Idag när jag gick ut med
hunden, den sena eftermiddagen när solen redan gått ned och den nordiska natten
tagit över med sitt decembermörker, lyssnade jag på det inspelade programmet
Radioföljetongen. Det var första
avsnittet av Svetlana Aleksijevitjs berättelse"De sista vittnena" om hur barn upplevde det andra
världskriget. Det handlade om hur barn upplevde den 22 juni 1941 dagen då
Hitlers nazister med full kraft med miljoner soldater gick till anfall mot
Sovjetunionen.
Pappa kysste min mamma på hennes
ansikte och hennes händer. Det brukade han aldrig göra sedan sprang han bort
och tittade inte bakåt. Jag såg honom aldrig mer. Mamma låg på rygg med
utsträcka händer. De begravde henne där hon låg. Jag talade inte på länge. Om
man såg något rosa på de brinnande husen så var det ett barn som brann. Där
vårt hus låg fanns inget kvar. Till och med katten var tyst. Alla var tysta.
Nazisterna Avrättade min morbror. Hans syster försökte fånga upp hans hjärna.
Den var alldeles vit. Mitt minne av dagen då kriget började är doften av de
blommande syrenerna. Detta är några av berättelserna som jag nu ur minnet
erinrar mig. Dessa berättelser träffade med kraft och jag kände mig alldeles
tagen.
Det är inte ofta man får höra
barns berättelser om hur det är att uppleva krig. Dessa berättelser är en
pusselbit att förstå dagens Ryssland. Men om man lyssnar kan man säkert få
liknade berättelser från barn som upplevt det aktuella kriget i Syrien. Många
av dessa barn har kommit till Sverige. Det jag tänker är att Svetlana
Aleksijevitj till stor del lyssnat på kvinnors och barn berättelser. Det är
inte barn och kvinnor som startar krig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar