Reflektioner om information och kommunikation inom kommunen och socialtjänsten

Helsingborgs dagblad har gjort en granskning av kommunens kommunikationsverksamhet. Ett tema är att den information som kommunen kommunicerar beskrivs som att den överdrivet positiv och skapar en alltför ljus bild av staden. 

Jag skriver det här som medborgare, men för inte så länge sedan var jag ansvarig för kommunikationen på socialförvaltningen. Vad tänker då jag om stadens kommunikationsverksamhet.

Ja en gång fanns det inte någon alls, nu har den som HD skriver svällt mycket. Detta gäller nog mest den centrala delen. På förvaltningarna är inte resurserna så stora för information och kommunikation. Där hade den nog behövs mer. Den centrala kommunikationen bedrivs i stor utsträckning avskild från den praktiska verksamheter som bedrivs på förvaltningarna. Grönholm och Jardenberg har ju inte någon större erfarenhet av kommunens verksamheter och att arbeta i en politikerledd verksamhet.

Vad gäller socialtjänsten som bedrivs ”bakom sekretessens dunkla slöjor” kan man säga är det traditionella mönstret att bara ärenden och fall där det inte fungerat så väl har uppmärksammats av media. Positiva nyheter har varit mer tunnsådda.

Vi tänkte därför ofta att det var viktigt att nyansera bilden och också förmedla mer positiva nyheter. Det har med informatörer på förvaltningen blivit mycket bättre.

Sanningen är ju att det görs en hel del bra saker också och inte bara skandaler i adoptionsärenden och medarbetarenkäter.

Min grundläggande inställning är att ”sanningen skola vara vårt rättesnöre”.

När jag säger att man i staden bygger upp fasader och inte talar om problem menar jag att sociala problem som barnfattigdom, boendesegregation, stora klasskillnader, låg bildningsnivå och alltför många barn som inte klarar skolan och andra strukturella problem i olika utsträckning osynliggörs eller kommer bakvattnet i den kommunala politiken Det finns nog utestängningsmekanismer som att vissa saker talar vi inte så mycket och de försvinner bakom liksom de svarta rutorna i korsordet. Hur många punkter i det politiska hundradagarsprogrammet tar i tu med dessa problem? Inte mycket!

Detta med fasader handlar inte bara om att i den kommunala kommunikationen ge en överdrivet positiv bild. Detta med fasader i Helsingborg är en djupare kulturföreteelse. Jag minns skillnaden i hur människor visar upp sig i en arbetarklasstadsdel och hur man gör det i ett medelklassområde. I den förra delade man alltid med sig om sina problem, i det senare höll man mycket mer fasad i familjerna. Det är stora skillnader i Helsingborg mellan norr och söder när det gäller detta. Jag minns också skillnader i hur man sköter sina trädgårdar i Lund och Helsingborg. I Lund är det inte status att ha fina trädgårdar och klä sig fint, medan det är det på ett helt annat sätt i Helsingborg.  Det finns drag av ”fisförnämhet” i Helsingborg, betydligt mer än i Emmaboda och Klippan som jag har lite erfarenhet av. Denna mer djupare kultur har nog starkt påverkat hur kommunen hanterar sin självbild och marknadsföringen av sitt varumärke.

Vad gäller socialtjänsten kan jag förstå att det är angeläget att förmedla andra bilder än de media vanligtvis visar upp. Där är det viktigt att visa upp de problem som socialtjänsten möter, inte alltid önskvärda för en kommunledning att visa upp, men också förmedla positiva bilder som att berätta om alla de positiva verksamheter och aktiviteter som socialtjänsten sysslar med. Här skulle jag önska att HD och andra media - public service märkligt frånvarande - förmedlar dessa berättelser i högre utsträckning.