Berusad på böcker del 34 – Ernest Shackleton den empatiska chefstypen

Vill du läsa en berättelse om ett riktigt äventyr ska du läsa Caroline Alexanders bok om Ernest Shackletons om hans expedition till Antarktis 1914-1916. Det är berättelsen om ett av historiens största överlevnadsbedrifter. Meningen var att han och hans 27 man starka besättning skulle ta sig till Antarktis för att till fots korsa den Antarktiska kontinenten. Målet att nå sydpolen hade ju norrmannen Amundsen lyckats med några år tidigare i tävlan med en annan engelsman Robert Scott. Nu ville man skänka ära åt imperiet att göra nästa bedrift. Med skeppet Endurance seglade man mot Antarktis men fastnade i isen och blev kvar en hel vinter innan fartyget bröts sönder och sjönk. Männen fick då ge sig iväg på isen och efter otrolig möda nådde man fast land i form av Elefantön i April 1916. Elefantön är obebodd och består av berg och glaciärer och inga skepp passerar där regelbundet. Hoppet att bli räddade där var noll.   Shackleton beslöt därför med att en av småbåtarna de fört med sig tillsammans med fem av männen segla till den närmast bebodda platsen i ishavet som var Sydgeorgien. Denna fasansfulla resa över ett stormigt hav där männen var ständigt våta och frusna måste vara en av de största bedrifter människan genomfört. Man avseglade den 24 maj 1916 och nådde fram till Sydgeorgien den 10 maj. Men man kom fram till fel sidan av ön. Den bebodda valfångarstationen var på motsatt sidan av ön. Shackleton beslöt då att tillsammans med två av männen till fots korsa den mycket bergiga ön. Det tog ett och ett halvt dygn utan sömn att komma över och nå räddningen. Först i slutet av augusti 1916 kunde man få fram ett fartyg för att rädda de strandsatta männen på Elefantön som livnärt sig på pingviner och sälar och bott under två livbåtar. 

Shackletons expedition var helt misslyckad men han lyckades undvika att någon av besättningen förlorade livet. Alla kom tillbaka välbehållna! Man kan läsa boken som en äventyrsberättelse men man kan också läsa den som en lysande förebild i Ernest Shackletons ledarskap. Han var otroligt mån om sin personal och fick dom att utföra stordåd. Han hade en förmåga att få människor att utföra heroiska insatser när det behövdes. Han lockade fram en styrka och uthållighet som de inte trodde de hade. Han brydde sig om sin personal och deras välfärd var viktigt för att lyckas med sin uppgift tillsammans. En empatisk chefstyp inte den  narcissiska typen .  En bra förebild som chef tycker jag precis som fänrik Koskela i Väino Linnas bok okänd soldat som varit en förebild för mig.