Bilden här visar ett ensamt skidspår någonstans i Småland. Det är mitt
skidspår som jag åkte för några dagar sedan. En dag när det var blå himmel och
sol. Det var kallt med nio grader minus. En perfekt dag för min favoritsport
längdskidåkning. Spåren var frusna och jag kunde staka nästan hela vägen. Jag
var ensam i skogen. Men över stigen kunde man se spår av Rådjur, Älg och hare. Fast
de höll sig borta när jag kom. När jag
ser bilden kom jag att tänka på en dikt av den finlandssvenske poeten Bertel
Gripenberg som heter Ett ensamt skidspår. Dikten är vacker och säger mycket om
ett nordiskt stämningsläge med en enslighet och vemod. Väl romantiskt tycker nog en
del.
Så tänker jag kan man tycka om en dikt av Gripenberg när man vet vad han
stod för? Han som kom från aristokratin, var ultrakonservativ och hade ett rabiat
hat mot de röda i inbördeskriget i Finland 1918? Han som stödde de vita i kriget som
mördade tusentals röda. Han som sedan stödde Lapporörelsen och var efter andra världskriget
degraderad till en närmast töntig och dum reaktionär.
Ja nog får man när man tänker på det en lite biter smak i munnen. Samtidigt
måste man se att vi alla är människor och ingen rakt igenom är ond. Och rent
poetiskt är det en vacker dikt och man får väl läsa dikten med det innehåll den
har? Ibland är ett skidspår just ett skidspår och inget annat.
ETT ENSAMT SKIDSPÅR
Ett ensamt skidspår som söker
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort -
det är min tanke som smyger
allt längre och längre bort.
Ett fruset skidspår som svinner
i skogarnas ensamhet,
ett människoliv som förrinner
på vägar som ingen vet -
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar -
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.
Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant
där vindsliten fura lutar
sig över klippans kant -
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på översnöade spår!
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort -
det är min tanke som smyger
allt längre och längre bort.
Ett fruset skidspår som svinner
i skogarnas ensamhet,
ett människoliv som förrinner
på vägar som ingen vet -
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar -
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.
Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant
där vindsliten fura lutar
sig över klippans kant -
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på översnöade spår!
__________________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar