Här  följer ett samtal mellan  Ragnar Tallbark och  Göran Jönsson om Görans arbete i socialtjänsten

Ragnar:  Göran Jönsson du slutar nu ditt aktiva arbete i Helsingborgs stad efter 37 år, även om din anställning inte upphör än  . Det är  väldigt många år av ditt liv.   Vad har du egentligen arbetat med under alla dessa år?

Göran: Jag började på socialhögskolan hösten 1973. Då hade jag jobbat ett tag som mentalskötare på S:ta Maria sjukhus i Helsingborg, men känt mig instängd bakom de tjocka murarna. Dörrarna slog tungt igen och det var mycket skrammel med nycklar.  

Jag gjorde sociompraktik på  socialförvaltningens praktikcentrum hösten 1974 med den gamla socialinspektören Helmer Björkman som handledare. Han hade devisen skriven i eldskrift för socialvården: Rättsäkerhet! Sommaren 1975 var jag semestervikarie som socialassistent på  den allmänna sektionen som var en enhet för bostadslösa  inom  socialförvaltningen. På  hösten tog jag uppehåll och tänkte jobba på  Sta Maria igen.  Jag hade bara jobbat några dagar förrän personalchefen på socialförvaltningen ringde och erbjöd mig ett vikariat på  allmänna sektionen. Så  jag jobbade där  hela den hösten.  Sommaren 1976, då två tåg mellan Lund och Helsingborg kolliderade,  var jag åter semestervikarie på  förvaltningen. Denna gång på  sektion C.

 När  jag var klar med min socionomexamen 1977 fick jag ett vikariat på  distrikt D. Sedan har jag varit Helsingborgs kommun trogen och jobbat på  de förvaltningarna som hanterat socialtjänsten. Från 1984 har jag varit chef, först i en liten grupp sedan för allt större organisationer. 80-90-talen var fyllda av omorganisationer. Från 1990  fick jag ansvar för missbruksvården i ett av den tidens distrikt och jag var med och byggde upp det som kom att kallas för Vuxenbasen på Guldsmedsgatan.

Vi ”fick” ett hus av Helsingborgshem .  Jag och fem personal satte oss i en lägenhet på bottenvåningen och så hyrde vi ut  i andra hand  resten av lägenheterna i huset till våra klienter. De första åren där var nog mina bästa i mitt yrkesliv. Vi hade 50 träningslägenheter till våra klienter och det gick alltid att lösa boendefrågan för våra klienter. Vi var också så nära klienterna och hade goda möjligheter att bygga upp en god relation. Många var tillfällena när  klienter dök upp i vårt kök för samtal och en kopp  kaffe . Det var en mycket bättre lösning än nu när  vi åter sitter i en stor kontorsbyggnad. Efterhand knöts allt fler verksamheter till min verksamhet och vips  så var vi 100 anställda som jag var chef för.

Den tiden då vi tillhörde äldreomsorgen och vård och omsorgsstyrelsen var jag under året 2002 även chef för LSS-utförarorganisation. Man utan överdrift säga att  det var en utmaning. Av 6 enhetschefer var 4 långtidssjuka. Sedan när  jag kom dit gick ytterligare en hem! På  ett år vände vi nog spiralen uppåt. Sedan blev det val och omorganisation och jag gick tillbaka till  Vuxenomsorgen och socialpsykiatrin som då också  hade blivit en del av mitt verksamhetsområde. 2005 blev jag förvaltningschef för socialförvaltningen. Jag lämnade detta jobb den 30 januari 2013  

Ragnar: Jag har hört ryktas att det var lite speciella omständigheter som gjorde att du blev socialchef?

Göran: Ja det kan man säga.  Min företrädare fick sparken då han stött sig med politikerna och en del centrala tjänstemän i staden. En torsdagsmorgon ringde kommundirektörens sekreterare och hälsade från kommundirektören Lars Johansson och bad mig uppfodrande att komma upp till hans rum på Rådhuset. I eftermiddag kl.  14  kommer jag att meddela socialchefen att han är  entledigad från sitt uppdrag.  Jag har egentligen bara en fråga till dig. Kan du ställa upp som förvaltningschef i avvaktan på  rekrytering av en ny socialchef?  Ja vad svarar man på  det? Jag  satt där  i den runda då nyligen renoverade ytterst hårda och obekväma läderhörnsoffan i kommundirektörens tjänsterum och dinglade med benen.  Ja  svarade jag,  det går väl för sig .Det här  går väl fort tänkte jag. Jag sökte aldrig jobbet eftersom jag trivdes så bra som verksamhetschef för vuxenomsorgen.  Jag blev sedan förordnad in på tjänsten.

Ragnar: Men Göran det låter precis på  dig som du ganska motvilligt lät dig upphöjas till förvaltningschef? Ville du egentligen bli chef? 

Göran: Jag tror att jag efter så lång erfarenhet var mogen för uppdraget och också att jag trodde mig ha egenskaper som var bra som förvaltningschef.  Man jag har aldrig varit så tilltalad av makt och positioner. För mig har verksamheten och den uppgift vi är  satta att sköta varit det viktigaste. Så  nej,  hade jag inte fått frågan hade jag nog aldrig sökt jobbet. Men just då när  förvaltningen var i kris och politikens förtroende för förvaltningen var  så lågt var jag nog rätt person.  Jag lyckades ganska snart att återupprätta förtroendet för förvaltningen. Sedan kan man nog säga att det finns egenskaper som jag saknar som hade behövts på  posten.

Ragnar: Vad är det för egenskaper du tänker på:

Göran:Individ och familjeomsorgen är  en verksamhet som styrs mycket utifrån lagar och regler. Stort inflytande över verksamhet har den som fattar de formella besluten om bistånd och  insatser. Det är  inte förvaltningschefen som fattar dessa beslut. Jag försökte styra med värdegrund och inte genom att omorganisera. Jag tror att man måste påverka djupkulturen i verksamheten och det gör man inte allena med omorganisation,  som historien i Helsingborg är  kantad av.  Jag hade dock med större kraft behövt driva förändring och utveckling av djupkulturen och värdegrunden i förvaltningen.  Många var tilltalade av min värdegrund men tyckte inte att den fick genomslag i förvaltningen.  Jag hade faktiskt inte den kraften och energin som hade behövts. Det är  naturligtvis ofta trevligt att vara förvaltningschef, men också en prövning.  Ja ofta en prövning och utmaning nästan dagligen.  Ofta vaknade jag med ångest på  morgonen.   

 Ragnar: Varför blev du socionom och socialarbetare?

Göran: Jag är född, brukar jag säga, i arbetarrörelsen och i det socialdemokratiska partiet. Pappa var konsumföreståndare och den gemenskap som präglade den tidens kooperativa rörelse har jag tagit med mig i hela mitt liv. Pappa hade Per Albins porträtt på väggen ovanför  sitt skrivbord och jag tror att jag  insöp  folkhemsvisionen med modersmjölken. Anledningen till att jag blev socionom var nog mitt samhällsintresse och att jag var besjälad av förändra samhället till ett mer rättvist och klasslöst samhälle. Mina favoritämnen i gymnasiet var samhällskunskap och historia och då var steget inte långt till socialhögskolan.  Jag fick pris i gymnasiet som bästa elev i historia och samhällskunskap på Olympiaskolan.  Läsningen inför ett specialarbete om alienation av Joachim Israels bok fick mig att bli intresserad av sociologi. Det  har hållet i sig, även om studierna i psykologi på  socialhögskolan fick mig att på  djupet bli intresserad av psykologi och djupa mänskliga möten.      

Ragnar: Det låter nästan som att du sökte dig till yrket av politiska skäl?

Göran: Allt är väl egentligen politik.  Det var nog mer ett samhällsintresse och ett engagemang, för att inte säga plikt att tjäna samhället och medborgarna. I detta har jag inte ändrat mig.

Ragnar: Vad menar du när  du talar om plikt.  Jag har aldrig hört någon tala om samhällsplikt när  det gällt att ta jobb i offentlig sektor. Du kan väl inte jämföra detta med värnplikt?

Göran: När man jobbar i offentlig sektor, i det här fallet i en kommun, tjänar man medborgarna och ska på olika sätt tillgodose dessas behov . Det är ju de som genom sin skatt betalar personalens löner. Jag tror aldrig man ska glömma att uppgiften är  att tjäna medborgarna. Detta blir särskilt viktigt när  man jobbar med socialt arbete i synnerhet när  man är  satt att utöva och verkställa myndighetsbeslut. Jag tänker ofta att när man har uppgiften att ”rota” i det mest känsliga i människors liv; äktenskaps och familjeproblem, vanvård och problem med barn och ungdomar,  missbruk och psykiska problem då är  det en förbannad plikt att vara medkännande och lyhörd för människor. Inte flat och missriktat snäll, men rak och ärlig.  Om människor känner att vi raka, ärliga, medkännande och hjälpsamma, då  kan vi vinna förtroende och tillsammans med människor hjälpa dem till en positiv förändring av sina liv. Men kränker och sårar vi människor är det snubblande nära att vi som socialarbetare gör mer skada än nytta.

Ragnar: Du talar mycket om socialt arbete vad menar du med det?

 Göran:Jag brukar luta mig åt den här definitionen jag en hittade hos WHO och översatte till svenska:

Det professionella sociala arbetet vill medverka till social förändring,
problemlösning i mänskliga relationer och  möjliggöra människors frigörelse och välbefinnande.
Det sociala arbetet vill nyttiggöra teorier om mänskligt beteende och sociala system.
Och intervenerar där människor samspelar i sin livsmiljö.
Principer för mänskliga rättigheter och social rättvisa är fundamentala för socialt arbete.

 Socialtjänstlagens grundläggande principer:  Helhetssyn, frivillighet, kontinuitet,  flexibilitet, normalisering och närhet tycker jag väl ringar in vad som är  viktigt i det sociala arbetet .Det handlar för mig tydligt om ett socialt ställningstagande för de underprivilegierade människorna i samhället och en kamp för  att utjämna levnadsvillkoren och bistå de människor ,  i synnerhet barnen som befinner sig i riskzonen för att få allvarliga sociala problem som fattigdom, arbetslöshet,  hemlöshet,  missbruksproblem, psykiska problem med mera.

Ragnar: Hur står det till idag med det sociala arbetet?

Göran: Jag menar att vi lever i ett tidevarv där helhetssyn har ersatts med individualism. Sociala problem ses inte som uttryck för problem i samhället utan det är individer som har tillkortakommanden. Jag tycker mig se att det som vi tänkt som ett rättvist samhälle alltmer löses upp och eller blir en tummelplats för marknadens aktörer, bara ett skyltfönster,  utan det innehåll det en gång hade eller skulle kunna ha.  Människor blir allt mera hänvisade till att klara sig själv i många avseenden. Detta är naturligtvis ett resultat av den politiskavärdering som styr just nu. Tyvärr har inte oppositionen gjort så stort motstånd mot denna utveckling som inleddes redan när de styrde på 80-talet. Klyfterna mellan de rika och de fattiga växer och det tror jag på  sikt skapar stora ännu större sociala problem än vi har nu.

Ragnar: Vilket har varit roligast under din tid?

Göran: Roligast var nog den tiden då jag jobbade med klienter och den tid jag jobbade på  vuxenbasen på guldsmedsgatan. Det är från klienterna jag fått mest bekräftelse och äkta känslor. Ett antal klienter brukar fortfarande höra av sig och jag pratar ofta med gamla klienter på stan. Igår var jag ute på  ett boende i södra delen av stan och talade med  en man som nu är  nu snart 80 år  och som jag var socialassistent för 1975. Trots ett långt liv med missbruk har han det ganska bra nu för tiden. 

Ragnar: Om du skall se tillbaka på din karriär vad tycker du att du gjort bra och tycker att du kan känna dig stolt för?

Göran: Jag känner mig stolt för en hel del jag gjorde som socialarbetare i arbetet med klienter. Att människor som jag jobbade med för 30 år sedan fortfarande ringer mig eller haffar mig på  gatan tolkar jag som lyckades skapa en förtroendefull kontakt.

Som chef känner jag mig stolt av att vi byggde upp vuxenbasen på guldsmedsgatan. Vi blev ett bra gäng där som jobbade nära våra klienter. Under tiden jag var chef för vuxenomsorgen är  jag stolt att vi byggde upp en rad verksamheter och satte igång en massa projekt. Exempel på detta är  Livtaget ett behandlingsprogram för missbrukare,  Maskrosen för kvinnliga missbrukare, Resursteamet för psykiskt sjuka missbrukare,  Krubban ett boende för samma målgrupp och ett boendestöd med träningslägenheter. Som socialchef gav jag stöd till startandet av bostadförstprojekt och jag medverkade i en rad tvärsektoriella projekt mellan de olika kommunala förvaltningarna som Ideastore, ett projekt ur biblioteksplanen,  närområdesutvecklare och frivilligcentralen. Jag vill dock särskilt nämna projektet PART som var ett nytt sätt att samverka med skolan, men som till stor del likviderades även om det finns kvar till en del. 

Under året 2002 var jag chef för utförarorganisationen på LSS. Vi hade enorma problem bland annat att bemanningen på  chefssidan var för låg och många var sjukskrivna.  Jag är stolt över att vi lyckades vända utvecklingen uppåt och särskilt stolt är  jag över en rad rekryteringar vi gjorde genom att flytta personal från Individ och familjeomsorgsmiljön till LSS. Flera av dessa är  alltjämt kvar och trivs med detta.

Ragnar: Vad är du inte så nöjd med under din karriär?  

 Göran: Jag blev ju ganska tidigt chef. Det var inte så att jag aktivt sökte detta jobb utan med något undantag blev jag hela tiden ombedd att ta olika uppdrag.  Jag var inte trött på  att jobba med klienter utan tyckte mycket om detta och var nog bäst på detta. Men jag valde att bli chef för att jag kalkylerade att det var bäst att jag tog detta eftersom man inte visste vem som annars skulle bli chef. Att vara chef är  ju att bestämma lite villkoren. Men jag tror frånsett min kunskap och att  jag tror mig ha förmåga till strategisk överblick över samhälle och socialpolitik, har jag varit  bra på att kombinera klienternas livssituation med en samhällsanalys. Men jag är  ju en ganska mild och i vissa avseenden tillbakadragen person, ganska känslig och vek och inte alls så okänslig och kraftfull som man ibland, i synnerhet som socialchef hade behövt vara.

Därför är  jag inte stolt över, även om budgeten alltid hölls och en massa bra verksamheter och projekt verkade under min tid, hade jag inte  styrka och kraft att ta itu med de problem som fanns i ledningen  och delvis i kulturen på  socialförvaltningen. Jag är orolig för att vi inom socialtjänsten  är alltför präglad av en myndighetskultur, där människor kommer i kläm när  trängda socialarbetare , ibland med liten erfarenhet inte lyckas etablera en förtroendefull relation med sina klienter. Det finns en slutenhetens kultur inom det som benämns som individ och familjeomsorgen. Det bekymrar mig att bara 10 procent av barnavårdsärendena är ansökningar och resten anmälningar. Jag är också inte bekväm med att socialförvaltningen sitter i stort kontorshus. Det tror jag skapar onödig distans i en del fall. Det finns säkert en hel del andra saker jag inte har anledning att vara stolt över under min tid som socialchef. Jag tappade mycket av min energi efter hand när  jag inte fick med mig min ledningsgrupp i det som jag tyckte var rätt.

Ragnar: Du har under alla år samarbetat med många politiker. Hur har det varit?

Göran: Jag har under alla år känt stor lojalitet med politikerna. Dom är ju valda av medborgarna och det demokratiska systemet bygger på att tjänstemän verkställer de politiska besluten. Jobbar man inom individ och familjeomsorgen där  många beslut fattas av den sociala nämnden  eller av ordföranden så har man lärt sig att samarbeta mycket väl med politikerna.  Jag känner mycket stor tacksamhet mot många av våra politiker för  ett så gott samarbete.

Ragnar: Nu bestämde du dig för att sluta som socialchef.  Hur gick detta till?

Göran: När  Palle Lundberg blev stadsdirektör införde han en mycket strukturerad modell för utvecklingssamtal. Jag tog upp med honom om hur tungt jag tyckte det var att vara socialchef.  Samtidigt försökte jag intressera honom för att socialtjänsten och skolan skulle behöva  ha en forsknings och utvecklingsenhet. Stadsdirektören frågar mig då om jag inte skulle vilja jobba med Forskning och utveckling. Jag svarade att det skulle jag visst kunna tänka mig. Så kom vi sedermera överens om att  jag skulle sluta som socialchef och få ett  uppdrag av stadsdirektören att utreda om staden skulle kunna inrätta en FoU-enhet. Så började jag med denna utredning den 1 februari 2013.

 Ragnar: Du verkar brinna för detta med forskning och utveckling. Hur kommer det sig?

Göran: För  mig handlar det alltid om våra klienter och brukare skall ha bästa möjliga  hjälp eller vård eller behandling eller vad det handlar om . Jag upplever att inom socialtjänsten arbetar vi inte alltid kunskapsbaserat.  Verksamheter sätts igång utan att man vet att det finns evidens för att det är  ett bara sätt att arbeta och många verksamheter blir inte utvärderade. Detta är  därför  en stor utmaning att få vår verksamhet att blir mer grundad på  forskning och kunskap.  

Ragnar: Kan du berätta hur det har varit att arbeta med  utredningen om forskning och utveckling?

Göran: Fantastiskt roligt. Det roligaste jag gjort under min karriär. Jag har läst in vad jag kommit över när det gäller FoU och intervjuat och samtalat med ett trettiotal referenter inom stadens förvaltningar och universitetsvärlden. En FoU-enhet tror jag är  viktig för att utveckla verksamheten  till froma för våra brukare. Mitt uppdrag avslutades den 31 oktober med att jag la fram ett förslag till organisation, mål och uppdrag mm.  Framöver kommer jag att arbeta hemifrån med olika arbetsuppgifter.

Ragnar och Göran återkommer framöver med mer samtal om livet i socialtjänsten,  samhället, om intressant litteratur och många tankar som inte är tänkta och absolut inte formulerade än.