Mitt liv i samhällets tjänst

Berättelsen om mitt arbete inom socialtjänsten i Helsingborg och Klippan

     

Det här är en text som jag tänker mig som en reflektion av mitt arbetsliv. Det är min berättelse, min kanske subjektiva berättelse.  Jag hoppas den kan hjälpa till med förståelse av socialtjänstens utveckling i Helsingborg. Jag har valt att inte publicera den förrän jag gått i pension.  Jag tänker då att eftersom en del i texten är kritik mot min arbetsgivare och uppdragsgivare och eftersom jag anser att man, i synnerhet när man haft det stora förtroendet att ha varit förvaltningschef, skall vara lojal mot arbetsgivaren, har jag valt att vänta tills jag inte längre är anställd.  Säkert är  det mycket jag glömt och jag hoppas ni kan ha överseende med det.  Hör gärna av er med synpunkter och frågor, här eller på min mail c.goran.jonsson@gmail.com.  Dokumentet är ganska långt och vill du ha filen så skickar jag den gärna.

Inledning

Nils Ferlin skrev i en dikt: Två sorters människor finns, - de som glömmer och de som minns.  Jag är nog den senare typen – på gott och på ont.  Detta här är min egen berättelse om mitt arbetsliv som socialarbetare och chef i socialtjänsten i glädje och sorg. Det är en berättelse och en reflektion över socialförvaltningens och socialtjänstens historia och utveckling under nästan fyrtio år. Det är också ett försök att lyfta fram socialtjänstens klienter och berätta om vad som möter socialarbetarna i deras dagliga arbete. Jag försöker också formulera mitt socialpolitiska synsätt som handlar mycket om ideologi och etik, och diskutera viktiga principer för socialtjänstens arbete och förmedla min syn på organisation och ledningsfilosofi. Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att det finns en del som skaver i mitt arbetsliv som jag försöker bearbeta och förstå genom att skriva den här texten. Men det handlar mycket om en oro för både samhällets och socialtjänstens utveckling. Även om jag nu går i pension kan jag inte släppa engagemanget för det sociala arbetet. Alla kanske borde göra en reflektion och kanske en utvärdering av sitt arbetsliv när man är på väg att avsluta det.

Jag bestämde mig redan på gymnasiet att jag ville bli socionom och efter militärtjänst, och en tids arbete på S:ta Maria mentalsjukhus i Helsingborg kom jag in på socialhögskolan i Lund och började där i september 1973.

Den första kursen på skolan var grundkurs i psykologi. Vi kom alla dit till lektionssalen med stora förväntningar. De flesta av oss var besjälade av ett starkt intresse att förändra samhället eller att hjälpa människor.  När vi kom in i rummet såg vi att stolarna stod i en stor ring och vi satte oss och väntade på att lektionen skulle starta. När tiden var inne för att lektionen skulle börja hände ingenting.  Ingen lärare kom in och satte igång lektionen. Efter en stund började det sprida sig en oro i gruppen och någon frågade om det inte fanns någon lärare närvarande.  Jo det fanns en lärare, Jenny Ljunghill hette hon och till sin hjälp hade hon två psykologiassistenter som läste tre betyg i psykologi. Men de gjorde ingenting. Utifrån att vi var försatta i den här situationen började det uppstå processer i gruppen, diskussioner och konflikter satte igång. Detta förstår jag nu var förstås meningen. Det var ett sätt att träna och bearbeta kontrollförlust och bryta ned försvar. Vi är vana vid att bli styrda och att inordnas i struktur och ordning. Detta saknades helt och det visade sig senare vara en suverän skola för en blivande socialarbetare. Jag läste senare även 1 och 2 betyg i psykologi och det kom att bli många intensiva möten med människor så att jag kan säga att inte mycket skrämmer mig i känslomässiga möten med människor. Socionomerna som upplevde den här typen av undervisning, som inte finns kvar i den här formen, det blev till sist för känsligt, är delade om värdet. Det fanns människor som bröt ihop i den här undervisningsformen. Jag tycker att det var en bra förberedelse inför det sociala arbetet och de mycket svåra möten med människor som detta innebär. Tål man inte detta så tycker inte jag man skall arbeta med socialt arbete.  Idag tycker jag att en del socionomer saknar denna träning och det gör att möten med klienter blir mer distanserade och försvarsinställda. Risken är då stor att socialarbetarna utnyttjar den makt man har på ett otillbörligt sätt. Sedan har jag märkt att mötet med chefer, politiker och medarbetare ofta är präglat av spel, förställning, fasader, maktkamp och stort behov av struktur och kontroll, vilket jag upplever som ytterst påfrestande.

Undervisningen på socialhögskolan bestod förstås inte bara av psykologi och gruppövningar.  Vi fick också läsa statskunskap, sociologi, statistik, juridik, samhällsekonomi, socialpolitik och social metodik. Jag lämnade socialhögskolan starkt motiverad för att bli socialarbetare. Chef tänkte jag absolut inte bli.

I texten berättar jag min historia i organisationen, men sticker i mindre text in berättelser, och det skall sägas en del anekdoter, från mina möten med klienter. Att lyfta fram dessa enskilda klienter kan vara etiskt problematiskt. Jag tycker dock att det är dels viktigt att lyfta fram dessa människor – på gott och ont och förmedla en bild av vad en socialarbetare möter i sitt arbete – vilket ofta är extrema händelser, ganska långt från vad den vanliga medborgaren möter.

På socialförvaltningen i Helsingborg

Jag satte min fot på socialförvaltningen i Helsingborgs kommun första gången i september 1974 för att göra min första socionompraktik. På den tiden fanns ett praktikcentrum med sex praktikanter varje termin och med en anställd praktikhandledare som hette Helmer Björkman. Helmer var en erfaren socialinspektör, som hade sin bas i den gamla nykterhetsnämnden. Före 1968 hade socialvården varit delad i tre nämnder med tre förvaltningar; nykterhetsnämnden, barnavårdsnämnden och socialnämnden. Sedan slog man samman verksamheterna till en förvaltning. Kaos blev följden och efterdyningarna av detta fanns kvar 1974. Helmer Björkman var en genuin socialarbetare, lite disträ, men med stark vurm för klienterna och i synnerhet predikade han sin käpphäst om rättssäkerhet. Vi var som sagt sex praktikanter i min grupp. En av dessa arbetar fortfarande kvar i Helsingborg nämligen Kerstin Månsson.

Sedan arbetade jag som semestervikarie sommaren 1975 på den allmänna sektionen och sommaren 1976 på dåvarande distrikt C. Hösten 1975 tog jag uppehåll i studierna och jobbade på den allmänna sektionen.

Jag minns min första klient som sommarvikarie på den allmänna sektionen som vi kan kalla Helge. Han var en lång smal man i 60 årsåldern, alkoholist men nykter vid sitt besök då han kom för att hämta sina egna medel. Han satt där lugnt i besöksstolen och sög på sin pipa. På den tiden rökte man överallt.  Han berättade att han varit sjöman under kriget, blivit avstängd från att komma hem till Sverige och gått i brittiska konvojer. Tre gånger hade han blivit torpederad av tyska U-båtar och hamnat i vattnet. Vad vet jag, men här fanns kanske förklaringen till hans alkoholproblem.

En annan klient kan vi kalla Blom.  Han lever fortfarande, är 80 år, och har bott på ett av våra boenden. Jag har ofta hälsat på honom på senare år när jag haft vägarna förbi. Han hade varit servitör och 1975 kom han upp till mig och påstod att han druckit två 75 centiliters spritflaskor.  Han var trots detta samtalsbar. När jag nu många år senare konfronterar honom med detta säger han: Ja ja men det var under en hel dag. Jag trodde i min enfald att han druckit allt på en gång. Vi hade mycket trevliga samtal när jag hälsade på. Nu är han placerad på ett äldreboende. Han är den ende klient, så vitt jag vet, som lever av de som i mitten av 70-talet hade kontakt med den allmänna sektionen.

Den här sommaren 1975 anlitades jag som transportör av några alkoholmissbrukare som skulle placeras på Frösö sjukhus. Varför skicka en missbrukare så långt som till Jämtland kanske vän av ordning undrar. Det var nämligen så att placeringar av alkoholmissbrukare vid den här tiden var en statlig angelägenhet och var man placerades styrdes av socialstyrelsen. Man kontaktade en Fru Anagrius som anvisade plats. Staten stod också för kostnaden. Två gånger flög jag alltså till Jämtland. Det var nämligen så att de tvångsintagna i första hand hamnade på Holmahemmet och om detta inte fungerade blev det Venngarn eller Gudhem, s.k. hårdtorkar. Om inte detta heller fungerade och vårdbehovet bedömdes därefter blev det Frösö sjukhus. Vid det ena tillfället blev jag och klienten som vi kan kalla Lars Bertil skjutsad av hustrun till Ängelholms flygplats.  Han var nykter och resan till Bromma förflöt utan missöde. På Bromma skulle vi byta flyg och jag lyckades med visst besvär lotsa honom förbi baren och vi åkte vidare. På flygplatsen i Östersund delade vi taxi med två andra. På vägen stoppade han taxin vid en lanthandel, rusade ur taxin och köpte två Norrlandsöl utan att jag som satt i baksätet lyckades avstyra det hela och vi åkte vidare. Taxin stannade utanför höga grindar till sjukhuset. Vi går ut, men Lars Bertil rusar in bakom några björkar, öppnar den ena ölen och börjar desperat halsa ölen. Plötsligt börjar han spotta ut vad han druckit och säger: Nej fy fan för Norrlandsöl! Det var nog tur att han inte drack, han fick komma in.  Hade han varit alkoholpåverkad hade de inte tagit emot honom.   

                                        Receptionen på Socialförvaltningen 1975 med Gunnar Nyberg hängande vid                                disken och receptionisten Christer Svinhuvud bakom disken. 

Korridoren till distrikt C och D  

                                         Korridoren till distrikt B 1975

                                  Bilder ur Helsingborgs museets samlingar Helsingborgsbild AB

Inte alla alkoholmissbrukare framlevde sina liv i rännstenen eller på bänkarna i anslutning till Systembolaget. Det fanns människor som försökte upprätthålla en fasad av maner och kläder som gjorde att människors ytliga fördomar inte aktiverades. Ibland som i det här fallet jag tänkte berätta om handlade om män med manipulativa talanger som nästen som solochvårare utnyttjade kvinnor ekonomiskt.

Den här mannen var nog vid tillfället över 50 år och vi kan kalla honom Ribbenfalk. En man alltid klädd i kostym och ulster. En dag dök det upp två äldre damer i socialförvaltningens reception. Min minnesbild är att damerna var klädda i fina pälsar varav den ena var en leopardliknande päls. Damerna,  som var boende på  Tågaborg, varav den ena var med som stöd för den andra som meddelade att hon blivit bestulen på pengar av Ribbenfalk, som en tid bott hos henne.  Damerna som nu hade förstått vad Ribbenfalk gick för och att han missbrukade brända och destillerade drycker och självfallet stod i förbindelse med Socialvården. Damerna krävde att  Socialvården lade det inträffade tillrätta och såg till att den försmådda damen fick tillbaka sina pengar. Dom hade mycket svårt att förstå att socialvården inte kunde hjälpa till med detta och inte ens kunde bekräfta kännedom om den vederbörande mannen.  Mycket upprörda avtågade de två äldre damerna från Socialförvaltningens reception.

När vi konfronterade Ribbenfalk med vad vi erfaret av besöket av de fina damerna anmärkte han bara att inte låg mycket sanning i denna anklagelse. Han menade dock att mycket kunde nog ursäktas med att han var en erkänt god älskare.     

Den 1 juli 1977 började jag ett vikariat som socialassistent på Helsingborgs socialförvaltnings distrikt D. Jag efterträdde Karin Kajsa Olsson som gick över till en annan tjänst. Kajsa är kvar i kommunen och arbetar med näringslivsfrågor.

Mina drivkrafter att arbeta i socialvården hade alltsedan jag gick i gymnasiet varit att förändra ett socialt och ekonomiskt orättvist samhälle. När jag väl kommit i kontakt med socialvårdens klienter och sett hur utsatta de var kom en humanistisk drivkraft att ta överhanden, att på ett jämlikt sett möta dessa ofta underprivilegierade människor med rättvisa, empati, och förståelse, men också med ärlighet och uppriktighet. Av detta följer att man inte har någon moralisk och etisk rätt att arbeta i socialvården om man inte behandlar dessa människor, som är i underläge, med så stor respekt och medkänsla som möjligt. Kalla gärna detta för ett kall. Av detta följer att man som socialtjänsteman inte bör ha några andra personliga drivkrafter. Vägledande måste alltid vara att skapa en för brukare och klienter så bra verksamhet som möjligt som tillgodoser deras behov.

När socialförvaltningen låg på Södergatan 11 – Söderport

Socialförvaltningen hade på den tiden 1977 sina lokaler på Södergatan 11, på andra, tredje, fjärde och nionde våningen. Förvaltningen var stans största och bestod av äldreomsorg, barnomsorg och individ och familjeomsorg. Chef för socialförvaltningen var då sedan året före Bernt Strömgård, som efterträtt Lennart Karlsson. En ung stjärna på planeringshimlen, som först anställts som planeringschef med uppdrag att genomföra en omorganisation. Detta skulle bli hans signum och han fick stort utlopp för denna talang under de år han verkade i Helsingborg.

Många beslut inom socialvården/socialtjänsten måste enligt lag fattas av förtroendevalda. Vid den här tiden, sedan slutet av 60-talet, fanns två socialvårdsnämnder - norra och södra – som behandlade individärenden enligt de då gällande vårdlagarna; Socialhjälpslagen, Barnavårdslagen och Nykterhetsvårdslagen. 

I huset på Södergatan hade förvaltningsledningen med socialdirektör och ett antal utredningssekreterare sina lokaler på översta våningen. Nionde våningen blev ett begrepp. På den fjärde våningen fanns vårdavdelningen, som arbetade med äldreomsorgen. Avdelningschefen hette Svante Wieslander, en kedjerökande man, som var mycket trevlig. På denna våning huserade också barnomsorgen med sin chef Karin Frenkner, en mycket kraftfull kvinna. På den andra våningen fanns den så kallade debiteringen, d.v.s. personal som arbetade med bokföring och ekonomi. Ekonomichefen hette Gillis Rademark.

Vi som arbetade med individ och familjeomsorgen satt på den tredje våningen. På denna våning satt alla socialassistenterna i staden, förutom de som jobbade med bostadslösa, den allmänna sektionen, som hade sina lokaler på andra våningen. Sektionerna från A-D låg geografiskt från norr till söder även på våningsplanet.  Ungefär i mitten av korridorsystemet, som var målat i en obehaglig grön färgnyans, hade chefen för avdelningen, Gunnar S Johnsson, sitt tjänsterum.  Hans dörr var alltid stängd, vanligtvis med röd lampa tänd.  Ringde man på hans klocka tryckte han grönt och man kunde gå in.

Gunnar S som han kallades, var en man då drygt 60 år med ett förflutet som tegelbruksarbetare och inom socialvården som barnavårdare.  Han var känd för att vara ganska sur och barsk, inte minst mot kvinnlig personal.  Man darrade i knävecken innan man steg in på hans tjänsterum. Vid ett tillfälle några år tidigare hade samtlig personal på avdelningen samlats en kväll, i det så kallade Hälsovägskollektivet där bland flera socialarbetare även Sören Somelius bodde, för att diskutera problemen med avdelningschefen. Två av socialinspektörerna hade fått i uppdrag att tala med honom.  Han tog detta på ett bra vis och de sista åren han jobbade fungerade det bättre.

Utanför hans rum satt hans sekreterare, Anki Christiansson. Hon brukade skicka med några uppmuntrande ord innan man steg in till Gunnar. Något rum bort fanns skrivcentralen, en grupp kontorister som på diktamen skrev ut dokument och utredningar. Detta var före ordbehandlarens tid och om man inte själv på sin manuella skrivmaskin skrev ut sin utredning, kunde man diktera in texten på ett band, som sedan kontoristerna skrev ut.  

Mitt rum låg längst ned i korridoren till höger, med fönster som vätte mot Gasverksgatan. Det var ett ganska stort rum, med slitna kontorsmöbler, ett skrivbord, avlastningsbord för skrivmaskinen, en manuell facitmaskin och diktafonen. Bakom min kontorsstol ett skåp med jalusi. På andra sidan skrivbordet fanns två galonklädda besöksstolar. Alla besöksstolar på förvaltningen var galonklädda för den händelse att besökarna var smutsiga och framförallt nedkissade.  På väggarna fanns troligen några tavlor med intetsägande motiv, som inte lämnat något djupare avtryck. För att göra rummet mer trivsamt skaffade jag gröna växter, bland annat två stora Monstrea.  Klienterna uppskattade detta och när nya besökare kom brukade man intresserat och positivt kommentera växterna. Det skapade en god stämning för ett samtal.

Korridoren var mycket smal och rummen på sektionen låg på båda sidorna.  Några soffor för besökarna stod i den smala korridoren. Vid den här tiden fanns ingen tidsbeställning, utan det var öppen mottagning dagligen mellan klockan 10 och 12. Utanför varje dörr fanns nummerlappar som hängde på en krok.

Det var på sätt och vis förnedrande att alla besöksmöbler var galonklädda i den händelse klienter var nedkissade. Det var verkligen ovanligt att de var det. Men det skall sägas att det hände. En gång rusade en glad och munter klient in till kontoristen på distrikt C och ropade till henne: kan jag inte få en kram?  Nej, sa hon, jag kramar inte dig, du är nedkissad! Han svarade: Va, är jag?  

Socialförvaltningen hade en reception på den tredje våningen, ett litet rum med en disk där receptionisten Christer Svinhufvud huserade, en gammal militär som kunde vara rätt så barsk när det krävdes. Han hade en bok med alla förekommande öknamn på klienter.  Detta lilla rum fylldes till bristningsgränsen med besökare dagligen innan dörrarna till avdelningen öppnades under den öppna mottagningen, som inträffade mellan kl. 10 -12.

I anslutning till reception låg också det så kallade registret, socialregistret, där alla journalerna och akterna förvarades.  Detta var ju före den digitala eran och det fanns bara fysiska akter. I ett rum bakom registret fanns också den så kallade kassan, där klienterna hämtade ut sina pengar de fått i socialhjälp kontant.  Där härskade Märta Engström med stor ackuratess. Om något hade blivit fel på de blanketter som socialassistenten fyllde i och lämnat till klienten för att denne skulle få ut pengar, kunde man påräkna ett litet tillrättavisande telefonsamtal.

I receptionen, som låg i trappan med adress Södergatan 11 B, kunde det hända en hel del. Det trånga utrymmet skapade nog en känsla av instängdhet och signalerade avvisning. Människor kunde bli ganska desperata när de inte kom in till sin socialsekreterare. Därför blev man ibland utkallad för att ta emot bråkiga klienter i receptionen. Det fanns ett litet bås där man kunde tala med människor.

Jag blev en gång utkallad av kassörskan som hade hoppat in istället för Svinhuvud. Klienten var en ganska utlevande tjej som missbrukade narkotika.  Hon var högljudd och ville in och ha pengar. Nu pratade hon på och plötsligt började hon klä av sig, vilket nästan fick kassörskan att svimma. Jag såg att hon drog efter andan och stirrade förstenad framför sig.

En man, som vi kan kalla Gunnar, var en av tre bröder som var alkoholister.  Han hade en sådan kraftig röst att jag som satt i andra delen av huset kunde höra honom skrika rakt igenom hela huset när han var i receptionen.

En annan gång kom en gravt alkoholiserad man, som var min klient, upp och jag blev kallad till receptionen. Vi står och talar över receptionsdisken när han plötsligt börjar stirra lite stelt och konstigt på mig och slutar prata. Han blir stel som en pinne, sedan bara stupar han raklång baklänges. Han ligger sedan på golvet och skakar i ett epileptiskt anfall.

Vi ett annat tillfälle, då jag inte var i receptionen, hade en klient kastat besökssoffan, som stod i rummet, över receptionsdisken och ut genom panoramafönstret bakom receptionen. Man byggde efter detta upp ett skydd över receptionsdisken ända upp till taket.

På våningen fanns också en telefonväxel, där 3-4 telefonister satt och tog emot samtal.

Man kunde inte ringa direkt, utan alla samtal kom till växeln. Förvaltningen hade telefontid mellan klockan 8-9 och den som inte var på plats när telefontiden började låg illa till. Telefonisten kunde nämligen, för att markera allvaret i samtalet, låta ringsignalen ringa ihållande, när uppehåll mellan ringsignalerna annars är det normala.

Detta hände tämligen frekvent och då förstod man att timmen var slagen. En av telefonisterna hette Ingeborg och hon utnyttjade denna möjlighet ofta.  Det fanns också en rund lampa med fem röda lampor i varje rum, där växeln kunde söka eftersökta tjänstemän. Var och en hade sin lampkod.

Det fanns även ett vaktmästeri med några kontorsvaktmästare, där jag särskilt minns Sven Svedin, som var en mycket vänlig och social person. De sysslade bland annat med att dela ut posten och försåg oss även med nyheter.

Efter telefontiden var det kafferast. Fikarummet låg i den norra delen av korridorsystemet på tredje våningen, intill sammanträdesrummet. Bakom kafferummet fanns ett litet rum för de som inte rökte. Rökning var annars tillåten överallt i lokalerna. I kafferummet drack man kaffe dagligen och betalade med polletter. En kvinna svarade för kaffekokningen i ett kök invid kafferummet.  Många i personalen hade bestämda platser i kafferummet. Gud förbjude om man tog någon sådan plats. Under kafferasten var rummet överfullt av folk och det surrades intensivt l vid alla bord.

Ett sådant bord var bordet längst upp i rummet till vänster. Vid detta bord satt längst upp i hörnan körkortsutredaren Erik Malmkvist.  Han vände i dörren om platsen var upptagen. (Erik var en god berättare och skrev sedan kåserier som flera gånger publicerades i HD) Vid hans vänstra sida satt Sonja Nilsson, chef på Allmänna sektionen. På andra sidan bordet satt ofta Gunnar Nyberg, sekreterare i nämnden och vid hans sida handledaren för praktikcentrum Helmer Björkman. De två sistnämnda var passionerat intresserade av juridik och behärskade socialrätten till fulländning. När JOs ämbetsberättelse utkommit var detta föremål för kniviga dispyter vid bordet. Annars diskuterades en mängd olika frågor och många historier, inte sällan med humoristisk knorr.  Helmer och Gunnar hade mycket humor.   

Sektion D bestod av följande personal förutom mig vid denna tid: Jan Anders Persson socialinspektör, och socialassistenterna Mona Ahlström, Andrea Tuchten, Åke Strandberg, Lasse Andersson, Ingrid Nyberg och utredningsbiträdena Britt-Marie Jeppsson, Lena Malmberg och Gunnel Petersson. Det var en mycket bra och kompetent grupp, där flera sedermera blivit chefer, fyra har blivit förvaltningschefer eller motsvarande.

Nåväl.  När dagen hade kommit så långt att kafferasten var slut gick man till sitt tjänsterum och inväntade anstormningen av klientbesök. Dörren från receptionen öppnades på slaget 10 och då vällde folkmassorna in.  Man satt på sitt rum med stängd dörr och kunde då höra hur klienter utanför drog nummerlappar.  Det var de aktuella klienterna, man hade på sin tjänst, som kunde komma, om man inte hade jour en dag, vilket man hade i tur och ordning i arbetsgruppen. Man visste inte hur många klienter som kom varje dag. Det kunde vara 3-4 stycken, men det kunde också vara 8-10 stycken. Ärendet klienterna hade på denna mottagning var vanligtvis ekonomiskt. De flesta klienter fick socialhjälp med anledning av arbetslöshet.  Man fick då som socialassistent göra kontroller under besökets gång, vilket innebar telefonsamtal till arbetsförmedlingen eller försäkringskassan. Det var ofta mycket stressigt och organisationen var högst bristfällig. Särskilt stressigt var det när man inte hade tillgång till journalen, som kunde vara på skrivcentral eller på väg i ett transportkuvert någonstans i huset. Om man inte kunde göra några kontroller fick man bevilja tillfälligt bidrag, kanske socialhjälp enligt norm några få dagar, med uppmaning om återbesök.

Socialförvaltningen hade en kvällmottagning varje onsdag. Då arbetade man som vanligt till lunch och hade sedan ledigt till kl. 15, varefter man sedan arbetade till kl. 19.00. Då var det alltid fullt med besökare i korridorerna och tilläggas kan att inte alla var helt nyktra. På icke kontorstid fanns en socialjour som till en början bemannades av en socialsekreterare Bernt Lindberg och sedan också Barbro Carlsson. Socialjouren hade sina lokaler i polishuset.

Man hade mycket kontakt med all personal på avdelningen.  Som jag minns det var Inger Sköld chef på sektion A, Ingrid Sjögren på B, Inger Hartzell på C, Jan-Anders Persson som efterträtt Ulla Sjöberg på D och Sonja Nilsson på Allmänna sektionen.

På B var en av socialassistenterna Kerstin Lundgren, hon är ännu kvar på förvaltningen och Kjerstin Andersson som sedan var mångårig sekreterare i nämnden. Gustav Söderberg, en socialsekreterare som tyvärr gick bort tidigt, var på distrikt B och sedermera på allmänna sektionen. Honom minns jag med värme för hans torra humor. Ann-Marie Gårdenäs var en kanslist som var ett orakel på många sätt. Ingrid Wallin, nu på barn och familj och Kajsa Jeppson pensionerad, men senast på säkerhet och beredskap, var socialassistenter på A vilket också Kerstin Månsson var, nu utvecklare på socialförvaltningen. 

Det fanns en del verksamhet inom individ och familjeomsorgen utanför huset på Södergatan. Det fanns en rådgivningsbyrå för alkohol och en för narkotika. Dessutom fanns ett natthärbärge, först på Carl Krooksgatan och sedan på Håkan Lundbergsgatan. Dessutom genomgångshemmet Möllan och inackorderingshemmet Örelid. En viktig person på den tiden var kuratorn på psykakuten, som var anställd av kommunen. Hon hette då Ulla Sjöberg, ett orakel inom missbruksvården. Ulla ersattes senare av en annan Ulla, Ulla Wall-Rosenkvist.   

Året var alltså 1977. Göran Jönsson var 24 år och på väg mot det 25:e. Jag satt på mitt tjänsterum och funderade på hur han skulle arbeta som socialarbetare. Jag hade den sista terminen på socialhögskolan praktiserat i Malmö på byrån för barnomsorg som barnstugekurator, med kontor på Bergsgatan.  Jag hade en handledare som bara jobbade halvtid så jag fick sysselsätta mig på förmiddagarna på egen hand.  Jag skrev dagbok och åkte på en rad studiebesök i olika stadsdelar i Malmö. Stor del av tiden var jag på behandlingsförskolan på Gullviksborg.  Här placerades barn som hade en del problem och behövde särskilt stöd. Malmö var då indelat i 5 stadsdelar och byrån för barnomsorg hade ett team inom förskolan på varje stadsdel, det vill säga en kurator och en socionom. Här träffade jag Ann-Britt Kronlund som var både socionom och psykolog, dessutom medlem i orkestern Röda Bönor, som lärde mig hur man skall arbeta i team. Detta hade jag med mig när nu satt på min stol i kontoret på distrikt D och tog mig an mina klienter på den så kallade tjänsten.

Tankar kring arbetsmetoder i socialt arbete

Jag kände ett mycket stort engagemang i mitt arbete som socialsekreterare. Att vara socialarbetare och arbeta med klienter är ju mitt yrke och på sätt och vis känner jag sorg att jag övergav yrket och blev chef. Det gav mig mer att jobba direkt med klienter.  Som socialarbetare arbetade vi ju mycket med utredningar och mötte väldigt mycket människor, människor med mycket stora problem vanligtvis.

Grunden för det sociala arbetet är samtalet och socialarbetarna måste vara duktiga på samtal. För mig blev det ett viktigt arbetssätt att jobba i team, två och två. Då kan en koncentrera sig på samtalet och en observera. Sedan arbetade jag mycket med familjeterapeutiska tekniker som spegling och matchning. Ett viktigt inslag var en hög grad av ärlighet och rakhet, och mycket ofta konfrontationer, men det gällde att göra detta humant och med stor förståelse och empati. Grundläggande är att försöka skapa en relation och så goda möten som möjligt med klienten. Överhuvudtaget vara duktig på interaktion med människor och inte värja för svåra frågor och inte vara rädd för starka möten. För en socialarbetare är det viktigt att ha medkänsla för de utsatta och förståelse för de utstötta och god förmåga att följa med ned i smärtans rike som en ödmjuk gäst utan att där gå vilse och söka mötet människa till människa – utan att kränka!

 På den tiden fanns en familjeterapigrupp med Staffan Hansson, Thomas Härén och Berit Dehn. Vi lärde oss mycket av denna grupp bland annat genom flera kurser, som de anordnade. Ett viktigt redskap för mig blev transaktionsanalysen, i synnerhet dess spelteori. Det är viktigt att vara medveten om i vilket jagtillstånd en människa befinner sig i och försöka skapa en vuxen-vuxen transaktion. Att bli bra på att bryta och avslöja spel blev en viktig förutsättning för att som socialarbetare kunna arbeta med förändring mot ett bra liv. Spelar den man möter till exempel något av spelen  Nu har jag fast dig ditt kräk, min är mycket större än din eller svag punkt?

En berättelse om mina klienter 1977

När jag tillträdde som vikarierande socialassistent den första juli 1977 fick jag en lista på de klienter eller de ärenden som låg på min tjänst för handläggning. På listan fanns 46 personer eller familjer. Dessa människor bodde i de södra stadsdelarna av Helsingborg, Högaborg, söder och Planeringen. Vanliga gatuadresser var Öresundsgatan, Håkan Lundbergsgatan, Direktörsgatan, Rönnowgatan, Glasbruksgatan och Sandviksgatan. Detta var när man precis var i startgroparna att sanera söder i Helsingborg och många hus hade bara kallt vatten och vissa hade dass på gården eller bara toalett i trapphuset.

Jag skall berätta om några av dessa människor utan att röja deras identitet. Om dessa klienter kan man generellt säga att de allra flesta hade betydande sociala problem.  Merparten hade behov av socialbidrag och vad jag nu kan se så kan man säga att 23 av de 46 hade ett tungt missbruk, i de flera fall alkoholmissbruk och i 16 av de 46 ärendena var det inblandat barnavård i någon form. I sju av ärendena handlade det om tung barnavård där barnen var ganska små.

Några exempel: (Namnen är fingerade)

Nillan, en mamma i trettioårsåldern med två barn som bodde under sanitärt och bostadsmiljömässigt undermåliga förhållanden. Här fanns anmälningar om att barnen inte hade det bra och socialbyrån misstänkte att mamman missbrukade alkohol. Jag skulle utreda hemförhållandena. Jag besökte henne flera gånger i veckan. Det fanns stor oro för barnen. En mörk höstkväll var Nillan för berusad för att hämta sitt barn på dagis och vi fick ta ett utredningsomhändertagande. När jag anlänt för att hämta den lilla flickan på förskolan hade Nillan hämtat sig och rusade in och slet till sig barnet och rusade iväg. En barnsköterska tog tillbaka barnet och jag fick hålla mammans händer för att hon inte skulle slå mig med sina trätofflor. Hon fick senare hem sina barn efter en kortare placering. Vår kontakt bröts när hon fick en bättre lägenhet och överfördes till ett annat distrikt. Jag sprang på henne på stan efter något år. Hon berättade att hon inte kom överens med sin nya socialsekreterare och ville paradoxalt nog ha tillbaka mig.  

Fanny, en mamma i ungefär samma ålder som ovanstående, bodde också under sanitärt dåliga förhållanden och hade ett tungt alkoholmissbruk.  Hon hade ett barn omhändertaget och hennes stora sorg var att hon inte visste vem som var far till barnet. Här skulle jag utreda om hon skulle kunna få hem sitt barn. Här hade jag något som man idag kräver av utredningar, ett samtal med det fyraåriga barnet.

Brita, en hemlös kvinna med ett barn i förskoleåldern bodde på hotell efter vräkning. Hon hade nyligen separerat från en man med allvarliga alkoholproblem och våldstendenser. Vi hade en bostadsassistent på förvaltningen, som vägrade hjälpa henne med ny lägenhet. Inte förrän Brita låg på BB skakades en ny lägenhet fram.

Familjen Andersson var en familj med tre tonårsbarn. Familjen var fattig.  Mellandottern hade inte gått i skolan de senaste fem åren och det fanns misstanke om att hon hade någon psykisk störning. Vi tog ett beslut om utredningsomhändertagande och placering på Ungdomskliniken i Lund.  Jag åkte ensam hem till familjen. Två civila poliser väntade utanför. Tösen låste in sig på sitt rum, men pappan slog upp dörren. Flickan flydde ut i den närliggande skogen. Jag fick tillkalla polisen, som hittade henne. Hon slängde sig på marken och polisen fick bära henne i armar och ben och föra in henne i sin bil. Sedan körde vi till Lund.  Hon var inte sjuk och det ”blev folk” av henne. Hon arbetade som vuxen som städerska berättade föräldrarna som jag många år senare ofta träffade på stan.  

Börje, en ensamstående man med tungt alkoholmissbruk betraktades som en mycket farlig alkoholist. Det förekom alltid polishandräckning när han skulle till alkoholistanstalt. Börje hade sin pension ställd till socialbyrån med tvång och han kom två gånger i veckan och hämtade pengar. Börje tänker jag ofta på. Han var hotfull och brutal, men också en skör människa, som barn placerad på uppfostringsanstalt i Bohuslän, fostrad genom bestraffning med björkris doppat i saltvatten. Vi fick en djup kontakt och vi höll honom från ”torken” i fem år.

Några episoder vid möten med honom: jag gör ett hembesök i hans bostad. Börje är inte nykter men tar vänligt emot mig. Jag sätter skorna och går in. När jag kommer in ser jag att han har besök av en kompis Conny, en ganska ung man med allvarliga missbruksproblem.  Jag känner Conny, men han är inte min klient.  Jag stannar en stund men efterhand märker jag en allt mer ansträngd stämning. Conny ser lömsk ut och jag väljer att gå därifrån. När jag kommit tillbaka till kontoret kommer Hjördis, vår kanslist, springande mycket andfådd och berättar upprörd att Börje ringt och berättat att Conny satt en kniv i låret på honom. Har han ringt ambulans frågar jag.  Nej, säger Hjördis som knappt hämtat andan efter språngmarschen.  Han har ringt Helsingborgs dagblad! Dagen efter besöker jag honom på lasarettet och i sjuksängen visar han stolt upp en liten notis från HD om händelsen han varit med om.

Vid ett annat tillfälle ville dåvarande kommunens fastighetskontor, som han var hyresgäst hos, flytta honom till en annan lägenhet, antagligen beroende av att man ville renovera lägenheten. Börje motsatte sig flyttningen och överklagade till Hyresnämnden. När det var dags för muntlig förhandling i ärendet följde jag med honom.  När jag kom till lokalen där hyresnämnden skulle ha sin förhandling satt Börje och väntade på mig. Han hade en flaska vitt vin i en plastpåse och hade redan smakat på dess innehåll. Hur ska det här gå, tänkte jag, och uppmanade Börje att låta mig sköta hans talan. När det var dags för förhandling gick vi in i sammanträdesrummet.  När Börje får se handläggaren från Fastighetskontoret blev han mycket upprörd. Som tur var det ett bord emellan herrarna.  Börje flög fram och skrek aggressivt på sin karaktäristiska göteborgska dialekt: ”Din jävla fetta”.  Jag fick bryskt ta tag i Börje och pressa ned honom i stolen och på nytt uppmana honom att låta mig föra hans talan. Sedan sitter han tyst när förhandlingen startar. Efter en stund när vi sitter där känner jag att han tar min hand under bordet. Han fick flytta och det gick bra.

Börje hade sin pension som egna medel på Socialförvaltningen.  Han kom upp klockan 8.00 varje måndag och fredag och hämtade sina pengar till upphället. Han var då nästan alltid nykter eftersom han gick ut varje morgon och gick en lång promenad. Men ibland ringde han dagen efter onykter och ville ha påfyllning. Vid något tillfälle ringde han till Socialdirektören.  Han fick tala med sekreteraren, Sol-Britt Lindfors, men Strömgård tog inte emot samtalet. När jag träffade honom senare frågade jag honom varför han ringt Socialdirektören, han kan ju inte betala ut några pengar till dig.  Hans svar har jag ofta använt som en bild för hur många människor upplever organisationen som hierarkisk: Jag går till huvudet inte till röven! 

En dag hände något rörande. En sidodörr på socialförvaltningen, som bara personalen använde, flög plötsligt upp och Börje stormade ivrigt in. Han var klädd i tjocka regnbyxor och rusade fram till mig med en stor fisk insvept i tidningspapper. Den ska du ha sa han och sedan rusade han ut igen samma väg han kommit. Jag tolkade det som en mycket ömsint handling. Han var nykter och hade gjort något meningsfullt, fiskat på piren i Helsingborgs hamn.  

Inger Ung arbetslös kvinna med två barn och beroende av socialbidrag. Hon blev ständigt med barn, missfall, abort, utomkvedshavandeskap. Hade svårt att hushålla med sina pengar.  Jag försökte ge henne preventivmedelsrådgivning. Hon menade att hon hade p-piller. Tar du dem varje dag frågade jag. Nej, det behövde hon inte, de är så starka meddelade hon!   

Malla, en kvinna i femtioårsåldern med förflutet i restaurangvärlden, hade en vuxen son med narkotikaproblem. Malla var mycket gränslös och vår mångårige psykolog Emil Larsen ansåg henne inte behandlingsbar. I ett samtal med henne kunde man inte alls styra samtalet.  Hon talade om det hon önskade och svarade egentligen inte på frågor.  När hon kom på besök hos mig vid ett tillfälle för att få sitt socialbidrag sa jag till henne: Nu har vi 40 minuter på oss sedan har jag ett nytt besök. Hon var vältalig men osorterad i sina ämnesval. Det handlade om allt möjligt.  Jag satte igång och skriva ut hennes pengarekvision. Malla pratade på och plötsligt drar hon upp sin blus för att visa sin stora byst som uppenbarligen bekymrar henne. Sedan drar hon lika kvickt ned blusen igen och fortsätter berättelsen som om inget hänt. När de 40 minuterna är till ända reser hon sig upp och går mot dörren och i dörrhålet tackar hon mig för samtalet. Jag hade nästan inte sagt något alls är det bäst att tillägga.

Lena

Sedan kommer jag ihåg Lena, heroinist med två barn omhändertagna av en annan kommun.  Denna kvinna i trettioårsåldern lyckades lura i mig att hon var drogfri. Hon fick hem barnen, men ganska snart tog man henne och hennes nye pojkvän med narkotika i tullen och vi fick omhänderta barnen på nytt. Det blev en svettig länsrättsförhandling. Länsrätten gick på vår linje och barnen omhändertogs på nytt. Det var tur för bara en kort tid senare var paret ute för att driva in en knarkskuld. Hennes pojkvän hade med sig en k-pist som av misstag gick av och en pojke dödades som inte var parets gäldenär. Det blev stort polispådrag och båda greps. Mannen dömdes till 10 års fängelse och Lena till 4 år. Hon vågade aldrig återvända till Helsingborg och mannen blev sedermera själv mördad. Han var nog den kyligaste människa jag träffat.      

Socialtjänstreformen, ett stort framsteg för socialvården

Under 1970-talet pågick en intensiv debatt om socialvården i Sverige. Socialutredningen hade tillsatts 1968 och lämnade 1974 ett principbetänkande som, när jag gjorde min praktik på socialförvaltningen i Helsingborg höstterminen 1974, skulle bli föremål för ett yttrande från förvaltningen. Vi praktikanter kom alltså rakt in i denna intensiva debatt, som så mycket handlade om framtidens socialvård med frivillighet och helhetssyn på socialt arbete och motstånd mot tvång. Förmyndarmässighet och tvång hade präglat så mycket av den gamla socialvården.  Det blåste positiva framtidsvindar och vi unga drogs med i detta.

Ett samverkansprojekt för att öka närheten till behandlingshem och vårdanstalter pågick i Skåne och kallades Skåneprojektet. På förvaltningen, som hade fått Bernt Strömgård som socialdirektör 1976, pågick en organisationsutredning som bland annat ledde till att tidsbeställning infördes.

Kring 1980 infördes sedan en distriktsorganisation med 5 geografiska distrikt A-E. I dessa distrikt fanns både individ och familjeomsorgen, äldreomsorgen och barnomsorgen. Jag jobbade på distrikt D som hade Margareta Arnell som distriktschef. Margareta kom från Stockholm, var en genuin socialarbetare som jobbat bland annat i det s.k. Krukisprojektet på Krukmakargatan i Stockholm. Eva Fransson var chef för A, Ingrid Sjögren för B, Margita Svensson för C och Gunnar Nyberg för E.

Distrikt D var det största distriktet. IFO delades sedan i två sektioner D1 och D2.

Jag kom att jobba på D2 och blev så småningom 1:e socialsekreterare för en grupp på 4-5 socialsekreterare som kallades behandlingsgrupp och som inte hade hand om ekonomin. Under dessa år på 80-talet delade jag rum med Else Ahlgren, nu utvecklare på utvecklingsnämndens förvaltning, som då var chef för de som jobbade med försörjningsstödet.

Mona Ahlström var till en början 1:e socialsekreterare på D1 men övergick 1987 till att bli äldreomsorgschef och sedan tf distriktschef på D 1988-89. Chef för D1 var Lars Andersson, sedermera biståndsarbetare i Afrika. Barbro Stigsdotter som nu finns på familjerätten var en av socialsekreterarna.

Under de här åren flyttade man ut en del distrikt från huset på Södergatan. Distrikt A och B flyttade ut till Stattena sedan flyttade B till Drottninghög. B var också först en kort period på Essenska villan. A satt ganska länge på Stattena och hade då fått Jörgen Ohlsson som chef.

Under åren när Socialtjänstlagen infördes rasade en häftig debatt om tvång och frivillighet i socialtjänsten. Jag för min del måste erkänna att jag var en stor anhängare av tvång i socialtjänsten vad gäller missbruksvården. Det var nog så att jag tog stort intryck av Hasselarörelsen under 80-talet. Under några år på 80-talet fanns ett Hasselakollektiv i Helsingborg. Jag och några andra gjorde ett studiebesök på Franshammars gård i Hassela 1985. Mycket intressant att träffa KA Westerberg. Idag är jag mycket tveksam till tvång för vuxna. För ungdomar kan det vara nödvändigt.

Under mandatperioden 1982-85 uppstod en infekterad konflikt mellan personal och en distriktsnämndsordförande, som ändrade ett beslut i ett vårdnadsärende på grund av att han tog otillbörliga hänsyn.  Han försökte också påverka nämndemännen i Tingsrätten. Jag och ett stort antal tjänstemän på distriktet gjorde en JO-anmälan, vilket sedermera ledde till att ordföranden blev fälld. Relationen med hela nämnden var anstängd.  Om ett förslag till beslut var tillstyrkan kunde man vara övertygad om att nämndens beslut skulle bli avslag. Vi fick gå över till att lägga två förslag, tillstyrkan och avslag, då blev det oftast beslut om tillstyrkan. Ordförandens inställning till tjänstemän uttryckte han som ”att de skulle stå till tjänst”. 

Jag har som socialsekreterare arbetat mycket med missbrukare. På den tiden hade vi inget arbete med anhöriga, vilket hade varit mycket befogat. Alkoholistmammor var ett särskilt kapitel som man ofta försökte hålla borta från handläggningen. Dessa mammor gav sig ofta inte. De var som iglar och släppte aldrig sina söner.

Amanda hade en son som vi kan kalla Kalle. Amanda behandlade Kalle som att han fortfarande var fyra år, vilket den här berättelsen vill ge exempel på. Kalle hade efter en missbruksperiod landat hos mamma och två socialsekreterare skulle komma och hämta honom för transport till akutmottagningen för avgiftning. Mamma hade packat en väska inför vistelsen och vände sig till socialsekreteraren och berättade vad hon packat ned; strumpor, kalsonger, skjortor och byxor mm. När detta är sagt tar hon upp en papperspåse som hon viftar med framför näsan på Kalle: ”här lille Kalle har mamma köpt en gottepåse till dig”.

Sedan hade vi fru Blomberg som hade två söner som var tunga alkoholister. Vad gällde den ene sonen ringde hon och berättade att han hade återfallit i missbruk och nu drack hårvatten. Han har kräkts blod meddelade hon socialsekreteraren. Jag har sparat det i lilla frysen! Detta gjorde hon för att övertyga socialsekreteraren om att sonen var tillräckligt dålig för att omhändertas. Sedan blev  denne blyge man prydlig, nykter och sammanboende med en kvinna. Fru Blomberg bjöd på julmiddag – med snaps! Så var det färdigt igen. Båda dessa mammor överlevde sina söner.

Ibland var problemet med missbruk också ett problem i barnärenden. Jag arbetade med en ung mamma som vi kan kalla Kristina.  Hon hade missbruket narkotika, men nu använde hon mest tabletter.  Hon kom från ett välbärgat hem. Hon hade vid något tillfälle varit nära att tappa sitt lilla spädbarn och vi hade tagit beslut om omhändertagande.  Vid förhandlingen berättade vi för advokaten att Kristina varit så påverkad att hon nästan tappat den lille pojken.  Han gav det chockerande svaret att det var väl inte farligt. Själva omhändertagandet skedde i föräldrarnas fashionabla villa. Jag och min kollega Ingrid Nyberg åkte dit med polis, som väntade utanför. Det tog två timmar innan vi kom iväg med barnet. Morföräldrarna var hysteriska och ringde upp nämndens ordförande och frågade varför hon tagit detta beslut. Detta kunde denne fritidspolitiker inte svara på trots att hon skrivit på beslutet, vilket ökade på vårt problem. Hade det inte varit för Kristinas syskon hade situationen inte löst sig. Pojken var sedan omhändertagen i två år och placerad i ett familjehem men kom sedan hem till sin mamma igen.

Att jobba med missbrukare kan ha sina sidor.  Jag åkte i taxi för att se till Karl-Åke som bodde på Elineberg. Han var hemma, men i stort behov av sjukhusvård för avgiftning. Du är ju full sa jag; Nej jag är bara halvfull svarade han. Han var emellertid inte ensam hemma. I lägenheten fanns också tre andra personer, Arvid och bröderna Pettersson. Taxin väntade på gatan och jag frågade om fler ville följa med till sjukhuset. Arvid och en av bröderna nappade på erbjudandet. Jag följde Karl-Åke som gick med kryckor ned för trapporna och ut på gården.  Jag placerade honom sittande på ett staket, gick upp och hämtade de två andra. Den ene var jag tvungen att stötta nedför trapporna och honom lutade jag mot huset, innan jag hämtade broder Pettersson. När vi då skulle gå till taxin upptäckte jag att taxin kört sin väg. Han trodde jag smitit.  Jag fick ringa efter en ny taxi innan jag lyckligt kunde leverera herrarna. Det var inget bråk bara god sämja mellan mig och de här alkoholisterna och jag tänker ofta med värme på dem.

Ett mycket känsligt fall dök upp en dag genom anmälan från en skola. En flicka i lågstadiet berättade för skolans personal att hennes mamma slog henne. Det känsliga var att mamman arbetade med barn. Vi såg tecken i anmälan som fick oss att tro att detta var en mamma som skulle kunna misshandla sitt barn allvarligt. Efter hembesök och ett första samtal med mamman tog vi initiativ till att dottern blev omhändertagen för utredning och placerad en månad i ett jourfamiljehem.

Därefter inledde vi vår utredning som gick till så att vi under de här veckorna hade många kontakter och samtal med mamman. Hon överraskade oss genom en mycket positiv och öppen attityd. Det visade sig att det skavde i relationen till dottern bland annat på grund av att faderskapet aldrig hade kunnat fastställas. Det fanns två möjliga fäder, varav en var utomlands. Kvinnan arbetade mycket intensivt med sina problem och efterhand kunde faderskapet fastställas och barnet fick en ny familj. Kvinnan skilde sig sedermera eftersom den relation hon hade inte var bra. Flickan kunde innan dess återvända hem till sin mamma. Vi hade gjort en överdriven bedömning om riskerna för flickan. Men det blev en viktig gräns för denna kvinna. Det här visar ett exempel på vad som kan hända när människor har både motivation och en förändringspotential.

En socialarbetare arbetar med liv och död och detta blev särskilt tydligt en sommardag 1978. Vi fick en påringning om att det luktade illa från en lägenhet på Håkan Lundbergsgatan där det bodde en av våra klienter, en tung alkoholmissbrukare.  Hans socialsekreterare var på semester så jag och en praktikant gick till lägenheten för att söka mannen. Ingen öppnade, men vi hade nyckel till lägenheten (vilket var ganska vanligt då) och jag öppnade och gick in. Visst det luktade illa i lägenheten och jag antog att det var gamla sopor och gick ut i köket och tittade i soppåsen.  Nej det var inte detta. Så jag gick in i rummet i den lilla ettan.  Där inne mötte något fasansfullt. På golvet låg lägenhetsinnehavaren död på golvet, fullt påklädd med brun skinnjacka och trätofflor på fötterna.  Liket var i full förruttnelse och han var alldeles svart. Rummet var fullt av flugor. Stanken var stark.  Vi lämnade lägenheten och gick till den näraliggande larmcentralen på brandkåren och träffade den gamle legendariske fotbollsmålvakten Kalle Svensson. Han ringde upp polisen för vår räkning. Polisen kom. 

En berättelse som också har sina komiska effekter rör en man som hade mycket svårt att komma igång med arbete.  Han anförde arbetshinder efter en skada under militärtjänsten.  Han hade varit i slagsmål.  Han berättade för sin socialsekreterare att han hade läst Försäkringskassans information om nedsättning av arbetsförmågan och kommit fram till att han hade en funktionsnedsättning med 112 %, och tillade han ”det bara i armen!” Han tyckte inte alltid att han rönte förståelse för sin sak. Vid ett tillfälle när han var på besök hos sin socialsekreterare Åke Strandberg, nu socialchef i Katrineholm, hördes höga röster från besöksrummet.  Jag ryckte ut och öppnade dörren. Där inne hoppade mannen jämnfota mycket upprört skrikande. På Åkes skrivbord hade han satt sina trätofflor. Ja, vi lyckades lugna ned situationen efter en stund. Den här typen av händelser är nog ganska typiska för vad många socialarbetare har fått uppleva.

En kvinna som lämnat djupa avtryck kan vi kalla fru Larsson. Hon var en profil på söder i Helsingborg och tog hand om många missbrukare.  Hon födde fem barn tror jag och socialvården fann anledning att omhänderta tre av dem. Hon missbrukade tabletter och hade en man som kunde dricka kopiösa mängder alkohol. Hon skaffade sig ofta hyresskulder och en gång tyckte nämnden att det var nog. Hon begärde företräde inför nämnden och innan man släppte in henne hade man överläggning. Man peppade varandra att nu fick det vara nog och man skulle stålsätta sig för att ge henne avslag. Rustade för att nu sätta en gräns tog man in fru Larsson till den församlade nämnden. Denna lilla men karismatiska kvinna kom in och tog nämnden med storm genom att säga att ”sanningen är att jag inte kan hålla i pengar” och visade upp händerna .”Pengarna bara rinner mellan mina fingrar”. Efter denna föreställning gick luften ur den stålsatta nämnden och man fattade beslut om att trots allt ge henne halva hyresskulden.    

Min karriär som facklig förtroendeman

Under den tid jag var socialsekreterare var jag fackligt aktiv i SSR som skyddsombud och under en kort tid som ordförande i föreningen. Jag har gamla tidningsurklipp från 1983 där jag på grund av stora arbetsmiljöproblem hotade att stänga socialförvaltningen. Det blev inte så, men det satte nog igång en process så att arbetsmiljön förbättrades för socialarbetarna. Jag har alltid trott att vägen till en bra arbetsmiljö och nöjd personal går över en god verksamhet. Känner man att man gör nytta för människor och arbetar i en bra verksamhet då trivs man också. 

Kommundelsnämnderna, mycket väsen för lite

Under 80-talet pågick en hård politisk debatt ifall man i kommunen skulle införa kommundelsnämnder. Under mandatperioden 1988-91 fattade den socialdemokratiska majoriteten i fullmäktige beslut om att införa 11 kommundelsnämnder i Helsingborgs kommun.

En stor omorganisation med utflyttning till de olika områdena för kommunkontoren med införskaffande av möbler och annan utrustning, rekrytering av chefer och andra befattningar satte igång. Min chef på den kommundelsförvaltning där jag blev placerad hette Ingela Sjölund.

Här vill jag sticka in med berättelsen om mannen som slog ihjäl sin bil. HD-journalisten Kenny Lindquist hade i alla fall den rubriken på ett kåseri. Lindquist som bodde på Högaborg hade en natt observerat att en man hade gått lös med en yxa på en bil som var parkerad på gatan.

Dagen efter denna händelse var jag och en kollega Ingrid Nyberg på hembesök hos en kvinna som var flickvän med mannen som slog ihjäl sin bil. Vi satt och talades vid hennes köksbord när det ringde på dörren. Kvinnan gick ut till ytterdörren och kikade i titthålet. Det var mannen som ville komma in. Han hade fortfarande yxan i handen. Du får inte komma in, ropar kvinnan utan att öppna dörren, jag har soc här.  Mannen bad och bönade om att få komma in. Det fick han alltså inte. Då bad han att få tala med oss från Soc. Vi kom överens om att gå ut till honom och tala med honom. Sagt och gjort vi gick ut till honom. Han var mycket ledsen och gråtmild och ville att vi skulle följa honom till hans egen socialsekreterare. Vi gjorde så och gick med honom genom stan. Han hade fortfarande yxan i handen. Men vi bedömde inte honom som farlig. Vad som sedan hände med yxan kommer jag inte ihåg. Vi levererade honom i alla fall till hans socialsekreterare på socialförvaltningen i Helsingborg. Man kan tillägga att det var flickvännens bil inte hans.  Denne man som hade ett tungt narkotikamissbruk var också en duktig poet och gav ut flera diktsamlingar. Han sjöng också Cornelius Wreeswijks sång Somliga går i trasiga skor på stadsteatern på en avslutning med Stumpenassemblern i ett hemlöshetsprojekt.  Det var mycket gripande för alla oss som var där.    

Basenheter en bra lösning i socialtjänsten

I slutet av 80-talet upptäckte socialförvaltningen att man fick stora underskott i vården av barn, ungdomar och missbrukare eftersom staten drog in sina statsbidrag.

 Utredningssekreteraren på socialförvaltningen, Bo Winnerljung, fick i uppdrag att utreda hur man skulle komma tillrätta med de stora underskotten.  Han föreslog att man skulle införa det som kom att kallas Basenheter. En konsult som hette Kenneth Hagelin från Rosengård i Malmö anlitades.  Han hade skrivit boken Basenheter på Rosengård, som blev modell för införandet. Jag och Lena Larsson utredde under en månad 1989 hur införandet skulle gå till på Distrikt D. 

Basenhet är en öppenvårdsverksamhet som också kan erbjuda en placering för barn, ungdomar och vuxna. En mellanform mellan en öppenvårdsmottagning och en institution. Detta förfarande tycker jag är en mycket bra konstruktion, som tydligt bygger på socialtjänstlagens grundprinciper frivillighet, helhetssyn, närhet, normalisering och kontinuitet. Det är ett socialt arbete i människors närhet och i deras egen livsmiljö, men med resurser att tillgodose även kvalificerade behandlingsbehov. Ett sätt att ge familjer och vuxna stöd istället för att skilja barn från deras föräldrar och vuxna från deras egen livsmiljö. Ett stort problem för ungdomar och vuxna missbrukare var att återanpassa sig på hemorten efter att ha varit placerade på institution. Det här var en modell för att lösa detta problem bättre.

   

En basenhet för barn och ungdomsärenden på Filborna, som även hade boendedel och en på Centrum, men som inte hade boendedel, infördes. Samtidigt inrättades rättsenheter som skulle svara för myndighetsutövningen.

Jag vill här särskilt påminna om att Katrin Winslööv, allt för tidigt bortgången, var chef den första tiden på Filborna. Hon var en stor entusiast med mycket energi. Jag minns henne med stor värme.

Jag trodde att jag skulle få uppdraget att skapa Basenheten på Centrum, men uppdraget gick till Göthe Carlsson som dittills varit chef för alkoholmottagningen Citymottagningen. Jag fick istället uppdraget att bygga upp en basenhet för Vuxna.

Socialförvaltningen hade fått hyra ett helt flerfamiljshus på Guldsmedsgatan 8 av Helsingborgshem. I huset fanns tolv lägenheter. Meningen var att vi skulle hyra ut lägenheterna till missbrukare. Det bodde en tid gamla hyresgäster kvar i huset, men efter hand fick vi alla lägenheterna disponibla för andrahanduthyrning eller träningsboende. Initialt tog vi en trerumslägenhet på bottenvåningen till kontor.  Jag hade svårt att rekrytera personal till boendet. Jag fick efter hand med mig tre socialsekreterare och två personer i ett så kallat stödteam. Vi var alltså från början 6 personer i lägenheten. Så småningom tog vi hela bottenvåningen till kontor, men då hade vi blivit sammanlagt 6 socialsekreterare. Vi fyllde huset med boende och kompletterade efter hand med träningslägenheter på stan. När vi hade som mest hade vi 50 träningslägenheter.

Jag hade, som jag berättade först en grupp på 5 personal. Efter hand fick jag ansvaret för andra verksamheter, som alkoholmottagningen Citymottagningen som varit alkoholpoliklinik sedan 1940-talet, Inackorderingshemmet Möllan, boendena Örelid, Carnot och Stenbocken.

Jag blev också chef för Narkomanvårdsbasen som först tillkom som ett projekt 1989 och dess projektledare Andrea Tuchten blev sedan utvecklingsledare inom Vuxenomsorgen.

Boendena för missbrukare förtjänar en särskild historia.

1964 hade startats ett inackorderingshem för alkoholmissbrukare i en villa på Ramlösa som kallades för Örelid. Hemmet hade 14 platser och drevs av ett föreståndarpar som bodde i ett intilliggande hus. Örelid blev sedan nyktert boende och behandlingshem för unga missbrukare och på slutet erbjöds behandling för kvinnor.

På Mellersta Stenbocksgatan fanns två fastigheter som kommunen hyrde ut till personer med alkoholmissbruk. Nu finns ett hus kvar som är boende för psykiskt funktionshindrade. Här bodde många tidigare tunga missbrukare och under den tiden inträffade 4 mord och huset döptes i folkmun till ”mördarhuset”.

På Carl Krooks gata 60 fanns ett härbärge för bostadslösa med 8 platser som sedan flyttades till Håkan Lundbergatan innan det lades ned.  1973 startades genomgångshemmet Möllan i arbetsförmedlingens gamla lokaler med 20 platser. Möllan övertog Härbergets roll när detta lades ned. Möllan är nu också avvecklat och dess roll har övertagits av FENIX. 

Administrationen av dessa boenden sköttes av den allmänna sektionen på socialförvaltningen, som var en sektion för bostadslösa. På denna sektion fanns vidare en tillsynsman som svarade för tillsynen av ett antal lägenheter som socialförvaltningen hade kontrakt på. Tillsynsmannen, som hette Sven Öhrn, åkte runt och bytte lakan i dessa lägenheter, samtidigt hade han naturligtvis tillsyn.  Lägenheterna hade mycket låg standard och låg i saneringsfärdiga hus, som det under tidigt 70-tal fanns gott om i Helsingborg.  Det fanns personer som saknade egna lägenheter, men egentligen var inga vid den här tiden hemlösa, som många är nu. Kommunen, genom det fastighetskontor som då fanns, hade ett mycket stort bestånd av billiga lägenheter med låg standard och det var vanligtvis inte några problem att ordna en sådan bostad. Mot slutet av 70-talet, då saneringen och renoveringen av det omoderna bostadsbeståndet kommit igång, blev det betydligt svårare att få bostäder till personer med sociala eller ekonomiska problem.   Vid den tiden var missbrukarna mycket ofta intagna på allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare. De tunga missbrukarna var kanske intagna två till tre gånger årligen, två månader i stöten. Men vistelserna på S:ta Maria sjukhus kunde också pågå långa tider. 

Efter psykiatrireformen 1995 tillkom flera boenden för de psykiskt funktionshindrade, såsom boendena på Hebsackersgatan, Sofieberg och Stenkretsgatan.

Efter projekt Hemlösa tillkom Olsgården, som nu är ett boende med behandling för missbrukare.

Här vill jag berätta lite om några av de människor som bodde på Guldsmedsgatan och Vuxenbasen.

Vi valde att placera missbrukare och ibland även psykiskt sjuka människor på Vuxenbasen. Inte sällan de som hade tyngst problematik.

Vi hade Ulla-Britt som hade tungt alkoholmissbruk och en lika missbrukande man som misshandlade henne. En gång träffade jag henne i porten och kommenterade att hon var blåslagen i ansiktet. Du skall inte acceptera att mannen slår dig sa jag lite upprört. Det är inte så farligt sa hon och tillade: slår inte du din fru när hon är dum? Ja, så var hennes värld.

Bertil var en man som varit hemlös i trettio år och som först under lång tid vägrade att ta emot en lägenhet. Men så gjorde han det och fick fem bra år på Vuxenbasen innan han dog i en vanlig sjukdom. Han hjälpte till med ordningen i huset också.

Så var det Britt-Louise, en kvinna som inte lämnade någon oberörd. Hon var paranoid, men hade trots det viss kontakt med sina fyra barn.  Hon var en duktig husmor och en gång bjöd hon oss alla på kaffe. En gång när sjukdomen slog till rusade hon in på mitt kontor och sa strängt till mig: Nu Göran får du sluta att lägga bruna kuvert i mitt sovrum! Ibland fick vi kalla på doktorn, som kom från vårdcentralen och efter fem minuters samtal skrev vårdintyg. Efter behandling kom hon tillbaka i god form tills det var dags nästa gång då hon till exempel haft ormar i proppskåpet. Hon var en otroligt trevlig person, alltid fullständigt rak och ärlig.

En man, som vi kan kalla Bert, bodde inte på vuxenbasen. Han hade en plågsam uppväxt med en auktoritär pappa, som misshandlat honom. Han hade en psykiatrisk problematik, men framförallt ett stort ölmissbruk. En oerhört ensam människa. En gång bad han mig komma hem till honom. Han ville att jag skulle ge honom råd hur man får kontakt med en kvinna. Ja, hur ger man sådana råd? Det enda jag kunde säga var att han skulle tjäna på att inte dricka alkohol. Vid ett tillfälle sitter Bert på OJ och jag sätter mig bredvid honom och talar med honom. Då rusar en vakt fram och vill köra ut Bert underförstått att han uppfattat situationen som att Bert besvärat mig.  Jag får stopp på vakten. Folk tittar ofta snett om man stannar och pratar med missbrukare.

En kille, som vi kan kalla Pelle, bodde på Vuxenbasen. En dag var han på besök och hade samtal med vårt stödteam. Jag och en medarbetare sitter i ett rum bredvid. Då hör jag oväsen. Pelle hade tagit fram så kallade karatepinnar och slagit dem hårt i bordet då han var upprörd över något. Jag går in och går emot den upprörde Pelle. Han är inte nykter och när jag går emot honom för att tillrättavisa honom höjer han aggressivt karatepinnarna mot mig. Jag backar ut ur rummet. Situationen lugnar ned sig efter en stund och Pelle går. Vi polisanmälde hotet. Redan dagen efter kommer han och ber om ursäkt och det upprepade han sedan flera gånger varje gång jag mötte honom. När det blev dags för rättegång körde jag och Sonny Halvorsen honom till rätten. Efter åklagarens sakframställning frågade domaren Pelle om det gått till som jag uppgett i polisförhör. Pelle svarar att ”säger Göran att det var så är det nog så”. Rättegången blev något av en försoning. En gräns sattes för dåligt uppförande, vilket Pelle på nykter kaliber förstod och bad om ursäkt för.

Ansvaret växer

Efter en tid bad förvaltningschefen på servicenämnd Filborna, Margareta Spjuth, mig att bli ansvarig även för vuxenbasen på Filborna som bestod av två socialsekreterare. På ett möte där vi skulle konfirmera att jag skulle ta över som chef för verksamheten sa Margaretha Spjut: ”nu har vi blivit av med missbruksvården”, samtidigt som hon gjorde en rörelse med armen bakåt över axeln.  Det sa väl något om attityden till vuxenomsorgen på hennes förvaltning.  Inom individ och familjeomsorgen har det funnits en hierarki där jag uppfattar att barnavården haft högst status följt av missbruksvården och försörjningsstödet.

Verksamheten växte alltså och jag var den enda chefen. Jag cyklade runt till grupperna.  I varje grupp fanns dock en gruppledare som inte var chef, men som höll i det rent administrativa i sin grupp. Vi hade också en central administratör, Ann Olsson, inom Vuxenomsorgen.   Vi hade verkligen ett gott flyt med verksamheten under de här åren.

Två unga socialsekreterare, Carina Lindkvist och Helene Torstensson, utvecklade ett bra teamarbete med missbrukare och de kom med en genial idé om en behandlingsverksamhet, som ännu finns kvar, som vi döpte till Livtaget. Det var och är en tolvstegsbehandling i öppenvård för missbrukare, idag kompletterad med möjlighet att även bo i verksamheten.

Två socialsekreterare, Eva Andersson och Karin Gustavsson, kom med idén med en sysselsättningsverksamhet för kvinnliga missbrukare, som döptes till Maskrosen. Dessutom byggde vi upp ett boende för psykiskt sjuka missbrukare.  En klippa i missbruksvården, i synnerhet med de mest utslagna, var socialsekreteraren Kjell Birgersson. Sonny Halvorsen var mycket bra på att administrera och skaffa fram våra träningslägenheter, som blev ytterst viktiga för vårt arbetssätt

Vid det här laget hade Andrea gått vidare till att bli chef för barn och ungdomsverksamheten på Centrum och ersatts med Ingela Bernholtz som utvecklingsledare.

Här skulle jag vilja sticka in och berätta om en man som satt djupa spår i socialtjänsten under många år. Vi kan kalla honom Viktor.  Viktor började missbruka amfetamin tidigt.  Han tog sin morbrors amfetamintabletter som denne förvarade i sin lastbil och sedan var det på den vägen. Han var bostadslös i många år, men brukade likt en gök bara tränga sig in hos kompisar som aldrig vågade säga emot honom.  Han hade förvärvat ett herostratiskt rykte och var dömd för flera mord och våldsbrott. Jag kände honom sedan barndomen, då vi hade spelat fotboll i samma pojklag, så mig var han lite mer överseende med än andra socialarbetare. Han hade hotat personal på Stenbocken med en yxa. Det fanns många som inte ens vågade träffa honom. Så en händelse som inträffade när jag var chef för boendet på Guldsmedsgatan 8.  Viktor flyttade in i cykelkällaren utan lov och satte in soffor och bord. Vi fick veta detta och jag gick ned ensam för att tala med honom. Han satt i soffan och jag satte mig mitt emot honom med ett bord mellan oss. Vi hade sedan ett trevligt samtal.  I ord var han inte alls hotfull, som han ofta var. Han hade väldigt intensiva ögon och en stickande hotfull blick.  Jag bad honom flytta och han bråkade inte.  Men om hans tal inte var hotfullt så var hans kroppsspråk det desto mer. Han satt nämligen med ett tjockt ca en meter långt järnrör som han hela tiden satt och slog i ena handen. Det var en någon meter mellan oss och han skulle kunnat med ett slag slå ihjäl mig. Men då kände jag mig inte rädd. Jag litade på att vår sedan barndomen grundade relation skulle hålla. Men visst har jag tänkt ibland på vad som skulle kunnat hända

Man skulle kunna tro att det bara är tragik som möter en socialarbetare. Visst möter man tragik och människor med allvarliga problem. Men mötet med vuxna klienter innehåller, förutom att det ofta är mycket ärliga möten där socialarbetaren får direkt feedback positivt och negativt, mycket humor. En sådan måhända tragikomisk episod kan jag berätta från vuxenomsorgen.

En lördag blev jag i bostaden uppringd av utrikesdepartementet. En handläggare berättade att en av våra klienter, en mycket alkoholiserad person, hade åkt på en restresa till en grekisk ö. Där hade han delat rum med en annan man. Han kunde inte avhålla sig från att dricka och efterhand blev situationen på hotellet fullständigt ohållbar. Den unga reseledaren slet sitt hår. De grekiska myndigheterna hotade med att skicka honom till en fängelseö.  Hur det var kopplades ambassaden i Aten in och så småningom vandrade ärendet enda upp till UD i Stockholm, som alltså i sin nöd ringde mig. UD bad mig att skicka ned någon som kunde hämta hem vår man. Vi betalar resan bara ni kommer. Jag ringde Kjell Birgersson som var hans socialsekreterare och bad honom resa ned och hämta honom. Så på måndagen reste Kjell ned till Grekland. Mannen befann sig på sjukhus ”fullpumpad” med morfin. När Kjell möter honom på sjukhuset blir han överraskad över att se honom där och ropar: ”Va Kjell, är du också på semester!” 

Men så här dags har vi kommit lite längre fram tiden. Jag nämnde att man tog beslut om kommundelsnämnder. Dessa kom bara att verka under ett år – 1991.

Detta år var det val och det blev majoritetsskifte i Helsingborg med borglig majoritet och de ville inte ha kommundelsnämnder. Dessutom var det allvarlig kris i Sveriges ekonomi. Man ville privatisera i kommunen, men framförallt gjorde man om kommundelsnämnderna till 6 stycken servicenämnder. Egentligen samma sak, men färre förvaltningar. Två av förvaltningarna var större än de övriga – Centrum och Filborna. Centrum hade av tradition en profil av missbruksvård medan Filborna barn och ungdom.

Beställare/utförarorganisationen en katastrof

Valet 1994 medförde på nytt majoritetsskifte i kommunen med socialdemokratisk majoritet. Man ändrade inte organisationen med Servicenämnder. Organisationen med Servicenämnder kom att bestå fram till valet 1998, då det på nytt blev borglig majoritet. Då hände något oerhört. Under ledning av kommunstyrelsens ordförande Jerker Swanstein införde man en så kallad beställar- utförarorganisation. Man införde en skol- och fritidsnämnd, som hade myndighetsutövningen för barn och ungdom och två kommunala utförarstyrelser - barn och ungdomsstyrelse norr och söder. På vuxensidan införde man en Vård och omsorgsnämnd med en vård- och omsorgsstyrelse. Vidare infördes en Utvecklingsnämnd som skulle ha ansvar för försörjningsstöd och arbete och sysselsättning.  Det som traditionellt brukar kallas individ och familjeomsorgen styckades upp i 5 olika nämnder och styrelser.  Jag som arbetade med vuxna hamnade i Vård och omsorgsstyrelsen och fick Jörgen Ohlsson som förvaltningschef. Vård och omsorgsnämnden fick Margareta Spjuth som chef.

Beslutet om beställar/utförarnämnder var ett politiskt oansvarigt beslut som gjort stor skada! Under de här åren skapades stora klyftor inom IFO mellan dess olika delar. De består fortfarande.

Inom barn och ungdom utvecklades konflikter mellan norr och söder som bestod länge och kanske fortfarande påverkar.  Barn och ungdomsstyrelse norr dominerades av Filborna och enligt min uppfattning utvecklades en Filbornaanda. Den utmärktes av stor självkänsla över att man gjorde ett gott arbete men också mycket av struktur och systemtänkande samt en slutenenhet mot omvärlden. Söder hade en annan kultur som var mycket otydligare. I detta låg också att Filborna hade en lång tradition som stammade från distrikt B i den gamla socialförvaltningen, som präglades av att ha arbetat mycket med barnavård, medan söder hade en förankring i en kultur att jobba med missbrukare på distrikt D. Jag hade mina rötter i söderkulturen.

Det som fick betydelse för organisationen av framtidens barn och ungdomsverksamhet under beställare/utförarorganisationen var också att söder drabbades av ett skandalärende där ett fosterbarn skulle hämtas hem till biologiska föräldrar. Beslutet fick återtas efter att genomförandet misslyckats totalt. Att det på den nya socialnämnden 2003 beslöts om en sammanhållen barn och ungdomsverksamhet hade mycket att göra med motsättningarna mellan norr och söder, som man ville komma  ifrån.  Detta är en omständighet som även idag har betydelse för organisationskulturen på socialförvaltningen.   

Men vi som arbetade inom Vuxenomsorgen fick fullständigt fria händer.  Inte en enda gång fick vi någon uppmärksamhet från våra politiker.  Uppmärksamheten var i vår styrelse helt inriktad på äldreomsorgen. Men aldrig tidigare hade det hänt att så mycket förändrings och utvecklingsarbete kommit igång inom vår verksamhet som under den mandatperioden. Kanske var det friheten som gjorde detta? Konflikterna mellan beställarnämnderna och utförarstyrelserna var ständigt pågående under hela mandatperioden. Under den här tiden slutade Ingela Bernholtz som utvecklingsledare och ersattes av Anne Eskilsson.

 Samarbetet inom Vuxenomsorgen upplevde jag som mycket bra med mina närmaste medarbetare och personalen. 

En sak som jag kom på var att varje månad ge ut ett informationsblad som vi kallade Infonytt. Detta blev en viktig informationskälla både internt och externt i kommunen. Allt detta material har jag lämnat till stadsarkivet   

Här kan man tillägga att 1995 hade man genomfört det som kallades för Psykädel, som innebar att kommunen fick ett större ansvar för de psykiskt sjuka. Under mandatperioden 1998-2002 hade jag Ingemar Götestrand som verksamhetschef. Chef för socialpsykiatrin var Stefan Ripa. Sedermera blev jag chef även för socialpsykiatrin. Men då hade Stefan redan gått över till äldreomsorgen efter att han och två av personalen blivit utsatta för pistolhot av en klient och ersatts av Anne Holmblad. Denna hotsituation satte djupa spår i de inblandade.

Tre inspirerande studieresor

Impulser utifrån är viktiga och resor och studiebesök i andra verksamheter bör man göra om man är intresserad att utveckla sin verksamhet. Jag gjorde själv alldeles för få sådana resor. Men tre sådana resor och studiebesök har varit viktiga.

Jag deltog i en studieresa till Trieste i Italien för att sudera hur man jobbade med psykiatri. En legendarisk läkare Basaglia inspirerad av Foucault hade på ett bra sätt byggt upp en ny psykiatri i Trieste. Det var oerhört inspirerande att se hur de hade byggt upp ett boendestöd till de psykiskt sjuka och klarat övergången från de slutna mentalsjukhusen på ett mycket bra sätt med boendestöd men också med arbetsverksamheter som var riktiga arbeten. En läkare vi talade med där blev mycket förvånad när vi berättade att vården och stödet till psykiskt sjuka var delat mellan sjukvården och kommunerna. För honom var det självklart att man höll samman vården i en organisation. 

En annan resa som var intressant var till Tromsö i Norge dit jag och en projektgrupp gjorde för att besöka vår handledare Tom Tiller, professor i pedagogik på universitetet i Tromsö Han är känd för sina 7 teser, där den sista är mycket tänkvärd: Den som är berörd skall höras. Det är en sak vem som har ansvaret att slutligen fatta ett beslut och en annan sak att de som berörs av beslutet blir sedda och hörda om sin uppfattning.  

Det var meningen att projektgruppen skulle skriva en bok där vi deltagare skulle skriva var sitt kapitel. Jag arbetade med en intervjuundersökning av missbrukare som blivit nyktra. Det blev inget av projektet av oklara orsaker. Jag dokumenterade min undersökning som bygger på tre djupintervjuer och den finns redovisad i min blogg.

En tredje intressant resa var inom ramen för FoU-Skåne, där jag under flera år var medlem i forskningsetiska rådet, till London där vi studerade hur man arbetade med social forskning.  

Mina idéer om Vuxenomsorgen baserade på tankar om helhetssyn och Michel Foucault

I slutet av 80-talet gick jag en forskningsförberedande kurs på socialhögskolan i Lund och fick för första gången höra talas om Michel Foucault. Efter att ha läst ”Vansinnets historia” förändrades min tankevärld. Nyckelbegreppen är makt och det leder till förvisning och utstötning av människor med avvikande beteende och jag blev uppfylld att undvika att detta skulle hända i det sociala arbetet.

Jag blev också utifrån mina erfarenheter av missbruksvård övertygad om att socialtjänsten och sjukvården borde jobba i samma organisation med missbruksvård eftersom denna vård behöver både sjukvårdsinsatser och socialt behandlingsarbete.

I flera projekt med landstinget drev vi denna ansats. Först långt senare lyckas vi i Skåne nordväst med 8 kommuner och landstinget, sedermera region Skåne, skapa ett resursteam för psykiskt sjuka missbrukare. Detta team finns fortfarande kvar och följdes i Helsingborg av ett boende för målgruppen, som heter Krubban, som vi drev tillsammans beroendemottagningen och socialtjänsten. Dessa ansatser har nu följts av en ungdomsmottagning, Maria nordväst, även om psykiatrin hoppat av samarbetet med Krubban.

Foucaults bok Vetandets arkeologi har jag läst tre gånger och den lämnar mig inte i fred. Den är mycket svår och gör motstånd när man ska läsa den. Men den har fördjupat min förståelse för hur tankesystem, som i Foucaults tankevärld kallas diskus, uppstår och förändras. Genom analysen av diskurserna kom han intressera sig för maktbegreppet, makten över diskurserna. Detta har betydelse för hur jag tänker kring det som jag sedan tar upp kring projektet Part.  

Ett år som chef för handikappomsorgens utförarorganisation

Under ett år 2002 var jag dessutom chef även för Handikappomsorgens utförarorganisation.  Vuxenomsorgen bestod av ca 100 personal. Med LSS-delen tillkom ytterligare ca 600 personal på boenden och personliga assistenter.

Detta var en av de stora utmaningarna jag mött i mitt arbetsliv. Det fanns 6 enhetschefer i verksamheten, varav 4 var långtidssjukskrivna. Precis när jag kom sjukskrev sig ytterligare en. Jag hade varit van att arbeta i team med en utvecklingsledare.  Jag beslöt att anställa Eva Fallgren som utvecklingsledare trots stort motstånd från enhetscheferna. De kom senare att ändra inställning. Jag erbjöd flera medarbetare i IFO jobb som enhetschefer inom LSS. Detta var lyckat.

Under det här året stoppade vi det fria fallet i verksamheten och var på väg upp. Valet 2002 innebar på nytt majoritetsskifte. Beställar-utförarorganisationen kastades på historiens skräphög. Den var en katastrof, det är de flesta överens om idag.

Nu infördes en mer traditionell funktionsbaserad nämndsorganisation.  Det vill säga man införde en Socialnämnd med ansvar för barn, ungdom och vuxna och en Vård och omsorgsnämnd med ansvar för äldre och handikappomsorg. Utvecklingsnämnden behölls som tidigare. Detta innebar att jag fick söka om min tjänst.  Jag sökte både LSS-tjänsten och Vuxenomsorgstjänsten och fick den senare som verksamhetschef. Vi skriver nu alltså året 2003.

Så fick jag åter min tjänst efter att ha sökt den i den nya organisationen på socialförvaltningen.  Håkan Håkansson blev socialnämndens ordförande och Tommy Lundberg anställdes som socialchef. Förvaltningen delades i fyra verksamheter/avdelningar med varsin verksamhetschef; Barn med Stefan Thelandersson som chef, Ungdom med Susanne Lantz, Vuxen med mig och Förebyggande med Anne Eskilsson som verksamhetschef. Birthe Lind var ekonomichef och Cecilia Nilsdotter var personalchef.

Arbetet med FoU-Skåne

I slutet av 90-talet startades FoU-Skåne, forsknings och utvecklingsenhet inom kommunförbundet Skåne. Jag kom att engagera mig mycket i den verksamheten.  Under fem års tid var jag med i något som kallas forskningsetiska rådet som granskade alla publikationer som FoU-enheten gav ut. Rådet bestod av den som ledde FoU-enheten och sedan hälften forskare och praktiker.  Jag räknades till den senare kategorin. Forskare i gruppen var bland annat Bo Eneroth och Sven-Axel Månsson. Det var en mycket givande och lärorik period.
   

Alkoholinförselutredningen

Jag blev anlitad som expert i alkoholinförselutredningen som lämnade sitt slutbetänkande 2005. Utredningen leddes av Riksdagsmannen Kent Härstedt från Helsingborg. Det var en mycket intressant tid och möte med intressanta människor. Åklagarkändisen Sven Erik Alhem var medlem av utredningen.  Bakgrunden var den ökade alkoholkonsumtionen sedan Sverige gått med i EU och den ökade införseln av alkohol när tullrestriktionerna minskade. Det blev en del resor till olika konferensanläggningar och besök i Stockholm. Ett lustigt minne är ett besök på en musikkrog på Kungsgatan i Stockholm. Vi fick hälsa på Gullan Bornemark, Kent Finell och Ulf Elving som kände Kent Härstedt. Sedan skulle vi lyssna på discobandet Alcazar. Jag stod upptryckt mot en vägg nära baren. Då åker dörren hastigt upp till de bakre regionerna vid baren rakt på mig och ut flyger de då fyra deltagarna i Alcazar. Jag blev något omtumlad.

Det var mycket diskussioner i utredningen. Särskilt minns jag hårda diskussioner om evidensbasering med forskaren Knut Sundell, efteråt döpt till ”Evidensknut. Förutom några mindre lagändringar blev det inte så stora förändringar som resultat av utredningen. Men jag lärde mig mycket om alkoholpolitik. 

 Att bli socialchef

Förvaltningschefen Tommy Lundberg, som kom från Strängnäs, kom ganska snart på kollisionskurs med nämnden och med en del chefstjänstemän. I maj 2005 blev jag en förmiddag kallad till kommundirektören Lars Johansson i Rådhuset. Jag gick dit. Kommundirektören bjöd mig att sitta i hans nyrenoverade hörnsoffa i läder. Soffan var ganska hård och man liksom satt och dinglade med benen.  Själv satt han i en fåtölj framför.  Han inledde samtalet med att direkt meddela mig att han kallat Tommy Lundberg att komma till honom på eftermiddagen kl. 14 och skulle då meddela honom att han var entledigad från sitt uppdrag som socialchef. Min fråga till dig Göran fortsatte han är: kan du tänka dig att hoppa in som socialchef i avvaktan på en rekrytering av ny socialchef?

Jag var inte helt oförberedd på frågan. Vi visste att Tommy suttit löst. Han hade några gånger sagt till mig att jag borde skaffa en ny kavaj för snart skulle jag kanske få hoppa in för honom. Han visste själv att han var illa ute men utmanade ändå både politiker och tjänstemän. Jag svarade Lars Johansson att jag kunde tänka mig att hoppa in tillfälligt.

Det var med tungt hjärta jag gick tillbaka till kontoret, som då var beläget på översta våningen på Billeplatsen. Jag tog på mig ett stort ansvar och tänkte att det skulle komma svåra utmaningar framöver. Så småningom förhandlades jag in på befattningen dock utan att jag sökt tjänsten. Socialnämnden mottog min utnämning med lättnad och jag kände att jag hade ganska stort stöd bland personalens breda lager. Jag hade ju arbetat så lång tid i kommunen så jag var välkänd och man visste nog vad man fick med mig på socialchefsstolen.

Jag kom sedan att vara förvaltningschef i nästan åtta år. Sammanfattningsvis kan man säga att jag hade ett utomordentligt gott samarbete med politikerna. Det var alltid ett nöje att gå till socialnämndens sammanträden. Det fanns så mycket hjärta och engagemang hos de förtroendevalda. Särskilt vill jag framhålla att det sociala utskottet med sin svåra uppgift gjorde ett fantastiskt arbete.  Först hade jag Håkan Håkansson som ordförande och sedan Thomas Finnborg. Både med Håkan och Thomas och jag hade ett utomordentligt samarbete. Båda är stora humanister med hjärtat på rätta stället med mycket erfarenhet av socialtjänsten och dess klienter. Ingrid Jeppsson var en period ordförande i sociala utskottet och gjorde detta fantastiskt bra Den tredje ordföranden jag hade var Anders Lundström. Efter hand blev även detta samarbete mycket bra.  Anders Lundström hade till skillnad från sina företrädare ingen erfarenhet av socialtjänsten, men han har lätt för att fatta och lärde sig efter hand. Han är alltid mycket påläst. Vi hade i början en del konflikter som vi löste genom öppna samtal. Anders visade stort mod när han trots massivt motstånd att etablera ett boende för psykiskt funktionshindrade på Gustavslund stod upp för detta. Jag tror dock att han tyckte att jag var lite ostrukturerad och mjuk.  Han ville nog ha mer struktur och kraftfullare ledning. Detta var hans ledningsfilosofi dock inte min. Jag såg som min uppgift att vara socialnämndens tjänsteman och att nämnden var min uppdragsgivare. Jag jobbade mycket med att nogsamt informera särskilt ordföranden, men också nämnden om vad som tilldrog sig i förvaltningen. Särskilt viktigt var det att ha öppenhjärtiga och täta samtal med ordföranden.

Under de åtta åren jag var förvaltningschef hade vi ganska goda ekonomiska förutsättningar. Inte något enda år hade vi underskott. Många verksamheter var på topp och i framkant. Man kan bara nämna: Mottagningen, Mobila teamet, Dynamis, familjebehandlare, Familjehuset, ungdomsboende, Livtaget för att nämna några.  Under min tid tillkom familjehuset, Barnahuset, socialjour för alla kommunerna i Skåne nordväst, boende för ensamkommande flyktingbarn samt projektet Bostadförst. Inte minst var det som kallas PART (preventivt arbete tillsammans) en stor succé. Hemlösheten var hela tiden ett bekymmer och vi anlitade hemlösas hus som natthärbärge, vilket efter hand blev problematiskt. Denna verksamhet, som drevs av föreningen Frihamnen, kan man säga skapade just en frihamn som byggde upp en barriär mellan de utslagna och kommunen. Mer om detta senare.

Något som blev mycket viktigt för mig, och där PART var ett exempel, var att arbeta tvärsektoriellt. Det vill säga att med brukaren i centrum samverka med alla de som är involverade kring denne.

Vi genomförde ett chefsutvecklingsprogram med alla cheferna på Socialförvaltningen.

Bland mycket annat gjorde vi ett tankeväckande besök på Saabs bilfabrik i Trollhättan. Vi fick träna på deras ”träningslina” och tillämpa deras system att bygga bilar. Man måste bygga en bil så att inga fel uppstår. Överfört till hur man arbetar med brukare borde man arbeta med samma mål och inriktning oavsett om man är verksam i stat, kommun eller landsting. Men det gör man inte. Behovet av tvärsektoriellt arbete är stort. En del tvärsektoriella projekt tillkom under den tid jag var förvaltningschef, bland annat Idea-Drottninghög, avläggare till biblioteksplanen.

Jag var med om att tillsammans med utvecklingsnämndens förvaltning och skolan starta ett Navigatorcentrum riktat till ungdomar som inte övergår till gymnasium efter grundskolan. Socialförvaltningen samverkade också i FINSAM-projektet. 

                                                                                                        

Under alla år upplevde jag en mycket god kontakt med första linjens chefer och personalen ute i verksamheten. Det som kom att bli problem för mig var min egen ledningsgrupp. Den bestod av de fyra verksamhetscheferna, ekonomichefen, personalchefen och en strategisk utvecklare som sekreterare.

Jag tycker inte att jag så väl lyckades få med mig ledningsgruppen med samarbetet i min egen stab tycker jag att jag lyckades bättre med.

Som socialchef blev man inte sällan kontaktad av brukare och klienter. Vanligtvis valde jag att inte personligen träffa missnöjda klienter utan hänvisa till cheferna i organisationen.  Men jag nekade aldrig att ta emot telefonsamtal från klienter som inte var nöjda med besked de fått i förvaltningen. Men ibland gjorde jag undantag och träffade klienter och jag tänkte berätta om ett sådant möte som gjorde djupt intryck på mig. Ett spädbarn avled i plötslig spädbarnsdöd i ett av socialförvaltningens jourfamiljehem. Händelsen var djupt tragisk. Sådant händer barn i alla sociala sammanhang, men är dubbelt tragiskt när den händer ett av oss omhändertaget barn.  Föräldrarna ville träffa mig. Vi träffades och föräldrarna var självfallet i djup sorg och mycket förebrående mot socialtjänsten. Det första mamman gör är att hon visar ett fotografi på sig själv med det döda barnet i famnen. Vi har sedan ett djupt mänskligt samtal och jag får både beklaga och be om ursäkt för detta som bara inte fick hända. Det fanns inte mycket tröst att ge men jag upplevde ändå att föräldrarna gick därifrån nöjda med att ha fått träffa högsta chefen som tagit emot dem och lyssnat på deras förtvivlan.

Mitt synsätt på ledarskap

För mig har det viktigaste varit det sociala arbetet och verksamheten och inte att göra personlig karriär som chef. Med min hereditet och min fostran i folkrörelsemiljö har jag haft en demokratisk och kollektivistisk syn på ledarskap. Jag minns så tydligt den varma stämningen som fanns mellan personal och kunder i min fars konsumbutik.  Jag har tagit till mig att det gäller att vara tillgänglig och att 70 % av ledarskap handlar om kommunikation och information. Jag satsade mycket på att skriva bra månadsbrev till personalen. Jag försökte vara mycket öppen med information och tala inte bara om det som hade direkt med verksamheten att göra utan också ha referenser till samhälle, forskning och litteratur. Jag tror att om man jobbar med utsatta människor är det viktigt att man är humanistiskt bildad på flera områden.  Jag har haft en teori om att arbeta utifrån förståelse, dialog, delaktighet för att skapa tillit. Man måste förstå varför man är på jobbet, i vårt fall att skapa en bra verksamhet för våra brukare i socialtjänsten. Detta skapar man i en organisation genom att vara duktig på dialog och delaktighet.

Garudas upplägg med att tala om huvud, hjärta och ben tror jag också mycket på. Hjärtat är det grundläggande och jag är mycket emot teknokratism och strukturfascism. Utifrån en förståelse för sitt uppdrag tror jag på mycket frihet för mina medarbetare. Allt för mycket toppstyrning är av ondo för kreativitet och resultatet. I vart fall för socialtjänsten är värdegrunden grundläggande. Utan en god värdegrund kan vi inte bygga upp ett för medborgarna positivt varumärke, image eller rykte om man så vill. Vi i socialtjänsten är illa ute här. I Helsingborg finns på sina håll allt för mycket rädsla hos personal att säga vad man tycker. Att på humanistisk grund skapa en på kunskap och forskning baserad socialtjänst har varit ett viktigt rättesnöre för att bygga upp och utveckla bra verksamheter.

Av alla de projekt och verksamheter som växte fram under min tid kan jag inte ta på mig äran att ha kommit med så många idéer.  Men mitt sätt att se på ledarskap handlade om att ge stöd till idéer och initiativ från organisationen och ge stöd och uppmuntran under genomförandet. Eller i varje fall inte hindra goda idéer och initiativ. Det är bedrövligt med chefer som blir ”tak och inte golv”. Det är ofta chefer som har ett behov av toppstyrning och som har stort behov av kontroll.

Omorganisationer tror jag inte mycket på, även om det naturligtvis behövs en bra organisation. De blir tyvärr oftast bara styr och maktinstrument för chefer och sällan bra för verksamheterna.

Något som är viktigt för en organisation är att vara bra på problemlösning. Naturligtvis är det bra om chefen är en bra problemlösare, men det är viktigt att omge sig med bra problemlösare och framförallt sätta en kultur där baspersonalen utifrån sitt uppdrag blir bra på att hitta lösningar på de problem och utmaningar som dyker upp.

Jag tog på sin tid starkt intryck av den amerikanske psykologen Rollo Mays bok ”Kärlek och vilja”. För mycket kärlek blir bara sentimentalitet medan för mycket vilja blir fascism. Det gäller att balansera det som är känsla och det som är vilja. På Socialförvaltningen har det på sina håll brister funnits och finns i kulturen med chefer som bara vill ha makt och styra och en personal som saknar respekt för sina chefer och inte vill bli styrda. Det finns problem i organisationskulturen i Helsingborg.

Det var ett bra initiativ av Stadsdirektören att genomföra ett chefsutvecklingsprogram. Jag blev emellertid besviken av resultatet för ett par chefer. Vid ett möte i ledningsgruppen med företaget som hade ansvar för chefsprogrammet framförde både jag och en annan förvaltningschef kritik mot programmet som dock aldrig fördes vidare och det blev ingen återkoppling. Att ta tag i problem tidigt i ett chefsutvecklingsprogram är viktigt. Som det nu blev kom olämpliga chefer undan för billigt i utbildningen.

FARAX som är ett företag som har en del i ansvaret i chefsutvecklingsprogrammet arbetar med ett feedbackredskap FARAX 360 som jag menar är ett dåligt redskap,. Feedback skall göras öga mot öga och inte anonymt i en enkät. 

Preventivt arbete tillsammans - PART

När man får perspektiv på frågan kan man kanske låta bli att ta det som hände på så stort allvar. Verksamheten som jag var chef för fungerade i det stora hela, jämfört med andra socialförvaltningar mycket bra, inte minst var vi i framkant i många frågor. Det inträffade under min tid inte några skandaler eller några större mediadrev.  Särskilt uppmärksammat blev arbetet med PART, Utsikter och Skolfam. PART, som står för preventivt arbete tillsammans, var ett samverkansprojekt mellan Socialtjänsten, Skolan, Kulturen, Utvecklingsnämnden och Region Skåne.  Projektet var från början inte tänkt att bli en verksamhet för sig, utan skulle styras av en koordinator. Projektet växte fram under de år jag var förvaltningschef.  Idégivare till mycket i projektet var Leif Redestig med stöd av verksamhetschefen Anne Eskilsson.  Projektet hade gott stöd av dåvarande skolchefen Torbjörn Jordansson och verksamheten var knuten till socialförvaltningen.  Min ledarstil i förhållande till PART var att ge projektet stor handlingsfrihet. Detta menar jag resulterade i en sällan skådad kreativ utvecklingsprocess. En mängd otroligt positiva och synnerligen kompetenta personer kom att knytas till projektet, som skolpsykologen Kristin Hinze, pedagogen Eva Pennegård, skolläkarna Nils Lundin och Fiffi Tegenrot och många andra. Aldrig tidigare har jag upplevt en verksamhet med så mycket positiv energi. Ett kreativt samarbete inrättades också med Landskrona där skolchefen, framlidne Tomas Johansson, var en mycket drivande kraft. Hans död var en stor förlust.

Det började med projektet Skolfam – som nu finns i 22 andra kommuner, som är en verksamhet som innebär att man ger fosterbarn stöd i skolan. Detta har fått efterföljd i många kommuner runt om i Sverige. Inspirationen var mycket Bo Winnerljungs forskning som visade att fosterbarn var en särskild riskgrupp för sociala problem, men att hur det går i skolan är avgörande för deras utveckling. Skolsituationen är mycket lättare att påverka än andra sociala och psykologiska faktorer i barnens liv och har oerhört mycket större betydelse för barnens utveckling visade Winnerljung.

Skolfam var en stor succé och kom att bli modell för en rad av projekt med skolan som bas och nationellt uppmärksammat, bland annat något som kom att kallas för Utsikter. Detta innebar att ett antal skolor, där det fanns många barn som levde i familjer med långvarigt försörjningsstödbehov och nyanlända barn, utvecklade arbetssätt för att uppmärksamma barnens behov.  Bland annat utvecklades en metod med så kallade färgkartor för att följa upp undervisningen både på grupp och individnivå.  Vi hade ministrar på besök flera gånger och intresset för vad vi arbetade med var stort.

Skolchefen Torbjörn Jordansson slutade och ersattes av Ing-Marie Rundvall. Hon började ställa frågor, som utryckte brist på förståelse och blottade misstro. Det fanns en ledningsgrupp till projektet, men ingen styrgrupp med förvaltningschefer. Stadsdirektören gav en tydlig signal att det borde finnas och vi inrättade en styrgrupp, vilket kom att bli slutet för PART i den ursprungliga formen. Med stöd av förvaltningschefen för utvecklingsnämnden Bengt Avedal började Rundvall ifrågasätta allt mer i PART. PART hade inte särskilt stort stöd internt från socialförvaltningens barnavård, vilket också blev ett problem. PART var en ny diskurs som störde både skolans traditionella och socialtjänstens arbetssätt.

I slutet av 2012, när jag hade bestämt mig för att sluta som förvaltningschef, bestämdes det att en utvärdering av PART skulle göras.  Nu blev detta ingen egentlig utvärdering utan mer ett antal diskussionsmöten under ledning av Pehr Frykman från Skolförvaltningen. Att i detta läge inte utvärdera på ett seriöst sätt var otroligt amatörmässigt och inkompetent.  Jag var bara med på ett möte. Det var tydligt att både skolförvaltningen i Helsingborg och Landskrona samt utvecklingsnämnden ville förändra PART och då passade inte en utvärdering in. Man hade redan bestämt sig.   PART skulle vara en utvecklingsverksamhet. När ett projekt var utvecklat skulle verksamheten knytas till ordinarie verksamhet. Då hade man frångått den grundläggande principen att PART skulle vara en samverkansverksamhet, ett nätverk för samverkan mellan förvaltningarna. Antingen ville man inte ha en fördjupad samverkan eller så förstod man inte principen. Att tänka i projekt var ett gammalt och välinarbetat tillvägagångsätt.

När jag slutat och ersatts av Dinah Åbinger lade styrgruppen ned PART i den ursprungliga formen och avvecklade all den tidigare personalen. Detta gjordes något okänsligt och många kom att fara illa i den processen.  Varför krossades ett så framgångsrikt och nationellt och även i hela norden uppmärksammat projekt? Ett projekt som låg i framkant och visade på nya vägar för verksamheten, inte minst i samverkan mellan skolan och socialtjänsten? Min bild är att projektet var mycket uppskattat på skol och rektorsnivå, medan misstron fanns centralt i skolförvaltningen. Ett problem var hur projektet skulle styras.  Jag trodde på decentralisering och stor frihet i det lokala arbetet medan stadsdirektör och flera av de övriga förvaltningscheferna inte var bekväma med detta, utan ville ha mer av central styrning och kontroll.  Jag tror inte att man som förvaltningschef kan styra en utvecklingsprocess utan här måste man ge stor frihet att på t.ex. en skola utveckla arbetet i samverkan lokalt. Att som man sedan gjorde styra hårt uppifrån lägger en död hand över utvecklingsarbete enligt min erfarenhet. Om detta var avsikten, eller bara uttryck för en maktutövning som bygger på att man tror på en sådan ledarstil, kan man undra.

Man byggde sedan upp ett nytt PART med en ny projektledare, Pernilla Danielsson. Det är inte hennes fel att det som blev kvar av gamla Part var det som kallades för HUB (Hälsa-utbildning-barn). Detta är en samverkansmodell kring enskilda barn, där man gör barn med särskilda behov ett projekt godkänt av föräldrarna med en särskild projektledare. Tanken är att samla alla de som arbetar kring barnet samlas och koordinerar sitt arbete.

Min bedömning är att det blev känsligt att socialtjänsten var så involverad i skolutveckling. Diskursen, att det viktigaste för utsatta barn är deras skolutveckling, medan socialt arbete inte anses ha samma tyngd är av motsvarande skäl känsligt i den sociala barnavården. Denna diskursförskjutning tror jag är en framtidsväg, men den hamnar nog på kollisionskurs med både skolfolk och socialtjänstföreträdare.

Hemlösheten en efterhängsen fråga

En annan fråga som jag vill kommentera är arbetet med hemlöshet. Kring sekelskiftet pågick ett hemlöshetsprojekt med statligt stöd i Helsingborg med den gamle fastighetsdirektören Per Torneé som projektledare. Ordförande i styrgruppen för projektet, som hade Vidar Andersson som regeringens utsände, blev dåvarande ordföranden i kommunstyrelsen Björn O Anderberg. Det hände en massa under projektiden, bland annat att Stumpenensemblen tillkom, beslut om boendet Olsgården togs samt att Hemlösas hus startade som dagverksamhet driven av den ideella föreningen Frihamnen. Efter sin tid som politiker i Rådhuset blev Anderberg ordförande i Frihamnen. Under mandatperioden 2002-06  ökade problemen med hemlöshet och Socialförvaltningen bad föreningen Frihamnen att även driva natthärbärge. Detta blev inledningen till en långvarig konflikt mellan föreningen och kommunen och otaliga är insändarna till stöd för Hemlösas hus.  Frihamnen hade föreningsbidrag till sin verksamhet och det blev ständiga diskussioner om storleken på bidraget.

Problemet med hemlöshet ökade från början av 90-talet.  Under decennierna dessförinnan var problemet hanterbart. Då fanns mer av billiga, visserligen omoderna lägenheter men dock bostäder, dessutom vistades fler missbrukare och psykiskt sjuka på institutioner och sjukhus, Senare minskade platserna i sådan verksamhet drastiskt.  Att sedan ha ett projekt som kallas hemlöshetsprojekt och inte bostadslöshet tror jag ökade utanförskapet för målgruppen. Hemlöshet är ett vidare problem, medan problemet för dessa människor i grunden är att man saknar en bostad. Efterhand i ett dialektiskt samspel med droger, alkohol och psykiska problem förstärks utanförskapet och utslagningen. Jag tror att projektet delvis ökade problemet med utanförskap där Hemlösas hus blev en samlingsplats för de utslagna, utan vägar tillbaka in i samhället till ett normalt liv Det finns ett drag av klassisk borglig välgörenhet över lösningen med Hemlösas hus. Där man tycker synd om den hemlöse och inte ställer några krav på denne. Detta är egentligen ett nedvärderande sätt att betrakta klienterna. Sedan skall Björn O Anderberg hedras för sitt ideella engagemang för de hemlösa och utslagna och att han lyft upp denna tysta grupp i samhällets ljus.

Under projektets gång drev jag inte att man skulle satsa på varken boenden eller Hemlösas hus, utan jag upprepade ständigt att det var fler lägenheter som behövdes!

Under 90-talet jobbade vi mycket med träningslägenheter på Vuxenbasen och jag tror att detta med egna bostäder är framgångskonceptet.  När då för några år sedan socialförvaltningen uppvaktades av forskarna Hans Swärd och Marcus Knutagård med idén med projekt Bostadförst, var det självklart att vi skulle satsa på detta.

Detta är nog en viktig del av lösningen av hemlöshets- och bostadslöshetsproblematiken. Att därför avveckla Hemlösas hus har hela tiden varit målsättningen och att det sker är bra, även om man måste säkra så ingen blir allvarligt drabbad av detta. I grunden är problemet bostadspolitiskt och lösningen är bostadspolitisk. Frågan är dock om allmänheten vill bo nära dessa människor?

Foucault har en drastisk bild i sin bok ”Vansinnets historia”. De gamla medeltida städerna hade murar runt staden för att man skulle kunna kontrollera vem som tog sig in, förutom att man kunde försvara sig i krig.  Under tidig medeltid hade man små byar utanför en del städer för de spetälskesjuka. Denna sjukdom försvann under senare delen av medeltiden och då placerade man människor med avvikande beteende där istället, såsom utvecklingsstörda och de vansinniga. På liknande sätt har man hanterat problem med människor med avvikande beteende i vårt land och en del vill detta fortfarande. När vi skulle planera för ett boende för psykiskt funktionshindrade på Gustavslund under den jag var socialchef uppvisade människorna där ett starkt utstötande beteende. ”Jättebra att ni hjälper dessa människor bara det inte blir här”.

Helsingborg en segregerad stad

En annan fråga som varit en röd tråd genom mitt arbete i socialtjänsten är att Helsingborg är en uppdelad och segregerad stad. Redan 1984, när jag var 1:e socialsekreterare på Distrikt D2 gjorde jag en områdesbeskrivning för distriktet jag jobbade, Eneborg och Högaborg. Den byggde på offentlig statistik, till stor del på de folk och bostadsräkningar, som på den tiden genomfördes i Sverige. Jag sammanställde bara statistik på områdesnivå för Helsingborg och den visade enorma skillnader i levnadsförhållanden i staden. Samhället har förändrats i mycket sedan dess. Den etniska sammansättningen är helt annorlunda idag. Men segregationen består, fast ofta med invandrare och flyktingar som de fattigaste. Hur samhället ser ut socialt i dessa avseenden får en avgörande betydelse för de problem och den miljö som socialtjänsten måste hantera och verka i. Idag verkar den politiska ledningen mest upptagen av så kallade hårda frågor och under alla år har inte många steg tagits i kommunen för att komma till rätta med detta stora underliggande sociala problem.

Människor jag mötte på stan på väg från Socialförvaltningen till Rådhuset

Även sedan jag blivit chef och inte arbetade direkt med klienter blev jag då och då kontaktad av gamla klienter och ofta mötte jag människor på stadens gator som jag haft kontakt med tidigare, ibland kanske 30 år tidigare.  Jag tänkte berätta om några av dessa människor som satt djupa avtryck i mig. (Namnen är fingerade)

Gittan:

Hon som alla tror bara är ett skränande fyllo utanför systembolaget är en fantastisk människa som under många år arbetat och alltid klarat sin lägenhet perfekt. Vi brukar springa på varandra på stan, nu senast på Knutpunkten när hon är på väg till bussen för att åka till jobbet. Henne har jag mer aktning för än många människor jag mött i arbetslivet. Här kommer jag att tänka på vad Jesus sade när människorna skulle stena en äktenskapsbryterska: Den av er som är utan synd kastar första stenen!

Nisse

Nisse och jag brukar stöta på varandra ofta.  Han är alltid ärlig mot mig. Jag får höra vad han tycker bra om hos mig och vad han inte gillar. Han är en av de få narkomaner som överlevt sedan 70-talet. Han har berättat att han var på barnhem som barn eftersom föräldrahemmet inte var det bästa. En gång hade mamma lovat att komma och hälsa på.  Hon gjorde inte det och detta svek har följt med honom genom livet.  Nu när han fått bekräftat att han lider av ADHD fungerar han mycket bättre. Vi har intressanta samtal när vi träffas.

Jimmy

Jimmy är narkoman och hemlös.  Han omhändertogs som treåring. Barnavårdsnämnden tillskrev Socialnämnden och krävde att man inte skulle betala den hyresskuld familjen hade för att man skulle få anledning att omhänderta de fyra barnen. Familjen splittrades och har aldrig återförenats. Han löpte gatlopp genom många placeringar i sin ungdom. Jimmy borde få ersättning av vanvårdsutredningen.  Han blev utredningsomhändertagen i ett fosterhem för att fosterhemsmamman misshandlat honom. Jimmy har alltid varit rotlös med låg självkänsla.  Jag var under hans tonår den enda kontinuiteten i hans liv.  Vi brukar talas vid när jag träffar honom på någon av stans bänkar.

Lena

Lena är psykiskt sjuk och dricker för mycket öl.  Blir ofta högljudd och bråkig.  Mig litar hon på bara för att jag ordnade en lägenhet till henne för 30 år sedan. Hon blev sedan av med sin lägenhet på grund av schabbel från en socialsekreterare som inte gav hennes man försörjningsstöd så att Lena fick försörja honom och sedermera blev vräkt på grund av hyresskuld.  Hon ringer mig några gånger om året för att få lite råd på vägen. Lena har en son som omhändertogs på BB.  Han ville träffa sin mamma för några år sedan men Lena vågade inte.

Margareta

Margareta sitter ibland på bänkarna. Hon blev sexuellt utnyttjad i barndomen och började sedan missbruka både alkohol och narkotika. Fick två barn med en narkoman, vilka socialtjänsten fick omhänderta. Hon orkade inte hälsa på barnen, som nu är vuxna. Varje gång jag frågade henne om hennes pojkar höll hon för ansiktet och snyftade.  Hon älskade verkligen sina barn, men orkade inte vara en bra förälder. En gång när hennes man satt i häktet kom en alkoholiserad polisman hem till henne med en vinflaska och hade sex med henne. Hon är en fantastiskt ömsint och varm människa som inte klarat av att stå på sig och hävda sig.

Chatarina

Så berättelsen om Chatarina som jag hade kontakt med 1978.  Hon lämnade då bort sin fyraåriga son, som den pappan fick vårdnaden om.  En dag under det sista året jag var socialchef ringde hon plötsligt. Trots att det gått mer än 30 år fortsatte vi vårt samtal som om ingen tid hade gått.  Hon hade inte haft någon kontakt med sin son under alla år och ville ha min hjälp att få kontakt med honom. Jag tog reda på var han fanns i världen och skrev ett brev till honom.  Han svarade, men ville tyvärr inte ha någon kontakt med sin mamma, vilket jag hade den smärtsamma plikten att meddela henne. Sedan ringde hon mig ytterligare några gånger. 

När jag slutade som socialchef 

Med den nye stadsdirektören Palle Lundberg kom jag i slutet av 2012 överens om att jag skulle sluta som socialchef. Jag kände mig nedstämd och mådde inte alls bra av mitt arbete som förvaltningschef.

Dinah Åbinger fick tjänsten som socialdirektör och började den 1 februari 2013.

Stadsdirektören bad mig att sitta kvar på Socialförvaltningen för att hjälpa Dinah att introduceras i sitt nya jobb som socialdirektör.

Jag kom överens med stadsdirektören om att på hans uppdrag utföra en utredning om staden skulle införa en forsknings och utvecklingsenhet. Vi kom överens om att jag skulle börja detta nya uppdrag den 1 februari 2013. Med stort intresse kastade jag mig in i detta arbete och inledde det med ett mycket bra studiebesök, tillsammans med samverkansgruppen med Campus Arenagruppen, hos Umeå fältforskningsenhet under ledning av Ulf Hyvönen. Sedan genomförde jag intervjuer och samtal med uppemot 100 personer inom kommunen och åkte på konferenser i Malmö, Göteborg och Stockholm. Gensvaret var mycket positivt och förväntningarna på en FoU-enhet var stora på de kommunala förvaltningarna.  Intresset var också stort på Campus och Lunds universitet. Överraskande fattade kommunfullmäktige redan i juni 2013 beslut om att Helsingborg skulle inrätta en FoU-enhet. Jag hade ett avtal om att jag skulle arbeta med den här utredningen till januari 2015, men nu påskyndades arbetet och stadsdirektören bad att jag skulle lämna en rapport redan i september 2013. Jag lämnade en rapport med rubriken Forsknings och utvecklingsenhet – en utredning om betydelsen att bygga en bro mellan forskning och socialtjänst och Skola. Min avsikt hade varit att fördjupa mig i hur förvaltningarna arbetade med utvecklingsfrågor. Den centrala tanken med FoU är just kopplingen mellan utvecklingsfrågor och forskning. Hur förvaltningarna arbetar med utvecklingsfrågor blir avgörande för förutsättningarna när man skall bygga upp en FoU-enhet. På grund av den korta tid som nu stod till mitt förfogande blev frågan alltför översiktligt och ytligt behandlad i min utredning. 

Stadsdirektören beslutade att FoU-enheten skulle knytas till förvaltningarna och inte stadsledningsförvaltningen och ledas av en styrgrupp bestående av förvaltningscheferna. Stadsdirektören tyckte rapporten ”var bättre än förväntat”.

Exit socialförvaltningen

När jag slutade som socialchef flyttade jag ifrån mitt rum och till ett mindre på samma våning. Dinah flyttade in i mitt gamla. Jag jobbade på med mitt utredningsuppdrag.  Under tiden efter att jag lagt fram min rapport fick jag i uppdrag att lägga fram en konkret organisationsplan för FoU-enheten. Jag la fram denna plan för styrgruppen. Jag fick då besked att mitt uppdrag var avslutat den 30 oktober. Jag hade föreställt mig att jag skulle hjälpa till med uppstarten av FoU-enheten för att man skulle kunna utnyttja de erfarenheter och kontakter jag hade och sedan, när forskningsledaren som skulle driva verksamheten var rekryterad, stiga av och sluta. Jag hade också föreställt mig att det skulle vara av nytta för förvaltningarna om jag kommit ut och berättat om min utredning. Men styrgruppen var av den meningen att de inte ville ha mina tjänster längre och att mitt uppdrag var avslutat trots att jag hade ett uppdrag av Stadsdirektören till och med januari 2015. Nåväl även om jag gärna fortsatt var ju styrgruppen i sin fulla rätt att ta ett sådant beslut. Vid ett senare tillfälle i oktober fick jag meddelande om att när mitt uppdrag för FoU var avslutat så var det bäst att jag som tidigare socialchef inte borde sitta kvar på socialförvaltningen. Dinah Åbinger kallade in mig och meddelade av jag inte fick sitta kvar på socialförvaltningen. Kort sagt vräkt. 

Efter samtal med Stadsdirektören bestämdes att jag skulle gå hem arbetsbefriad men stå till förfogande i avvaktan på att mitt avtal löpte ut 150131, vilket skulle bli om 15 månader.  Man ordnade en oerhört trevlig avtackning för mig på Socialförvaltningen den 30 oktober 2013. Jag kände ett oerhört stort stöd från många i personalen på Socialförvaltningen. 

En nystart i Klippan

Jag gick alltså hem. En man lite över 60 år som skulle kunnat göra en del nytta ytterligare om han själv fick säga det. Om inte annat hade jag kunnat vara ett stöd för nya socialsekreterare. Som f.d. chef var jag offside.  Det kändes när jag steg ned som chef i Helsingborg att där räknades man bara om man var chef. Det har ofta sagts att det är viktigt att ta vara på erfarenheten hos de som är 60 plus, inte minst som att de unga och nyexaminerade hamnar på de mest utsatta utredartjänsterna. Jag och flera med mig tycker inte att detta fungerar i praktiken. 

Ingen hörde av sig förrän i december då personaldirektören Jörgen Fransson ringde och undrade om jag kunde ställa upp som bollplank för socialförvaltningen i Klippan.

Jörgen hade talat med kommundirektören Hans-Åke Lindvall som berättat att de köpt ut socialchefen i Klippan efter att ha redovisat underskott på över 20 miljoner.  Jag träffade Lindvall som ville att jag skulle vara bollplank till avdelningscheferna på socialförvaltningen. Jag berättade att jag valt att stiga av som chef och inte ville vara det längre. Lindvall sa att uppdraget var bara 3 dagar i veckan och att avdelningscheferna skulle sköta verksamheten och jag skulle bara vara stöd till dem.

Efter övertalning antog jag utmaningen och började i Klippan den 13 januari 2014.

Först kände jag mig som ”förvisad till provinserna”, men det skulle snart gå över och förbytas till något mycket positivt. Jag är tacksam för att jag fick detta avslut i mitt arbetsliv!

 Uppdraget växte efter hand. Det fanns tydliga förväntningar att förvaltningen skulle hålla sin budget och jag fick i uppdrag att ta fram en åtgärdsplan.  Det fanns en hel del problem i förvaltningen. Dels hade man inte haft chefer som kunde verksamheten, dålig ekonomisk uppföljning och en dålig organisation. Alla aktörerna från högsta ort i kommunen ned till cheferna på socialförvaltningen hade del i de problem som fanns.  Ganska snart, utifrån min erfarenhet, kom jag fram till att det handlade inte bara om att plocka bort tjänster och få ned kostnaderna, nog så viktigt, men det handlade om att utveckla verksamheten och få ordning på organisationen.

Jag började arbeta med ledningsgruppen. De var mycket positiva till att samarbeta med mig, en sådan enorm kontrast mot Helsingborg.  Jag koordinerade arbetet med en åtgärdsplan genom att dela ut arbetsuppgifter till alla i ledningsgruppen. Ganska snart tog vi fram en text och under april beslutade socialnämnden om åtgärdsplanen. Senare beslutade nämnden även om en konkret handlingsplan som hade karaktären av en checklista.  I åtgärdsplanen ingick att vi skulle göra en översyn av organisationsstrukturen. Jag skrev ett förslag som underlag för en omorganisation efter samtal med personal, fackföreningar och ledning, inklusive politikerna.   Nämnden fattade beslut om den nya organisationen i september 2014 och då var mitt uppdrag avslutat. Då hade underskottet reducerats till ca 4 miljoner efter visst tillskott av kommunstyrelsen. Kommundirektören i Klippan antydde att man gärna såg att jag stannade kvar i kommunen, men min avsikt var att gå i pension.

 Under våren rekryterade Klippan en ny socialchef, Stefan Lidberg, som började sitt arbete den 1 september.  Jag kvarstannade en månad för att hjälpa honom med introduktionen. Det var mycket roligt och givande att arbeta i Klippan. Dels blev jag så positivt bemött och alla samarbetade ärligt med mig. Dels fick jag sedan mycket beröm av min ledningsgrupp, politikerna och kommundirektören.

Ett bra ledarskap behöver huvud, hjärta och ben. I Helsingborg finns mycket av kompetens, med mycket teknokratism och struktur.  Benen som är handlingskraft är det inget fel på. Man är effektiva och får mycket gjort.  Hjärta och empati är däremot något som har lägre status. I min värld är hjärtat viktigast och grundläggande för socialtjänsten.  Utan den blir risken för maktutövning och övergrepp mycket större. Skillnaden mot Helsingborg är att det finns mycket mer av hjärta i Klippan. Det finns mycket av konkurrens, distansering och fasad i kulturen i Helsingborg och jämfört med till exempel Malmö är det inte så populärt att prata om problem.   Detta är nog ett tidens tecken som blivit värre de senaste tio åren. Malmö har ju haft sin Malmökommission som innefattade en stor genomlysning av stadens problem. I Klippan är man inte heller så rädd för att tala om problem. Som socialarbetare var jag allergisk mot förljugenhet och fasader. Att jag har den inställningen jag har gjorde kanske att jag passade mycket bättre i Klippan än i Helsingborg och borde kanske sökt mig dit mycket tidigare. Men det förstod jag inte då.

     

Nytt perspektiv på socialtjänsten - 30 år efter att socialtjänstlagen infördes  

Vad skall man tänka om dagens socialtjänst, vad har hänt under min tid i socialtjänsten och vart är den på väg? Det grundläggande problemet är att idag finns ingen socialpolitik värd namnet, verkan nationellt och i synnerhet inte i Helsingborgs stad, där politiken mest är upptagna med så kallade hårda frågor som infrastruktur, bussfiler, Kongresscenter och evenemang. Detta när de sociala problemen i Helsingborg är betydande i form av stora inkomstskillnader, barnfattigdom, missbruk, och en bostadsmarknad som inte fungerar med hemlöshet som grädde på moset och en betydande boendesegregation. Helsingborg präglas mycket av att bygga fasader och inte se de verkliga problemen som finns i samhället.  Helsingborg är ett ganska utpräglat klassamhälle.  

När jag lämnat socialförvaltningen skrev jag en debattartikel till Helsingborgs dagblad om socialtjänstens utveckling. Förutom från kollegor, som känner mig, möttes artikeln med tystnad. Vad denna tystnad står för vet jag inte. Kanske är det tidens tecken att människor inte bryr sig lika mycket som man gjorde på 60 och 70-talet, då det ofta blev mycket intensiva debatter. Men troligast är att Individ och familjeomsorgsfrågor inte fångar särskilt mångas intresse, mer än när människor reagerar på att boenden för funktionshindrade byggs i deras närhet.

I tidningsartikeln med rubriken ”Socialpolitiken som ett skyltfönster” skrev jag att de senaste 30 åren av socialtjänstens utveckling har inneburit att äldreomsorgen och barnomsorgen sprängt sitt fattigdomskal, men att individ och familjeomsorgen inte gjort det. Lagstiftningen har gått från ramlag till allt mer detaljreglering och kontroll av socialtjänsten från centralt håll. Från en betoning av frivillighet och socialt arbete har betoningen allt mer blivit myndighetsutövning.  I en verksamhet som redan hade problem med sitt varumärke och rykte, har inte förtroendet för i synnerhet barnavården ökat genom detta. Detta sagt samtidigt som frågan om samhällets skydd av barn är viktigt, vilket blivit mycket tydligt genom flera uppmärksammade fall, inte minst det som inträffat i Karlskrona. Men om tilliten till att frivilligt söka hjälp hos socialtjänsten är låg, minskar nog möjligheterna reellt att verkligen skydda barn. Bara 10 % av inkommande barnärenden till socialtjänsten i Helsingborg var frivilliga ansökningar, resten anmälningar. Detta säger något mycket allvarligt om sakernas tillstånd. Det är problematiskt att tilliten är så låg.

Det är fortfarande skambelagt att söka hjälp inom individ och familjeomsorgen hos socialtjänsten. För att förändra dessa människors situation krävs strukturella insatser inom arbetsmarknad, bostadsmarknad, sjukvård, skola och inom rättsväsende. Jag tror att ett problem är att när människor visar avvikande beteende i till exempel skolan, i bostadsområdet, på arbetsplatserna mm så sker ofta en utstötningsprocess. Det blir då inte sällan socialtjänsten som får ta hand om frågan genom att problemet flyttas från där det har uppstått till socialtjänstens ”box”. Istället borde stödet och hjälpen så tidigt som möjligt sättas in gemensamt där det uppstått i arbetsplatsens, bostadens, skolans, förskolans ”box”. Det vill säga istället för att berget skall komma till Mohammed borde Mohammed komma till berget. Socialtjänsten skulle kunna göra mycket större nytta om man kom ut istället för att klienterna kom in till socialtjänsten. Man vet genom forskning att placeringar av barn inte förändrar deras livsförutsättningar, möjligen skyddar dem, att arbetsmarknadsprojekt inte hjälper människor ur arbetslöshet och att härbärgen inte är lösningen på hemlöshet och bostadslöshet.

Framtiden tror jag ligger i att socialtjänsten blir mer kunskaps- och forskningsbaserad och förlägger sitt arbete till människors normala livsmiljöer inte stöter ut och exkluderar människor till utanförskap. Kanske kommer man inte tillrätta med detta förrän människors lika värde i samhället blir en verklighet.

Min uppfattning är att socialtjänsten, i synnerhet Individ och familjeomsorgen, blivit alltför specialiserad. Jag tog mycket stort intryck av Umeåforskarna Morén och Bloms forskning om IFOs organisation, där man kommit fram till att socialtjänsten är organiserad för komplicerade problem, men där merparten av de ärenden man arbetar med är av komplex natur. Man rekommenderar en mer generalistisk organisation. 

Jag uppfattar att det skedde ett olyckligt byte av diskurs i Helsingborg när det gäller arbetet med PART och att det finns ett motstånd bland chefer mot gränsöverskridande samarbete på riktigt.  Men jag tror att det den här vägen man bör vandra.

Mätningar har visat att socialsekreterarna träffar sina klienter mycket liten tid av sin arbetstid. Mycket tid går åt till möten internt och externt och för dokumentation. Utrednings- och dokumentationskraven är mycket högre idag än när jag arbetade som handläggare. Till stor del är detta bra, men min bild är att vi förr träffade klienterna mycket mer än vad som är fallet idag och då tror jag att man har förlorat mer än man vunnit med den bättre dokumentationen.  BBIC och andra system i all ära, men socialarbetarnas huvuduppgift måste vara att möta och hjälpa sina klienter. Nuvarande arbetssätt tror jag markerar en resa mot mer myndighetsutövning bort från det sociala arbetet. 

För Socialförvaltningen tror jag det var olyckligt att i stort sett alla socialsekreterarna placerades på Bredgatan. Vuxenbasen avvecklades på Guldsmedsgatan där man hade stor närhet till sina klienter. Även på Möllan hade vi tidigare socialsekreterare. Nu är alla förutom de som jobbar på boenden placerade på Bredgatan. Detta har förstärkt problemen kring hemlöshet och konflikten med Frihamnen tror jag. Även de som jobbar med barn och familjer borde i större utsträckning placeras närmare sina klienter. Det uppstår ganska ofta hotsituationer kring barn och ungdomsärenden. Jag tror att placeringen i ett ”socialpalats” som Bredgatan förvärrar detta problem genom att det skapas mer av distans mellan klienter och socialarbetare. Socialtjänsten borde på nytt påbörja en lokalisering närmare sina klienter. För mig är det grundläggande i socialt arbete att skapa tillitsfulla relationer i mötet mellan socialarbetaren och klienten. Detta underlättas av kontinuitet och närhet. 

 Det är en lång resa för att bygga upp utsatta människors tillit till socialtjänsten. Kanske måste, förutom familjecentraler, som är viktiga, ideella organisationer, som arbetar både fristående och professionellt, få en större roll för att nå, hjälpa och skapa ökad tillit hos utsatta människor, inte minst familjer med sociala problem. Men det måste absolut vara organisationer som inte arbetar på kommersiella villkor. Privata entreprenörer kan ha en plats i socialtjänsten, men inte fristående och inte med vinst som drivkraft. Jag tycker att modellen med Livtaget, som ett privat företag, som man kan säga varit ”inbakat” i verksamheten, kan vara en bra modell för samspelet mellan den offentliga socialtjänsten och privata entreprenörer.

Jag vill avsluta med min favoritdefinition av socialt arbete som härstammar från WHO:

Det professionella sociala arbetet vill medverka till social förändring, problemlösning i mänskliga relationer och möjliggöra människors frigörelse och välbefinnande. Det sociala arbetet vill nyttiggöra teorier om mänskligt beteende och sociala system och intervenera där människor samspelar i sin livsmiljö. Principer för mänskliga rättigheter, social rättvisa, alla människors lika värde och humanistiska livsprinciper är fundamentala för socialt arbete.

Helsingborg 11 februari 2015

Göran Jönsson