Social rättvisa förutsätter förutom politisk demokati, minskade klasskillnader och ekonomisk demokati

Den nyligen avslutade valrörelsen berörde mycket litet det största sociala problemet i Sverige – de stora ekonomiska och sociala klyfterna.  Det handlar inte om bara  integration. Flera forskare har tagit upp problemet. Nu senast nationalekonomen Torsten Persson som undersökt orsakerna till SDs framgångar. Han pekar på alliansens jobbskatteavdrag och hårdare tag mot bidragstagare och på finanskrisen 2008 som kastade ut många människor i en osäker situation.

Den franske ekonomen Thomas Piketty har sitt stora verk kapitalet pekat på att förmögensklyfterna mellan de mest rika och de fattigaste ökat kraftigt sedan 1980. Fram till 1980 minskade skillnaderna. Det är förmögenheterna som ofta ärvs från generation till generation som är ett större problem än löneskillnader. Piketty föreslår en internationell kapitalskatt för att man inte ska kunna flytta kapitalet utomlands och därigenom undgå skatt.

Vederhäftig forskning visar att jämlika samhälle fungerar bättre än ojämlika. Fram till 1980 var Sverige ett allt mer jämlikt samhälle. Därefter har alltså klyfterna ökat.  

Göran Therborn pekar i boken Kapitalet, överheten och alla vi andra på att antalet miljardärer ökat. 187 svenska miljardärer äger 2147 miljarder vilket är 48% av Sveriges BNP. Som jämförelse kan man säga att invandringen beräknas kosta 40 miljarder 2018. Enligt skatteverket beräknas bara på skatteparadiset Malta undandras 43 miljarder i svensk skatt. Undangömda förmögenheter utomlands beräknas till 500 miljarder.

Många människor uppskattningsvis 15 % av arbetskraften har en osäker och utsatt situation på arbetsmarknaden genom tillfälliga anställningar och vikariat enligt Therborn.  Här talar man ibland om ett sk prekariat. 1980-talets avregleringar på valuta och finansmarknaden och borttagandet av förmögenhets och arvskatt har haft stor betydelse för att de ekonomiska klyftorna kraftigt ökat. Industriföretagens andel av börsvärdet har minskat i förhållande till finansverksamhet. Ibland talar man om riskkapital som inte sällan har inmutat en mycket stor marknad i offentlig verksamhet för vård och skola. Man måste säga att man blir imponerad hur en del är utomordentligt skickliga på att berika sig – på sina arbetares och på skattebetalarnas baskostnad.   Många politiker ser som sin huvuduppgift att befrämja privat företagsamhet. Här lyckades man mycket väl i bygget av Nya karolinska!

Det är inte många småföretagare som berikar sig. Där sliter många med svag lönsamhet och ofta med förtjänster mindre än vid lönearbete. Dessa är ibland lika trängda som prekariatet och har inget gemensamt med de stora företagen och stora kapitalet. Sveriges ekonomi går bra. Samtidigt varnas för att en ny kollaps som 2008 kan vänta runt hörnet.

Om det stora problemet med växande klyfter talade man inte mycket i valrörelsen. Att företagare- partierna på den borgliga kanten inte kackar i eget bo är inte så konstigt men även Socialdemokratin ligger lågt. Till och med   Västerpartiet tassar försiktigt i den saken.  Kanske för att man inte vill bli kallade kommunister. Men som resultat av de stora klyfterna har vi fått SD som ett symtom på de underliggande problemen.  Sverige har sedan nu hundra år politisk demokrati. Klassamhället består och den ekonomiska demokratin återstår att erövra.