Berusad på böcker del 8

Här  följer ett nytt avsnitt i min serie om litteratur som berört och berusat mig
 

Den svenska proletärromanen  

Efter hand upptäckte jag  arbetarlitteraturen i Sverige. Som helt ung fascinerades jag av Fridells ”döds mans hand” och särskilt Lars Ahlins  ”Tåbb med manifest” . Det är unga och stolta arbetare som reser sig mot överheten  och inte låter sig nedtryckas och bryter sin egen väg. Nu har jag läst Harry Martinssons ” Kap farväl och Resor utan mål”. Dessa  hans första böcker har en så underbart ungdomlig friskhet och känns inte alls omoderna. Böckerna  handlar om Martinssons tidiga år när han som sjöman luffade över hela världen - mest på lata latituder i Karibien och Sydamerika. Han är en nomad som färdas och ser  världen, men utan att stanna så länge på samma ställe att det blir tråkigt.

Lite  senare läste jag  Gårdfaribehandlaren av Ivar Lo-Johansson. Den handlar också om en som luffar runt landet och inte stannar länge på samma ställe. Men den handlar också om fattigbefolkningens villkor i vår land på 20-talet och en ung mans svåra vedermödor för att bli författare.

Jan Fridegårds tidiga roman Lars Hård har stora likheter med  Ivar Los bok och är ett skakande dokument från Statarnas och de egendomslösas värld under nödåren på 20 och 30-talen. Lars Hård är statarpojken som gör en fabriksflicka med barn och eftersom han inte har något arbete kan han inte betala underhåll och åker in på arbetshem. Väl där slår han i protest mot översitteri ned  en väktare och hamnar på Långholmen. Lars Hård utstrålar ett ursinne mot ett samhälle som inte ger de egendomslösa någon plats utan fastmer gör allt för att kontrollera och hålla underklassen på plats med hjälp av fängelser, arbetshem, statarsystem och AK-arbeten.
Senare kommer jag att återvända till mer aktuella böcker som till exempel Yrden av Kristian Lundberg. Den boken berörde verkligen.

 På spaning

Den yttersta kontrasten till den svenska arbetarromanen måste väl vara Marcel Prousts monumentalverk På spaning efter den tid som flytt. Med sina 14 band är den väl en av de längsta romaner världen skådat. Jag blev nyfiken på denna omtalade klassiker och köpte den första boken. Det eleganta och spänstiga språket imponerar. Det finns inte många författare som så fulländat behärskar berättandets konst så som Proust. Boken är ett oändligt flöde av skildringar av det unkna och instängda borgerliga livet, fyllt av regler och konventioner. Detta blir ofta rätt tråkigt men ibland glimtar det till i nyckelhändelser som  man aldrig glömmer. Klassiskt är t.ex. Prousts berättelse om när han av sin mor bjuds på  te och Madeleninkakakor och då grips av en underlig känsla där en massa minnen från barndomen förknippade med smaken kommer för honom. På så vis kan Proust på ett suggestivt sätt rulla upp sin berättelse.