Socialtjänsten för och nu

Den 1 juni var jag inbjuden till Hässleholms socialförvaltning för att hålla ett föredrag om socialtjänstens historia - socialtjänsten förr och nu. Det var särskilt roligt att komma till just Hässleholm denna varma försommardag eftersom jag gjorde min militärtjänst i denna stad och tillbringade nästan ett år här. En vecka innan avslutningen i gymnasiet 1972 blev jag inkallad till T4 i Hässleholm. Jag ansökte om att få permission för att kunna delta i skolavslutningen som var vad man nu kallar studenten men det blev avslag. Efter några dagar i kronans kläder råkade jag vricka en fot under exercis på kaserngården. Foten svullnade upp till en mindre apelsins storlek och jag skickades till lasarettet där jag gipsades och skickades vidare till militärsjukhuset. Efter några dagar skickades jag hem för att där tillfriskna. Därigenom kunde jag delta i skolavslutningen. Så började min militärtjänst i Hässleholm på T4 2:a kompaniet, på pansarunderhållsbataljonsstabskompaniet. Regementet är nu nedlagt och innehåller vad jag fick veta verksamheter inom Hässleholms kommun. Anledningen till att jag blev inbjuden till socialförvaltningen för att tala om socialtjänstens historia var nog för att jag förutom att jag är särskilt intresserad av historia har arbetet inom socialtjänsten i Helsingborg i nästan 40 år, som socialsekreterare och sedan via alla chefsleden till att bli förvaltningschef på socialförvaltningen. Innan jag slutade inom Helsingborgs stad gjorde jag en utredning om forskning och utvecklingsenhet och slutligen utlånad knappt ett år till Klippans kommun som tf socialchef. Eftersom i min värld värdegrunden är viktig i socialt arbete och arbete inom socialtjänsten vill jag uppehålla mig något om varför jag blev socialarbetare och min familjs koppling till svensk välfärd. Jag präglades mycket av min fars folkrörelseengagemang och hans strävan efter social rättvisa för en underprivilegierad underklass. Hans far född 1883 av en dövstum inhyst piga blev tidigt placerad i fosterhem och under militärtjänstgöring allvarligt skadad av en exploderande artilleripjäs i höger hand som han var kommenderad att putsa. Han hade sedan bara kvar lillfingret på höger hand. Så vitt jag vet fick han ingen ersättning för detta. Han försörjde sedermera sin fru och sju barn som magasinsarbetare. Säsongsvis var han ibland arbetslös. Mitt under brinnande världskrig 1941 dog han av en njuråkomma. Två veckor senare brann familjens hus ned. Min far glömde aldrig detta och talade in i det sista, när han var på väg in i en demens, om hur hans mor rotade i brandresterna och hittade familjens besman, det som man hade vägt alla barnen med. Min farmor fick försörja de 5 hemmavarande barnen genom att ta arbete som hotellstäderska. Alla barnen växte upp till skötsamma och harmoniska människor. Men far kämpade hela sitt liv mot sociala orättvisor och detta tog jag nog starkt intryck av. Efter militärtjänsten arbetade jag en tid på mentalsjukhus och sedan började jag på socialhögskolan i Lund. Man kan ta del av en berättelse om mitt yrkesliv som jag kallat Mitt liv i samhällets tjänst på min blogg.

 Dagens Tema

 Socialtjänstens historia är ett gigantiskt tema. Det är som att dyka ned i en ocean eller beträda Michel Foucaults labyrinter. Räkna inte med en fullständig genomgång av denna historia. Boken om socialtjänstens historia i Sverige är inte skriven än. Många delar av denna historia har blivit föremål för avhandlingar och böcker men någon samlad genomgång av denna historia finns inte. När jag gjorde förberedelser till detta föredrag hade jag kort tid på mig och mycket litet av tillgänglig litteratur. Mycket av den här berättelsen bygger därför på mina egna minnesbilder av den historia jag själv mellan 1974 och 2015 varit delaktig i. Eftersom jag slutat arbeta hade jag lämnat ifrån mig litteratur som kunde varit användbara som underlag till mitt föredrag. Jag fick nöja mig Leif Holgerssons Socialvården en fråga om människosyn, Vägar till Välfärd en antologi av Swärd mfl och Socialtjänst och Socialförsäkringstillägg SOU 1977:41. Föredraget kom att innehålla en mycket översiktlig bakgrund till den sociala historien från gammal tid fram till socialtjänstlagens tillkomst mest med fokus på det som numera kallas individ och familjeomsorg, sedan en ögonvittnesberättelse om vad som mötte mig när jag började arbeta på socialförvaltningen i Helsingborg på 1970-talet, vidare om vad socialtjänstreformen i koncentrerad form innehöll. Därefter uppehöll jag mig vid vad som hände och vad som var huvuddragen i utvecklingen – som jag minns det - efter att socialtjänstlagen trätt i kraft. Jag hade ganska kort tid att tala och hann därför inte särskilt mycket med att lämna synpunkter på vad som i denna historia kunde vara värdefullt att ta med in i framtiden. I Denna framställning skall jag därför avsluta med att lyfta fram några få exempel som är värda att ta fram på nytt i socialtjänsten. kanske detta kan vara ett underlag för en diskussion om framtidens socialtjänst – hoppas jag!

Sveriges sociala historia – en kortfattad bakgrund

 Idag är människor i vårt moderna samhälle vana vid att det finns hjälp att hämta från samhället om man är i behov av omsorg eller kommer på obestånd. Det har inte alltid varit så och ofta långt tillbaka i historien har det varit så att många människor har fått klara sig bäst de kunnat. Men man måste anta att i en familj, släkt, klan eller i ett lokalsamhälle alltid funnits någon form av omsorg. Även om det är omtvistat om ättestupan någonsin existerat så vet vi väl att under medeltiden fanns sjukvård och annan omsorg om människor i kyrkan och i klostren. Innan Sverige under Gustav Wasa formades till ett rike med en stark stat fanns ingen stat som tog på sig något ansvar för nödlidande och behövande människor. Den mesta omsorgen byggde på frivilliga insatser framöver genom Skråna, och inte minst bruken och genom olika filantropiska insatser. Sverige var under lång tid ett fattigt land, ofta i krig och inte sällan drabbat av missväxt i jordbruket. Ansvaret för de fattiga låg på socknarna som vanligtvis var mycket små med obetydliga resurser. Under 1800-talet ökade befolkningen på landsbygden och många människor sökte sig till den framväxande industrin i städerna eller utvandrade till Nordamerika. Utvandrade gjorde i min släkt min svärfar som arbetade på järnverk men fick återvända hem när han blev permitterad när depressionen slog till med stor kraft i Amerika. Levnadsförhållandena i städernas arbetarklass i slutet av 1800-talet var alarmerande dåliga med låga löner, arbetslöshet, trångboddhet och stora sanitära problem med fukt, kyla och ohyra. Tuberkulos skördade många liv i förtid, bland annat min svärfars första fru som dog innan hon hann uppleva 30- årsdagen. De stora sociala problemen drabbade särskilt barnen som i stor omfattning for mycket illa. Det var verkligen utsugning som den tidens arbetarklass blev utsatt för. Detta ledde till att människor organiserade sig i fackföreningar, nykterhetsloger och frikyrkliga församlingar. Man skapade sjukkassor och begravningskassor för att inte tala om strejkkassor för att sörja för sina intressen och behov när samhället i form av stat och kommuner inte erbjöd sådan hjälp. Socknarna och från 1862 kommunerna hade visserligen ansvaret för fattigvård som blev den första formen av social omsorg. Men att ta emot fattigvård var och uppfattades som förnedrande. De första lagarna om fattigvård tillkom 1847 och 1853 och var då ett liberalt framsteg men under inflytande av nödåren och den svält missväxten 1866-67 ledde till gjorde att 1871 år fattigvårdslag kraftigt försämrades. Graden av välvillighet gentemot de fattiga och nödlidande påverkades tydligt av de ekonomiska förutsättningarna. Fattigauktioner och rotegång förekom. De sociala förhållandena för i synnerhet fattiga barn i slutet av 1800-talet ledde till många förslag från liberala politiker i Riksdagen. Inte minst den tidens fosterbarn vanvårdades ofta. Under denna tid var större delen av befolkningen utestängda från rösträtt och inga socialdemokrater hade plats i Riksdagen. Kraven på förändringar ledde till att den så kallade Vanartslagen som tillkom 1902. Lagen angående uppfostran åt vanartiga och i sedligt avseende försummade barn. I denna lag fanns insatser som varning, förmaning omhändertagande. Även aga fanns med i åtgärdskatalogen. Även nya regler för fosterbarn tillkom. Vanartslagen blev i mycket stilbildande och mönster för de kommande barnavårdslagarna 1924 och 1960. Kritiken i början av 1900-talet mot den restriktiva fattigvårdslagen från 1871 var omfattande. Filmen Ingeborg Holm från 1913 i regi av Viktor Sjöström med Hilda Borgström i huvudrollen lyfte fram ett upprörande fall från fattigvården i Helsingborg. 1917 tillkom en ny fattigvårdslag. Denna lag ersattes 1957 av Socialhjälpslagen. Superiet var ett stort problem i Fattigsverige. Under senare delen av 1800-talet bildades en stark nykterhetsrörelse som påtagligt tillsammans med fackföreningsrörelsen och den frikyrkliga väckelsen bidrog till att begränsa dess omfattning. Fram till folkomröstningen 1922 rådde kraftig strid om att införa totalförbud för alkohol. Nykterhetsrörelsen var en stark pådrivande kraft för tillkomsten av nykterhetslagstiftning. 1913 tillkom en alkoholistlag som ersattes av 1931 års som i sin tur ersattes av Nykterhetsvårdslagen 1954. Alkoholistlagarna kunde tillämpas bara på de som var hemfallna till alkoholmissbruk medan Nykterhetsvårdslagen även kunde tillämpas på de som blott missbrukade alkohol. Tanken var att ingripa tidigare. I alla dessa lagar fanns en stor tilltro till att anstaltsbehandling kunde bota alkoholmissbruk. Behandlingen bestod då ofta av arbete, arbete som missbrukaren var skyldig att utföra. Under de första åren jag arbetade som socialassistent medverkade jag till många placeringar på alkoholistanstalter. De statliga anstalterna var Venngarn och Gudhem. De äldre alkoholmissbrukarna jag mötte när jag var ung socialassistent hade inget förtroende för det som de kallade ”nämnden” alltså nykterhetsnämnden. De hade behandlats med mycket tvång och repressionen. Jag minns en klient som sa: De tog ansvaret ifrån mig sedan fick de ta det. Det som idag kallas generell välfärd fanns egentligen inte före 1930. När Per Albin Hansson bildade regering 1932 och gjorde en uppgörelse med dåvarande Bondeförbundet som brukar kallas kohandeln genomfördes en ekonomisk reformpolitik under inflytande av Keynes ekonomiska teorier. Sverige hade då massarbetslöshet och stort fokus blev på sysselsättningsskapande åtgärder. Krispolitiken gick i korthet ut på att staten i lågkonjunktur skulle underbalansera statsbudgeten för att öka efterfrågan i ekonomin. Detta var i stort sätt samma politik som genomfördes i USA som där kallades New deal. Regeringen började i linje med detta genomföra ett generellt välfärdsprogram som innehåll bland annat arbetslöshetsförsäkring, beredskapsarbeten med marknadslöner, bostadspolitik bland annat de sk. Barnrikehusen, förebyggande mödra och barnavård, fri förlossningsvård fria skolmåltider och så småningom reformerad äldreomsorg, barnbidrag och sjukförsäkring. Man började inse att socialpolitiken inte bara hade en privatekonomisk funktion utan även en samhällspolitisk. (Dessa sociala reformer förknippas främst med Gustav Möller som var socialminister. Hans fru Else Kleen engagerade sig under 30-talet mot att aga användes på institutioner och detta förbjöds 1937 faktiskt 20 år innan agan avskaffades i skolan. Det är idag främmande att tänka att man tidigare såg agan som en viktig uppfostringsmetod. Sociologen Eva Kärfve menar att agan inte är ersatt som disciplineringsmetod i skolan) De flesta reformförslagen motarbetades av de borgliga partierna som vanligen förespråkade privata lösningar på samhällsproblem. Makarna Myrdals bok kris i befolkningsfrågan kom att utöva stor inverkan. Politiken gick ut på att genom generella insatser förebygga att sociala problem uppstod. Man kom antagligen därför inte att intressera sig för den lagstiftningen som handlade om individuella insatser, det som inbegriper fattigvård, barnavård och nykterhetsvård. Denna lagstiftning var präglad av 1800-talets värderingar en tydlig vi och dom syn med förmyndarmässigt förhållningssätt. Sociala problem ansågs orsakade av ibland genetiska brister, karaktärsbrister, lättja, dumhet, sedeslöshet, syndfullhet och inte sällan ointresse att ärligen försörja sig och mycket hellre uppbära bidrag och ligga det allmänna till last. Föraktet för de som ansågs ligga samhället till last lyser tydligt igenom! Jag önskar jag kunde säga att detta synsätt tillhör historien. Men tyvärr finns detta synsätt inte sällan i den politiska debatten. Åtgärderna utifrån detta synsätt var varning, förmaning, tillrättavisning, uppfostran, övervakning, vårdtvång och inspärrning. Man kan fundera på om det inte idag skulle kunna beskrivas som att inspärrningen ersatts av utspärrning. I vart fall existerade inte hemlöshet i någon större omfattning fram till 1970-talet.

 Vad mötte mig på Socialbyrån i Helsingborg på 1970-talet?

 Jag satte min fot på Socialförvaltningen i Helsingborg första gången i september 1974 för att genomgå socionompraktik på dåvarande praktikcentrum. Socialbyrån låg vid denna tid på Södergatan 11. Verksamheten fanns på fyra våningsplan i huset. Receptionen var belägen på tredje våningen och var ett mycket litet rum där receptionisten satt bakom en disk. På den tredje våningen fanns för övrigt det som kallades sociala avdelningen. Andra avdelningar i huset var barnomsorgen, äldreomsorgen och en ekonomiavdelning. Typiskt nog satt förvaltningsledningen med sundsutsikt på översta våningen. Nionde våningen blev ett begrepp. När man kom igenom den stängda dörren till den sociala avdelningen mötte flera långa smala korridorer målade i något som bäst kan beskrivas som en kräkgrön färgsättning. På detta vångsplan satt uppskattningsvis ca 30 socialassistenter uppdelade på fyra sektioner med var sin socialinspektör som chef. Chef för hela avdelningen var en avdelningschef. Denne såg man sällan av. Han höll sig på sitt rum. Han hade en sekreterare som hade rum utanför hans och som man fick anmäla sig till. Jag minns att man skakade i knävecken när man skulle besöka honom. Han var fruktad på avdelningen. På våningen fanns vidare en skrivcentral med kontorister som skrev ut på diktamen, en kontantkassa för socialbidragstagare samt telefonväxel. Bakom receptionen fanns det som kallades registret som innehöll alla de klientakter som inte var aktuella. Det fanns ytterligare en sektion som var placerad på den andra våningen och som handla ärende för bostadslösa som kallades den allmänna sektionen. Där kom jag inledningsvis att arbeta en hel del. Det fanns även en fosterbarnsavdelning i huset med fosterbarnsinspektör, socialassistent och en kanslist. Idag är bemanningen för familjehem ca 30 personer med hälften så många placeringar i familjehem. Varje socialassistent hade eget rum och där tog man emot sina besök. Rummet bestod av ett skrivbord med kontorsstol och två galonklädda besöksstolar på andra sidan skrivbordet. (klienterna förväntades vara nedkissade) Vidare fanns bokhylla och arkivskåp som innehåll klientakterna som var aktuella. Som arbetsredskap fanns en manuell skrivmaskin modell Facit eller Halda. Det fanns vidare en diktafon där man dikterade in utredningar på band som sedan skrevs ut av skrivcentralen. En arbetsdag började alltid klockan 8. På den tiden fanns inte flexibel arbetstid. Arbetsdagen slutade klockan 17. Lunchen var mellan klockan 12-13. Det var viktigt att vara på plats senast klockan 8 för då började telefontiden som pågick till klockan 9. Det var då tid för kafferast. Då gick man till ett för hela förvaltningen gemensamt kafferum som också fanns på den tredje våningen. Rummet var alltid överfullt och det röktes i rummet. För icke-rökarna fanns ett litet rum längt in bakom detta rum. Där brukade det sitta ett par personer. De flesta satt i rökrummet. Klockan 10 var det sedan öppen mottagning för människor som skulle söka socialbidrag eller hämta sina egna medel hos socialassistenterna. Besökarna kom först till receptionen och fyllde denna till bristningsgränsen tills det att dörrarna på slaget 10 öppnades in till avdelningen. Många sprang då till det rum man skulle eftersom man drog kölappar till sin socialassistent. Först till kvarn gällde. Nya besökare gick till en socialassistent som just den dagen hade jour. Man kunde i bästa fall ha 3-4 besökare och i värsta fall 10. Eftersom man inte visste vem som skulle komma var inget förberett och kontroller på arbetsförmedling och försäkringskassa fick göras under besöket. Ibland kunde akten vara på drift i ett internpostkuvert. Det var stressigt och ineffektivt och ofta kunde man bara betala ut socialbidrag för några dagar med besked om återbesök. De som beviljades socialbidrag och de som skulle ha sina klientmedel fick ett utbetalningskort som klienten tog till Märta i kassen och där fick ut kontanta pengar. I bästa fall kunde man ta lunch klockan 12 men inte alltid. Eftermiddagarna ägnades åt hembesök, utrednings och administrativt arbete. Men man ägnade en stor del av sin arbetstid till klientmöten. De formella kraven på utredningarna var inte alls så omfattande som de är nu, så det administrativa arbetet var mindre betungande än vad det är idag. Några anekdoter Många socialarbetare är fulla av anekdoter. Här är en. När jag var praktikant och 22 år gammal fick jag uppdraget att flyga till Frösö sjukhus med en alkoholmissbrukare. Det var nämligen så att om man hade misskött sig på Venngarn eller Gudhem blev man skickad till Frösö sjukhus. Denne man som vi kan kalla Bengt Åke, nykter och trevlig men ganska abstinent, åkte jag först med flyg från Ängelholm till Bromma. Där var han sugen på att besöka baren, men jag lyckades slussa honom vidare till nästa avgång som då var till Frösö flygplats i Östersund. Resan gick utmärkt och från flygplatsen delade vi taxi med ett annat par. Bengt Åke satt i framsätet och jag i baksätet med de två andra. Så halvvägs eller så stoppade han taxin vid en lanthandel, rusade ut och in i affären och kom snabbt tillbaka med två burkar Norrlandsöl. När vi kom fram till grindarna till Frösö sjukhus rusade Bengt Åke in i en björkdunge invid staketet till sjukhuset. Girigt började han halsa en av ölen. Plötsligt spottade och fräste han och utropade högt och besviket: Fy fan för Norrlandsöl! Det var tur att han inte drack något. Hade han varit påverkad hade de inte tagit in honom. Den första klienten jag hade var en alkoholmissbrukare som vi kan kalla Algot. Han satt på mitt rum och sög på sin snugga och nykter berättade om sitt liv som sjöman. Han hade varit avstängd från hemlandet under andra världskriget som så många andra svenska sjömän och gått på engelska båtar i konvoj över atlanten och blivit torpederad flera gånger och hamnat i vattnet. Man kunde kanske förstå varför han blivit alkoholist. När jag var mycket färsk som socialassistent fick jag genomföra ett omhändertagande av ett treårigt barn vars moder var så berusad att hon inte kunde hämta sitt barn på daghemmet. Min chef såg till att ett ordförandebeslut om omedelbart omhändertagande togs och jag åkte till daghemmet för att hämta barnet och åka till ett jourfosterhem. När jag stod och talade med barnsköterskan på daghemmet som höll den lilla flickan i famnen rusade den berusade mamman in och slet till sig barnet och rusade ut i daghemmets trädgård med barnsköterskan och mig efter. Barnsköterskan slet tillbaka flickan och jag ställde mig framför mamman som tog av sig sin trätoffel för att slå till mig. Jag tog henne i handlederna för att förhindra detta och sedan låste vi in oss på daghemmet i vänta på polishandräckning. Sedan gick vi igenom hela utredningsproceduren med länsrättsförhandling som ledde till att hon fick tillbaka barnet. Mamman flyttade till ett annat distrikt och jag var inte längre hennes socialassistent. Jag möte henne ett år senare på gatan och hon berättade att hon inte trivdes med sin nuvarande socialassistent och undrade om hon inte kunde få tillbaka mig. Detta trots eller tack vare vad som vi hade gått igenom? När man betraktar socialvården på 1970-talet ska man komma ihåg att socialassistenternas roll ofta var att utreda var klienter skulle placeras. Det fanns mycket litet av insatser vad man idag kallar på hemmaplan. Det fanns dock i Helsingborg en alkoholpoliklinik och en rådgivningsbyrå i alkoholfrågan. Vidare ett natthärbärge för bostadslösa och två inackorderingshem för missbrukare. Barn placerades i högre utsträckning i fosterhem och på institutioner och vuxna missbrukare placerades i stor omfattning på anstalter. På den tiden stod staten för kostnader för institutionsplaceringar. Förmedlingen av platser på vårdanstalter för missbrukare och ungdomsvårdsskolor hanterades av socialstyrelsen. Man kontaktade då fru Anagrius som meddelade var man kunde få en plats. Statens kostnadsansvar avvecklades under slutet av 1980-talet och fick stora effekter på kommunernas benägenhet att placera människor på dyra institutioner. Man får också komma ihåg att ansvaret för narkotikamissbrukares behandling låg på psykiatrin. I Helsingborg med ett mentalsjukhus fanns möjligheter för missbrukarna att tillbringa långa tider på en psykiatrisk vårdavdelning. Det fanns också en psykakut på lasarettet som generöst tog in missbrukare. Kuratorn som var anställd av kommunen var en nyckelperson i missbruksvården. Det medicinska stödet på förvaltningen var också generöst. Vi hade tillgång till tre läkarkonsulter inom områdena psykiatri, barnavård och äldreomsorg och en psykolog. Man får också komma ihåg att levnadsstandarden i samhället var lägre. I synnerhet bostadsstandarden var mycket lägre. Det fanns då ännu mycket omoderna lägenheter med bara kallt vatten och inget badrum med toalett i trapphus ibland men där utedass ännu förekom. Fattiga människor hade då större möjlighet att få en bostad även om den var av låg standard. Idag blir ofta dessa människor hemlösa då de inte har råd med den standard vi har i dagens boende.

Socialtjänstreformen

 1967 tillsattes en socialutredning för att göra en översyn av Socialvården. Under 60-talet hade socialvården blivit föremål för en hel del kritik. Mycket kom att handla om det olämpliga att använda tvång mot vuxna människor. Det hade också inom socialvården genomförts stora förändringar av verksamheten som inte stämde med lagstiftningen. Tvånget inom nykterhetsvården hade avsevärt minskat och de flesta som blev föremål för institutionsvård gjorde detta helt frivilligt. Exemplet med Skå-Edeby under ledning av socialläkaren Gustav Jonsson och hans teorier om socialt arv pekade på helt annan behandlingsfilosofi än den som fanns i barnavårdslagen. Gunnar Inghes bok Den ofärdiga välfärden, Ervin Goffmans bok Totala institutioner och Michel Foucaults Vansinnets historia fick stor betydelse i den socialpolitiska debatten. Hela samhällsdebatten på 60 och tidiga 70-talet pekade optimistiskt på förändringar av samhället och debatten om socialvården tog säkert intryck av detta. Foucault mest när det gällde nedläggningen av mentalsjukhus i flera länder i Europa. Samarbetskommittén för socialvårdens målfrågor, under ledning av socialdirektören i Malmö Bengt Hedlén, kom ha få stort inflytande på hur socialutredningen utformade sitt förslag till socialtjänstlag. Det fanns under detta tidsskede en optimistisk kampstämning i samhällsdebatten och så också i debatten kring socialvården. Till skillnad mot nu deltog socialarbetarna aktivt i samhällsdebatten. När jag gjorde min socionompraktik på socialbyrån i Helsingborg hösten 1974 hade precis socialutredningen kommit med ett principbetänkande som livligt diskuterades på förvaltningen. Jag väljer här att sammanfatta detta betänkande genom att ta upp utredningens principer för sociala insatser. De viktigaste begreppen är helhetssyn och frivillighet. Det hade funnits stark kritik mot att man delade upp en familjs problem i socialbidrag, barnavård och nykterhetsvård. Det gällde nu att ha ett helhetsperspektiv på en familjens och individens problem och finna hållbara lösningar. Man betonade vikten av frivillighet, självbestämmande och delaktighet för människor som har kontakt med socialtjänsten. Normalisering var en princip som byggde på att det var möjligt och man skulle utgå från att människor även om de har kontakt med socialvården skulle kunna leva eller återgå till ett i förhållande till andra människor i samhället normalt liv. Kontinuitet handlar om att förtroendefulla relationer utgör grunden för ett framgångsrikt behandlingsarbete och att det därför är viktigt att sådana kontakter består under lång tid framhöll utredningen. Flexibilitet bygger på att hjälpinsatser anpassas efter den enskildes förutsättningar och behov. Med Närhet tänkte man sig att behandling skulle utföras så nära hemmet som möjligt och här kom man senare att uttolka det som att hjälpa människor i hemmet och i närområdet. Socialutredningen ledde fram till ett förslag till Socialtjänstlag, Lag om vård av unga och lag om vård av vuxna missbrukare. Det hade inte varit så mycket diskussion om tvång när det gällde barn som när det gällde vuxna. Utredningen fastnade slutligen för en kortare tids tvång för vuxna. Som jag minns det gick debattens vågor höga mest kring tvånget. En aktör som var mycket aktiv till förmån för vårdtvång var Hasselakollektivet i Hälsingland under ledning av KA Westerberg. Vad hände efter att Socialtjänstlagen införts 1982? – Några tendenser Socialtjänstlagen trädde i kraft 1982 och som jag minns det utifrån min Helsingborgs horisont satte detta igång ett intensivt utvecklings och förändringsarbete inom socialtjänsten. Jag har inte tagit del av någon utredning av denna utveckling och detta får bli de fragment jag kommer ihåg. 80-90-talen präglades av omorganisationer. I Helsingborg hade vi Distriktsnämnder, Kommundelsnämnder, Servicenämnder och Beställar/Utförarnämnder. Eftersom det inte fanns politisk enighet om vilken organisation man ville ha blev det byte varje gång det blev majoritetsskifte, vilket var och en förstår var rörigt och besvärande för verksamheten. Näringslivets lednings och styrningsmodeller började redan på 80-talet göra sitt intåg. I början kallade man det för Mål och rambudget. Verksamheten fick politiskt satta mål och utifrån detta fick man en budgetram som verksamheten förväntades hålla. Senare gjorde det som man nu kallar New public management entré i den kommunala världen. Balanserad styrning och i viss mån Lean är exempel system som fick och har stort genomslag. Ekonomistyrning blev allt viktigare och som jag minns det decentraliserade man budgetansvaret för man upptäckte att de som fanns närmast verksamheten hade lättare för att påverka kostnaderna. Detta blev särskilt tydligt när staten på sent 80-tal begränsade statsbidraget till vårdinsatser och kommunen fick stå så småningom för hela kostnaden för placerade klienter. Att kommunerna nu fick kostnadsansvaret satte igång ett förändringsarbete. I Helsingborg tillsattes en utredning som kom fram till att man skulle satsa på Basenheter med förebild från basenheten på Rosengård i Malmö. Det blev sedan att man startade två barn och ungdomsbasenheter och en för vuxna. Basenhet handlar om att förena det som är positivt med en extern placering med öppenvård. Man hade en enhet placerad i ett område som svarade för både öppenvård och placering. En rättsenhet utredde de tyngre utredningarna. Jag medverkade till att starta en basenhet för vuxna och eftersom jag har mest kunskap om en vuxenbas skall jag helt kort berätta om vad som utmärkte denna. Verksamheten med socialsekreterare och övrig stödpersonal flyttade ut till en stadsdel och fick där en flerfamiljsfastighet med 12 lägenheter. Personalen fanns i bottenvåningen och på våning 2 och 3 placerades personer med missbruksproblem. Vi kallade verksamheten vuxenbasen. Därefter knöts även en alkoholmottagning, ett akutboende och två andra stödboenden till basen. Ett 50 tal lägenheter som kommunen hade kontrakt på användes som stödboenden. Efter boende i någon av enheterna kunde man få flytta ut i en lägenhet. Senare inledde vi samarbete med ett behandlingshem som arbetade enligt 12 stegmodellen som innebar att vi tillhandahöll en lokal som en drogterapeut kunde arbeta med en grupp klienter i behov av vård enligt 12 stegsmodellen. Detta blev det som nu kallas för Livtaget som idag kan erbjuda både dagvård och placering. Livtaget drivs av ett privat företag som kan sägas vara inbakat i verksamheten. Basen arbetade under åren med en rad olika behandlings-, arbets- och boendeprojekt. Upplösning av familjevårdsprincipen och ökad specialisering av individ och familjeomsorgen har efter hand blivit mycket vanligt i många kommuner. Familjevårdsprincipen som innebär att en och samma handläggare arbetar med alla problem i en familj, ekonomi, barnavård och missbruksvård. Redan tidigt började man sortera ut försörjningsstödsärenden från övriga handläggningen, inledningsvis de mer enkla ärendena, sedan hela försörjningsstödet. I Helsingborg skapade man en särskild förvaltning för försörjningsstödet och arbetsmarknadsärenden. Senare skilde man på barnavårdsärenden och missbruksärenden. Specialiseringen har sedan i synnerhet inom barnavården ytterligare ökat. Man har delat på miljöärenden och ungdomsärenden, utredningar och utförande. Jag menar att denna utveckling mot den stora specialiseringen varit olycklig för det sociala arbetet. Den har underminerat möjligheterna till helhetssyn. Kontinuitet är viktig inte minst i barnavårdsärenden men samtidigt mycket påfrestande för personal att vara delaktig i ett ärende under flera år. Till följd av en rad fall där barn farit mycket illa och i en del fall mördats har politiska beslut tagits för att förstärka myndighetsutövningen i barnärenden. Det fanns inga datorer inom socialtjänsten förrän i slutet av 1980-talet. Digitaliseringen har förändrat socialarbetarnas arbetssituation. Kontorspersonal har dragits in och datasystem såsom Procapita och Viva och införts. Det finns inga klara siffror på det men känslan är att personalen idag lägger mindre tid på möten med sina klienter. Bemanningen inom socialtjänsten har kraftigt ökat. Inte heller här har jag siffror till stöd för ett sådant påstående. Men jag vet att på 70-talet fanns ca ett 30-tal socialassistenter i Helsingborg och idag är de mångdubbelt fler. ( familjehemsenheten i Helsingborg har idag tio gånger fler personal än för 40 år sedan och bara hälften så många placeringar) Antalet klienter har generellt inte ökat i samma mån. Trots detta är upplevelsen att man inte hinner med sitt arbete. Socialtjänsten har visserligen fått utökat ansvar men jag tror inte i samma mån som bemanningen ökat och det är en paradox som man undrar hur det kan vara så. Under tiden efter socialtjänstreformen har socialtjänsten byggts ut och många nya verksamheter har sett dagens ljus. På 70-talet drömde vi om olika projekt i klientarbetet. Detta blev till stor del verklighet. Periodvis fanns stor frihet i Helsingborg att experimentera med olika projekt och verksamheter under förutsättning att det fanns budgetutrymme eller man kunde söka olika projektmedel. Psykiatrireformen genomfördes 1994 och den verksamhet som då knöts till kommunen organiserades ibland i individ och familjeomsorgen som i Helsingborg eller i en del kommuner inom äldre och handikappomsorgen. Min högt egna uppfattning om huvuddrag i utvecklingen av socialtjänsten sedan reformen genomfördes är sammanfattningsvis följande: Avinstitutionalisering sedan 1980-talet men där inte minst placeringar på SIS verkar öka de senaste åren. Ekonomistyrning har blivit allt viktigare och detta har kombinerats med hårdare styrning och ökad centralisering, som en motreaktion mot tidigare decentralisering, på många håll av verksamheten och inte sällan har antalet chefer ökat. Socialchefsjobbet har i många kommuner varit en ”katapulttaburett”. Kraven på dokumentation och olika kontrollfunktioner har ökat under åren. I synnerhet inom barnavården har detta varit ett sätt för de politiskt ansvariga att säkra att inga fel görs, att inga fall av allvarliga övergrepp, mord och vanvård faller mellan stolarna. IVO har tillkommit och ersatt länsstyrelsen som kontroll av verksamheten. Länsstyrelsen hade tidigare en dubbel funktion, kontroll och stöd, och det var faktiskt inte så dumt. Socialtjänstreformen hade som ambition att hela socialtjänsten skulle vara en del av en generell välfärd och inte vara en fattigvård utan ett bistånd som människor vid behov frivilligt skulle efterfråga. Vad gäller barnomsorgen, som då var en del av socialtjänsten men som nu är en del av skolan, och äldreomsorgen har det blivit så. Men och här är ett stort men. Fattigdomsskalet har inte brutits för det som är individ och familjeomsorgen vilket professor Sune Sunesson påpekat! Detta skulle kunna vara ett viktigt tema att arbeta med för framtiden. Socialtjänsten har under åren allt mer professionaliserats. Fram till kommunreformen 1974 var många kommuner så små att de inte hade mer än ett fåtal anställda. Sociala utredningar utfördes då av fritidspolitiker i små kommuner. Idag är resurserna annorlunda i landets kommuner och det är alltid tjänstemän som genomför utredningar. Verksamheten brister dock på många håll vad gäller kunskapsbasering. Forskningen som underlag till verksamheten har mer och mer gjort sig gällande men är ett område som enligt min uppfattning måste utvecklas. (Även politiken borde kunskapsbaseras enligt min uppfattning!)

Mot framtiden

Nu har jag talat om och uppehållit mig i det förflutna. Vad är värt att i allt detta ta med sig mot framtiden? Först måste jag dock säga att min erfarenhet är att kommunerna under årens lopp varit mycket intresserade att prova nya projekt och intressanta nyheter. Projekt har satts igång. Verkat, och möjligen lyckats eller inte lyckats. Men när pengarna är slut har man inte sällan lagt ned verksamheten utan att utvärdera och dra lärdomar. Man har bara tittat framåt. Styrande i detta har naturligtvis politikerna varit. I Helsingborg genomförde man många omorganisationer under 80 och 90- tal utan att utvärdera och sedan bara hoppat på något nytt. Jag tror att förutsättningen för en framgångsrik verksamhet är att man följer upp och utvärderar den fortlöpande. Med denna brasklapp tror jag att bland annat följande är värt att ta med mot framtiden: • Bygga en socialtjänst utifrån de principer för frivillighet, helhetssyn, närhet, kontinuitet, normalisering och flexibilitet som socialtjänstreformen ursprungligen byggde på och förankra den praktiska verksamheten i människors levnadsområde. En verksamhet som bygger på principerna för en basenhet tror jag skapar de bästa förutsättningarna för en bra socialtjänst som har förutsättningar att få medborgarnas förtroende. Det som kallas brukarinflytande kan vara en väg att öka medborgarnas förtroende för socialtjänsten. • Jag tror också det är viktigt att beslutsordningen är decentraliserad så långt möjligt. • Socialarbetarna måste få förutsättningar att kunna arbeta med socialt arbete och avlastas dokumentation och administration. • En väg att göra det sociala arbetet till en del av generell välfärd är att fördjupa samspelet och samarbetet med myndigheter som har arenor där människor möts. En sådan arena som är särskilt viktig är skolan. I Helsingborg arbetade man med ett projekt som hette Skolfam och Part som byggde på ett fördjupat samarbete mellan socialtjänsten och skolan. Detta skulle kunna vara en viktig framtidsmodell. Inom missbruksområdet tror jag på en sammanslagning av socialt behandlingsarbete och sjukvård. Tidig information till människor med överkonsumtion av alkohol inom primärvården har visat sig vara den mest framgångsrika missbruksvården och borde bli framtidens melodi. När det gäller hemlöshet är bostad först en modell för framtiden. Slutligen är det en hjärtesak för mig att socialtjänst är en fråga om människosyn och värdegrund. Det får inte vara en verksamhet som bygger på vi och dom utan det människor skall behandlas med ödmjukhet och respekt. Inte alls kravlöst och kanske inte utan konflikt men med ett djupt humanistiskt engagemang. Jag vill varmt tacka personalen på socialförvaltningen i Hässleholm för att Jag fick komma och för det mycket varma och positiva mottagandet. Jag önskar er lycka till med ert arbete med era klienter!