En undersökning om tre människors väg till nykterhet

Sokrates

Närbilder av en utvecklingsprocess i Sokrates anda

Slutsatser av tre samtal med klienter som haft kontakt med Vuxenomsorgen i Helsingborg

Det här är en uppsats eller skulle man kunna kalla den en essä som en redovisning av en mindre undersökning av några nyktra klienter inom vuxenomsorgen under den tid jag var verksamhetschef för missbruksvården i Helsingborg. Det var meningen att den skulle varit ett kapitel i en bok som skulle sammanställas av den norske pedagogikprofessorn Tom Tiller från Tromsö. Det var en stor grupp i Helsingborg från i stort sätt alla förvaltningar i Helsingborg som deltog. Tyvärr blev arbetet aldrig färdigt och den här undersökningen har aldrig publicerats. Den är inte särskilt märkvärdig och bygger bara på tre djupintervjuer.  Men är man intresserad av behandling av missbrukare eller behandling överhuvudtaget kan den ha visst intresse. En slutsats jag drar är att man kan bli nykter på olika sätt och med olika grader av mognad. Jag drar slutsatsen att de som genomgått behandling har en högre grad av mognad och därmed större möjligheter att bibehålla sin nykterhet, till skillnad från den som blivit nykter på egen hand.

Till att börja med

Allt sedan filosofen Sokrates tömde giftbägaren år 399 före Kristus, efter att ha blivit dömd till döden för att ha lett Atens ungdom på villovägar, har han varit en legendomspunnen gestalt i historien. Inte en nedtecknad rad lämnade han efter sig. Vi får förlita oss på den bild som hans lärjunge Platon har lämnat efter sig i sina dialoger.

Sokrates arbetade på ett alldeles speciellt sätt. Han vistades på gator och torg och ville inte undervisa, utan han samtalade med människor. Ofta låtsades han inget veta. Under samtalets gång fick han ofta den andre att se svagheterna i sin egen tankegång. Sokrates mor lär ha varit barnmorska och han jämförde sin egen verksamhet med en barnmorskas förlossningskonst. Det är inte barnmorskan som föder barnet. Hon ska bara finnas till hands och hjälpa till. På samma sätt ansåg Sokrates att det var hans uppgift att hjälpa människor att föda fram den rätta insikten. Insikten kan bara komma inifrån och kan inte tvingas fram av andra. Sokrates uppfattning var att bara den rätta insikten som kommer inifrån är verklig insikt.

  

Kärnan i socialt arbete - men också i undervisning - är mötet mellan människor. Fungerar mötet så skapas förutsättningar för en utveckling. Och vad är medlet för att mötet skall fungera? För oss människor är samtalet avgörande för hur vår kontakt och relation fungerar med andra människor. Samtalet är det grundläggande elementet i all människobehandling, särskilt i socialt behandlingsarbete, även om det finns även ickeverbala behandlingsmetoder. Det är nog ingen tvekan att Sokrates haft en avgörande inverkan på olika psykoterapimetoder. Psykoanalysen bygger på att den som går i analys själv kommer till insikt. Om terapeuten överhuvud taget säger något är det oftast i form av frågor. Även om det som i Sokrates fall inte direkt handlar om att ställa någon mot väggen, så är i alla fall metoden märkligt lik sig.

Syftet med projektet

Under ett antal år fram till valet 1998 pågick ett forskningsprojekt i Helsingborgs stad under handledning av den norske pedagogikprofessorn Tom Tiller. Avsikten var att ett antal medarbetare som valts ut på grund av intresse för utvärdering och forskning skulle genomföra var sitt projekt som sedan skulle ha sammanställts till en gemensam bok. Om det någonsin blir något av den här boken så har den i varje fall kommit att skjutas på framtiden. Mitt bidrag till det gemensamma projektet valde jag att kalla Sokrates.

Målet med Sokratesprojektet var att inplantera självutvärdering av det sociala arbetet som ett naturligt inslag i det dagliga arbetet samt att se hur visionen för Helsingborgs stad stämmer med erfarenheter från det sociala arbetet med klienter. Visionen var politiskt förankrad och försvann i ett svart hål efter valet och det är idag överspelat att göra en jämförelse.

 Personalen som arbetar med klienter med sociala problem såsom missbruk, psykisk störning eller annan social svikt vet ofta inte om de gör rätt eller vad det är som leder till framgång i arbetet. Socialarbetare har ofta en tyst eller intuitiv kunskap som man inte kan uttrycka i ord. Utvärdering kan vara ett sätt att lyfta fram detta i ljuset.

Det var också viktigt att förankra tanken om en lärande organisation och öka kunskaperna om forskning och kunskapsproduktion i verksamheten. Ett annat syfte var också att för utanförstående levandegöra den verklighet som socialarbetarna möter i sitt dagliga arbete. Hur vet de beslutsfattande politikerna och deras väljare, vi alla samhällsmedborgare hur kommunens verksamhet fungerar? På vilket underlag går man till val? I vårt mediabrusande samhälle är det alltför ofta medier vilka verkar på marknadens villkor som ställer agendan och får ett problemformuleringsprivilegium. Hastiga nedslag i en mångtydig verklighet på ett ålderdomshem eller ett sjukhus får enorm genomslagskraft och får beslutsfattare, chefer och organisationer på fall. Här har offentlig sektor en viktig uppgift att förmedla nyanserade bilder grundade på ett bra utvärderingsarbete. Projektet har egentligen inget slut utan kan ses som om att man inplanterar en förnyelsebar energikälla i organisationen. Ny kunskap bidrar till att utveckla och inspirera socialarbetarna till att orka fortsätta i sitt yrke och utveckla arbetet till fromma både för klienten, beslutsfattare, medborgarna och sig själva.

Eftersom det är viktigt att den personal som har de s.k. kundmötena, d.v.s. möter de klienter som kommer i kontakt med socialtjänsten, är bärare och aktiva i att utvärdera och reflektera över sitt dagliga arbete, har ett antal temamöten hållits. Personalen har burit fram de frågor som sedan kommit till användning i intervjuundersökningen och i en enkätundersökning. Dessa frågor är oerhört viktiga när det gäller att lyfta fram de teman som det är viktigt att belysa och reflektera över i socialt arbete.

Du som läser det här kommer säkert att reflektera över att den här artikeln inte innebär att vi når upp till det syfte vi ställt upp. Man ska därför se den här artikeln som frusen bild av en process som fortsätter vidare där syftet uppnås i framtiden. 

För att i någon mån ta tillvara det arbete som lagts ner har jag valt att arbeta vidare med Sokrates tillsammans med socialarbetarna i Vuxenomsorgen i Helsingborg.

En vetenskapsteoretisk ansats

Vad du ej klart kan säga, vet du ej;

Med tanken ordet föds på mannens läppar;

det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

Detta klassiska Tegnércitat har i vårt land bildat ett borgligt bildningsideal med klar positivis

tisk  prägel. Det man inte kan säga finns alltså inte. Erving Goffman uttrycker sig så här

”Wovon man nicht sprechen kann, daruber muss man schweigen”

 Kunskap som du inte tydligt kan uttrycka finns inte. Fast den sista raden om det dunkla i

 Tegnérs dikt har förstås en poäng, även om man inte alltid behöver se det dunkla,

 mångtydiga och oklara som fel; det kan faktiskt vara så att verkligheten inte framstår som i

Tegnérs dikt som tydligt ljus eller mörker utan som ett mångtydigt töcken vilket kan tokas oli

ka, särskilt när det gäller mänskligt beteende.

Mina forskningsteoretiska utgångspunkter kan sammanföras under två skilda begrepp:

 Triangulering och korsordets svarta rutor (Les casier noir.)

Med triangulering menar jag forskningsmetoder som tar som utgångspunkt i att ett objekt för

 studier blir bäst beskrivet om det görs med olika metoder och infallsvinklar, där den

 sammanställda bilden av de olika delbilderna blir mer fullständig. Här kan hänvisas till

 Rose-Marie Eliasson. (Forskningsetik och perspektivval 1987) Ta t.ex. detta att betrakta en

 Kon från olika synvinklar. Konen uppträder på mycket olika sätt beroende på ur vilken vinkel

den betraktas. För att skaffa sig kunskap om t.ex. missbrukarvård bör man komma

 verkligheten närmast om saken belyses från skilda utgångspunkter eller med olika metoder.

Les casier noir, eller vad döljer sig bakom korsordets svarta rutor, är ett begrepp hämtat

 från den franske filosofen Michel Foucault och hans tankar kring Diskursens ordning.

 Diskurs är lite förenklat det som finns mellan tanke och ord, som förmedlar eller utestänger

tankar och bilder. De svarta rutorna i korsordet är Foucaults bild för det som förtigs, utestängs

eller censureras därför att det är tabu - som Foucault uttrycker det utestängningssystem. Han

 urskiljer tre olika utestängningssystem som drabbar diskursen: det förbjudna ordet,

avskiljandet och viljan till sanning

Det blir särskilt viktigt att vara vaken för de svarta rutorna när man skall utvärdera sitt eget

 arbete. Här har etnologin något att tillföra samhällsvetenskapen genom att en kulturunder

sökning måste inbegripa forskarens syn på sig själv. I mötet med andra människor måste

motöverföringen beaktas, dvs att betrakta sig själv och utvärdera vilka känslor och motiv som

Styr mig. (Ehn-Klein Från erfarenhet till text)

Det är mänskligt att inte se sina egna svagheter eller svarta rutor. Men ofta finns utestängnings-

mekanismerna förankrade i sociala sammanhang och rör inte bara en enskild individ. I en utvärd

eringsprocess måste man således inte bara titta på effekter av mina insatser på klienten utan också

 Se på sig själv som objekt. De tre samtal med klienter som presenteras i den här artikeln är bara

Ett exempel på tillvägagångssätt i utvärdering och verksamhetsutveckling. Min poäng är att man

använder olika metoder och tillvägagångssätt parallellt för att på så sätt få en helare verklighetsbe

skrivning.   

                   

Frågor om socialt arbete

Utgångspunkten för all forskning, vetenskap eller utvärdering borde rimligen vara att man

 undrar över någonting som man skulle vilja ha mer kunskap om, dvs. formulerar frågor.

Som ett led i självutvärderingen fick socialarbetarna inom Vuxenomsorgen på Servicenämnd

 Centrum i uppgift att formulera frågor om vad de ville veta om sitt eget arbete, då de vid ett

 Par tillfällen var samlade för temamöte om behovsbedömning och utvärdering. Dessa frågor

Kan sedan användas för att söka ny kunskap. En fråga får sin belysning i någon form av undersökning. Det som framkommer vid undersökningen blir föremål för reflektion och analys som i sin tur leder till handling eller ny praksis som i sin tur bildar underlag för nya frågor. Processen fortsätter i all oändlighet.

Några frågor lyfte personalen fram som särskilt viktiga att ställa:

·      Är klienterna nöjda med det vi gör med dom?

·      Är klienterna informerade om vilka olika hjälpmöjligheter som finns?

·      Har vi och klienten samma mål

De frågor som personalen arbetat fram har bildat underlag för mitt arbete med att ta fram

frågorna i de klientsamtal som följer nedan samt till en klientenkät som också genomförts.

Det som präglat arbetet inom Vuxenomsorgen i hög grad var ett kvalitetssäkringsprojekt un

der 1996-97 med ett företag som heter Advaisors: Viktiga begrepp i den här modellen är

kundmötet, behovsbedömning. Dokumentation i rutinhandbok som innehåller policy, mål,

organisation, ansvar, rutiner och resurser samt utvärdering utifrån frågan hur vet vi att det vi

 Gör fungerar?

 Det finns en rad möjliga metoder att använda i utvärdering av socialt arbete. Man kan redovisa

 nyckeltal från en verksamhet där tyngdpunkten blir på statistiska och kvantitativa data. In

stitutet för kunskapsmätning IKM, som är ett organ inom statens institutionsstyrelse har tagit

fram ett utvärderingsinstrument för missbrukarvård som kallas för DOK som är upplagt på

en mätning före kontakt, en på insatta behandlingsåtgärder och en mätning av hur situationen

Är efter avslutad kontakt. Andra metoder är bilder och anekdoter av socialt arbete som

 Används i utvärderingssyfte. Socialt arbete dokumenteras i journaler och personakter. Denna

Dokumentation kan anpassas så att den kan användas för utvärdering. Andra metoder som på

Senare tid uppmärksammats är kollegiegranskning och focusgrupper. Ytterligare ett sätt

är dagboksmetoden och självobservationsmetoden. Den metod som jag emellertid fastnade för

i den studien är den kvalitativa intervjun.

Tre kvalitativa intervjuer

Eftersom jag tycker det är viktigt att lyfta fram klienternas verklighet, inte sällan fördold för

 en bredare allmänhet, valde jag att utgå från det empiriska materialet i tre intervjuer.

 De tre intervjupersonerna valdes ut, inte för att de är särskilt representativa, utan för att de

 bedömdes ha god förmåga att förmedla intryck och reflektera över sitt möte och sin kontakt

 med Socialtjänsten. Det var också viktigt att de var positiva till att samarbeta med mig och

hjälpa mig medsyftet att göra vårt arbete med missbrukare bättre. 

De jag valde ut kan vi kalla Johan, Lasse och Carina Intervjuerna togs upp på band. Det

 visade sig att alla tre var ytterst meddelsamma och visade prov på en utomordentlig förmåga

 till reflektion kring sitt möte med Socialtjänsten. Det som var tänkt som intervjuer blev mer

 till samtal. Både jag och de tre klienterna gav oss ut på upptäckarfärd i ämnet. Jag hade som ut-

gångspunkt att strikt bara ställa frågor, undvika påståenden och ledande frågor. Ganska snart vi

sade det sig att det var naturligt att ställa följdfrågor, delvis styrt av en nyfikenhet som väcktes

 hos mig under själva intervjun Detta innebär att jag visserligen ställt samma grundfråga till alla

tre men att följdfrågorna har blivit olika, allt eftersom samtalen med Johan, Lasse och Carina

Utvecklade sig. I vissa avseenden är det därför svårt att göra en jämförelse mellan de tre

intervjuerna.

Jag började med intervjun med Johan, en nykter alkoholist. Jag träffade Johan två gånger

 Under sammanlagt tre timmar. Anledningen till att jag träffade honom två gånger var att

min bandspelare strejkade vid första mötet och en del av hans svar inte kom med på bandet.

 Trots denna malör ställde han villigt och hjälpsamt upp.

Intervjun med Carina blev bara ungefär bara ca en timme lång eftersom hon inte var lika mång

ordig som Johan. Lasse som är en drogfri narkoman blev intervjuperson nummer tre. Även

han var ytterst hjälpsam.

Intervjuerna skrevs ut ord för ord och texten redigerades något för att passa in i ett skrivet språk. 

Intervjupersonerna tillsändes den utskrivna intervjun för synpunkter. Alla intervjuades separat

men jag valde att presentera alla de tre klienternas svar samlat utifrån mina frågor. Det skapas där

för en illusion att det rör sig om ett samtal i grupp. Jag tyckte inte detta gjorde något och lät det

 vara så.

Presentation av tre klienter

För att förstå redovisningen av intervjuerna är det nödvändigt att berätta lite mer om dessa tre personer.

Den första intervjun gjorde jag med en man som vi kan kalla Johan. Johan håller på och avslutar en längre tids kontakt med Vuxenbasen. Johan är 47 år och har ett alkoholmissbruk bakom sig. Han har tidigare varit bostadslös och bott på natthärbärge.

Några förklaringar är kanske på sin plats. Vuxenbasen är en del av individ och familjeomsorgen på Servicenämnd Centrum. Stenbocken är ett stödboende med dagcentral för vuxna missbrukare. Beroendesjukvården är en mottagning för människor med missbruksproblem knuten till psykiatrin. Johan talar mycket om att han nekats socialhjälp till telefonabonnemang. För helhetens skull bör påpekas att Johan har en telefonskuld som först måste regleras innan han kan få ett abonnemang.

Den andra intervjun gjorde jag med Carina, f.d. narkoman och 35 år gammal. Carina har missbrukat sedan tonåren och varit föremål för många olika behandlingsformer. Hon har tre barn som är omhändertagna på grund av att hon missbrukade narkotika och var gravt kriminell.

Det hör till bilden att jag för tretton år sedan var hennes socialsekreterare och medverkade då till att hon placerades med barn och man på ett behandlingshem som hon i dag dömer ut. Hon uttrycker ingen genans när hon talar med mig om detta. Hon är rak och rättfram och ger ett mycket moget intryck.

Lasse slutligen är en fd heroinist i 31 år som genomgått behandling på narkomanvårdsbasen och sedermera på behandlingshemmet Provita i Malmö. Han är sambo.

Jag valde att presentera de tre intervjuerna i åtta olika kategorier och teman med några reflexioner efter varje kategori.

Kategori 1 Anledningen till kontakt med socialtjänsten

Göran: Hur uppfattar du anledningen till att du har kontakt med socialtjänsten ?

Johan: Jag tog själv kontakten. Anledningen var att jag ville förändra mitt boende.

Carina: Det är en svår fråga. Det har i och för sig varit många anledningar till att jag har haft kontakt. Det har ju varit min situation överhuvudtaget, så som jag levt. Jag har dels inte kunnat försörja mig själv. Anledningen till att jag sökte upp socialen var i ekonomiskt syfte. Jag sökte inte hjälp för min situation för jag tyckte inte jag behövde detta. Då tyckte jag att jag hade läget under kontroll och att jag levde som jag ville leva. Jag ville plocka så mycket pengar jag kunde. Det var också mycket en färghållning eftersom jag höll på med brott och inte hade något arbete och inte någon inkomst och det såg bättre ut om man gick på socialen och fick en inkomst där en gång i månaden, än att inte göra något alls.

Göran: Det var en anmälan då den gången?

Carina: Ja Så blev jag skickad iväg på utredning på Ryagården. Så det var där det började med socialen. Sedan var det alltså socialbidraget och så den där färghållningen

Lasse: Först sökte jag till narkomanvårdsbasen för att där få övervakare istället för ”skyddet” en gång i veckan. Jag fick där två kontaktpersoner som blev mina övervakare. Sedan följdes detta upp med ytterligare en kontakt när jag tog kontakt för behandling. Jag behövde hjälp i och med att jag inte ekonomiskt själv kunde betala någon behandling.

Göran: Har du fått/ får hjälp med de/det problem du har/hade?

Johan: Ja successivt.

Carina: Ja, pengarna fick jag. Det har ju varit så tvetydigt. Många gånger har jag inte behövt de där pengarna. Då har jag haft annat. Sedan

var ett totalt kaos. Dels ekonomiskt hade jag inte rett ut det själv att söka behandling. Det andra gånger har jag verkligen behövt dom. Det har inte varit så att jag haft gott om pengar alltid.  Det är föresten fel det jag sa tidigare. Det var inte jag som sökte från början. Jag blev omhändertagen enligt paragraf 29 b Barnavårdslagen en gång i tiden. Det var länge sedan.

Lasse: Mitt liv hade kanske kunnat sluta med en fängelsevistelse och en paragraf 34 men jag kände själv att jag var så pass långt nedgången att det var dags…

Göran: Nedgången i missbruk?

Lasse: Ja

Göran: Var detta en vändpunkt?

Lasse: Ja jag har ju haft mycket emot den här typen av behandling jag varit på. Jag har varit riktigt anti mot den. Jag har tyckt den var rena rama hjärntvätten. Men det vände rätt fort Jag satt på ett fängelsestraff 93 till 95 och ville ha en behandling redan då men inte Minesotamodelen utan ville ha behandling på familjehem. Men det blev blankt nej. Dom tyckte att det hjälper inte dig.

Reflexioner

Johan beskriver att han sökte socialtjänstens hjälp eftersom han var bostadslös. Han efterfrågade ingen behandling på Vuxenbasen utan tyckte att det räckte att han fick behandlingskontakt inom sjukvårdens beroendemottagning. Han efterfrågade ingen hjälp att förändra sitt liv utan ville endast ha konkret hjälp, d.v.s. boende och liknande hjälp. Det ingick inte i undersökningen att tala med hans socialsekreterare. Men då jag av en annan anledning träffade henne på hennes nya arbete, kunde jag inte låta bli att ställa en enda fråga till henne:

Upplevde du att du arbetade med att hjälpa honom att ändra sitt liv eller ge honom konkret hjälp? Hon svarade att hon upplevde att hon arbetade med att motivera honom till förändring av sitt liv. Det blir uppenbart att anledningen till Johans kontakt med socialtjänsten inte blir särskilt tydlig och att det funnits olika förväntningar hos honom och socialarbetaren.

 Carina är en kvinna som är befriande uppriktig och lämnar med fniss och småskratt en berättelse om hur hon duperade samhället genom att uppbära socialbidrag i själva verket dolde sitt verkliga liv som en kriminell narkoman. Hon sökte inte hjälp för sitt missbruk eller för att förändra sitt liv - tvärtom. men så småningom förändrades hennes inställning och gjorde henne förmögen att ta emot hjälp för de verkliga problemet, nämligen hennes narkotikamissbruk. Vägen dit var en process där livet och mötet med socialtjänsten samverkade med Carina.

Lasses kontakt med socialtjänsten började med att han valde att förlägga sin övervakning på narkomanvårdsbasen. Sedan uppfattar Lasse det som att han sökte ekonomisk hjälp till behandling. Det blev ett antal turer innan han fick behandlingen i en behandlingsform han egentligen inte önskade

Kategori 2 Vilken hjälp har man fått?

Göran: Vilken hjälp uppfattar du att du får/fått?

Johan: Jag var placerad på Stenbocken eftersom jag var bostadslös. Hade ingen möjlighet att ordna bostad på egen hand. Det fanns ingen snabb lösning utan det blev en nödlösning. Jag fick barn och att bo på Stenbocken var inte rätt då jag kämpade för något annat. Jag var p.g.a. skulder och arbetslöshet inte direkt attraktiv på den öppna bostadsmarknaden. Då tog jag kontakt med vuxenbasen och undrade om man inte kunde ordna någon annan form av boende. Sedan dröjde det inte så länge innan jag blev placerad i en träningslägenhet.

Sedan bodde jag 1½ år i träningslägenheten och det fungerade så bra att jag fick en bostadssocial lägenhet som jag nu bott i 1½ år. Den hjälp jag sökte fick jag också.

Göran: Är det något annat du fått?

Johan: Det är ju stöd i vissa svåra situationer där jag haft möjlighet att komma hit och prata om problemen. Som uppstod. Jag hade en tvist med min sons mamma där hon inte riktigt litade på mig och inte lät mig ha umgänge på egen hand. Då gick ärendet via vuxenbasen och jag fick en sk. kontaktman. Sedan kopplades familjerätten in och kontakten upphörde. Sedan har jag också fått hjälp med mina kontakter med försörjningsenheten och också fått hjälp. Att jag haft kontakt de sista 1½ året har mycket berott på att det står i kontraktet för bostadssociala bostäder att man måste ha kontakt. Eftersom jag idag inte har några missbruksproblem behöver jag ingen kontakt. 

Göran: Vilken hjälp uppfattar du att du får/fått?

Carina: Det har ju egentligen varit ekonomisk hjälp Behandlingshem kostar ju pengar. Jag harhaft positiva kontakter med min socialsekreterare. Jag har ju haft svårt att få lägenhet, där har dom hjälp mig. 

Lasse: Dels har jag fått ekonomisk hjälp till behandlingen och sedan samtalen tillsammans

 med B och G. Också mycket givande. Även om jag var påverkad under tiden. När

jag kom hit var Jag fortfarande anti mot den här behandlingen. Men de fick mig på andra

tankar. Så det var en mycket stor hjälp att komma rätt. Få rätt sorts behandling.

Göran: Är du nöjd med hjälpen du får/fått?

Johan: Ja till största delen nöjd med den hjälpen jag sökt. Inte nöjd med att inte ha fått socialbidrag till telefonabonnemang. Jag har inte råd med ett telefonabonnemang. Detta har ekonomisidan nekat mig.

Då har jag velat att socialsekreteraren på vuxenbasen skulle skriva ett intyg. Detta har vuxenbasens soc.sekr. inte velat befatta sig med. Detta stöd har jag inte fått. Man måste betänka att socialt arbete är ett serviceinriktat arbete där klientens behov och önskemål måste tas på allvar.

Lasse: Mycket nöjd.

Göran : Är det något du saknar?

Johan: Inte vad denna sektion kan göra. Eftersom det inte varit aktuellt med någon behandling på behandlingshem eller dylikt.

Det enda skulle vara ett papper där det intygas att jag skött mig för att ekonomi skulle kunna göra ett undantag och bevilja telefonabonnemang. Det är för en f.d. missbrukare väldigt svårt att komma tillbaks.

Det är lättare att lägga av med drogen än att etablera sig i samhället. Du har så mycket emot dig såsom skulder, arbetslöshet, dåligt självförtroende och många liknade bitar som gör att du inte konkurrerar på lika villkor. Då behöver man ett intyg på att man skött sig. Min kurva har pekat uppåt vilket särskilt min soc.sekr. Kan intyga. Jag har fortfarande skulder och bostad i andra hand. Det enda jag inte har är missbruket.

Carina: Det är svårt att säga. Jag kan inte säga något direkt som jag saknat.

Göran :Men hur har du uppfattat att ditt problem sett ut?

Carina: Då trodde jag att jag levde ett liv jag ville leva.

Göran: Du upplevde alltså inte att det var ett problem?

Carina: Nej. Det gjorde jag inte då.

Göran: Men det gjorde socialen?

Carina: Ja. Dom gjorde väl det. Och det kan jag se idag när jag tittar tillbaka att det var ett problem. Men det förstod jag inte då. Jag levde som jag ville leva.

Göran: Då försökte socialen hjälpa dig på olika sätt?   

Carina: När jag var med i projektet "förenade krafter"

 träffade jag en socialsekreterare som jag hade på distrikt C. Jag var då med i ett sysselsättningsprojekt.  De var mycket så att försöka få igång mig, men jag ville ju inte!

Göran: Var det så att du inte tyckte du hade något problem och ville inte ta emot hjälp?

Carina: Nej just det så var det.

Göran: Men om vi tänker på hur det har varit på senare tid

Carina: Ja då har jag fått hjälp på behandlingshem.

Göran : Vad var det som gjorde att du trots allt kom så här långt?

Johan: Dels var det något inom mig själv som sa att nu får det vara nog. Dels var att det min son som nu är drygt tre år föddes. Då tänkte jag att han skall inte växa upp och skämmas för sin far. Det var oerhört viktigt för mig. Jag känner att detta är en oerhört stor drivkraft att återfå det jag förlorat. Jag jagar arbete intensivt. Jag söker att få ett eget kontrakt på en bostad. Försöker få tillbaka sådant som andra ser som självklarheter i sitt sociala liv. Bara en sådan sak som att ha telefonabonnemang och vara kreditvärdig etc. Få tillbaka sitt körkort etc. Mycket sådant för att min son skallvara stolt för sin pappa.

Göran: Är du nöjd med hjälpen du får/fått?

Carina Ja det är jag.

Reflexioner:

Johan fick hjälp i form av boende och stöd och han är nöjd med hjälpen han fått.

Som jag sa tidigare ville hans socialsekretare ge hjälp för att än mer förändra hans liv. Det ville inte Johan och han fick som han ville. Men det blir betecknade för Johans situation, och det gäller också Carina, att dom har kommit över sitt stora problem - missbruket - men som framgår av samtalet längre fram alltjämt är arbetslösa, har dålig ekonomi och upplever sig stå utanför samhället.

Johan beskriver tydligt vad som fått honom nykter. Något hände inom honom och hans son skulle inte behöva skämmas för sin far. Hans stora drivkraft är att återfå det han förlorat.

Carina å sin sida fick pengar när hon efterfrågade detta och behandling när hon efterfrågade detta. Det försiggick dock en lång tids kamp mellan Carina och hennes socialsekretare där de inte var eniga om vilket problem hon hade och vilken hjälp hon skulle ha. Hon levde det liv hon ville leva.

I Carinas fall är det mycket tydligt att hon fick hjälp när hon ville ta emot hjälp och inte annars. Men hon har ställt upp på mycket för att ”hålla färgen”

Lasse upplever att han fick ekonomisk hjälp till behandling samt att han fick samtal med soci

alarbetarna något han var mycket nöjd med . "Dom fick mig på andra tankar". Han uppfattar

 det som att han fick hjälp att komma till rätt behandling. Jag får ett tydligt intryck att det

förekommit en dialog mellan Lasse och hans socialarbetare.

Kategori 3 Inflytande och information

Göran: Vilket inflytande har du / har haft på den hjälp / bistånd du får / fått?

Johan: Jag vet inte hur stort inflytande man har egentligen. Vet inte hur tungt mitt ord väger. Jag blev överraskad när jag erbjöds bostadssocial lägenhet och jag upplevde att jag inte hade något val.

Carina: Nu sista gången hade jag stort inflytande på varit jag skulle osv. Gången innan när jag åkte iväg på en P 34 då ville jag absolut inte till en sådan där 12 stegsbehandling. Jag visste vad jag behövde. Men då hade jag inget inflytande. Jag fick i stort sätt inte välja. Då sa dom att det är detta som gäller. Då fick jag ett val att få en lägenhet direkt. Men jag tog och åkte iväg på behandling, även om det inte funkade hela vägen ut.

Lasse: Jag har faktiskt kunna säga en hel del vad jag har tyckt och tänkt. Jag tycker jag har haft rätt bra Inflytande. I och med att jag kunnat säga vad jag tycker och tänker och B och G tagit emot

det på ett bra sätt Och dom har svarat vad de känner och tycker.

Göran: Har det varit en öppenhet?

Ja mycket

Göran: Du åkte iväg lite motvilligt den gången?.

Carina: Ja till det stället åkte jag iväg väldigt motvilligt. Men jag stannade kvar länge. Det blev positivt.

Göran: Var det bra att du blev lite pushad in i behandlingen?

Carina: Det var bra. Jag hade ju aldrig åkt dit annars. Jag visste ju inte var denna behandlingen innebar. Men man hade ju hört om hjärntvätt osv.   

Har du av socialarbetarna fått information om vilka olika hjälpmöjligheter som finns?

Johan: En har jag fått som jag kan säga: Samtalskontakt med en psykolog. Det är den enda konkreta möjligheten jag blivit erbjuden.

Carina: Nej det vet jag inte om jag har fått. När jag t.ex. suttit i fängelse har jag försökt plocka åt mig information genom att läsa olika saker. Jag har inte fått så mycket information härifrån, jag har fångat upp information på mina håll.

Lasse: Eftersom jag varit på motivationsavdelning på anstalt tidigare så har fått en hel del information tidigare. Men annars tycker jag att dom gett bra information. Och jag förstår idag både sociala och även anstalter att 12-stegsmodellen är något som fungerar. Att det är något att satsa på. Det förstår jag idag. Men det såg jag inte då för ett par år sedan.  Då jag kom hit i februari var jag fortfarande emot det. Men kom på andra tankar efter att ha pratat med Bengt och Gunilla. Kanske inte när vi satt ned. Men när jag kom hem och tänkte efter och fick smälta det lite så gången efter drog vi upp det igen och då var det jag som började prata om det.  Då började de nästa rygga tillbaka – har det vänt på detta viset? Jag tycke de gett bra information.

Göran : Har du efterfrågat information?

Johan: Inte när det gäller behandling eller andra stödkontakter. Utan det har gällt andra sociala stödkontakter t.ex. visavi ekonomisocialsekreterarna. Jag har inte tyckt att jag skulle utnyttja en resurs om det inte behövs. Det är viktigt att veta vilka krav och regler som gäller för att få olika former av hjälp.

Är det bra eller dåligt att det har varit på detta vis?

Carina: När det gäller tolvstegsbehandling så hade det varit bra om jag fått information om vad detta innebär tidigare. Jag hade ju bara en negativ bild av tolvstegsmodellen efter att ha sett andra människor misslyckas.

Reflexioner:

Johan uttrycker en osäkerhet om hur stort inflytande man har egentligen och han vet inte hur tungt hans ord väger. När han erbjöds en bostadssocial lägenhet upplevde han att han inte hade något val.

Carina blev mer eller mindre tvingad in i en behandling när hon satt i fängelse. Dock upptäckte hon att det var rätt behandling för henne. Hon hade inte fått tillräcklig information om vad denna behandling gick ut på. Information synes därför vara viktig förutsättning för inflytande.  

Lasse å sin sida tycker att han fick säga vad han tycke och han har haft inflytande. Han är också nöjd med informationen han fått av såväl kriminalvården som socialtjänsten.

Kategori 4 om man har haft samma mål

Göran: Har du och socialarbetarna samma mål ?

Johan: Hum. I det stora hela ja. Med vissa små undantag. När man börjar sköta sig, när missbruket är borta och man inte har några återfall etc, då tycker man att då klarar du dig själv, då behöver vi inte stötta dig. Då känner man att det är för tidigt. Då behöver man kunna känna under ganska lång tid att man kan få stöd och kontakt. Det har nästan känts som att nu är du självgående så nu får du klara dig själv. Jag blir då inte ett ärende som man prioriterar.

Carina: Ja nu på senare år det tycker jag det absolut.

Göran: Var det så även tidigare?

Carina: Nej. Det var det inte. Då ville dom omvända mig hela tiden och det ville inte jag. Jag förnekade. 

Göran: Johan har du berättat detta för socialarbetarna?

Johan: Ja då skyller dom på de begränsade resurserna. Soc.sekr. på vuxenbasen var med på besök hos ekonomisocialsekreterare. Denne hade då frågat om inte vuxenbasen kunna hjälpa till med telefonabonnemanget. Det fanns inga resurser.

Ibland är inte kostnaderna relevanta till resultatet. Vissa får behandling som inte ger resultat. Varför kan inte jag få hjälp som har kämpat utan att ha kostat behandlingskostnader? Varför kan inte jag få del av kakan? Varför skall man trilla dit innan man får del av pengarna? Varför skall de som sköter sig inte kunna få belöning? Det är svårt att söka arbete om man inte har en telefon. När man säger att man inte har telefon så tittar de konstigt på en. Jag har min son mycket så detta är ytterligare ett skäl till att jag skulle få en telefon.

Lasse: Ja det tycker jag! Vi var väl lite oense för dom ville väl att jag skulle gå i öppen vård

och då kände jag att det klarar jag inte av. Gå i behandling 9 till 4 måndag till fredag men

övriga tider kvällstider och helger. Hur skulle jag kunna hålla mig drogfri dom tiderna, eller

att undvika att sälja droger. Jag kände på mig att det klarar jag aldrig av. Är det fråga om

öppenvård då kan jag lika bra fortsätta i samma fortspår som jag gjort

Reflexioner

Johan upplever att han och socialsekreterarna haft samma mål men med vissa reservationer. Han upplever att han fick mindre stöd och blev inte så prioriterad när det började gå bra för honom. Han uttrycker bitterhet för att han inte får ett telefonabonnemang. Vissa får behandling som inte ger resultat och varför kan inte jag få hjälp som inte kostat behandlingskostnader tycker han.

Carina och socialtjänsten har tidigare verkligen inte haft samma mål. Dom ville omvända mig hela tiden säger hon och omvänd ville hon inte bli. I Carinas fall visade hon mycket lite av att hon inte samarbetade med socialtjänsten. Hon höll som hon tidigare sagt färgen. vilken betydelse socialtjänstens försök till påverkan är svårt att ha någon uppfattning om. Men hade man inte fortsatt med påverkan och behandlingsförsök hade hon knappast fått redskapen att ta itu med sitt liv. På senare tid har dock Carina och socialtjänsten arbetat mot samma mål vilket har som vi tidigare sett att göra med att Carina på senare år insett sitt problem och velat förändra sitt liv. 

Lasse anser att man haft samma mål men varit oense om vilken typ av hjälp han skulle ha. I mottsats till Johan och Carina verkar det varit tydligare och mer öppet i relationen mellan socialarbetarna och klienten.   

Kategori 5 Bemötande

Göran: Hur upplever du att du blir bemött?

Johan: Vi behöver inte gå in på person. På det hela taget har jag blivit bra bemött. Men där finns vissa undantag. Jag upplever att man har kollat mig. En av soc.sekr. påstod att jag luktade öl. Då hade jag precis varit hos beroendesjukvården. Det var så förolämpande. Jag kom snyggt och propert och då hade man ingen anledning att ifrågasätta mig. Jag har ju inte gått här för att få behandling mot missbruket utan jag har gått hit för att få stödkontakt. Den andra biten har jag haft på beroendemottagningen. Det hände inte bara en gång. Du ser lite trött ut antydde hon. Då känner man obehag. Hur ser jag ut. Är håret rätt. Ser jag påsig ut Har jag sovit dåligt? Man börjar känna sig påpassad. Det ska man inte vara när man har stödkontakt.

Göran: Hur borde dom hanterat detta, frågan kunde ju vara befogad?   

Johan: Då skall man inte undra utan fråga om man har haft problem. Istället för att spekulera. Ställa frågan om man druckit. Jag blev illa bemött av en tidigare socialsekreterare och så illa bemött har jag inte blivit av någon. Just detta att man börjat att granska och kolla en. Kör med raka kort. Har man druckit så blås här.

Vid ett tillfälle när min soc.sekr. var sjuk så mötte mig NN på Vuxenbasen Hon gick på med

 armar och ben som om jag kom och inkräktade på vuxenbasen. Nej hon är sjuk så du får gå igen sa hon Jag sa att jag inte fått meddelande om att hon var sjuk och jag har en tid. Det var som om man kom och störde. Men detta hör inte till vanligheterna. Man kan inte döma ut en verksamhet för att det finns en eller två som spolierar ett uppbyggnadsarbete. Tanken med att man går här är för att man skall få stöd och då ska man uppfatta det som stöd. En eller flera personer kan spoliera stödet så att man uppfattar det som negativt. Det handlar om personlig lämplighet. P.g.a. en person kan man döma ut en hel verksamhet. Men jag har inte gjort detta.

Göran: Inga klagomål?

Johan: Nej! Nej ingenting. Sedan är det en sak att sitta här idag och nu vara nykter och drog

fri. Hade du frågat mig i missbruket…

Göran: Vad hade du tyckt då?

Johan: Då hade man tycket är det detta tjatet igen. Tråkigt och trist. Måste jag nu träffa dem igen Då hade det varit på det viset.

Göran: Ser du annorlunda på det efteråt?

Johan: Oja!

Göran: Vad är viktigt i bemötandet?

Johan: Respekt! Respekt för individen. Ta personen som den är. Ställa rimliga krav. Ställer du upp så ställer vi upp. Raka rör. Respektera individen. De allra flesta är i underläge. Det är därför de kommer hit. Dom har hamnat snett. Kanske framförallt i missbruket. De människorna har en försvarsattityd gentemot det sociala och gentemot sjukvården. De ser ofta personalen på t.ex. avgiftningsenheten som plitar då de ofta har en kriminell bakgrund. Det finns ett slags motstånd. En slags fiendskap gentemot personalen. Det är väldigt svårt att hantera för klienten och för socialarbetaren. Det blir taggarna utåt från båda håll.

Göran: Skillnad på socialtjänsten och beroendesjukvården?

Johan: Jag har haft tur med min kontakt på beroende. Jag har alltid blivit korrekt behandlad på beroende. Jag har mött respekt där. När jag kom berusad blev jag korrekt avvisad. Inga frågor om varför. Meningslöst att prata om varför när man är mitt upp i missbruket. Den diskussionen kan man ta när man blivit nykter. Man har accepterat mig och haft en positiv syn på mig. Jag har blivit behandlad som en individ med respekt. Givetvis måste missbrukaren visa att man är beredd ställa upp. Om man inte visar god vilja kan man ställa frågan varför man kommer hit. Du vill ju inte göra någon förändring. Då behöver du inte komma.

Göran: Carina hur upplever du att du blir bemött?

Carina: Jag tycker att jag blivit bra bemött. Nu är jag inte den som bråkar med folk. Det har inte jag något för.

Göran: Finns det någon situation då du blivit respektlöst behandlad?

Carina: Nej det tycker jag inte.

Lasse hur upplever du att du blivit bemött?

Lasse: Jag har blivit mycket bra bemött. I stort sett med öppna armar.

Göran: Varför såg du annorlunda på saken när du var mitt uppe i missbruk?

Lasse: Det var för att jag ville ha hjälp. Mitt liv var ett helvete. Jag försökte ta till mig det som sades även i missbruket. Det är så att när man är mitt uppe i missbruket så är det mesta trist och tråkigt och man mår ju skit. Man tror att man mår bra med hjälp av droger men det är tvärtom. Du kan få hela världen men är inte nöjd ändå. Jag vet ju folk som blivit beviljade behandling men när de väl kommit till behandlingshemmet och varit lite halvkrassliga och kanske fått lite mediciner på behandlingshemmet men då börjat klaga på detta. Och så åker de hem efter 2-3 dagar och skyllt på att det var fel typ av behandling fast de kanske sökt just denna behandling.

Reflexioner

Johan upplever en splittrad bild av hur han blivit bemött av socialtjänsten. Han hade två socialsekreterare under en period där han tyckte mycket om den ena och mycket illa om den andre. Den som han upplevde negativt tyckte han förolämpade och kontrollerade honom.

Johan lyfter mycket tydligt fram att respekt för honom som individ är oerhört viktigt. Individen måste respekteras eftersom man ofta är i underläge. Men Johan är mycket försvarsinställd och ger intryck av att förlägga problem utanför sig själv. Detta gör inte Lasse och Carina och detta beror sannolikt på att de till skillnad mot Johan genomgått behandling och lärt sig att ta ansvar för sitt missbruk

Carina å sin sida tycker att hon alltid blivit korrekt bemött. Som vi senare ska se tycker hon nog att hon blivit alltför korrekt bemött med tanke på detta med behandling när hon inte ville och hennes manipulationer och färghållning.

Lasse är mycket nöjd med bemötandet och tycker han blivit mottagen med öppna armar, så här  efteråt. Mitt uppe i missbruket var han inte lika nöjd med att socialarbetarna "tjatade" på honom.

Kategori 6 Om man anpassar biståndet efter behoven

Göran: Anpassar socialtjänsten biståndet till behoven?

Johan: Jag vill svara både ja och nej på den frågan. I mitt fall anser jag inte att man gjorde det. Behoven är större än det bistånd jag får. Här handlar det om att reparera en massa saker i mitt liv. Att på ett nytt sätt skapa en plattform att stå på så jag känner att biståndet inte räcker till. Jag tror inte det beror på att det inte finns någon vilja. Det finns för stora begränsningar.

Och för små medel. Och man har inte rätten att göra det. Jag kan inte tänka mig att det skulle vara något personligt mot mig för att man nekar mig hjälp. Jag har ansökt om telefonabonnemang och fått ett skriftligt avslag på detta - trots att jag hade intyg från olika håll.

Lasse: Det tror jag dom försöker göra. Dom som tar heroin behöver nog en institution istället för öppenvård. Heroin är en så pass stark drog. Du är så pass besatt av den där drogen och du blir så pass sjuk när du går av den och är du då inte riktigt helt ren när du går ifrån avgiftning då tar det inte många timmar så är du tillbaka med drogen igen.

Carina: Nej det tror jag inte att den har gjort i mitt fall.

Göran: Vad skulle man gjort, har det hängt på dig själv eller...?

Carina: Det hänger på en själv där, det gör det. Det hänger framförallt på viljan.

Reflexioner:

Johan såväl som Carina svarar entydigt nej på frågan om biståndet anpassats till behoven. Johans analys handlar om att hans behov att skapa en ny plattform i livet är betydligt större än tillgängliga resurser.

För Carina handlar det mer om att hon tror att det mer hänger på personen själv än våra resurser att hjälpa människor och hon tillägger: ”Det hänger framförallt på viljan”.

Lasse svarar lite tveksamt på frågan om socialtjänsten anpassat biståndet efter behovet. Svaret återspeglar dialogen om vilken form av hjälp Lasse skulle få. Han tror inte att heroinister klarar öppen vård.

Kategori 7: En bra socialarbetare

Göran: Hur är en bra socialarbetare för dig?

Lasse: Oj oj oj. En bra socialarbetare är lätt att prata med, som lyssnar, som kan ge goda råd,

 lugn och Harmonisk. Det kan vara jobbigt med en socialsekreterare som är stressad.

Göran: Har träffat några sådana?

Lasse: Nere på socialkontoret, ekonomiavdelningen där. Sedan skall man ha en vilja till att hjälpa

 människor.

Johan: Ska inte ha förutfattade meningar. Han skall aldrig ha en bild av klienten när klienten kommer utan man ska pröva varje fall helt objektivt. Socialarbetaren kan inte börja med att hänga upp sig på hans sätt eller om han klär sig konstigt. Sen handlar det om den där respekten han alltid måste ha. Innan man beslutar måste man lyssna på behoven. Har man svårt att precisera sin krav och behov så måste man försöka lirka fram det innan man fattar något som helst beslut. Annars kan man besluta helt fel. Alltid arbeta i fullt samförstånd med klienten. Aldrig över huvudet eller bakom ryggen eller man får reda på ett beslut via posten. Man ska alltid vara delaktig i processen. Det är en bra socialarbetare som behandlar den mest stökige klienten med respekt. Sedan kan man tycka vad man vill men det är en professionell syn . Vad man personligen tycker ska inte påverka det hela.

Göran: Men om man tycker något som inte är fördelaktigt för klienten ska man ändå säga detta?

Johan: Ja det är en del av öppenheten. När man etablerat så pass mycket kontakt kanske inte första och andra gången utan när man träffats några gånger kan man börja diskutera om du är medveten om att ditt agerande och om ditt uppförande ligger dig i fatet. Att du kanske stöter bort många människor genom att vara som du är. Det tycker jag man ska våga vara öppen att säga.  Men kanske inte första eller andra gången.

Göran: Hur mycket konfrontation ska man tåla då?

Johan: Svårt att svara på. En bra socialarbetare måste ha ett hårt skal. Under stridens hetta kunna tåla mycket. Jag jämför med t.ex. en domare. Han måste kunna tåla att man skriker domare ut med dig. Men inte trakassera - i tjänsten ska man tåla det, men inte privat. Det är en kamp mellan hjälpen och den hjälpsökande, mellan socialarbetaren och klienten innan man kommit så långt att man samarbetar.

Jag vill ha hjälp medan socialarbetaren kanske vill minimera hjälpen eller förbilliga hjälpen, kanske hålla ned kostnaderna. Man kan inte komma in och säga att nu beviljas han ett halvår på behandlingshem utan då får man förhandla kring detta om det är ett realistiskt behov. Så man kan inte bara köpa klientens krav. Men man måste alltid komma dithän att man kan förhandla så klienten känner sig delaktig i beslutet. - även om det är ett negativt beslut. Hellre ett ärligt nej än ett falskt kanske eller ja. Så tidigt som möjligt ställa konkreta krav och föreslå lösningar så man känner att det har hänt någonting. väldigt tidigt. Man tar fatt i saken, så man känner att man betyder någonting. De som kommer hit känner ett väldigt underläge. Man ska gå därifrån och känna att dom bryr sig. Då känner man att den kontakten vill jag fortsätta med.

Att bli nykter är egentligen bara en plattform för att uppnå andra sociala mål. Det är för enkelt att bara tro att alla problem försvinner om man blir nykter.

Göran: Har socialarbetarna för höga eller för låga krav på dig?

Johan: När jag tog kontakt hade jag problem med periodiskt drickande.  Då kände jag att det egentligen inte ställdes så stora krav på mig. Det var ingen som sa att vi kan hjälpa dig bara du visar att du kan hålla dig nykter. Det ställdes inga speciella krav då. Men sedan när jag tagit fatt i min situation och kände att nu har jag brutit det här mönstret med ständiga återfall. Då helt plötsligt började kraven komma. Ju bättre man skötte sig desto tuffare var det att få igenom sina önskemål. Desto mer motad blev jag på många sätt. Ännu idag blir jag motad av försörjningssidan. Man hittar alla kryphål för att neka mig. Istället för att tänka sig ett samarbete med behandlingen. Vad har denna individ kämpat med de här åren? Han har kämpat med sin son. Han har kämpat med sitt boende, han kämpar med jobb, kämpar med dålig ekonomi. Skall vi inte försöka att stötta denne person lite grann, i hans strävan så han kan uppnå lite mer. Eftervården är eftersatt. Kraven bör anpassas efter individen.

Göran: Vilket föredrar du  - att träffa en socialarbetare eller ett team på två?

Johan: Jag tycker som regel om att prata en mot en därför man känner mer jämbördig. Är man i underläge redan innan, vilket många är, och konfronteras med två som hela tiden stöttar varandra gentemot klienten då är man i underläge ännu mer när man möter två. Är man däremot själv stabil så kan det vara en fördel att prata med två för då kan fler synpunkter komma fram. Om man mår dåligt och är osäker känns det nästan som att vara på sjukhus när ronden kommer om socialarbetarna är två. Då hade det känns bra om läkaren kommer själv och frågar hur det är. Personliga mötet viktigt.

Göran: Hur uppfattar du det att man har delat upp socialtjänsten i försörjning och behandling?

Johan: Det tycker jag är fel. Det känns som en felplanering. Jag tycker att de borde gå hand i hand. för att tillgodogöra sig en behandling måste man ha en viss försörjning.

Man ska inte behöva komma hit och bli behandlad på ett sätt och sedan gå ned till försörjningen och ha en assistent där som bara tittar på dina behov utifrån ekonomi utan man ska kunna gå hand i hand. Här har jag kommit i kläm. Härifrån har man inte backat upp mig gentemot försörjningen.

Göran: Har du någon fråga som du skulle vilja ställa till socialarbetarna rörande deras arbete?

Johan: Kan socialarbetarna skilja på sina personliga känslor och sin profession? När man anställer personal ska man vara lyhörd för den personliga lämpligheten..

Upplever du att du kan utföra ditt arbete utifrån det du är anställd för? Har du låsta händer eller känner dig hindrad att utföra det arbete du är anställd för? Många har hänvisat till bestämmelser och det är inget personligt när jag inte fått hjälp, mest från ekonomisidan. Jag kan inte godkänna detta för jag har överordnade som hindrar mig att göra detta. Hade jag själv fått bestämma så hade du givetvis fått hjälp. Då frågar man sig vilka dessa obestämbara överordnade är. Skyller sedan dessa överordnade på andra överordnade eller bestämmelser. En soc.sekr. på försörjningen lovade mig ett busskort mot kvitto men  när jag  kom nästa gång räknades detta in i normen så det blev inget extra till busskort . Då kände jag mig lurad. Gör man så?

Göran: Hur är en bra socialarbetare för dig Carina?

Carina: (Skratt). Jaaa.

Göran: Du har ju träffat många!

Carina: När man är missbrukare så är en bra socialarbetare en som ger mig så mycket pengar jag vill, en som man kan lura. Det är ju en medmänniska också. Man känner ju om personen i fråga bara har det som ett arbete eller om dom verkligen vill hjälpa. Engagemanget är viktigt menar jag. Viktigt med en viss livserfarenhet. Viktigt att vara en bra människokännare och ingen översittare. Det är viktigt hur människan är i sig. En bra socialsekreterare ska inte heller vara för mesig. Det ska vara klara besked. Även om det är negativa besked så är det bättre att veta vad som gäller. Alltså dom ska vara raka och inte gå bakom ryggen. Inte bara hålla med och mässa och sedan får man det i nacken. Av dom som jag har haft kontakt med är det väldigt få som vågar ta egna initiativ. Dom verkar rädda att ta egna beslut. Inte lika mycket på barn och ungdom utan mer på ekonomi och vuxenomsorgen. Man måste kolla med teamet och arbetsgruppen innan man kan ge besked. Man kan som klient tycka att har dom ingenting att säga till om.   

Göran: Har socialarbetarna för höga eller för låga krav på dig?

Carina: Nej verken eller. De har nog ställt de kraven som de borde. Det är nog jag själv som ställt de högsta kraven på mig själv.

Göran.: Vilket är viktigast de kraven som du ställer på dig själv eller de kraven som socialarbetarna ställer?

Carina: Egentligen är det viktigt att inte ställa för höga krav och lägga ribban lågt i början. Där har jag nog varit den som varit hårdast mot mig själv. Jag tycker inte mina socialsekreterare ställt för höga krav på mig.

Göran: Vilket föredrar du att träffa en socialarbetare eller ett team på två?

Carina: En tror jag egentligen.  Oftast har det varit ett team på två. Ibland har jag undrat varför det varit så. Förmodar att det varit för min skull. Jag har ju haft A länge sedan har hon haft olika kolleger så det har blivit hon som varit min huvudkontakt.

Göran: Har det stört att det varit någon annan med? 

Carina: Nej stört har det inte gjort.

Göran: Har du någon fråga som du skulle vilja ställa till socialarbetarna rörande deras arbete?

Carina: Sedan den dag jag själv ville ta emot hjälp kan jag inte tycka att det finns något direkt jag undrat över. Innan dess har det varit mycket som varit helt tokigt. Lägga ned så mycket resurser på en människa som inte ens vill. Det var vansinne. Jag vågar inte tänka på hur mycket man lagt ut på mig.  Varför satsade man så mycket på mig när jag uppenbarligen inte ville ha hjälp? En del av svaret ligger i att jag hade barn. Inget barn ska behöva växa upp i missbrukarhem. Det tog många år innan mina barn blev omhändertagna. Jag hade fortfarande vården om dom fast jag åkte in och ut ur fängelser. Hur jag lyckades vet jag inte. Idag kan jag själv fundera på att jag försvarat mig genom missbruket att jag skött mina barn och att de inte saknat något. Det har ju varit ett sätt för mig att klara av att leva med det. Dels var det långa perioder då de inte hade mig över huvudtaget. Materiellt, mat och kläder hade dem men sedan var jag inte så närvarande när jag var hemma. Så nu kan jag tycka att där borde satts hårdare krav på mig, så kanske jag vaknat långt tidigare. Jag skulle önskat att jag fått insikt långt tidigare medan jag hade barnen och de var små.

Reflexioner:

Johan har verkligen reflekterat över vad som är en bra socialarbetare. Bland annat skall denne inte ha förutfattade meningar utan vara objektiv, via respekt och lyssna och framförallt inte gå över huvudet eller bakom ryggen på klienten. Han betonar starkt professionalism med god förmåga att skilja på det yrkesmässiga och privata.

När det gäller kraven man varit utsatt för tycker Johan att han mötte högre krav när det började gå bra för honom men inga krav när han var inne i ett drickande.

Carina tycker inte man ställt för höga krav på henne och de högsta kraven har hon ställt på sig själv. Men hon motsäger sig själv senare i intervjun då hon säger att det borde ställts högre krav på henne och att hon då vaknat långt tidigare. Det finns ett stänk av sorg när hon säger: "Jag skulle önskat att jag fått insikt långt tidigare medan jag hade barnen och de var små". Carina har tydligt tagit till sig att hon har ett eget ansvar för sitt liv.

Johan och Carina är eniga om att de föredrar att bara ha en socialsekreterare som även borde handha ekonomiskt bistånd. Deras åsikt är på koalitionskurs med vad socialarbetarna tycker och även hur Helsingborgs kommun tycker arbetet skall organiseras.

Det var ovant för både Johan och Carina att ställa frågor till socialarbetarna. Johan som annars var mycket verbal satt tyst länge efter att jag ställt frågan och Carina lyckades egentligen inte uttrycka någon fråga alls. Jag återkommer längre fram med en analys av frågor som uppkommit genom samtalen. Lasse betonar att en bra socialarbetare är lätt att prata med, lyssnar, ger goda råd och är lugn och harmonisk och inte stressad.

Kategori 8 Mötet

Göran: Hur viktigt är det för dig att ha en god relation till socialarbetaren

Johan: Ja det är viktigt och det är fortfarande viktigt. I och med att jag fortfarande inte är självgående. Jag är fortfarande i viss mån beroende den eventuella hjälp jag kan få.

Den nye soc.sekr har jag mycket gott att säga om. Han är mycket medkännande. Han är inte så paragrafinriktad. Det är positivt på vuxenbasen.

Lasse: Ja det tycker jag! Skulle man vara som hund och katt då fungerar ingenting. Då kan

socialarbetarna sitta och säga i stort sett vad som helst till mig då tar jag inte emot någonting.

Göran: Är det rent av det allra viktigaste att detta fungerar?

Lasse: Ja det tycker jag De två socialarbetarna som jag tidigare hade som övervakare som

kom hem och satt ned och tog en kopp kaffe och jag kom även hit och det fungerade jättebra.

 Man kunde prata om allting och det känns bra att man kan det.

Göran: Johan har du inte önskat djupare samtal?

Johan: Nej. Jag har ju haft psykologkontakt så det har inte behövts.

Göran: Vem brukar prata mest under dina träffar med personalen - du eller personalen?  

Johan: Jag. Jag vet inte om det är en fördel eller nackdel Ibland är det en fördel men ibland tänker jag att jag pratar för mycket och lyssnar för lite. När man i många år varit i kontakt med människor som försökt hjälpa en så blir man väldigt fixerad vid sin egen person. Man blir väldigt egocentrisk. Då blir det att man tar tillfället i akt att prata om allt möjligt som poppar upp. Och det kan ju bli för mycket ibland. Ibland känner man det efter man gått ifrån ett möte dämpa ned dig lite.

Lasse: När jag kom hit i februari då var det mest B och G i början. Men detta har

Vänts med tiden tycker jag. Nu efter det jag åkt på behandling och de gånger jag träffat de

på behandlingshemmet och nu efter behandlingen då är det jag som pratat mest.

Samtidigt tycker jag att det är bra att bägge parter pratar – ömsesidigt. Att man kan säga till

varann vad man tycker. Det är viktigt.

Göran: Har du erfarenhet av kontakt med socialtjänsten på annat sätt än det här?

Lasse: När jag muckat från anstalt så har jag sökt pengar.

Göran  Har det varit någon skillnad?

Lasse: Oja! Det är mer du där  - jag här. Det blir en liten vägg emellan. Det blir en helt annan

gemenskap så här än när man går ner på socialkontoret.

Göran: Upplever du att du får kontakt med personalen?

Johan: Ja det tycker jag. Framförallt A men även E i vissa stunder. När hon fick bort den där undringen så fanns det bakom en omsorg.

Det finns dom som är bra att ha och dom som är bra att ha haft. Dom som är bra att ha är inte alltid så bekväma i vissa stunder.

 Jag har haft kontakt med soc.sekr A i 3,5 år och blivit mycket korrekt bemött av henne. Hon har gjort vad hon kunnat och jag har sagt att jag velat en förändring. Ja på frågan utifrån en ganska sporadisk kontakt.

Göran: Finns en dialog mellan dig och personalen?

Johan: Nej det tycker jag inte. Det har inte varit en terapeutisk kontakt. Det senaste året har det mest varit prat om väder och vind. Vi har inte diskuterat missbruk. Det har gällt sociala frågor som t.ex. min son.

Göran: Carina upplever du att du får kontakt med personalen?

Carina: Det beror på vad man menar med kontakt. Det är ju rätt så affärsmässigt tänkte jag säga. Det blir ju så. Där är ju vissa t.ex. A, med henne har jag haft en rätt så nära kontakt Och det har jag fortfarande eftersom hon är min övervakare. Och då blir det på ett annat plan. Man går ut och fikar eller går på bio och då blir det på ett annat sätt.

Göran: Blir det mer formellt på Vuxenbasen?

Carina: Ja.

Göran: Är det bra eller dåligt?

Carina: Det är ju dåligt på det sättet när det gäller att lära känna någon. För det gör man inte då. Jag släpper inte in någon på mitt liv utan vidare över en kopp kaffe. Det blir ju rätt korta möten.

Göran: Tolkar jag dig rätt om jag säger att du skulle vilja ha mer och djupare kontakt?

Carina: Nja jag kan inte säga att jag är i behov av detta idag, kanske när jag hade det kämpigt. När man har det kämpigt så är det jobbigare på kvällar och helger. Problemet dyker kanske inte på den 25 klockan 11 då man har tid hos en socialsekreterare. Så det är ju det som är problemet. Problemet är ha någon att prata med när man behöver det.

Göran: Har du kunnat prata om de problemen du haft när du kommit till socialsekreteraren?

Carina: Nej Jag tror att det har varit svårt för mig att prata om det som egentligen rört sig känslomässigt inom mig. Jag har ofta haft skenet att allt är bara bra. Jag kanske också ska säga att jag kan se att det gått många tillspillo för min del då jag trott att socialen varit ute efter mig och skall sätta dit mi . Jag har inte kunnat se det som en resurs tidigare. Det är ju synd att det har varit så. 

Göran: Vad har resultatet av detta varit?

Carina: Det har ju varit rätt så många års elände, längre än vad som egentligen hade behövts.

Göran: Vad är det som gjort att du ändrat synsätt?

Carina: I mycket har det varit en mognad för min del och att jag ”slagit mig så mycket i mitt missbruk” att jag förstått att jag behöver hjälp, att jag inte klarat att hjälpa mig själv och att jag behövt professionell hjälp.

Göran: Är det dina egna erfarenheter som lärt dig eller har personalen lärt dig detta?

Carina: Det är livet som lärt mig.. Annars tror jag att det hade hänt många år tidigare om jag vetat vad jag vet idag.

Göran: Är det något speciellt som varit vändpunkten för dig?

Carina: Vändpunkten var när jag åkte på behandlingshem 1994 på tolvstegsbehandling.

Göran: Lyssnar de på dig?

Carina: ja här tycker jag att de lyssnar och på barnbasen som jag har kontakt med för mina barn och där tycker jag också att jag fått mycket bra gehör och jag tycker de lyssnar på mig. Sedan ekonomin ”vete fan”. (Skratt) Det är en annan grej där. Jag tycker ju inte om detta att man ska ha hur många socialsekreterare som helst. Det är negativt.

Göran: Hur tycker du att det skulle vara?

Carina: Jag tycker man kunde ha en socialsekreterare för allt, som känner en och vet om vilka behov jag har. 

Göran: Finns en dialog mellan dig och personalen?

Carina: Ja det tycker jag. Jag har en annan förståelse idag för hur det är som det är på socialbidragsenheten. De lär ju inte känna oss och det handlar bara om pengar. Jag kan förstå att det blir så formellt.

Göran: Hur viktigt är det för dig att ha en god relation till socialarbetaren

Carina: Ja det är viktigt. Det är viktigt. Har man inte en bra relation och förtroende med den man har så kan kontakten kvitta. Jag kan ju se tillbaka att jag har inte haft bra kontakt med många Det är ju varit en hel del socialsekreterare genom åren där det absolut inte funnits något förtroende. Och vart kan man då komma?

Göran: Vad har avgjort om du fått förtroende för en socialsekreterare?

Carina: En svår fråga. Jag vet inte om det bara handlar om personkemin. Den förste jag fick förtroende för var H och A på narkomanvårdsbasen. Det var då det började vända för mig när jag kunde få en kompiskontakt med socialarbetarna. De gav mycket av sig själva. Det var inte bara det här att detta är det var deras jobb. På något sätt kom vi närmare varandra där. Dom var mer personliga och det öppnade upp

Göran: Vem brukar prata mest under dina träffar med personalen du eller personalen?  

Carina: Så långt har jag aldrig tänkt. Jag har ju inte så svårt att prata. Det är nog lika mycket. Det beror på vad jag är ute efter om det är något särskilt och då får ju jag prata för mig..

Reflexioner:

Även om Johan för sin del inte önskat några djupare samtal med personalen på vuxenbasen tycker han ändå att det är viktigt med en god relation till socialarbetaren. Den nya socialsekreteraren upplever han positivt enär han är såväl medkännande som föga paragrafinriktad. En intressant reflektion han har är att när man i många år varit i kontakt med människor som försökt hjälpa en blir man väldigt fixerad vid sin egen person och egocentrisk.

Johan säger också att det finns socialsekreterare som är bra att ha och de som är bra att ha haft, vilket blir en intressant aspekt på detta med upplevelser av bemötande. Det man vid ett tillfälle inte vill höra upplevs som kanske kränkande. När man får distans till sin livssituation framstår saken i en annan dager.

Carina upplever att kontakten med de flesta socialsekreterare varit rätt så affärsmässig. Hon själv har haft svårt att prata om det som rört sig inom henne och hon har varit bra på att upprätthålla skenet. Sedan har kanske hennes problem inte gett sig tillkänna precis när hon hade en tid till socialsekreteraren utan under kvällar och helger då ingen funnits till hands för henne.

Här beskriver Carina också vad som innebar en vändpunkt för henne. Hon kom i behandling och det var inte socialsekreteraren som direkt hjälpte henne utan förändringen tillskriver hon att hon mognat och att som hon säger slagit sig så mycket i missbruket. ”Det är livet som lärt mig.” Dock blev en mer kompispräglad kontakt med socialarbetarna på narkomanvårdsbasen islossningen när det gällde relationerna med socialarbetarna.

För Lasse är relationen till socialarbetarna viktig. Fungerar inte den så blir det inget möte, då lyssnar han inte. Relationen genomgår en utveckling över tiden. Före vistelsen på behandlingshem talade socialarbetarna mest medan nu efteråt talar han själv mest.

Vad lämnar detta oss med? - Några avslutande reflexioner

Efter en prolog, om hur vi inom vuxenomsorgen arbetet med utvärderings och utvecklingsfrågor och en presentation av det här projektet och mina vetenskapliga utgångspunkter, har vi fått möta tre klienter genom samtal med mig. Samtalen lämnar oss med många bilder och synpunkter på hur arbetet med klienter går till och hur det borde gå till. Att systematiskt ta till sig dessa kunskaper borde vara ett bra exempel på vad en lärande organisation innebär för socialt arbete. Jag vill lyfta fram några viktiga lärdomar som burits fram till vår dörr av tre vänliga och hjälpsamma klienter.

1. Anledningen till dessa personers kontakt med socialtjänsten är oklar. Det finns i vart fall olika förväntningar. Man kan beskriva mötet mellan klienten och socialarbetaren som att båda går in i en relation eller ett möte med en öppen och en mer dold eller oklar avsikt och inriktning. Johan vill ha en bostad medan socialsekreteraren arbetar för att motivera honom till en personlig utveckling. Carina håller färgen i många år och undgår därigenom omvändelse. Både socialarbetaren och klienten har en öppen och en dold avsikt i mötet. Detta ”spel” blir inte alltid riktigt tydligt för de inblandade och rehabiliteringen tar därigenom skada Lasse är dock ett exempel på en mer öppen, ärlig och tydlig relation. Våra klienter uttrycker att dom åtminstone i det stora hela är nöjda med hjälpen de fått. Klienternas berättelse visar klart upp att detta att bli drogfri långt ifrån gör att man blir fri från sociala problem. Sociala relationer, bostad, arbete och ekonomi kvarstår som allvarliga stötestenar i kampen för att komma in i samhället.

 

                                    Socialarbetarens                           Klientens

                                     öppna avsikter                              öppna avsikter

 

                                     Socialarbetarens                             Klientens

                                     dolda avsikter                                 dolda avsikter

2. Klienterna upplever det oklart hur stort inflytande man har över hjälpen man får. Särskilt Johan ger uttryck för en rättsosäkerhet. Carina tycker att när hon verkligen ville något då hade hon inflytande. Kunskapsförmedling och information som når fram verkar vara en mycket viktig förutsättning för en människas utveckling och i det här fallet rehabilitering. Socialarbetaren måste här vara en duktig pedagog.

Socialarbetarna och klienten har ibland haft samstämmiga mål men ganska ofta inte. Den gängse föreställningen är att det är viktigt att man har samma mål. I verkligheten är det nog vanligare att man inte har samma mål än att man har det. Det sociala arbetet arbetar ofta med att hjälpa en klient att komma till insikt om vad man vill och vilka mål man ska ha. Vet man vad man vill och vilka mål man har kanske man inte behöver ha kontakt med socialtjänsten. Frågan infinner sig vad som är viktigast målet eller processen på väg dit? I Carinas fall började det hända något då man arbetade mot samma mål Sannolikt är det viktigare att det finns en viljeinriktning laddad med handlingskraft än att man teoretiskt är överens om mål.

3. Den centrala lärdomen av samtalen är att den avgörande betydelsen av att bli respekterad som individ. Finns respekten och tilliten kan mycket sägas och grunden är lagd för ett gott socialt arbete.   

4. Det är frapperande så många synpunkter klienterna har på hur en socialarbetare ska vara. Man kan inte befria sig från tanken att hon betyder mycket, vilket klienterna också förmedlar. Mycket kan dock göras för att tydliggöra rollen och arbetsfördelningen mellan olika socialarbetare.

Även om våra tre klienter är nöjda med hjälpen man fått tycker man inte att biståndet anpassas efter behoven. Även om det ligger en inbyggd motsättning i att behov tenderar att vara oändliga och resurserna för att tillgodose dem tenderar att vara ändliga och begränsade, behöver vi bli mycket bättre på behovsbedömning och s.k. matchning som betyder att man får god överensstämmelse mellan behov, som inte helt skall förväxlas med önskemål, och insats.

Förutsättningen för en utveckling tror jag är att det finns en dialog. En dialog är just ett samtal där det sker ett utbyte och ömsesidig påverkan. Tittar man närmare på de tre samtalen framträder det tydligt att Johan inte är särskilt öppen för en dialog med socialarbetarna, särskilt vad gäller personlig påverkan. Han har lagt på ett lock för att jobba med sig själv. Får han bara en telefon, bra bostad och ett arbete tror han att han klarar sin livssituation. Här är Carina mycket öppnare och enligt min uppfattning betydligt mognare. Hon har kommit längre i sin rehabilitering och därför tror jag att det är mycket större sannolikhet att Johan tar sig ett återfall i missbruk än att Carina gör det. För Lasses del är det uppenbart att han haft en kreativ dialog med socialarbetarna och att detta i hög grad bidragit till att han fått hjälp.

Behandling kan ta sikte på att arbeta med drogen som problem eller att bearbeta bakomliggande problem. Både Johan, Lasse och Carina är nu nyktra men en hel del sociala problem återstår. Med ledning av samtalen vill jag dra slutsatsen att det inte är antingen eller utan snarare handlar det om i vilken ordning man löser problemen. Både Johans och Carinas berättelser pekar på att det är nödvändigt att först bli drogfri för att skapa förutsättningar för att lösa problem som har att göra med t.ex. arbete, bostad, relationer med andra människor, psykisk hälsa och ekonomi. Drogproblemet förefaller vara ”proppen i hålet” eller dörren till rehabilitering. Löses inte detta problem kan övriga problem knappast lösas. Johan formulerar en nyckelsats här: "

Att bli nykter är egentligen bara en plattform för att uppnå andra sociala mål. Det är för enkelt att bara tro att alla problem försvinner om man blir nykter.

I en tidigare undersökning från 1990 fann jag att bostadslöshet var en mer utslagsgivande faktor än vårdbehov när det gällde placeringar på behandlingshem. Utan bostad saknas förutsättningar för några som helst behandlingsinsatser i öppen vård. Frågan är i vilken utsträckning sociala insatser utan att missbrukaren är drogfri är meningsfulla?

Socialarbetarna formulerade 3 viktiga frågor:

·       Är klienterna nöjda med det vi gör med dom?

·       Är klienterna informerade om vilka olika hjälpmöjligheter som finns?

·       Har vi och klienten samma mål

Med ledning av svaren i intervjuerna får vi ett jakande svar på den första frågan men nekande på

 Den andra frågan. Svaret på frågan om mål är mer tvetydig. Överensstämmelse verkar finnas

 Ibland och ibland inte.

     

Referenslitteratur

Övervakning och straff: Michel Foucault

Vansinnets Historia: Michel Foucault

Essä om gemeinschaft och gesellschaft: Johan Asplund

Från erfarenhet till text: Billy Ehn/Barbro Klein

Totala Institutioner: Erwing Goffman

Uppsats om de sju teserna: Tom Tiller

Forskningsetik och perspektivval: Rose-Marie Eliasson