Socialarbetarna den tysta yrkeskåren

Medan sjuksköterskor, lärare och poliser protesterar friskt över sin arbetssituation är den svenska socialarbetarkåren tämligen tyst. I Helsingborg protesterade man en hel del för något år sedan men sedan blev det ganska tyst. Skälet är att de missnöjda slutade och sökte sig till andra arbeten. Tidens tecken är att missnöjet handlar om arbetsmiljö och löner, inte så mycket det sociala arbetet. Och om detta trots allt tas upp landar det oftast i det individuella perspektivet. Det sociala arbetet på samhällsnivå och strukturnivå blir sällan belyst. I min föreställningsvärld är det moraliskt förkastligt att inte ta ställning ideologiskt till en verksamhet som utövar makt över individer som är i samhällets utkant, svårt utsatta och i underläge. Man kan inte ha ett sådant arbete bara för att bära upp arbetsförtjänsten!

Socialtjänsten är en konstig värld. Till skillnad mot sjukvården har socialtjänsten låg vetenskaplig status. En läkare eller sjuksköterska betraktas utifrån sin professionella kompetens i yrket medan en socionom får sin professionella status utifrån sin tjänstetitel, socialsekreterare, Enhetschef, socialchef etc. En socionom utan tjänstetitel är inte mycket värd.  

Det skulle behövas mycket mer av samhällsdebatt kring socialtjänstens uppdrag och arbete. Mycket av det lagliga uppdraget för det som brukar kallas individ och familjeomsorgen är orimligt och en del av verksamheten om den alls gör någon skillnad för sina klienter till och med gör mer skada än nytta. Att vara verksam i en sådan verksamhet utan att högljutt protestera är ett tjänstefel för professionellt medvetna socialarbetare! Nu får man samtidigt vara klar över att intresset för socialtjänstens arbete och klienter är begränsat i samhället. Jag har det senaste året försökt få in flera insändare i Helsingborgs Dagblad som inte tagits in. Men vi får inte ge upp!