Avvikande beteende kommer alltid att finnas

 Den senaste tidens händelser med allvarlig brottslighet i form av skjutningar, sprängningar och den uppblossade diskussionen MeToo om sexuella trakasserier och övergrepp ställer frågor om hur samhället hanterar avvikande eller icke önskat beteende.

Gängkriminalitet, skjutningar, sprängningar mot polishuset i Helsingborg skjutning mot en polis bostad i Västerås, och den stora förekomsten av vapen i omlopp är ytterst oroande och självklart måste sådana hot mötas med polisiära och rättsvårdande insatser. Men i dagens samhälle finns en tendens att allt mer av gränssättning som vanligt folk förut stod för förväntas utföras av polisen. Ropen på fler poliser ekar.    Rädslan för våld leder till rädsla för konflikter och aggressioner överhuvudtaget. Tolererar vi i dagens samhälle överhuvudtaget att människor blir och uttrycker vrede?

När man tar del av de många kvinnornas och flickornas berättelser om sexuella trakasserier och övergrepp blir man både ledsen och beklämd. Många berättelser dryper av förnedring, ångest, äckel och ilska. Många kvinnor har varit unga när övergreppen inträffat och känt sig vara offer och försatta i hjälplöshet och vanmakt. Tilliten att polisen gör något är låg. Ribban för vad man anser vara trakasserier är olika. Vad en skrattar åt tar andra illa vid sig för.

Man kan uppfatta hela den offentliga diskussionen, om hur man skall hantera de olika uttrycken för upprörande och hotfulla avvikande beteenden, att lösningen är straff i olika former, lagstiftning och i vart fall olika rättsvårdande insatser.

Utan tvekan behövs gränssättning. Men det finns inslag i debatten som slår över i hysteri och väldigt mycket följa john. Folk som tigit tidigare kan nu säga vad man tycker. Kanske kan man efter hand landa i en mer balanserad och fördjupad analys av problemet.

Inte minst måste man försöka förstå orsaker och bakomliggande faktorer som skapar problemen. Den här texten gör inte anspråk på att svara på de frågorna. Upplägget i mina texter är mer fria reflektioner.

Vad gäller kriminalitet tycker jag mig ha hört från forskning om brottslighet är att fattigdom och sociala problem är en viktig bakgrundsfaktor och att hårda straff inte har någon effekt att förebygga brott.

Med detta sagt är det två frågeställningar som jag tror är viktiga att diskutera i sammanhanget.

Socialiseringsprocessen i samhället och Relationen mellan män och kvinnor.  Lagstiftning är ett trubbigt instrument att komma åt de här frågorna. 

Kunskapen inom de här områdena finns inom sociologin och socialpsykologin huvudsakligen. Den här typen av kunskap har i etablissemanget låg status. Det naturvetenskapliga forskningsparadigmet och ett juridiskt synsätt dominerar i dagens samhälle. Nästan alla politiska partier hanterar kriminalitet och avvikande beteende med längre och strängare straff trots att all forskning menar att det inte påverkar brottsligheten. Det är nästan ryggradsmässigt. Det är en annan diskussion varför det är så. Att  många med psykiska störningar döms till fängelse är också betänkligt. 

Vad menar jag med socialiseringsprocessen? Socialisation är den process där människor införlivar omgivningens normer och kultur. Denna process där familjens, skolans, andra grupper och samhällets krav blir individens krav på sig själv är avgörande för hur det mänskliga samhället utvecklas. Denna process var betydligt mer tydlig och hårdhänt låt oss säga fram till andra världskriget. Både kyrkan och Skolan hade en mycket auktoritär överföring av normer. Idag behandlar vi barn med större omsorg och mjukare. En del talar om att barn curlas. Agan var tidigare ett viktigt instrument att inskärpa i barnen vad de hade att rätta sig efter. Idag finns en tendens att det är upp till var och en vilka normer och vilken moral man ska ha bara man inte bryter mot någon lag. 

Här finns nog en stor del av orsaken till problem i samhället. Man måste jobba mycket tydligt med barn om vilka normer som skall gälla – utan att använda våld. Även om agan som disciplineringsmetod inte fullt ut ersatts. Jag är övertygad om att den liberala individualistiska kultur som den svenska borgerligheten står för bereder vägen för sin motsats i hårda tag och det finns de som formulerat det som att liberalismen bär fascismen i sitt sköte.   

Diskussionen om relationen mellan män och kvinnor har nu under lång tid pågått och efter Weinsteinskandalen har den blossat upp riktigt ordentligt. Hur skall män och kvinnor kunna leva tillsammans på ett jämlikt och rättvist sätt? Kvinnors situation har rent historiskt varit mycket utsatt och fortfarande är det på många håll i världen. Det allmänna intrycket är väl ändå att kvinnors situation i Sverige blivit mycket bättre. Kvinnor har flyttat fram sina positioner. Kvinnor kan idag vara ekonomiskt oberoende av en man. Flickor har bättre betyg i skolan än pojkar. Två tredjedelar av de som studerar på universitet är kvinnor medan unga män är mer arbetslösa än kvinnor. Kvinnor är ofta chefer i offentlig sektor och på frammarsch i många yrken Man måste nog dra slutsatsen att det är männen som är problemet i ett samhälle av vår typ. Här lyfter många fram att vi lever i patriarkalt samhälle med en könsmaktsunderordning. Män med makt utnyttjar det mot kvinnor. Samtidigt är det uppenbart att många män är förlorare i dagens samhälle och detta kanske också går ut över kvinnor.

Sedan kan man inte bortse från sexualdriftens betydelse för det sociala spelet mellan män och kvinnor, pojkar och flickor. Det kommer alltid vara så att det förekommer sexuella inviter – från båda håll. Hur det sexuella samspelet skall se ut styrs och kontrolleras av just normsystemet. Problemet är inte att människor blir kåta utan hur de hanterar sin kåthet. Berättelserna om sexuella trakasserier innehåller allt från ganska lindriga händelser av omogna och tanklösa manspersoner till fruktansvärda och medvetna övergrepp. Genomgående en brist på empati och respekt för andra människor. Det fanns i min barndom en norm bland män och pojkar som sa att man slår inte på flickor och detta avspeglade sig som att man som vuxen skulle uppträda som en gentleman. Detta var kanske en vonobensyn på kvinnor men innebar i alla fall en respekt för kvinnor. Men som ung pojke visste man inte hur man skulle förhålla sig till flickor. Man visste inte att flickorna inte uppskattade tafs.  Men i ärlighetens namn så fanns det de som gjorde det. Det var i de nedre tonåren som det förekom knufflekar. I min barndom noterade jag också att männen talade på ett annorlunda och mer vulgärt sätt när det inte fanns kvinnor i sällskapet. När kvinnorna var med talade man mer tillrättalagt. Idag får jag intrycket att killar beter sig på samma sätt oavsett om 

Tjejer är med eller inte. Men är inte detta ett uttryck för jämlikhet? Trakasserier har naturligtvis inte något alls att göra med jämlikhet.

Pojkarna måste lära sig hur man ska behandla flickor och där har naturligtvis föräldrar och pedagoger stor betydelse. Men man lär sig också genom att göra misstag. Det finns ingen människa som inte gjort ett misstag.

Man kan inte blunda för att det finns ett samspel att olika relationer uppstår. Detta sagt utan att skuldbelägga kvinnor. Men kvinnor är eller bör inte vara offer i alla fall Det vore på sin plats - som en kvinna skrev i en insändare - med en knäspark i skrevet på en tafsande karl eller en välriktad örfil. Kvinnor som klarar av att sätta gränser mår säkert bättre och kan hantera trakasserier bättre. Jag minns en servitris på sundsfärjan som vid ett bord bredvid plötsligt utdelade en kraftig örfil. Man kan nog gissa vad som hänt!

Man vet ju också att alkohol har stor betydelse för förekomsten av våld överhuvudtaget och inte minst när det gäller våldtäkter. Unga män är dock de som är mest våldsutsatta och då är det andra män som är förövare.

Så återigen socialiseringsprocessen av både pojkar och flickor är avgörande för förloppet av relationerna mellan vuxna män och kvinnor. Kvinnor bör tuffa till sig och sätta tydligare gränser och män bör lära sig att kommunicera bättre.

Men det ligger i sakens natur att i ett mänskligt samhälle kommer det alltid att inträffa avvikande beteende. När man talar om nolltolerans så kan man ha det som målsättning för olika sorters avvikande beteende men det kommer aldrig att bli så.