Berusad på böcker del 8

Här  följer ett nytt avsnitt i min serie om litteratur som berört och berusat mig
 

Den svenska proletärromanen  

Efter hand upptäckte jag  arbetarlitteraturen i Sverige. Som helt ung fascinerades jag av Fridells ”döds mans hand” och särskilt Lars Ahlins  ”Tåbb med manifest” . Det är unga och stolta arbetare som reser sig mot överheten  och inte låter sig nedtryckas och bryter sin egen väg. Nu har jag läst Harry Martinssons ” Kap farväl och Resor utan mål”. Dessa  hans första böcker har en så underbart ungdomlig friskhet och känns inte alls omoderna. Böckerna  handlar om Martinssons tidiga år när han som sjöman luffade över hela världen - mest på lata latituder i Karibien och Sydamerika. Han är en nomad som färdas och ser  världen, men utan att stanna så länge på samma ställe att det blir tråkigt.

Lite  senare läste jag  Gårdfaribehandlaren av Ivar Lo-Johansson. Den handlar också om en som luffar runt landet och inte stannar länge på samma ställe. Men den handlar också om fattigbefolkningens villkor i vår land på 20-talet och en ung mans svåra vedermödor för att bli författare.

Jan Fridegårds tidiga roman Lars Hård har stora likheter med  Ivar Los bok och är ett skakande dokument från Statarnas och de egendomslösas värld under nödåren på 20 och 30-talen. Lars Hård är statarpojken som gör en fabriksflicka med barn och eftersom han inte har något arbete kan han inte betala underhåll och åker in på arbetshem. Väl där slår han i protest mot översitteri ned  en väktare och hamnar på Långholmen. Lars Hård utstrålar ett ursinne mot ett samhälle som inte ger de egendomslösa någon plats utan fastmer gör allt för att kontrollera och hålla underklassen på plats med hjälp av fängelser, arbetshem, statarsystem och AK-arbeten.
Senare kommer jag att återvända till mer aktuella böcker som till exempel Yrden av Kristian Lundberg. Den boken berörde verkligen.

 På spaning

Den yttersta kontrasten till den svenska arbetarromanen måste väl vara Marcel Prousts monumentalverk På spaning efter den tid som flytt. Med sina 14 band är den väl en av de längsta romaner världen skådat. Jag blev nyfiken på denna omtalade klassiker och köpte den första boken. Det eleganta och spänstiga språket imponerar. Det finns inte många författare som så fulländat behärskar berättandets konst så som Proust. Boken är ett oändligt flöde av skildringar av det unkna och instängda borgerliga livet, fyllt av regler och konventioner. Detta blir ofta rätt tråkigt men ibland glimtar det till i nyckelhändelser som  man aldrig glömmer. Klassiskt är t.ex. Prousts berättelse om när han av sin mor bjuds på  te och Madeleninkakakor och då grips av en underlig känsla där en massa minnen från barndomen förknippade med smaken kommer för honom. På så vis kan Proust på ett suggestivt sätt rulla upp sin berättelse.

 

Vad beror personalmissnöje inom socialtjänstens individ och familjeomsorg på?

Vi har sett att socialarbetarna protesterar på många håll i Sverige. Medarbetarundersökningar ibland annat  i Åstorp och Helsingborg har visat på  mycket dåliga resultat när det gäller  förtroende för sin ledning.  I Klippan som jag nu är verksam i är personalen mycket kritiska till sin ledningen i kommunen.

Socialchefposterna i många kommuner är  mer eller mindre katapulktaburetter och det har under den tid jag varit socialchef  byttas ut otroligt många chefer.  Har vi  väldigt dåliga chefer i dagens socialtjänst eller vad beror missnöjet på.

Det är klart att kvaliteten på chefer varierar och det finns bra chefer och det finns dåliga. Det finns  lokala despoter förvisso. Möjligen är många chefer för mycket inriktade på  sin individuella karriär och inte så ideologiskt förankrade i socialpolitisk idétradition som tidigare. Men detta tror jag inte är huvudorsaken till problemen.  Huvudorsaken finns nog i det omgivande samhället med de problem och situationer som socialarbetarna möter, där  de ofta känner sig maktlösa när det gäller att göra livet  drägligt för många människor i utsatta situationer. Denna frustration över att tvingas verka i en  fattigvård som fortfarande i stor utsträckning har ett manuskript av förmyndarmässighet, måste ta vägen någonstans. Den kan enligt min erfarenhet kanaliseras mot klienterna, mot arbetskamraterna eller mot ledningen. Minst dåligt är att den riktas mot chefer och ledning.  

Vi socialarbetarare är idag en ganska tyst kår inte som på  60-70-tal då kampviljan och hoppet om en samhällsförändring för de människor vi arbetar med var mycket större. Det finns ett gift som nuvarande politiska strömningar har inympat i människor att satsa på sig själv och sin karriär och att samarbete mellan människor uppfattas som socialism och något som måste bekämpas. Även om vi ekonomiskt totalt sett har fått det över lag mycket bättre, även om klyfterna och skillnaderna mellan människor har växt, så har vi socialt sett ett mycket sämre samhälle i Sverige idag än för 30 år sedan. 

   

Är Sverige ett neutralt land?

Sedan Sverige gick med i Eu är det tveksamt om Sverige är ett neutralt land. Formellt är vi dock det än så länge. Vi är inte formellt med i någon militärallians, även om vi friskt samövar med NATO, vilket skett helt nyligen.

Händelserna i Ukraina ställer Sveriges hållning på sin spets. Det är svårt att veta vad som egentligen hänt i spelet om makten i och om Ukraina. I den kris som uppstått efter flera presidenters vanstyre av landet har ett maktvakuum uppstått och en kamp om makten och marknaden i Ukraina pågår mellan Ryssland och Väst. I denna maktkamp har vår utrikesminister intagit en ledande position. Jag tycker att det är viktigt att reagera på de fräcka manövrer som Rysslands reaktionära regim under Putin står för och med emfas hävda Ukrainas rätt till suveränitet. Men jag tror inte USA och EU i första hand är intresserade av detta. Det är nog de ekonomiska fördelarna med att få tillgång till marknaden i Ukraina som driver EU och Sveriges utrikesminister.

 Jag tycker att Sverige ska stå utanför denna tvekamp om rovet. Att vår utriksminister haft hög svansföring och ofta provocerat Ryssland är inte bra för Sveriges neutralitet och kan äventyra vår säkerhet. I synnerhet som Sverige i stort sätt har lagt ned sitt försvar för territoriet och övergått till att satsa på insatsstyrker i andra länder, vilket gör oss beroende de facto av NATO.  Detta tror jag har varit den nuvarande regeringens sätt att smygvägen få in oss i den västliga militäralliansen. Så svaret på frågan i rubriken: Är Sverige ett neutralt land? Måste bli Nej! Detta ökar risken - tror jag - att vi kan dras in i krig!!

 

Berusad på böcker del 7

 

 

Här följer en ny berättelse om några böcker som berusat mig eller i vart fall lämnat ett avtryck. Det är  inte precis nya böcker, men det är  böcker i mitt  liv som betytt något

 

En reseskildring längs sidenvägen

Jan Myrdal denne principfaste vänsterman har skrivit en reseskildring i Sven Hedins spår längs sidenvägen. Sidenvägen var den forna karavanvägen till Kina och Myrdal följer den från Höga Pamir genom de kinesiska provinserna Sinkiang och kansu. Boken är en fantastisk beskrivning av landskapet och människorna i de otillgängliga trakterna av det inre av Asien. Myrdal har mod att uppskatta  den i politiskt hänseende helt motsatte Sven Hedin för hans stora insatser att ha upptäckt och beskrivit geografin och kulturen i de än idag svårframkomliga trakterna.

 

60-talets framtidsoptimism

De flesta förknippar väl i dag 1968 med de vänsterradikala upproren. För mig är detta en förenkling. Tidevarvet präglades av en framtidsoptimism som omfattade långt fler människor än de vänsterradikala. Under den här tiden levde vi i Kennedyeran. Det fanns en optimism om att världen skulle lösa de svåra problemen i U-länderna, de svartas problem i USA och många andra orättvisor. En bok som med gödande intensitet och vrede berättar om de orättvisor Amerikas svarta har fått utså är Richard Whrigts bok Black boy.

1960-talet var idealens och idéernas tidevarv - inte handlingens och resultatens. Det här året läste jag Schlesiengers bok ”De 1000 dagarna som handlade om president Kennedys tid i Vita huset. Jag greps av hans ledarskap och därför var det också en otrolig tragedi att uppleva att även hans broder, Robert Kennedy mördades detta år, bara några månader efter att Martin Luther King fallit för en mördares kulor. Överallt spelade man detta år ”What a Wounderfull Wold” av  med Louis Armstrong. Det kändes som ett hån. Det är frågan om vi får tillbaka den framtidsoptimism som John F Kennedy stod för under de tidiga åren på 1960-talet.