Har Donald Trump narcissistisk personlighetsstörning?

Nu har Donald Trump svurits in som USAs 45:e president. Alla hade hoppats att nu skulle en annan Trump hoppa fram som gubben i lådan. Men han är precis som vanligt. Första dagen som president hamnar han i gräl med media om hur många som var och såg honom sväras in som president. Trots att han och hans hantlangare överbevisats om att det var fler som såg Obama 2009 så håller man fast vid lögnen som lanseras som alternativ fakta. Det tycks som Trump spelar det spel som Eric Berne, han som uppfann Transnationell analys, kallade för min är mycket större än din. Trump brukar ju beskrivas som oberäknelig, lögnaktig och impulsiv. Jag antar att i förenta staterna som har många av världens främsta psykiatriker sitter många framstående läkare med tappade hakar. Man undrar vilken diagnos de ställer. Här kan nog flera diagnoser vara aktuella. Jag slog upp kriterierna för Narcissistisk personlighetsstörning. Man brukar anse att chefer med Narcissistisk personlighetsstörning är särskilt olämpliga som chefer. Döm själva om detta stämmer in på Trump.  Ordagrant med kriterierna i den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV-TR. Dessa är:

1.   Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter).

2.   Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.

3.   Tror sig vara "speciell" och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).

4.   Kräver stor beundran.

5.   Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på egna förväntningar.

6.   Är manipulativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.

7.   Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.

8.   Är ofta avundsjuk på andra eller tror sig vara föremål för avundsjuka från andra.

9.   Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.

Socialarbetarna den tysta yrkeskåren

Medan sjuksköterskor, lärare och poliser protesterar friskt över sin arbetssituation är den svenska socialarbetarkåren tämligen tyst. I Helsingborg protesterade man en hel del för något år sedan men sedan blev det ganska tyst. Skälet är att de missnöjda slutade och sökte sig till andra arbeten. Tidens tecken är att missnöjet handlar om arbetsmiljö och löner, inte så mycket det sociala arbetet. Och om detta trots allt tas upp landar det oftast i det individuella perspektivet. Det sociala arbetet på samhällsnivå och strukturnivå blir sällan belyst. I min föreställningsvärld är det moraliskt förkastligt att inte ta ställning ideologiskt till en verksamhet som utövar makt över individer som är i samhällets utkant, svårt utsatta och i underläge. Man kan inte ha ett sådant arbete bara för att bära upp arbetsförtjänsten!

Socialtjänsten är en konstig värld. Till skillnad mot sjukvården har socialtjänsten låg vetenskaplig status. En läkare eller sjuksköterska betraktas utifrån sin professionella kompetens i yrket medan en socionom får sin professionella status utifrån sin tjänstetitel, socialsekreterare, Enhetschef, socialchef etc. En socionom utan tjänstetitel är inte mycket värd.  

Det skulle behövas mycket mer av samhällsdebatt kring socialtjänstens uppdrag och arbete. Mycket av det lagliga uppdraget för det som brukar kallas individ och familjeomsorgen är orimligt och en del av verksamheten om den alls gör någon skillnad för sina klienter till och med gör mer skada än nytta. Att vara verksam i en sådan verksamhet utan att högljutt protestera är ett tjänstefel för professionellt medvetna socialarbetare! Nu får man samtidigt vara klar över att intresset för socialtjänstens arbete och klienter är begränsat i samhället. Jag har det senaste året försökt få in flera insändare i Helsingborgs Dagblad som inte tagits in. Men vi får inte ge upp!

Betraktelse över hövdingen Hjalmar Branting

Varje hem har väl sina förebilder och sina husgudar. I mitt genomsocialdemokratiska barndomshem var det inte Marx eller Lenin som det talades om utan det var Hjalmar Branting och Per Albin Hansson som var mycket beundrade förebilder. Per Albin fanns till och med på porträtt på väggen ovanför min fars skrivbord.

Om Branting talade min far mycket beundrande och epitetet hövdingen levde kvar i hög grad. Han uppfattades som den som skapade arbetarrörelsen. Han upplevdes som en väldig gestalt, huggen i granit på norra bantorget.

Det var länge sedan det kom någon biografi över Branting. För något år sedan kom emellertid Olle Svenning med en bok om Hjalmar Branting med titeln Hövdingen.

Det är en mycket läsvärd berättelse inte bara om personen Branting men också om arbetarrörelsens historia men också den allmänna Svenska historien under Brantings levnad. Han levde mellan 1860 och dog trött och utarbetad som svensk statsminister 1925. Han var född i högreståndsmiljö och hade gått i samma privatskola som kungen Gustav V. Han blev tidigt en liberal kulturradikal och kom att gripas av de orättvisor som drabbade den arbetande befolkningen. Han hade ju aldrig delat arbetarklassens liv men han kom att bli arbetarklassens talesman. Även om han under sin ungdom var både marxist och revolutionär blev han senare under inflytande av Bernstein och andra revisionister en genuin reformist. Samhället måste utvecklas i lugn takt och man måste undvika konflikter och våld var hans starka övertygelse. Han hade träffat alla de ryska revolutionärerna som Lenin, Stalin, Zinovjev och andra under det tidiga 1900-talet, men han kom att bli en så stark motståndare till den ryska oktoberrevolutionen och bolsjevikerna. Han till och med delvis stödde de vitas uppror i Finland.

Det socialdemokratiska partiet från det att det bildas 1889 till sin död höll han i ett starkt grepp. Han förde en kamp mot den vänsterrörelse som fanns i partiet med företrädare som Kata Dahlström, August Palm, Zäta Höglund och Fredrik Ström.

Detta ledde till partisprängningen 1917 då ett vänstersocialdemokratiskt parti bildades. Detta blev så småningom det kommunistiska partiet där många sedan återvände till fadershuset, tex Höglund. Branting hade en oerhörd auktoritet. Men när han inte fick som han ville hotade han många gånger att avgå och då vek sig hans motståndare.

Den stora frågan under Brantings tid var rösträttsfrågan. Både män och kvinnor fick ju inte full rösträtt förrän 1921. Man får nog säga att Branting spelade en betydande roll i att rösträtten infördes. Kungahus och högern var starkt emot. Först när det blev en regering med liberaler och socialdemokrater kunde denna reform införas. Man kan nog säga att kungahus och högern vek under inflytande av vad som hänt i Ryssland. Kuriosa man kan nämna är att Branting åkte till Ryssland efter februarirevolutionen och åkte tillbaka med ett tåg som mötte det tåg som Lenin åkte tillbaka till Ryssland med.  Branting och det socialdemokratiska partiet valde tidigt att prioritera klasskampen och kampen för männens rösträtt framför kvinnornas rättigheter och rösträtt. Det var nog inte bättre jämställdhet i arbetarfamiljerna än i de borgerliga hemmen!

Det jäste i Sverige 1917 med hungerkravaller och politisk upprorsstämning. Det kunde mycket väl ha utvecklats till ett uppror eller revolution. Att det inte blev så hade Branting stor del i. Med sin auktoritet lyckades han lugna de upproriska och få flertalet att tro på den reformistiska vägen. Som tack för detta fick han 1920 kungens uppdrag att bilda den första rent socialdemokratiska regeringen. Han ledde sedan sammanlagt 3 regeringar under 20-talet. Regeringar som var minoritetsregeringar som inte lyckades uträtta något alls egentligen. Så här dags var också Hjalmar Branting en tidigt åldrad och trött man, plågad av sjukdom. Han hade faktiskt diabetes.  Mycket av sin kraft hade han lagt på fredsskapande arbete inom ramen för Nationernas förbund som bildats efter 1:a världskriget. För detta fick han Nobels fredspris 1921.

Hans politiska synsätt har präglades av vilja till samarbete och reformer som förbättrade arbetarnas dagliga liv. Ett långsiktigt reformerande av samhället ingen revolution och absolut inget våld. För honom var det viktigt med bildning och utbildning av arbetarna och han såg detta som en viktig förutsättning för samhällets demokratisering. Detta har ju varit en mycket stark tradition i arbetarrörelsen där ABF varit en mycket viktig aktör som skapat möjligheter till skolning och bildning för människor som länge inte fick möjlighet till högre skolutbildning.

I ett tal på en partikongress 1921 sa Branting: ”massorna ska så småningom tränga in och bli delaktiga av produktionens ledning och ansvar… så småningom erövra den ekonomiska demokratin.” Detta sista upprepade Per Albin Hansson i sitt folkhemstal 1928. Man kan bara konstatera detta inte ännu skett snart hundra år senare! Den reformistiska vägen har inte lett till visionen om ett klasslöst samhälle som fanns från början av arbetarrörelsen.

Svenning har skrivit en mycket intressant och välskriven bok. Det man saknar på slutet är dock en analys av Hjalmar Branting gärning. Var han arbetarnas röst till överheten eller var han överhetens röst till arbetarna? Man kan bara konstatera att den reformistiska vägen i Sverige ledde till att arbetarklassen i Sverige fick ett betydligt bättre liv än den revolutionära vägen gestaltad i Ryssland fick för dess arbetarklass. Men är detta nog?

Reflektioner över en svårtydbar samtid Ett samtal mellan Ragnar Tallbark och Göran Jönsson i decembertid

Ragnar: Hu idag var det lite småkallt på morgonkulan. Du som måste gå ut i arla morgonstund med din hund hade det väl bistert?

Göran: Å nej, inte alls. Man klär sig efter väderlek och i idag på morgonen var det klart väder med rimfrost på mark och träd. Jag njuter av morgonpromenaderna.

Ragnar: Ja folk är ju olika. Jag för min del tillbringar jag gärna morgonen i värmen med en kopp kaffe och läser morgontidningen.

Göran: Den koppen kaffe tar jag i sällskap med Mona efter hundrundan. Vi dricker vårt kaffe och har intressanta samtal. Som pensionär kan man ju ta det lugnt. Jag märker ju äldre man blir att livets mening är samtalet med människor. Mitt bloggande är egentligen ett samtal också, reflektioner över saker som rör sig i samhället och i mitt inre.

Ragnar: Men Göran vad är det som annars rör sig i ditt huvud dessa yttersta dagar på nådens år 2016?

Göran: Jag skulle ju kunna bara njuta av vårt goda liv med god pension och en fantastisk familj. Men det är svårt att stänga ute den stora världen. Jag har alltid varit intresserad av vad som händer i samhället. Jag tror att jag präglades av min fars politiska intresse. Man kunde inte träffa honom livet igenom utan att det blev samtal om olika politiska frågor eller samhällsfrågor.

Det finns just nu mycket att fundera på i världsläget. Katastrofen för människorna i Syrien tränger sig obönhörligen på. Vad kommer att hända när Donald Trump flyttar in i Vita huset? Flyktingkrisen är inte över i Europa och jag tar in att det aldrig varit en sådan folkomflyttning sett över hela världen som det är just nu. Vad betyder det? Klimatfrågan som är vår tids ödesfråga oroar mig mycket. Hur ska man ställa sig till den liberala samhällsmodellen och den globaliserade ekonomin.  I jämförelse med mycket i världen blir våra problem i Sverige bagatellartade.

I Sverige tycker jag mig se att mycket i den offentliga sektorn är i kris. Sjukvård Polis, socialtjänst är några exempel. Från att försvaret nästan helt monterades ned börjar man nu tala om att det behövs ett starkare försvar. Precis som under det kalla kriget är det ryssen i öster som skrämmer. Den sista tiden har jag funderat mycket på innebörden i vad demokrati är och hur den fungerar i Sverige. Överhuvudtaget funderar jag mycket över i vilket samhälle vill jag leva. Samtidigt är det så uppenbart så mycket bättre det är att leva i vårt nordliga hörn av världen.

Ragnar: Hur tänker du kring frågan om den liberala samhällsmodellen och det globaliserade samhället? Trump och hela den populistiska rörelsen på högerkanten angriper ju den liberala samhällsmodellen. Delar du deras kritik?

Göran: Jag grundar min syn på den liberala modellen och globaliseringen på ett försök till en analys i Karl Marx anda. Jag väljer att inte säga marxistisk eftersom detta begrepp avlägsnat sig långt från den vetenskapliga syn som Marx hade och kom att bli synonym med ett sovjetiskt synsätt och det vill jag ta avstånd från.

Marx analys av kapitalismen tycker jag till största delen håller alltjämt, framförallt hans vetenskapliga förhållningsätt. En ren kapitalism utan några begränsningar leder till kriser och sammanbrott. Utvecklingen efter 1980 har inneburit en allt mer oreglerad ekonomi i västliga kapitalismen. Detta har skapat både tillväxt och stagnation. Thomas Piketty har visat att skillnaderna mellan rika och fattiga har ökat enormt.  Många har tjänat på utvecklingen men många har också drabbats svårt av nedläggningar av tung industri i både Europa och USA. Jobben i tillverkningsindustrin har flyttat till länder med lägst lönekostnader. De som drabbats av denna utveckling har blivit en stor grupp som ger stöd till den högerextremistiska och populistiska rörelsen. Som jag ser det bär den oreglerade kapitalismen fascismen i sitt sköte. Min kritik riktar sig också mot denna ekonomiska utveckling. Det riskerar att öka konflikterna mellan olika länder i världen med risk för hotande militära konflikter. Men den nya spelöppningen med Trump som president i USA med många kompisar världen över är oroväckande men svårbedömbar. Man kan se framför sig en tävlan om världsherraväldet mellan tre supermakter; USA, Ryssland och Kina.  

Ragnar: Vad är din syn på Ryssland av idag? Sverige har ju lierat sig med väst i kritiken mot Putins Ryssland och ropen skalla från höger att Sverige ska gå med i Nato.

Göran: Ryssland är inte något fritt och demokratiskt land. I mångt och mycket är Ryssland en skurkstat med omfattande korruption och en allt mer repressiv stat mot oliktänkande. Stark misstanke om tortyr i deras fängelser. Trots detta har Putin starkt stöd i befolkningen som är van vid en auktoritär ledare av Tsartyp. Jag anser att Jeltsin bedrog det ryska folket när han medverkade till att Sovjetunionen upplöstes. Gorbatjov hade varit en mycket bättre ledare i det skedet. Jeltsin sålde ut statlig egendom till privata intressen. När detta skedde utnyttjade USA detta för sina intressen. Man lovade att inte ringa in landet men svek detta och tillät gamla sovjetrepubliker att gå med i NATO. Med en sådan historia parat med att Ryssland under Karl XII, Napoleon och Hitler invaderats från väst gör att man måste ha viss förståelse för att man i dagens Ryssland upplever visst hot från väst. Detta har dock utvecklats till ren paranoia och makteliten har slagit mynt av detta. Det allra bästa hade varit att man när Sovjet upplöstes låtit Ryssland bli medlem i EU. Jag tror nu att även om kritik måste riktas för annekteringen av Krim så borde man hitta nya vägar till samarbete. Om Sverige gick med i NATO skulle detta vara en aggressiv handling mot Ryssland och öka Sveriges risk att dras med i ett krig. Att NATO inte skotades efter att Warsavapakten upplöstes var ett maktpolitiskt trix av USA för att flytta fram sina maktpositioner. Sverige gör klokt i att hålla sig neutralt.

Ragnar: Om vi nu ska prata om hur det är i Sverige. Du påstår att mycket i offentlig sektor är i kris. Vad menar du detta beror på?

Göran: Tro nu inte att jag är något mirakel som vet precis vad detta beror på. Jag kan ha mina tankar och göra mina reflektioner. Jag som är övertygad om att samhällsutvecklingen ytterst är styrd av de ekonomiska och materiella förhållandena måste luta mig mot att det är spänningar i världsekonomin men också människornas rovdrift på naturens resurser som har lett till betydande klimatstörningar på många håll i världen som driver på utvecklingen. Ökad folkomflyttning leder till social oro och konflikter. Och då ska vi ju inte tala om de krig som pågår i världen och bara nämna Syrien och Sudan som otäcka exempel. Ytterst påverkar situationen i världen Sverige. Den offentliga sektorn har ett mycket tungt uppdrag. PÅ kort sikt blir det en prövning för skola, socialtjänst, arbetsförmedling och sjukvård att hantera flyktingproblemen. Men krisen inom sjukvård, socialtjänst och polis tror jag har att göra med dåligt ledarskap både politiskt och professionellt.  

Ragnar: Vad menar du med dåligt ledarskap både politiskt och professionellt?

Göran: Jag får intrycket så här utifrån men med erfarenheter av hur det är att driva en förvaltning och en myndighet i kommuner att först och främst de centrala politikerna inte förstått den praktiska verkligheten. När det gäller socialtjänsten, i synnerhet barnavården, gett ett uppdrag som hämtar sin förebild från polisutredningar och myndighetsutövning. Så snart skandaler inträffat där barn allvarligt farit illa och tom dödats har man hängt på socialtjänstlagen en massa kontrollfunktioner. Man har inte förstått vad socialt arbete är för något! Jag blir så störd och så förbannad. Man har förrått en hel yrkeskår av socialarbetare. Tyvärr en yrkeskår som är tyst och protesterar bara genom att sluta sina jobb. När det gäller den här frågan har jag skrivit och fått in två artiklar i HD. Men på senare tid har alla mina artiklar i detta ämne och en del andra refuserats.  

Vad gäller polisen tror jag att man överdrivet betydelsen av centralstyrning. I synnerhet som den mesta brottsligheten är lokal och kräver poliser som känner människorna i lokalsamhället. Här är alla politiker lika ansvariga. Polisomorganisationen togs i politisk enighet. Att sedan skylla bara på rikspolischefen är mest uttryck för tjuven som ropar ta fast tjuven.

Naturligtvis behöver alla organisationer anpassa sig efter läge men jag tycker att det som gått förlorat i dagens liberala värld är samhällsandan.  Det är marknaden som tagit över.

Ragnar: På vilket sätt visar detta sig i din hemkommun Helsingborg?

Göran: En del av den kommunala verksamheten har allvarliga problem i Helsingborgs kommun. Socialförvaltningen har haft problem en längre tid. En personal som jag talade med för en tid sedan sa att socialförvaltningen inte är ett sjunkande skepp, det står sedan länge redan på botten. Jag som lagt ned så mycket av min livstid i arbetet på socialförvaltningen blir så ledsen när jag möts av människor i verksamheten som möter mig när jag hälsar på med höga utrop: Här är förfärligt. Andra säger jag sköter mitt och struntar i helheten. Jag hade hoppats att under min efterträdares tid verksamheten skulle utvecklas och bli bättre.  Socialtjänsten har problem över hela landet. Många tycker att socialtjänstens bästa tid var på 90-talet.

Situationen i äldreomsorgen i Helsingborg verkar vara värre än inom IFO. Jag mötte en person som jobbar på ett äldreboende som nu går över i privat regi som säger att personalen gråter. De gråter för försämrade arbetsschema som gör att de ibland kan få arbeta i tolv timmar. De gråter över att kontinuiteten som är så viktig i arbetet med de äldre går förlorad eftersom personalen måste gå över och arbeta ibland på andra avdelningar.

Ragnar: Har du några andra belägg för din ganska allvarliga kritik?

Göran: Den nyligen genomförda medarbetarenkäten visar genom ett index att det är de tre förvaltningar som arbetar med socialtjänst som klarar sig sämst. De förvaltningar som arbetar med materiella ting, fastigheter, miljö och stadsbyggnad klarar sig bäst. Det är beklämmande att det är den människovårdande verksamheten som kommunen klarar sämst. Jag drar slutsatsen att detta beror på att de som styr och leder verksamheten har mer struktur, ordning och reda än hjärta och själ. Det finns i princip inte en enda politiker och inte heller någon tjänsteman mig veterligt idag i Helsingborgs Rådhus som har erfarenheter och kunskaper om socialtjänsten. Ledarskapet är mest upptagen med olika kommunala jämförelser och prisutdelningar i olika kategorier, som bästa kvalitetskommun etc., som mått på verksamheten. Ren skyltfönsterpolitik när man istället på djupet borde utvärdera sin verksamhet med vetenskapliga metoder.

Ragnar: Är du emot att privata entreprenörer driver verksamheten.  Spelar det någon roll vem som utför arbetet om det blir bra gjort?

Göran: Jag tror att privata entreprenörer kan behövas på områden där kommunen inte har tillräcklig kompetens att utföra arbetet. Men i det här fallet har politiken privatiserat för att gynna privata företag. Det blir på skattebetalarnas bekostnad. Egentligen förskingring!

Ragnar. Gnälla kan man vad gör man åt situationen?

Göran: Jag tror att det behövs bland annat en ny socialtjänstreform. Men jag skulle för min del önska en ny politisk ton i samhället. En politisk ton som i mycket högre utsträckning bygger på samarbete och solidaritet. En politisk ton som innebär även ekonomisk demokrati som inte gör oss till slavar under de ekonomiska incitamenten och marknaden.

Ragnar: Är inte detta bara en lömsk omskrivning för socialism. Är inte detta efter sovjetunionens kollaps ett omöjligt företag som en gång för alla visat sig omöjligt och som leder till våld och diktatur? Ekonomisk demokrati är detta inte ett angrepp på den privata äganderätten? Den fria marknadsekonomin har ju inneburit ett i historien unikt välstånd för de flesta i samhället. Kom igen Göran lägg de dumma idéerna på hyllan Det är nästan så jag vill avbryta vårt samtal här och gå hem!

Göran: Även om man blir mycket upprörd och reagerar kraftigt på andras argument som utspelas i ett samtal är det viktigt att man inte tar detta personligt utan fullföljer och går till botten med argumenten i ett samtal. Det är detta som är en dialog. Många har svårt för det, går i taket eller bara blir tysta, ofta av rädsla för konflikt. Här tror jag att kärnan finns i demokratin; fullfölja samtalet. Så jag ber dig stanna kvar och lyssna på mina tankar. De är mina. Och jag har inte svar på allt och man kan hitta mängder av motargument. Men lyssna och tänk så kanske både du och jag blir klokare.

Ragnar: Ok jag ska lyssna men kom nu till saken. Nu genomskådade jag dig allt! Du har här lekt socialarbetare och gått på det som kallas gå på processen.

Göran: Vi har haft allmän och lika rösträtt i hundra år och man har gjort halt vid den ekonomiska demokratin. Det är dags att ta nästa steg i demokratin. År 1928 sa Per Albin Hansson i sitt folkhemstal följande och jag läser innantill i hans tal:

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur

Det har när det gäller klassamhället och ekonomiska fåtalets diktatur har det inte hänt särskilt mycket

Ragnar: Du talar om att ta nästa steg i demokratin. Vad menar du med det?

Göran: Medborgaren har ingen roll i vårt demokratiska system. Vi är bara väljare. Sedan har vi ingen roll. Jag skulle gärna se att dialogen mellan politikerna och väljarna ökade. Om man skall kunna tala om folkvälde i verklig mening så måste människorna inte bara vara väljare utan få en betydligt mer aktiv roll i samhällsprocessen. Olika forum borde byggas upp för denna dialog. Som det nu är pågår denna dialog bara i de politiska partierna och mellan de politiska partierna. Väljarna och medborgarna är bara åskådare till diskussionerna på parnassen. Detta är inte acceptabelt! Men kring detta pågår ingen diskussion i samhällsdebatten.

Ragnar: Det du nu talat om handlar om det stora livet, livet för oss alla, livet i samhället. Men nu vill jag fråga dig hur du mår i ditt lilla liv?

Göran: Jag har personligen ett bra liv med min familj. Jag har en bra pension och ekonomin är inget att oroa sig för på ålderdomen. Men jag slutade ju jobba redan när  jag var 63 år eftersom min fru är äldre och tanken är  att vi ska få tid tillsammans. Men jag känner att jag skulle kunna göra mer nytta, men nu som frivillig oavlönad i olika sammanhang. Jag är tex mentor för några personer som arbetar i socialtjänsten.

Men det är inte från Helsingborgs stad. Här känner jag att jag förlorade i värde när  jag inte längre hade positionen som förvaltningschef. Det är ställningen som ger värde här inte människan och dennes kompetens. Så som pensionär känner jag mig ganska osedd och värdelös. Jag fick ju ett mindre bra avslut från Helsingborg. Jag blev utslängd från mitt kontor och hemskickad med lön. Jag är mycket tacksam mot personaldirektören i Helsingborg som förmedlade ett utlån till Klippan där jag var tf socialchef knappt ett år och fick mycket uppskattning. Men framförallt tyckte jag det var roligt att jobba i Klippan. Jag har så många vänner dock i Helsingborg som jag träffar och som jag får värme och uppskattning från. Men officiellt från staden blev jag utputad med armbågen. Allt detta som drabbade mig är nog ett uttryck för den dåliga stämningen som finns och jag bör nog inte ta det personligt. Men ändå. Jag var anställd i Helsingborgs stad i 39 år. De käftsmällar jag fick förtjänade jag inte tycker jag.

Ragnar: Jag vet att du när du jobbade inom missbruksvården fick en personlig mugg med inskriptionen: en bokälskare lägger sig aldrig ensam. Vilka böcker eller skrivna alster har inspirerat dig mest?

Göran: Ja jag fick en mugg fick inskriptionen en bokälskare lägger sig aldrig ensam. Från början läste jag serietidningar i massor sedan ungdomsböcker av Blyton förstås men också Dumas, de danska Jan-böckerna, James Bond och Zorroimitationen Coyote och mycket annat. Men mitt historiska intresse var stort från början och jag kommer ihåg att jag tidigt läste min fars tjocka bok arbetarrörelsens historia under hundra år med stort intresse och ett häfte som hette kung Gustav och hans folk. Ett häfte om Gustav V som bestod av bilder och korta texter av alla åren under den då döde kungens liv från 1858 till 1950. Jag lärde mig mycket om historia så och framförallt lärde jag mig allt om familjen Bernadotte. Lite udda för en republikan som mig. Senare kom jag att läsa mycket facklitteratur särskilt sociologisk och marxistisk litteratur där Joachim Israels bok om alienation betydde mycket. Senare har nog Michel Foucault betytt mest. Hans bok Vetandets arkeologi är den bok jag läst flest gånger - tre gånger!

Om jag skall ranka vilka skönlitterära böcker som gjort störst intryck på mig måste jag nämna Processen av Kafka, Mörkrets hjärta av Conrad och Brott och straff av Dostojevskij. Men detta bara ett axplock. Det finns så oerhört mycket som varit bra och intressant att läsa. Tyvärr läser jag så sakta så det tar så lång tid att komma igenom en bok.

Ragnar: Du säger att du läst Michel Foucaults bok Vetandets arkeologi tre gånger. Vad är det som fångat dig så med denna bok?

Göran: Det som fascinerar mig med Foucaults bok är att han tränger bakom tänkandet och texterna. Hans arkeologiska metod är att förstå hur tänkandet och föreställningar det som han kallar diskurser vuxit fram. Det är en mycket svår bok som gör att man varje gång man läser om den upptäcker nya saker. Den känns så oerhört viktig.

Ragnar: Vad läser du just nu?

Göran: Jag läser en biografi om Hjalmar Branting av Olle Svenning. Den är en intressant berättelse av vår nutidshistoria, i synnerhet arbetarrörelsens och framväxten av allmän och lika rösträtt.

Ragnar: Vad ligger det sedan för böcker och väntar på dig?

Göran: Ja en massa böcker väntar på läsning. En biografi om Engels av Tristram Hunt, Revolution av Ryssel Brand, En biografi om Joe Hill a Göran Greider, Sapiens av Yuval Noah Harari, Skånes historia av Gunnar Wetterberg och Nina Björns bok om Rosa Luxemburg. Bara fackböcker men jag kommer att sticka emellan med någon skönlitterär bok.

Ragnar: Då får jag tacka dig för det här samtalet. Jag tittar in en dag så får samtalet fortsätta.