Tankar kring orsaker till krisen i samhällets indivivd och familjeomsorg

Krissignalerna om den sociala barnavården i landets kommuner har den senaste tiden duggat tät. Särskilt händelsen i Karlskrona där ett ensamkommande flyktigbarn avled har gett kraftigt eko i samhällsdebatten. Men det är inte bara detta exempel. Flen uppmärksammades i TV och här lokalt har HD rapporterat en besvärlig situation i Helsingborg och i Klippan där jag nu är socialchef är socialarbetarna pressade med mer och komplexa arbetsuppgifter. Jag tror att denna kris ser likartad ut i de flesta av landets kommuner. Så frågan infinner sig vad beror den på. Jag försöker utnyttja min erfarenhet från nära 40 år i socialtjänstens individ och familjeomsorg för att ge ett svar på denna fråga. Svaret tror jag är att det är ett komplext orsakssammanhang med flera olika orsaker.

 

·        Förändringar i samhället och socialtjänstens omvärld mot mer och mer komplexa problem hos socialtjänstens familjer, såsom ökad fattigdom, utsatta flyktigfamiljer, psykisk ohälsa och missbruk och ökad segregation och större klasskillnader i samhället.
·        Ökade krav på  välfärdssystemet i hela samhället.
·        Ökade krav från lagstiftare och tillsynsmyndigheter på utredningar, dokumentation och utökning av arbetsområdena.
·        Med ökade krav har kommunerna svårare att upprätthålla kompetens, i synnerhet i små kommuner.
·        Svårigheter att rekrytera kvalificerade socialarbetare, i synnerhet utredare och chefer. Facket uppmärksammar lönen som en faktor och det är  det säkert också. Men man kan inte jobba med socialt arbete bara för lönen. Det  ideella engagemanget är  en nödvändig faktor. I det allt mer individualistiska samhället har detta nog blivit en svagare faktor för socialarbetarna?
·        IFO har fortfarande stämpel av att vara fattigvård och bara 10 % av inkommande ärenden som barn vad gäller Helsingborg är frivilliga ansökningar. Resten är anmälningar. Det finns alltså dåligt förtroende hos medborgarna för socialtjänsten på det här området.  Det är betydligt bättre vad gäller missbruksvård och socialpsykiatri.
·        Lokalt kan det vara dåligt ledarskap eftersom det är svårt att rekrytera tillräckligt kvalificerade chefer för den samhälleliga barnavården.
                                                                                                            

Jag nämner här inte brister på resurser, vilket kan vara fallet i många kommuner. Men det är ingen huvudorsak. Det handlar nog betydligt mer om att socialtjänsten inte kan erbjuda sin personal tillräckliga möjligheter att på frivillig väg skapa ett socialt arbete som bygger på goda möten med dialog, delaktighet och förtroende. Självklart ligger det i sakens natur att samhället ibland måste gripa till barns skydd och utnyttja sin myndighetsutövning för detta. Men detta är ju undantag och genom att klyfterna mellan människor i utsatta situationer och de av oss som fungerar socialt är så stora uppstår brister på tillit. Det är därför  allt sedan socialtjänstlagens tillkomst en bjudande uppgift att bygga upp ett ökat förtroende genom att skapa en samhällsanda och föra en politik som gynnar de mest utsatta grupperna i samhället.   

Ibland blir jag pessimistisk om möjligheterna att skapa detta förtroende. Kanske skulle man i högre utsträckning förlita sig på det civila samhället och frivilligarbete för att erbjuda hjälp till människor.

Om gesellschaft och gemeinschaft

Detta är  en reflektion om   samhället och dess organisationer. Den är  ett tankebyggde och allt är  inte helt färdigtänkt och någon skulle kanske utbrista att det är  fantasifullt. Måhända behöver mycket konkretiseras och är för  abstrakt, men  min förhoppning är  att det kan kanske föda några nya tankar om hur vi skall ha vårt samhälle.

Jag tog del av ett föredrag av som CA Johansson höll på en hembygdsfest i Yxnanäs, Tingsryds kommun i Småland 1955, som ger en intressant inblick i människors levnadsförhållanden under slutet av 1700-talet och första hälften av 1800-talet i den smålänska bygden. Svält och brist på utsäde, farsoter som smittkopper och kolera, rovdjursangrepp, stölder och tjuveri krävde att man i sockengemenskapen var beroende av samverkan.  Man höll sig med fattighus, men ibland löste man fattigvården genom att socknen tillhandahöll ett torp mot att socknen när den fattige dog skulle huset tillfalla socknen. Rädslan för rovdjur under första hälften av 1800-talet var uttalad och socknen hade regler för att alla måste delta i jakt och hålla med fångstpinnar och nät. De fattiga levnadsbetingelserna i Småland krävde en intensiv samverkan i socknen. Jag skall strax återkomma till att detta delvis har levt kvar i dessa bygder.  Detta fick mig att tänka på Johan Asplunds bok om gesellschaft och gemeinschaft.   

Johan Asplund har skrivit en tänkvärd essä om gesellschaft och gemeinschaft som är ett klassiskt begreppspar i sociologin med sitt ursprung hos Ferdinand Tönnies i slutet av 1800-talet. Tyvärr kan dessa tyska begrepp inte direkt översättas till svenska men en inte helt täckande översättning skulle bli samhälle/samfund och gemenskap.

Gesellschaft är som jag uppfattar det av människan medvetet konstruerade sociala sammanslutningar som bygger på medvetna överenskommelser mellan berörda människor ofta med en uttalad målsättning och ett syfte.
Gemeinschaft är spontant uppkomna sociala bindningar mellan människor som bygger på värdegemenskap och känslor av samhörighet.
Dessa typer av mänskliga sammanslutningar är vi alla delaktiga i men de existerar sällan i renodlad form. Den arbetsplats vi finns på är både gemeinschaft och gesellschaft, d.v.s. en formell målinriktad sammanslutning men också en plats för arbetsgemskap och andra band mellan medarbetarna. Alltså gemeinschaft och gesellschaft samexisterar i de allra flesta sociala sammanslutningar.
De två stora sociala experimenten av gesellschafttyp under den industriella epok vi lever under är kapitalismen och kommunismen. Både dessa samhällsystem har visat sig problematiska. Det kommunistiska systemet är det mest extrema gesellschaftexperimentet där till sist alla sociala relationer mellan människor avhumaniseras och uppgår i en stor samhällsapparat där systemet tar över kommandot. Det är därför egentligen fel att se Sovjetunionen under Stalin som en enmansdiktatur, det ska nog mer förstås som en partiapparat där alla misstänkt bevakade varandra. Den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD hade också avlysningsutrustning i Stalins privata bostad. Även om Stalin var en makthavare så var han livrädd för att partiapparaten också skulle tugga i sig honom. En sådan samhällsordning som nästan utplånar gemenskapsband mellan människor, människor angav sina män, fruar och barn, måste för eller senare gå mot Ragnarök, vilket också Sovjetunionen gjorde.

I det kommunistiska systemet styrde apparten och allt byggde på medvetna beslut och konstruktioner. Under de tidiga åren av sovjetsamhället byggdes upp system där människor organiserades i en form av kollektivbostäder, där gränserna för familjen suddades ut. ( Läs gärna Orlando Figes bok De som viskade, som ger en mycket intressant inblick i detta politiska system som sovjetsamhället var)

Det kapitalistiska samhällsexperimentet bygger på att marknadsapparaten, en nog tvingande struktur där överlevnaden hänger på att vara lönsam.     
Den kapitalistiska marknadsekonomin styr utvecklingen och egentligen utan hänsyn till mänskliga behov och bindningar. Under hela 1800-talet och fram till den stora 30-talskrisen under vårt århundrade, ledde de fria marknadskrafternas spel till förödande ekonomiska kriser och kollapser. Med Keynes skapades ett system som byggde på en statlig styrning och tyglig av de fria marknadskrafterna som huvudsakligen var påkallad av sociala skäl för att mildra social nöd, arbetslöshet och upprätthålla köpkraften. Hade inte staten agerat under kriser, nu senast i den stora finanskrisen 2008 hade ekonomin kollapsat på ett sådant sätt som Marx visade i sina ekonomiska studier.

Samhälleliga organisationer som bara bygger på en teoretisk föreställning om hur samhället bör omgestalta sig blir ofta problematiska, de får ofta en formell funktion och en informell. Modern organisationsforskning har visat att organisationer aldrig fungerar som deras syfte och mål säger att den ska fungera.

Ett exempel på sådana konstruerade sociala organisationer är när man i Sverige vill att ideella organisationer ska ta över mer av social omsorg. I Sverige är vi sedan kung Gösta vana vid att staten tar hand om allt och folk sitter ofta och väntar på order och besked om vad de ska göra. Utvecklingen har gått mot att privata företag istället på skattemedel har fått en ny marknad, vilket förstås varit syftet för makthavarna.  
I Italien finns en annan kultur. Där har man alltid haft en svag statsmakt, på Sicilien ingen alls, utan den gemeinschaftliknande maffian fyllt tomrummet. Människor måste också ta i tu med saken själv. Statens tomrum har också fyllts av katolska kyrkan, andra ideella organisationer och t.ex. kooperativa företag. Dessa organisationer är mer av gemeinshafttyp d.v.s. de bygger på starka sociala bindningar mellan människor, vilket gör dem väldigt starka. Maffian som kan ses som avart av denna kultur är egentligen en oerhört stark organisation som bygger på de personliga banden människor mellan, s.k. Blodsband.

Den här typen av kulturella förhållanden måste man ta hänsyn till när man ska förändra samhället. Min reflektion är att man i framtiden måste ta tillvara de erfarenheter som man kan dra av utvecklingen både under kapitalism och under olika former av statskonstruktioner som kommunism och skapa en syntes mellan gesellschaft och gemeinschaft. Vad menar jag med då?

Det svenska sockensystemet i det gamla bondesamhället byggde på den livsnödvändiga samverkan för allas överlevnad, särskilt i fattiga bygder som i Småland. Ett gemeinschaft utan tvivel av självägande bönder, där människor var utlämnade till sig själva och inte kunde påräkna någon egentlig hjälp av staten.

I en del bygder lever faktiskt kvar något av denna sockenanda. Ett exempel är Långasjö i Emmaboda kommun.  Två exempel på detta är att man med gemensamma krafter och resurser restaurerade den igenväxta Långasjön och byggde ett ridhus som kommunen ville placera i en annan del av kommunen.

Här tar man gemensamt tag i sina egna angelägenheter utan att be kommunen om hjälp. Detta skulle varit otänkbart i staden, där människor dels inte tar sådana initiativ och dels inte tillåts. Saken har alltså två sidor och det finns säkert också fler skäl till skillnader mellan landet och staden. Några öar av något som liknar bygemenskap finns också i staden i en del bostadsområden och bostadsrättsföreningar. Även om befolkningsrörligheten är större i staden skulle man kunna förena den styrka som de stora samhällena har med den lokala bygemenskapen.

Hemligheten i att komma tillrätta med sociala skillnader och motsättningar, segregation, utanförskap, kriminalitet vore att skapa sociala skyddsnät i form av lokala gemenskaper.  Ofta har försök gjorts med att bryta ned kommunal organisation till lokalsamhället. Jag känner inte till någon utvärdring som gjorts av detta. Sannolikt är detta bättre än centraliserade konstruktioner, men jag känner inte till några klara belägg. Vad jag tror, och detta är en hypotes som det återstår att bevisa, är att sådana strukturer, möjligen behöver stöd och uppbackning, men att det i stor utsträckning måste bygga på strukturer i det civila samhället i form sammanslutningar underifrån i frivilliga organisationer och folkrörelser.  Idén med att förena gesellschaft med gemeinschaft för att få ut fördelarna i båda dessa sociala konstruktioner skulle vara att skapa samfälligheter mellan det som är kommun med civilsamhället.

Detta skulle också vara lösningen på problemet med entreprenörer i vård och skola som skor sig på  det allmänna,  genom att en entreprenör ”bakas in” i organisationen som en självständig men underordnad enhet med särskilda avtal om villkoren.

Allt detta bygger på  en föreställning att vi lever i ett verkligt demokratiskt samhälle, att folket kan på ett avgörande sätt påverka samhällsbesluten. I den kommunala svären, finns denna formella möjlighet. Men inte i den ekonomiska världen. Där råder ingen demokrati,  utan ett fåtalsvälde sedan länge. Innan den ekonomiska makten är underställd folket blir demokratin inte riktigt på riktigt.

 

.   

 

Till minnet av Santos -en fantastisk hund

 

 

I dag var det tvunget att vår riesenschnauzer Santos fick sluta sitt liv efter 10 år och 10 månader. Han hade en stor böld på halsen som sprack upp och det sprutade ut vätska.  Han opererades för två år sedan för cancer i tassen men har fått två mycket fina år sedan dess, och vi med honom. Han var en busig och skarp hund med mycket vakt i sig. Men i förhållande till sin familj var han otroligt hjärtlig och alltid nära oss.  Var vi än befann oss i huset var han sällan mer än en meter bort.  Jag har gått många mil tillsammans med honom. Senast nu i torsdags den 3 juli gick jag först en tur i fredriksdalsskogen, sedan gick Mona en tur runt Husensjö och på eftermiddagen gick vi en lång runda i skogen vid Sofiero. Han drog och var ivrig som bara den som vanligt och vi hade en så fin utflykt. Dagen efter var han trött och vi upptäckte att det han en längre tid haft vid halsen växt och han var svullen.

Nu är Mona och jag och hela familjen i djup sorg. Det är andra gången vi mister vår älskade hund.  2003 dog vår första hund Fasco även han en Riesen.  Riesenschnauzern är en svårfostrad hundras men så fantastisk att leva med. Den beskrivs som en brukshund med sällskapstalanger. Det stämmer verkligen.

 

Socialt arbete och ledarskap i socialtjänsten förutsätter en grundläggande förståelse för att dialog är en förutsättning för delaktighet och tillit

 

För en liten stund skall jag återigen återvända till mina synpunkter på ledarskap. Nu är jag socialchef i Klippan med uppgift att vara en övergångslösning i väntan på  att den ordinarie chefen kommer på plats.  Jag har arbetat med att samla förvaltningens ledare, framförallt avdelningscheferna, i ett arbete att ta fram en åtgärdsplan för de problem som identifierats i förvaltningen.  Detta arbete har fungerat enligt min uppfattning mycket bra och cheferna har mycket lojalt samarbetat med mig.  Nu kommer jag utifrån och har ingen egen position att försvara, utan uppfattas som att jag bara är där för att hjälpa till att lösa problemen, inledningsvis ett budgetunderskott på 20 miljoner. Senaste prognosen pekar på ett underskott på  3,5miljoner.Vi är på god väg att lösa problemen.  Nu är största prövosten att rekrytera några nyckelchefer.

 För mig har en modell, som bygger på triangeln förståelse, dialog och delaktighet - - som när detta fungerar - skapar tillit, varit vägledande på min syn på ledarskap.

Modellen som har sitt ursprung hos Axel Targama och vidarutvecklat av Marin Sandö,  tar sin utgångspunkt i begreppet förståelse. Förståelse kan bara skapas hos individen själv och inte bibringas utifrån.

Man måste själv jobba på sin förståelse. Förståelse gäller i socialtjänstens värld naturligtvis förståelse för sitt uppdrag och  en djupare förståelse av det sociala arbetet, det här fallet för hur man skall jobba med ledarskap. Förståelse skapas i samspel med andra genom dialog. Dialog är ett sätt att jämlikt  och på ett öppet sätt på  samma nivå kommunicera och i ett samtal utbyta tankar. En dialog har inget givet slut utan bygger på framförallt att lyssna och ta in samtalspartnerns synpunkter.  I bästa fall tar man intryck av varandra.    

Fungerar dialogen uppstår förhoppningsvis en känsla av delaktighet.  Men är ledaren dålig på att föra en dialog och mest upptagen av att som chef styra, bestämma och kontrollera uppstår inte känslor av delatighet och tillit.  Detta är naturligtvis lättare att säga än att skapa.  Det måste börja med att chefen förstår själv. Förstår själv vad en dialog är, är en mogen människa som förstår och förmår att prestigelöst och öppet möta sin personal i en dialog.  Chefer är i allmänhet verbalt skickliga att säga vad man vill göra. Vad man sedan faktiskt gör och framförallt hur man gör detta är en annan sak. Det är nog inte vad man gör utan hur man gör det som skapar förtroende – eller brist på förtroende!      

Socialtjänsten är en så viktig verksamhet som på det mest känsliga sätt berör brukare, klienter och medborgare.  Tyvärr är risken stor att vi gör mer skada än nytta om vi inte lyckas skapa goda möten med våra klienter. Socialtjänsten måste ibland använda sin myndighetsutövning för att skydda barn. Men även om en del barn inte kan växa upp hos föräldrar som brister i föräldraförmåga kan man enligt min erfarenhet skapa goda möten. Det är inte lätt men möjligt. Det är detta som är en god kompetens i socialt arbete. Detta är för mig det goda sociala arbetet och man kan på samma sätt skapa det goda ledarskapet.