Tankar kring orsaker till krisen i samhällets indivivd och familjeomsorg

Krissignalerna om den sociala barnavården i landets kommuner har den senaste tiden duggat tät. Särskilt händelsen i Karlskrona där ett ensamkommande flyktigbarn avled har gett kraftigt eko i samhällsdebatten. Men det är inte bara detta exempel. Flen uppmärksammades i TV och här lokalt har HD rapporterat en besvärlig situation i Helsingborg och i Klippan där jag nu är socialchef är socialarbetarna pressade med mer och komplexa arbetsuppgifter. Jag tror att denna kris ser likartad ut i de flesta av landets kommuner. Så frågan infinner sig vad beror den på. Jag försöker utnyttja min erfarenhet från nära 40 år i socialtjänstens individ och familjeomsorg för att ge ett svar på denna fråga. Svaret tror jag är att det är ett komplext orsakssammanhang med flera olika orsaker.

 

·        Förändringar i samhället och socialtjänstens omvärld mot mer och mer komplexa problem hos socialtjänstens familjer, såsom ökad fattigdom, utsatta flyktigfamiljer, psykisk ohälsa och missbruk och ökad segregation och större klasskillnader i samhället.
·        Ökade krav på  välfärdssystemet i hela samhället.
·        Ökade krav från lagstiftare och tillsynsmyndigheter på utredningar, dokumentation och utökning av arbetsområdena.
·        Med ökade krav har kommunerna svårare att upprätthålla kompetens, i synnerhet i små kommuner.
·        Svårigheter att rekrytera kvalificerade socialarbetare, i synnerhet utredare och chefer. Facket uppmärksammar lönen som en faktor och det är  det säkert också. Men man kan inte jobba med socialt arbete bara för lönen. Det  ideella engagemanget är  en nödvändig faktor. I det allt mer individualistiska samhället har detta nog blivit en svagare faktor för socialarbetarna?
·        IFO har fortfarande stämpel av att vara fattigvård och bara 10 % av inkommande ärenden som barn vad gäller Helsingborg är frivilliga ansökningar. Resten är anmälningar. Det finns alltså dåligt förtroende hos medborgarna för socialtjänsten på det här området.  Det är betydligt bättre vad gäller missbruksvård och socialpsykiatri.
·        Lokalt kan det vara dåligt ledarskap eftersom det är svårt att rekrytera tillräckligt kvalificerade chefer för den samhälleliga barnavården.
                                                                                                            

Jag nämner här inte brister på resurser, vilket kan vara fallet i många kommuner. Men det är ingen huvudorsak. Det handlar nog betydligt mer om att socialtjänsten inte kan erbjuda sin personal tillräckliga möjligheter att på frivillig väg skapa ett socialt arbete som bygger på goda möten med dialog, delaktighet och förtroende. Självklart ligger det i sakens natur att samhället ibland måste gripa till barns skydd och utnyttja sin myndighetsutövning för detta. Men detta är ju undantag och genom att klyfterna mellan människor i utsatta situationer och de av oss som fungerar socialt är så stora uppstår brister på tillit. Det är därför  allt sedan socialtjänstlagens tillkomst en bjudande uppgift att bygga upp ett ökat förtroende genom att skapa en samhällsanda och föra en politik som gynnar de mest utsatta grupperna i samhället.   

Ibland blir jag pessimistisk om möjligheterna att skapa detta förtroende. Kanske skulle man i högre utsträckning förlita sig på det civila samhället och frivilligarbete för att erbjuda hjälp till människor.