientgrupper.

Så länge detta inte sker i någon större omfattning blir den förda socialpolitiken en skyltfönsterpolitik och inte helt på  riktigt!